Författare: evaselever

”Man ser hur falskt det är alltihop. Det är inte ens så hårt att det är gjort av plast. Det är en papperstad.”

I den här skönlitterära boken kastas läsaren redan efter några kapitel in på Quentins jakt efter den mystiske Margo som försvunnit. Det enda hon lämnade efter sig var några ynka ledtrådar. ”Och kanske var det här det första jag behövde göra. Jag behövde upptäckta hurdan Margo var när hon inte var Margo.”

Quentin ger inte upp sökningen trotts att hans vänner avråder honom att fortsätta. Under sökandet lär Quentin känna Margos bästa vän Lacey på ett sätt som han aldrig kunde ana. Quentin har länge haft en hemlig förälskelse i Margo och ser nu sin chans att fånga hennes hjärta.

Margo Roth Spiegelman är en äventyrslysten buse som gillar när det händer saker medan hennes oförklarlige beundrare Quentin Jacobsen inte kan släppa henne. Quentin är en väluppfostrad kille med många hästar i stallet som oftast prioriterar skolan före allt annat.
Quentin tar hjälp av hans bästa vänner i sökandet och låter sig missa slutprov för att leta reda på Margo.

Formen av boken är enkel att förstå med bra beskrivningar, en av beskrivningarna är
”´Jag är på college. Och jag läser hebreiska, fast läraren talar inte hebreiska och tentorna är inte på hebreiska – de är på rotvälska. Men alla beter sig som om det här påhittade språket med påhittat alfabet är hebreiska. Så jag gör en tenta och tvingas skriva på ett språk jag inte kan och använda bokstäver jag inte kan tolka.´”.

Citatet ovan är av Quentins pappa som en metafor för puberteten. Efter det fortsätter Quentins mamma med att säga
”´Att skriva på ett språk – vuxenlivet – som man inte förstår och använda bokstäver – mogen social interaktion – som man inte känner igen.´”.

Språket är ungdomligt då det är från en av huvudpersonernas perspektiv.
John Green använder sig av ett språk där läsaren får veta saker från Quentins perspektiv och där får man reda på händelserna från hans tankar och vyer. På det sättet får jag känslan av att det blir mer personligt och att jag lär känna Quentin bättre.
Jag tror att John Green vill få fram att vi ska börja tänka i andra banor och fylla våra liv med innehåll som gynnar en själv. För vem vet om kompisens råd kommer stämma eller att dennes drömmar är ens egna drömmar. Huvudbudskapet tror jag är att man helt enkelt ska välja sin egen väg.

Jag tycker boken var riktigt bra och jag upplever att författaren lyckas få fram budskapet på ett bra sätt. Boken fångade mitt intresse från början och hela vägen till sista ordet vilket jag anser är en fördel om jag ska läsa en bok. Den intresserar mig därför att det händer saker hela tiden, det gör att boken inte blir långtråkig.

Jag kan verkligen rekommendera Papperstäder, främst till en person som gillar romantik och lite mystik, eftersom att boken bygger på det. Boken är läsvärd då läsaren med största sannolikhet kommer att börja tänka i andra banor och se saker på ett nytt sätt. Läsaren kan få en ny uppfattning om sin omvärld och kan gå till sig själv och fundera på hur man vill leva sitt liv.

Trevlig läsning
Tyra Eliasson

”´Varför tittar du på mig så där?´ Augustus smålog. ´För att du är vacker. Jag tycker om att titta på vackra människor (…)´” (sid.24)

Hazel Grace och Augustus Walter träffar varandra under ett stödgruppsmöte för unga cancerpatienter och blir snabbt vänner. I denna dramatiska kärleksroman får vi läsa om hur deras förhållande stärks och hur deras känslor för varandra växer. Augustus river muren runt Hazels hjärta som hon byggt upp för att skydda de människor hon älskar mest, efter att hon fått veta att hon inte kommer tillfriskna och att hon snart kommer sprängas som en tickande granat.

