”Jag ser att motpartens advokat också konsekvent stavat barnens namn fel. Det är människor som inte vet vad barnen heter som bestämmer över dem nu.”
”Jag väntar i snön” är en roman av Daniel Dencik. Han är en dansk författare och filmregissör. Dencik har framförallt regisserat dokumentärer om historiska händelser och expeditioner. ”Jag väntar i snön” är en så kallad autofiktion, en blandning mellan en fiktiv berättelse och en självbiografi.
Berättelsen handlar om den danska småbarnspappan Alexander som just förlorat vårdnaden om sina två barn. Han har blivit anklagad av barnens svenska mor, som lider av en psykisk störning som gör att hon blandar ihop traumatiska barndomsminnen med verkligheten. Alexander anklagas för att ha skadat barnen som mamman lyckats vända emot honom.
Alexander blir alltmer deprimerad och sårad eftersom han saknar umgänget med barnen och känner sig hjälplös i rättsalen. Han utpekas som skyldig trots att de inte har gått igenom de fysiska bevisen ordentligt utan endast gått på verbala anklagelser.
Alexander börjar utveckla ett starkt hat gentemot det svenska rättsystemet som eventuellt övergår till hat mot Sverige generellt sett. Den sårade mannen pekar ut feminismen och könsneutrala pronomen som syndabock. Han visar också tecken på högerextrema åsikter då han sympatiserar med terroristen Anders Behring Breivik. Huvudkaraktären framstår däremot som någorlunda förvirrad då han också uttrycker sympati med familjerna som förlorade sina barn i massakern.
Denricks roman har fått ganska hård kritik och ansetts som kontroversiell. Kritikerna pekar då på att berättelsens huvudkaraktär Alexander fungerar som en förlängning av Denrick själv eftersom romanen beskrivs som självbiografisk även om själva berättelsen är fiktiv. Kritikerna menar att tragedin med barnen används för att ursäkta huvudkaraktärens högerextrema åsikter. Om Denrick själv besitter sådana åsikter är däremot oklart.
”Jag väntar i snön” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok på Bibblo.se.
”Det enda jag kan säga är att bilden på Nora fick det att brinna i mig, den satte bröstkorgen i brand. Den var den enda smärta som stod i proportion till den i livmodern. (…)
”Det var precis som i en reklamfilm. En fotbollsstjärna och en fotomodell sitter i en blänkande röd öppen bil och ser lyckligt på varandra. (…) Själv stod jag där och fylldes av hat. Och när fotomodelltjejen la sin hand på Christians kind och såg honom djupt i ögonen trodde jag att jag skulle explodera. Jag kramade min nyckelknippa och hatade, hatade, hatade.” (sid 156)
”I den där väldiga rymden kan man segla fram för sig själv i timmar, flyta runt på ett hav av tallar och buskar och klippor. Där råder en frid sprungen ur ofantligheten; den lugnar genom sin själva magnitud, som får allt mänskligt att framstå som betydelselöst. Gene var formad av denna alpina hypnos, detta tystande av det mänskliga dramat.”
