Mörkret inuti och fukten

”Jag går in på mitt rum

Talar med mina dockor

Täcker deras ögon med nagellack

(Tar synen från dem)

Här är jag, en dotter

Jag blir inte fråntagen

Här ska inga dockor vittna” (sid 11)

”Mörkret inuti och fukten” är en diktsamling av debutanten Arazo Arif, född 1991. Diktsamlingen berör hur patriarkatet och sexuella övergrepp kan påverka ett barn.

Vi får följa diktjaget som barn till vuxen ålder och ta del av hennes tankar. Diktjagets barndom styrdes av fadern som är fysiskt och sexuellt våldsam vilket även påverkar henne i vuxen ålder. Även modern styrs av patriarkatet och är inte ett stöd för diktjaget. Detta tvingar diktjaget att vara den vuxna medan modern är barnet.

Eftersom diktjaget saknar en trygg vuxen förebild att anförtro sig åt, blir hon lämnad ensam med att bearbeta sina känslor. Hon blir istället tillsagd och nedtystad eftersom ”de vittnar aldrig mot varandra i den här familjen”. Diktjaget blir så småningom övertygad att Gud är en grym man som hatar kvinnor och vill styra med en järnhand. Hon börjar förnedra sina dockor i ett desperat försök att återfå kontrollen över sitt liv.

I vuxen ålder börjar diktjaget missbruka kokain och blir besatt av ytligt sex. Hennes sexuella relationer präglas av barndomens trauma och ligger på gränsen mellan frivillig masochism och övergrepp. Hennes liv präglas av barndomens skam och hon känner starka skuldkänslor för sitt omättliga sexuella begär. Diktjaget känner sig objektifierad, smutsig och skäms över sin kropp.

”Mörkret inuti och fukten” är en kort och snabbläst diktsamling på 93 sidor med luftig text. Diktsamlingen handlar om sexualitet, könsroller och känslorna som följer därefter och formar jaget.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Korruptionen i den svenska kulturvärlden

Visa källbilden”Jag noterade tidigt hans mytomani. Hans förmåga att fabulera, överdriva och skryta som ett barn. I litterära kretsar stoltserade han förstås med Katarina, Stig Larsson och Horace. Bland musiker påstod han ofta att det var han som introducerade tonsättaren Messiaen i Sverige, vilket var en ren lögn. Och i sällskap där kultur inte stod särskilt högt i kurs kunde han dra till med att det var han som introducerade jeanstyget eller pizzan i Stockholm. Hans bekräftelsebehov tycktes ibland vara omättligt. Det var en svaghet hos honom och hans sätt att blotta sårbarheten, ja, nästan skylta med den, var både odrägligt och mänskligt.”

”Klubben” är en reportagebok av journalisten Matilda Gustavsson som handlar om övergreppen och tystnadskulturen som skedde på ”Forum – Nutidsplats för kultur”.  Händelserna påverkade den Svenska Akademin där kulturprofilen Jean-Claude Arnhaults fru Katarina Frostenson satt som akademiledarmot.

Arnhault blev dömd till fängelse för ett flertal våldtäkter vilket ledde till att flera personer avgick från den Svenska Akademin och Nobelpriset som skulle ha tilldelats Olga Tokarczuk år 2018 sköts upp ett år.

Gustavsson arbetar som reporter för Dagens Nyheter och redogör i boken om hur kulturprofilen blev avslöjad för sina brott. Hon var nyanställd på DN år 2017 då hon började intervjua kvinnorna som Arnhault förgripits sig på. Författaren och journalisten blev chockad när hon insåg att övergreppen var våldsammare än hon först hade trott. 2018 tilldelades Gustavsson Stora Journalistpriset för ”Årets avslöjande”.

Trots att Arnhaults perversa natur har varit känd sedan tidigare, rådde tystnadskultur inom både den Svenska Akademin och journalistiken. Detta berodde på makten som Arnhault hade över kvinnorna och övriga medarbetare. Gustavsson berättar att hon känt sig orolig efter att hon publicerade sin artikel om de 18 kvinnor som vittnade mot Arnhault och ofta fick se sig över axeln.

Faktum var att Arnhault redan blivit anklagad för sexuella trakasserier i Expressen år 1997. Men ingen tog detta på allvar på 90-talet, vilket medförde att Arnhault gick fri och utsatte fler kvinnor för förtryck.

”Klubben” refererar till Forum som var en evenemangslokal som drevs av kulturprofilen och hans fru för pengar från Svenska Akademin. Många kvinnor som blev utnyttjade av Arnhault  jobbade svart på Forum och var rädda för att förlora sina jobb.