Under berättelsens gång blir Hazel en mer optimistisk person som börjar ta vara på det liv som hon har. Trots att hon vet att hon inte kommer bli gammal börjar hon leva som en frisk tonåring. Augustus hjälper Hazel att inse att det inte är cancern som definierar vem hon är, utan att hon är en vanlig människa med en egen personlighet. Han får Hazel att tro att hon är mer än bara cancern. Hon får hjälp av Augustus med att inte låta hennes sjukdom sätta stop från det roliga i livet som det tidigare har gjort.

Språket är ungdomligt eftersom berättelsen är skriven från Hazels perspektiv. Det är ett vardagligt språk med korta meningar som gjorde boken lättare att läsa. Som läsare behövde jag inte tänka på vad orden betyder, utan det var begripliga synonymer.

Budskapet med berättelsen är att livet kan ta en hastig vändning. Det kan vara att man har en plan med livet men att det händer någonting oväntat som rubbar planen. Jag tror John Green vill förmedla att man ska uppskatta det liv man har och göra det bästa i tuffa situationer, även om det inte är lätt i stunden.                                                                       ”Han gav mig ett snett leende och sa sedan: ´Jag lyste upp som en julgran, Hazel Grace. Lungsäcken, vänstra höften, levern, överallt´”. (sid.212)

John Green har lyckats med att beröra läsaren genom det vackra sättet han formulerat berättelsen. Han beskriver känslorna på ett sätt som gör att läsaren blir bekant med karaktärerna i berättelsen. Idag kan vi relatera berättelsen till den hemska verkligheten som cancern har. Vem som helst kan bli drabbad av cancern men den berör alla, både släkt och vänner. Boken är synnerligen värd att läsa och jag skulle rekommendera den till ungdomar som gillar romantiskt drama.

Trevlig läsning!/ Isabell Soutukorva

 

Första delen i en biografisk serie skriven av David Pelzer.

När Dave Pelzer var tolv år omhändertogs han av myndigheterna och då hade en förfärlig men verklig historia skapats. Redan vid fyra års ålder var han vanvårdad och regelbundet misshandlad av sin psykiskt sjuka mor. Dave blev isolerad från sin far och sina bröder, behandlades sämre än en hund och många gånger önskade han att han skulle få dö och orkade inte lida mer. Efter ett tag slutar hans far bry sig om honom och istället för att hjälpa Dave åkte han iväg från hemmet för att slippa allt som hände där. Ibland fick Dave utföra sina sysslor i utbyte mot mat.

’’´Jag har inte hunnit med så mycket som jag borde. Jag måste bli klar med disken i tid. Annars blir det ingen frukost, och eftersom jag inte fick någon middag i går kväll, måste jag se till att jag får något att äta´’’ (sid9)

Idag är Dave vuxen och med sitt överväldigande mod lyckades han inte bara överleva sin fasansfulla barndom utan också skapa sig ett tryggt och meningsfullt liv. Det är något som har gjort honom stark idag.

I början beskrivs Daves mor som en kärleksfull person, sedan när hon blev psykisk sjuk förändrades allt. Hon blev sliten, risig, luktade mycket alkohol var arbetslös och kallsinnig mot Dave. Med tiden blev Dave olycklig när ingen brydde sig om honom längre. På skolan kunde lärarna ana att det var något fel hemma men ändå hjälpte ingen honom och det väckte mina känslor ännu mer.

Denna bok utspelar sig på 70-talet i Kalifornien, på den tiden var det fortfarande lagligt att slå barn. Då var det också svårare för barn att söka efter hjälp i samhället, och ingen i Daves omgivning gav honom en hjälpande hand. Det Lärarna mest anmärkte var att han hade en motbjudande lukt för att han inte hade tvättat sig på länge. De la också märke på hans blåslagna kroppsdelar där hans mor hade misshandlad honom.

