”James broke the silence.
”Okay, what’s something you wanted when you were a kid that you have now? A dream, or a birthday wish.”
What did I want as a kid? I wanted to never grow up.
”A boyfriend,” I finally said, lying.” (p 46)
”Kitten” av Stacy Yu är en unik roman som handlar om att åldras och bli vuxen men också att fastna i hjälplösheten. Den asiatiska huvudkaraktären Katie som är uppvuxen i Amerika är 22 år och arbetslös, utan några konkreta mål i livet. Hon blir tillsammans med en äldre vit man som visar sig vara ägare till en gullig kattunge, Silver.
Skenet bedrar dock då den hjälplösa ”kattungen” är 10 år vilket blir 56 kattår. Silver visar sig snart vara en symbol för Katies egen stagnation och längtan att återvända till barndomen. Hennes ekonomiska situation blir alltmer sträv då hennes bankkonto är tomt. Vännerna som hon har skulder hos tycker att hon kan betala dem. Hon har ju trots allt en rik kille, och skulle kunna bli hans sugarbaby. Trots längtan efter att förbli en passiv flickvän finns det något i Katie som motsätter sig detta då det känns fel att leva som sin pojkväns ”husdjur”.
Katies relation med hennes mamma blir också alltmer ansträngd. Mamman har en liknande emotionell arkitektur då hon som asiatisk kvinna i Amerika med en lätt brytning ofta diskrimineras och infantiliseras. Hon blir besatt av att vara liten och börjar låna Katies gamla skoluniform då hon är för mager för att komma in i vuxna kläder, möjligtvis på grund av ätstörningar.
”Kitten” är en abstrakt berättelse som använder ett djur som symbol för kvinnornas hjälplöshet och stagnation. Bitvis kan scenerna med katten tolkas som konstiga eller våld mot djur då den förmänskligas genom att dricka kaffe eller dess försök att ”återvända till havet” där pojkvännen hittade den som barn. Katten blir därmed en symbol för längtan efter friheten, och ska antagligen inte tolkas bokstavligen.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.
Om ni vill läsa en mer lättsam berättelse om en asiatisk kvinna och en katt, läs även ”Hon och hennes katt”:
”Natalie’s like a border collie, my mother used to say to the other women at church. She needs a project, otherwise she starts chewing the cabinet corners. Are you saying my son is a project? I imagined Doug saying. No, I imagined my mother replying. I’m saying he’s the cabinet corner.”
”I’ve googled ”how to forgive yourself.” The first result from a reputable source says: ”Take responsibility. Face your guilt.” I scroll down. ”Telling yourself that you are a bad person is not constructive, but feeling guilt can help you avoid repeating mistakes. Make Amends-” I pause. How do I make amends with someone who isn’t alive? I scan the rest of the article. It doesn’t say.” (p. 128-129)
”You must learn to be generous with your absence to those who haven’t understood the importance of your presence.”
”Förlåtelse är kraftfulla grejer. Som när en gammal, förhärdad brottsling förändras bara för att en liten mamma kommer in och är villig att förlåta honom.” (sid 203)
”Tintin är först fylld av förväntan inför flytten, men så fort jag berättar för Alexander om husköpet börjar Tintin säga saker som: ”Mamma, visste du att det finns björnar i Luleå? Mamma, visste du att ibland är det så kallt hemma i husen i Luleå att man måste bo på hotell. Mamma, jag vill inte flytta till Luleå för det är svårt att få nya kompisar.” (sid 121)
”När hon kommer fram till morsan och polisen bakom glasrutan stryker hon undan håret. Kilar in en hårslinga bakom örat. Jag tror först hon ska vända sig om för att kontrollera var jag står. Kolla om jag är kvar. Men det gör hon inte. Istället lägger hon båda händerna på bänken framför glaset, där man står och fyller i papper eller beställer ett nytt pass. Hon pressar fingrarna mot träskivan. Benen skakar när hon tittar på polisen.
”Gay. I’m not gay. (…) Not in public. I can’t… I would not be able to go home.”
”I felt strangely gratified by the mess I made. I did that to him. He did that to me. The ultimate power. The ultimate surrender.” (p 90)