Gustavsson berättar också om Arnhaults bakgrund. Han är mytoman och ljög ofta om sitt förflutna för att upphöja sig själv. Han målade upp en bild av sig själv som ett geni med akademisk utbildning på ett elituniversitet i Frankrike och påstod att han hade en mor som var skådespelerska. När Gustavsson började nysta i hans förflutna visade det sig att hans mor egentligen var sömmerska och han har endast en praktiskt gymnasieutbildning som elektriker.

Gustavsson spekulerar att det kanske var just den bilden av Arnhault som folk var förtjusta i, det kändes lite extra speciellt att bli intervjuad och erkänd av en ”erotisk” fransk vinsmakare med en tjusig titel. I själva verket var Arnhaults försök att etablera sig i Frankrike misslyckade, när löpsedlarna dök upp i franska tidningar var hans namn okänt för de flesta fransmän.

”Klubben” är ett välskrivet reportage om korruption, maktspel och hur patriarkatet präglat den svenska kulturvärlden.  Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via Bibblo. Den dömde kulturprofilens fru, Katarina Frostenson har också skrivit en bok om händelsen där hon fortsätter förneka hans brott.

Romantiska böcker för alla hjärtan

Alla Hjärtans Kort, Älskande Dag, Design, Romantisk

Alla hjärtans dag, som också kallas Valentindagen, infaller den 14 februari.

Dagen är inspirerad av den amerikanska tron att fåglarna börjar para sig vid denna tid.  Alla hjärtans dag är också inspirerad av en vårfest som firades under antiken.

Alla hjärtans dag är uppkallad efter helgonet, Sankt Valentin. Innan han avrättades den 14 februari år 270, smugglade han ut ett kärleksbrev till sin älskare. (Källa: NE, Bildkälla: Pixabay)

Här är några romantiska boktips som finns på vårt bibliotek:

Islandborn

”Era el monstruo más terrible que jamás nadie había visto. It was the most dreadful monster anyone had ever seen.

La Isla entera estaba atemorizada y nadie podía con él. The whole Island was terrified and no one could defeat it.

Era muy poderoso. It was just too strong.

Durante treinta años, el Monstruo hizo lo que quiso. For thirty years the Monster did as it pleased.

Podía destruir un pueblo completo con solo una palabra, y hacer desaparecer a toda una familia simplemente con mirarla. It could destroy an entire town with a single word and make a whole family disappear simply by looking at  it.

El cabello encrespado de Lola se desrizaba del miedo que tenía. Lola’s curly hair was uncurling with fear.

¿Usted vio al Monstruo, señor Mir? Did you see the Monster, Mr. Mir?

Sí, lo veía todo el tiempo. Yes. All the time.

¿Y tenía miedo? Were you scared?

Todos teníamos mucho miedo. We were all very scared.”

”Islandborn” är en spansk bilderbok av Junot Díaz som föddes i den Dominikanska republiken men flyttade till New Jersey med sin familj där han växte upp. Han har vunnit flera priser, bland annat Pulitzer priset 2008.

Berättelsen handlar om en liten mörkhyad flicka som heter Lola och bor i Amerika men hon kommer ursprungligen från ”Ön”. Var denna ö ligger och om den är baserad på en verklig plats är öppet för tolkning men antas vara Dominikanska republiken där Díaz själv kommer från.

I skolan får Lola och hennes klasskamrater en bilduppgift då de ska rita någonting från platsen de föddes på. De andra barnen, som också är invandrare, börjar genast sätta igång med att rita kända landmärken från Egypten och andra länder men Lola vet inte vad hon ska rita eftersom hennes familj flydde från ”Ön” när hon var en bebis.

Lola frågar fröken vad man ska göra om man inte minns sitt hemland och får svaret att hon ska intervjua de som fortfarande minns. Lola beger sig därefter på en upptäcktsfärd för att samla in minnen från ”Ön”. Detta illustreras i vackra färgglada teckningar från illustratören Leo Espinosa.

Lola börjar dock undra varför alla är så hemlighetsfulla om ”Ön” och dess historia. När hon försöker intervjua en äldre man från ”Ön” som heter Señor Mir svarar han bara surt att de inte borde bry sig om ”Ön” och de ska vara tacksamma för att de kommit därifrån. Hennes abuela/mormor hjälper henne att prata med honom och Señor Mir berättar till slut om ”monstret” (troligtvis diktatorn Rafael Trujillo) som terroriserat dem i över 30 år tills de alla bestämde sig för att slå tillbaka.

”Islandborn” eller ”Lola” som boken kallas på spanska, är en berättelse om kultur, arv och identitet men är också en berättelse om hur viktigt det är att inte glömma. I berättelsen har Señor Mir försökt förtränga de traumatiska minnena men inser till sist vikten av att berätta sin historia för den yngre generationen.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på spanska och engelska. Boken har inte pararelltext men den engelska versionen går att läsa samtidigt som den spanska för språkträning.