Boken är lättläst och har ett beskrivande språk. Jag skulle inte säga att boken var skriven till barn utan mest ungdomar och vuxna när boken är baserad på en fasansfull, verklig händelse. Därmed väcker det mer känslor. Dave beskriver sina känslor väldigt djupt i de tillfällen han blir misshandlad av sin mor. Jag tror han gör det för att väcka läsarnas känslor och låta oss tänka efter hur hemskt han hade det, Daves historia är en tragedi. Därför tror jag att det han vill förmedla till oss läsare är att man ska våga hjälpa andra, annars kan det blir fler barn som blir drabbade av sådana händelser.

Jag tycker boken var läsvärd och dessutom är det en bok jag hade kunnat rekommendera till mina vänner i samma, ungdomliga ålder. Jag hade kunnat börja läsa Daves andra böcker eftersom jag tycker att han är en begåvad författare.

 

Trevlig läsning

/Frem Khomthong

Låt vargarna komma är en kärleksroman som berättar om hur svårt och jobbigt det är att förlora någon som man älskar.

June är 14 år och bor i New York. Hon växer upp medan Aidsepidemin är som värst. Den enda som förstår June är hennes morbror Finn, June kan prata om allt med sin morbror. Hon älskar att vara med Finn. Men Finn är döende, döende i aids. Hennes föräldrar jobbar väldigt mycket och June och hennes syster glider ifrån varandra mer och mer för varje dag som går. När Finn dör, känner June att hon blir lämnad ensam och att hon får ta itu med sin sorg själv. Det finns ingen där för henne. Men på Finns begravning händer något märkligt, en man tar kontakt med June. Den mannen heter Toby och var ”Finns speciella vän” som Junes mamma kallade honom för. Toby är också döende i aids. Hennes familj anser att Toby gett Finn aids och att han därför är en mördare, hon förbjuds därför att träffa honom. Men June känner en speciell dragningskraft till Toby och de börjar umgås i smyg. Toby och June hjälper varandra i sorgen och June känner att han är den enda som kan trösta henne. Samtidigt som en vänskap mellan Toby och June växer fram allt mer så får hon reda på massor av hemligheter kring hennes familj som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera.

  Låt vargarna komma tar med dig på en resa som utspelar sig under 1987, då Aidsepidemin i New York härjade som mest. Författaren Carol skildrar samhällets syn på homosexualitet bra och som läsare förstår man hur invånarna i New York såg på människor som hade fått Aids. Det märks tydligt att utvecklingen inte var den samma som idag och att man då inte hade samma kunskap om sjukdomen.

Skribenten använder sig av en del gamla ord som kan vara svåra att förstå, det kan ha att göra med att boken utspelar sig under 1987. Boken berättas i jag-form av June. Låt vargarna komma är ingen typisk ungdomsbok utan kan läsas av alla åldrar.

Jag tror att författarens budskap med boken var att oavsett vad som händer och hur jobbigt det än är så måste man hitta andra sätt att leva vidare på. Samtidigt vill författaren förmedla att ensam är stark, men att man är ännu starkare med någon vid sin sida. Boken visar också hur skört livet är och att man ska uppskatta alla i sin närhet, för en dag kan allt vara borta och då vill man inte ha saker osagt.

Jag tycker att boken var bra och jag fastande verkligen för den. Jag gillade hur man som läsare kunde känna igen sig i Junes känslor även om man inte varit med om något liknade själv, även idag känner vi oss ibland övergiven och ensam. Som läsare kunde man sätta sig in i bokens handling och boken blir då mer fängslande tycker jag. Jag rekommenderar denna bok till läsare som gillar en berättelse som är varm och berör. Låt vargarna komma är en fantastisk bok som väcker starka känslor. Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Carol Rifka Brunts bok är läsvärd.

Trevlig läsning!

Othilia Wimyr EK15

”Alltihop hände på sommarlovet efter nian. Vi skulle åka hem till Turkiet över sommaren som vanligt. – Lova att inte bli bortgift nu, sa Aida, min bästa vän. Hon lät orolig, men jag skrattade bara åt henne. Mina föräldrar är inte såna. De skulle aldrig tvinga mig att göra något jag inte ville. Vi skulle ju bara hem på lite semester.” (s.5)

Denna skönlitterära roman baseras på författarens årslånga efterforskningar om tvångsgiftermål.

Fatma och Aida är två tjejkompisar som just gått ut nian. De bor båda i Stockholms förort och kommer från olika länder. Förutom deras ursprung ser deras sommarplaner olika ut då Fatma ska hem till Turkiet och Aida bara ska vara hemma och läsa arkeologböcker. Aida uppfattas som den smarta av dem och har satt upp ett flertal listor på vad hon ska göra under sommaren. Dock är Aida orolig över att Fatma ska bli bortgift nu när hon ska hem till Turkiet och faktiskt är i den åldern då tvångsgifte ofta förekommer. Fatma å andra sidan bara skrattar och viftar bort tanken, ändå slutar det med att hon gifts bort mot sin vilja i familjens hemby i Turkiet. Maken i fråga är en för Fatma väldigt gammal man med flera försvunna tänder och en stank som inte ens går att beskriva.

Fatma är helt förstörd, alla hennes framtidsplaner är bortblåsta. Hon skulle bli yogalärare, flytta till Indien och hitta kärleken på egen väg. Fatma är en tjej med mycket drömmar, positiv energi och stora mål men allt försvinner när hon ingår äktenskap. Våldtäkter, misshandel och frihetsberövande är fullständigt vanligt inom relationer i Turkiet och deras religion Islam förespråkar för mannens dominerande roll. Detta blir Fatmas vardag och efter en tid föder hon en son, Sven.

Just när Fatma tappar hoppet och det verkligen inte verkar finnas något ljus i tunneln händer något. Ett förödande jordskalv drabbar stora delar av Turkiet och området Fatma och hennes nya familj bor i drabbas hårt. Detta utgör en stor vändning i boken och det som händer därefter är avgörande för Fatmas liv. Kommer Sverige få se en glimt av henne igen eller försvinner hon precis som alla andra svenska, bortgifta flickor? Och vad ska Aida göra?

Boken utspelar sig i Stockholms förort när det handlar om Aida, och i Turkiet när det handlar om Fatma, alltid i modern nutid. Författarens sätt att skriva utmärker sig från andra, ”vanliga” romaner i och med att det är mycket repliker och inte så mycket beskrivning av känsla och situation. Hur karaktärerna känner och reagerar får man själv räkna ut när man läser vad de säger. Med andra ord, bedöma tonfall och känslor själv. Ibland känns det till och med som en film där författaren agerar berättarröst.

Budskapet boken vill förmedla är för mig tydligt och riktar sig mestadels till ungdomar. Du kanske har föräldrar utan religion med turkiska, kulturella traditioner som uppmuntrar tvångsgifte men det ses som en metafor. I Ingen du känner gäller det liv eller död och bästa kompisen Aida är Fatmas enda chans. Så även om din kompis inte har typen av problem som utgör en fara för dennes liv får du inte blunda för det. Du ska vara den som inte överger och som aldrig ger upp, för på ett eller annat sätt kommer du ha räddat en person i slutändan. Det är det som författaren vill förmedla och få läsaren att dra lärdom av.

Ingen du känner har varit ett nöje för mig att läsa, med andra ord en riktigt bra bok. Ingen sådan som du kan gosa ner dig med en söndagseftermiddag med en god kopp te och ha en trevlig och harmonisk lässtund med. Nej, denna bok är för dig som vill ha spänning och kastas in i en verklighetstrogen handling vars budskap är otroligt viktigt. Det går inte att läsa boken utan att minst en gång tänka: ”undrar om detta faktiskt har hänt på riktigt…” därför att den är så verklighetstrogen. Christina Wahls efterforskningar och skrivande har lyckats koka ihop en otrolig historia, om en flicka och hennes enorma viljestyrka att stå emot när något är fel, in i det sista. Vissa kapitel gav mig till och med rysningar eftersom författaren lyckades få med verklighetens baksidor i en påhittad berättelse. Att sådana saker faktiskt händer just nu runt om i världen får en att tänka till och vara tacksam för hur bra man har det. En nackdel med boken var att det enligt mig saknade vissa saker. En kärlekshistoria till exempel, eller kanske till och med en kärleksintrig. Under en liten period i boken blir Aida dock intresserad av en kille men jag hade önskat att det stod mer i centrum. I övrigt har jag inget att klaga på, min respons är positiv.