Ärr för livet

50673304”Mina små, ni som älskar min kropp. Som vill somna under mina armar, som kryper närmre när det blåser. Det blev så tydligt när ni föddes och lades direkt vid mitt bröst. (…) Med en liten söt mun mot det bladformade, vita ärret efter ett sår som ingen brydde sig om att få sytt. Det var då och det var nu, livets bästa och värsta möttes hud mot hud.” (sid 7)

”Ärr för livet” är Sofia Åkermans självbiografin som handlar om hennes tonårstid då hon blev inlagd på en barnpsykiatrisk akutavdelning i Lund. Åkerman hade anorexi men mådde bara sämre när hon lades in på avdelningen. Så småningom övergick hennes sjukdom till både psykos och självskadebeteende. Hon är idag 35 år, frisk och mamma till två små barn.

Åkerman arbetar idag som jurist och sjuksköterska och har tidigare gett ut böckerna ”Zebraflickan”, ”För att överleva” och ”Slutstation rättspsyk” som alla berör psykisk ohälsa.

Åkerman var 15 år när hon lades in på avdelningen. Hon och hennes familj hade inte förväntat sig att hon skulle bli kvar där i två år. De trodde att hon bara skulle vara där några dagar för att gå upp lite i vikt eftersom hon inte längre klarade av att äta själv.

När Åkerman blev inlagd på 90-talet fanns det många felaktiga uppfattningar om psykisk ohälsa. Flera vårdare var övertygade om att det fanns en koppling mellan all sorts psykisk ohälsa och övergrepp. Åkerman hade däremot aldrig blivit utsatt för övergrepp vilket medförde att hon mådde ännu sämre när personalen anklagade hennes familj.

Författaren berättar att det fanns flera tjejer på avdelningen som mådde psykiskt dåligt och inte kunde skilja på verkligheten och de falska minnen som de fick inplanterade av vårdarna. Åkerman jämför detta med hjärntvättning och föråldrade förhörstekniker då oskyldiga blivit manipulerade att erkänna brott som de inte har begått.

Åkerman blev så småningom utskriven från vårdavdelningen och fick komma hem igen. Hon försöker gå tillbaka till vardagen men de tidigare kompisarna håller sig på avstånd eftersom de är rädda att hon ska få en psykos igen. Trots att hon blev inbjuden till fester, slutade det ofta med att hon trots allt inte kunde gå eftersom ansvaret på de jämnåriga kompisarna blev för stort.

”Min teatergrupp, min älskade teatergrupp. Jag hade inte tänkt fira min födelsedag. Men mina vänner tyckte inte att jag skulle vara ensam när jag fyllde år. Vännerna satt på stolarna och på borden. Det stod gympaskor under landstingsofforna, det var girlanger i droppställningen.”

Åkerman försökte återfinna sin passion för teater igen genom att börja i teatergruppen Lukkan tillsammans med några yngre tjejer men ångesten tog över igen. Hon fick en panikattack mitt under föreställningen och blev hämtad av ambulans. Ätstörningarna hade gett henne kaliumbrist och försvagat hennes syn och andra kroppsliga funktioner. Trots detta bemöttes hon med kyla och oförstånd av vårdpersonalen som menade att hon bara hade sig själv att skylla.

Författaren kritiserar Socialstyrelsen och berättar om hur unga tjejer blivit tvångsvårdade inom rättspsykiatrin utan att ha begått något slags brott mot lagen. Åkerman kritiserar också behandlingsmetoderna och personalens bristande kompetens.

”Alla bandmedlemmar som satt på sexualbrottsavdelningen, utom en som var dömd för mord. Lina, som hade hunnit fylla arton år, vägrade acceptera att bandet var en möjlighet reserverad för männen och lyckades bli klinkbandets första kvinnliga medlem. Mördaren blev hennes ”morfar”. Han sa till Lina att om någon av de andra försöker något, du vet vad, då kommer du direkt till mig! Men det gjorde ingen. Lina föreslog ett nytt namn – Heavy Metal – och sexualbrottsavdelningen designade en bandlogga som tejpades fast på basen föreställande en bystig sjuksköterska med en spruta.”

Hon berättar om en brand som skedde på Rättpsykiatriska regionkliniken i Växjö den 1 augusti 2003, då flera unga tjejer blev inlåsta på grund av dåliga rutiner och brann inne. En av dem som nästan omkom var hennes vän Lina som hade bott på samma avdelning innan hon blev förflyttad.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek.

Förintelsens yngsta överlevare fyller 75 år

”Med ett leende som verkade vara permanent fastklistrat i det bleka ansiktet frågade Mengele: ”Vad är det som är på tok, min sköna?”