Jag ger Ingen du känner 4/5 stjärnor                                                                                  

Läs, lär och fundera!

Mvh, Nina Backman EK15

”Jag kommer fatta ett livsavgörande beslut. Jag kommer att välja att antingen stanna hos min familj eller lämna den för alltid.”( Säger Beatrice s.8.)

Varje år på en särskild dag måste sextonåringar välja var de ska spendera resten av sina liv. I det framtida samhället är folket uppdelade i fem falanger: De lärda, de tappra, de osjälviska, de fridfulla och de ärliga. Detta var en lösning till fred efter det stora kriget. Huvudpersonen Beatrice föddes och har levt hela sitt liv med de osjälviska. Men hon har aldrig känt att hon passat in där. När valet ska göras väljer hon överraskande att leva med de tappra, under berättelsens gång går hon från att vara en svag och blyg flicka till att bli en stark och självständig kvinna. Men livet hos de tappra blir svårare och farligare än hon någonsin kunnat ana, trots hjälp från sina nya vänner och den snygga instruktören Four som blir hennes vän och mentor under berättelsens gång. Saker blir ännu mer komplicerade eftersom hon har en hemlighet. På testet som skulle avgöra vilken falang hon hör hemma i, visar det sig att hon är lämplig för inte bara en utan flera olika falanger. Detta gör henne till en fara för hela systemet och logiken bakom den.

Jag tycker att denna bok var överskattad, den var ganska seg att komma in i och det hände inte mycket spännande förrän i slutet. Tanken på att dela upp samhället i olika delar vilket var huvudidén med den här boken tycker jag är lite långsökt och det känns inte som en realistisk tanke. Detta gjorde det svårare att leva mig in i boken. Den var ganska lättläst med ett enkelt och vardagligt språk som underlättade läsningen. Boken är skriven i jag-form och eftersom hon inte vet särskilt mycket blir flera saker en stor överraskning. Budskapet med boken är att en människa har mer än bara en egenskap, och det inte går att dela in människor i olika grupper, utan man ska få vara den man själv vill vara och kunna vara fler saker än bara smart eller bara modig.

/Adina Larsson

”Det är en metafor”, förklarade jag. ”Han sätter mördargrejen i munnen mer ger den inte makt att mörda honom.”(s.148) säger Hazel Grace till flygvärdinnan som ifrågasätter varför Augustus Waters har en cigarett i munnen, på flygplanet. ”Förr eller senare exploderar jag” är en kärleksroman som gavs ut på Svenska 2013. Green har inspirerats av en replik från Shakespeare, till titeln. Boken handlar om att man kan leva ett fullt liv, även om man dör tidigt. Huvudtemat handlar om att inte ge upp, och uppskatta de saker och människor som man har i sitt liv, för en dag kan allt vara borta.

Hazel Grace är 17 år och har fått en cancerdiagnos för 3 år sedan. Hazels mamma tror att hon ska se för mycket serier och gräva ner sig i en depression. Så hon anmäler Hazel till kyrkans stödgrupp, där en vacker dag Augustus Waters dyker upp och förändrar allt. Augustus är friskförklarad, men följer med som moraliskt stöd för hans vän Isaac. Under mötet så möts Hazels och Augustus blick flera gånger, och efteråt frågar Augustus om de ska träffas. Deras relation utvecklas och Augustus väljer att ge sin cancerönskan till Hazel. De åker till Amsterdam, för att träffa Peter van Houten, Hazels favoritförfattare. Men tillslut händer det otänkbara, och deras relation tar en dramatisk vändning och framtiden blir inte som de tänkt sig.

Hazel Grace är till en början väldigt blyg, men under bokens gång utvecklas hon till en mer spontan och impulsiv person. Hon säger själv att depression inte är en biverkning av cancer, utan att depression är en biverkning av döendet. Hazel ser jag som väldigt tankspridd, med mycket i sin hjärna som snurrar. Vi får även läsa om hur Hazel får uppleva äkta kärlek. Augustus är 18 år och tagit kampen förbi cancer. Han vågar verkligen bjuda på sig själv och skäms inte för något han gör. Augustus sätt att prata skulle få vilken tjej som helst att smälta.

Författaren är dold eftersom att John Green aldrig nämns i boken. Istället får vi läsare se boken ur Hazels perspektiv. Jag älskar författarens skrivsätt, det är enkelt att förstå och texten är kronologiskt uppbyggd. John Green är väldigt duktig på att få in lite hopp, när allt känns som mörkast. Även lyckas han blanda glädje med allvar riktigt bra.

Jag anser att budskapet i boken handlar kort sagt om livet och alla de plötsliga vändningar det kan ta. Man inte måste leva ett långt liv för att det ska vara bra, det handlar istället om att ta vara på den tid man faktiskt har. Inte ta något/någon förgivet, för en dag kan allt vara borta. Även att inte ge upp, som Augustus inte gjorde med sin kärlek för Hazel när han säger ”du fattar nog att jag inte kommer att känna mindre för dig bara för att du försöker dra dig undan”.

Jag skulle verkligen rekommendera alla att läsa denna bok. Detta är en sådan bok som man inte glömmer i första taget. Boken sätter sig i hjärtat, med dess vackra ord som bara Green kan formulera sig med.  5/5 Stjärnor

Tack för intresset // Matilda Häggström

Boken Förr eller senare exploderar jag är en kärleksroman skriven av John Green.

Hazel Grace Lancaster är 17 år och har sköldkörtelcancer och lungcancer. Hon blir hem skolad och därför sittandes hemma hela dagarna. Hennes mamma vill att hon ska gå till en stödgrupp för cancerdrabbade, men Hazel är inte lika peppad på att gå dit som hennes mamma är. På stödgruppen träffar hon en kille som heter Augustus Waters, han har haft cancer och amputerat ena benet. Hazel kommer på honom med att sitta och snegla på henne under hela mötet hos stödgruppen. Efter mötet när Hazel väntar på att hennes mamma ska skjutsa hem henne kommer Augustus fram till henne. Hazel och Augustus utvecklar en romans och de blir oskiljbara, tills något hemskt inträffar. Augustus får ett besked om att han håller på att försämras, hans cancer är tillbaka. Hazel och Augustus hinner med att åka till Amsterdam, besöka Anne Franks museum och göra massa roliga saker tillsammans. Men plötsligt händer det som inte får hända, deras relation får en drastisk vändning och framtiden blir inte som de trott.

Augustus Waters är 18 år och har överlevt cancer. Han har behövt amputerat ett ben men är friskförklarad. Augustus träffar Hazel på stödgruppen, han faller direkt för henne. Han är inte rädd för att göra bort sig inför Hazel och de kan vara sig själva med varandra. Dagen innan Hazel och Augustus ska flyga till Amsterdam får han beskedet att cancern har kommit tillbaka, men berättar inte det för Hazel. Han vill inte förstöra resan för henne.

Författaren använder sig av ett enkelt skrivspråk. Nästan inga svåra ord och uppbyggnaden av texten är kronologisk. Boken är skriven ur Hazels perspektiv. Eftersom John Green inte nämns i boken är författaren dold.

John Greens budskap med boken är att livet är kort, därför ska man ta vara på den tid man har och inte ta allting för givet.

Jag tycker att det här är bland de bästa böckerna jag läst. Den är väldigt rörande och man blir fast i läsandet när man väl har börjat. Jag skulle rekommendera den här boken till alla, oavsett ålder eller kön.

Läs lugnt. Hanna EK15