Priska rätade på ryggen, körde fram hakan och svarade trotsigt: ”Inget i världen.”

”Visa tänderna”, befallde Mengele.

Hon tvekade ett ögonblick men lät sedan underkäken falla ner.

”Arbeiten!” röt han.” (sid 128)

”Överlevarna” är tre biografier i en som handlar om tre gravida kvinnor som födde barn i det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz. Trots de hårda levnadsförhållandena lyckades både mödrarna och barnen överleva.

Alla tre barnen föddes 1945, alldeles i slutet på kriget. Barnen är Hana, Mark och Eva och föddes för 75 år sedan. Naturligtvis minns de yngsta överlevarna ingenting om Förintelsen förutom de kroppsliga skadorna som de fick. De tre bebisarna var svårt infekterade och fick opereras när de blev befriade. ”Överlevarna” handlar om deras mödrars kamp. Ingen av barnen fick någonsin träffa sina fäder eftersom de avrättades alla tre i lägret.

Mödrarna var Priska och Anka från Tjeckoslovakien, och Rachel som var polsk judinna. Biografin handlar om deras liv före och efter Förintelsen. De tre kvinnorna var lyckliga med sina män och hade bra liv innan Förintelsen. En av kvinnorna trodde att de inte skulle vara borta så länge när hon packade väskan så hon packade bara med sig en massa munkar.

När de hamnar i Auschwitz stirrar de den sadistiska dödsängeln Josef Mengele i ögat. Han klämmer på deras bröst för att hitta mjölk men de modiga kvinnorna lyckas lura honom.

Vi får ta del av många grymma och absurda händelser som mammorna utsattes för i lägret. En mammas mage blev mot hennes vilja en annan fånges kudde i de trånga transporterna. Vid ett tillfälle får en kvinnlig nazist syn på bebisen och börjar leka med den genom att vifta med en chokladbit i ett snöre över dess huvud, tills hon tröttnar och bara går.

Den 27 januari var Förintelsens 75:e minnesdag. Varje år blir det färre och färre överlevare som fortfarande har möjlighet att informera omvärlden om grymheterna som de utsattes för i lägret. Mödrarna skaffade aldrig fler barn så de tre överlevarna har ett speciellt band till varandra.

”Överlevarna” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Samernas nationaldag

Den 6 februari är samernas nationaldag. Dagen har firats sedan 1993.

Den 6 februari 1917 hölls det första samiska landsmötet i Trondheim. Under kongressen samlades samer från hela Skandinavien för första gången för att diskutera viktiga frågor angående samer.

På mötet blev sången Sámi soga lávlla, med text av Isak Saba, utsedd till den samiska nationalsången. Dagen brukar firas med den samiska flaggan och jojk.

Nedan är några bok- och filmtips som handlar om samer och utspelar sig i både nutid och dåtid:

Ett feministiskt dockskåp

”Nu är Nora så arg att hon river busskortet. (…) Nora och hennes reskamrat blir avkastade. Nora för att hon saknar färdbevis och kvinnan för att hon är svart. Nora skulle bara komma försent till skolan men Rosa Parks, som hon presenterade sig som, skulle hamna i häktet.”

”Not Your Doll” är en berättelse om en ung feminist som reser i tiden och träffar historiska kvinnor som påverkat samhället på olika sätt.

Författaren Petra Löfmarck är dockmakare, konstnär och scenograf. Hon har skapat en berättelse med dockor som lever i en miniatyrvärld. Till exempel har hon använt ett kryddburkslock för att göra en golvbrunn och en hörsnäcka för att skapa ett duschhandtag.

I berättelsen får vi följa en 16-årig flicka som heter Nora som känner att hon inte passar in. I skolan får de bara lära sig om manliga vetenskapsmän och uppfinnare och när Nora vågar ifrågasätta detta blir hon förlöjligad eftersom ”bara fula tjejer är feminister”. På vägen hem sätter sig Nora på en bänk för att vila men blir då trakasserad av en äldre man som inte accepterar att hon inte är intresserad av att flörta.

Efter dessa två händelser börjar Nora föreställa sig sitt liv som en film. Hon reser i tiden och får träffa flera feministiska ikoner som Rosa Parks, Marie Curie, Simone de Beauvoir och Frida Kahlo. Nora reser också tillbaka till suffragett-tiden i Storbritannien då kvinnorna fick kämpa för sin rösträtt.

Löfmarck lär ut kvinnohistoria på ett kreativt och lekfullt sätt i sin berättelse med hjälp av dockorna. Både svenska och utländska kvinnor får ta plats och besöker Noras skola för att lära eleverna om deras ofta bortglömda kamp. Bland annat dyker Marie Curie upp som vikarie under en kemi-lektion.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.