”Palten började, palten satte punkt. Att äta palt var som att födas och dö, det var fullkomligheten, där fanns allt som behövdes för en människokropp. Och när palten var uppäten sa den aldrig amen. När den var uppäten hade man själv försvunnit. (…) Inget fanns där längre, utom palten.”
Mikael Niemis senaste bok ”Sten i siden” för oss till Tornedalen och utspelar sig under ett flertal generationer. Vi får följa en fattig torparfamilj på 30-talet som är skuldsatta och blir involverade i en stor vägkonflikt.
Vi får möta Eino och Wilhelm, två bröder som jämförs med Kain och Abel från Bibeln. Eino är en hårt arbetande man som utnyttjas, till gränsen på slavarbete. För att lösa sin familjs ekonomiska konflikt börjar han utvinna tallolja. Arbetet är tungt och beskrivs målande av Niemi. Allt från stubbarna, jorden och lättnaden när den svarta tjäran äntligen rinner ut levandegörs och vi får ta del av Einos innersta känslor. Dock slutar inte affären lyckligt, Eino har blivit lurad att arbeta gratis och får inga pengar för sitt slit, tvärtom får han betala stora summor till de som lurat honom. Detta är ett av de många tornedalska ödena i romanen, grundat i den verkliga historien.
Romanen är mörk och kantas av förtryck. Språket och identiteten går förlorad, till och med tvångssterilisering sker då en 15-årig flicka blivit gravid och vägrar berätta vem fadern är. Tornedalsk mytologi och fantasy inslag finns även med då karaktären Siw börjar hallucinera och höra röster från vattnet, möjligtvis en symbol för förtrycket som tornedalingarna genomlevt. Hennes doktor stämplar henne som psykotisk men kan samtidigt relatera till hennes sorg då han själv har samiskt arv.
Viljan att stå upp för sina rättigheter finns dock med alla karaktärerna, de börjar strejka för bättre villkor och kräver att rättvisan skipas. Karaktärerna finner lycka i de små ögonblicken som när de äntligen kan äta palt igen efter att inte ätit sig mätta på länge eller när de får cykla för första gången, något som vi i nutid tar för givet. Niemi nämner Arne Ylipää och Arne Isaksson som var stora tornedalska författare på sin tid som är viktiga vittnesmål för förtrycket. Flera karaktärer är baserade på verkliga människor som genomlevt denna tid, dock med fingerade namn och fiktiva inslag.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som talbok via Legimus och som e-bok via E-lib.
”Jane är så otroligt vacker, säger jag till A.
”Hon tillät sig vandra några minuter av minnen. Minnen av hans vackra ansikte som hon knappt kommer ihåg längre, av deras samtal, brev och hans ögon som är så lika Tinas.”
”Vi har alla en gräns. För vad vi är beredda att stå ut med innan vi knäcks. När jag gifte mig med din pappa visste jag precis var min gräns gick. Men långsamt, för varje incident, tänjdes min gräns lite till. Första gången din pappa slog mig ångrade han det genast. Han svor att det aldrig skulle hända igen. Andra gången han slog mig ångrade han sig ännu mer. Tredje gången var det mer än ett slag.”
”You can’t tell whether people are gay by what they look like.”
”Jag slutade sjasa iväg mina djur när männen kom. Jag lät dem driva omkring som de ville, i trädgården, under borden. Det roade mig att se männen gå bland dem, darrande inför deras tänder och onaturliga tamhet. Jag låtsades inte vara dödlig. Jag visade mina tindrande, gula ögon närsomhelst tillfälle gavs. Inget av det gjorde någon skillnad. Jag var ensam och kvinna, det var det som räknades.”
”Jag måste för min del säga: hade Kristus varit en kvinna, hade jag aldrig kunnat älska honom.” – Pontus Wikner
”En ung mor står i ett träsk tillsammans med en grupp partisaner. Alla är tysta, för att inte dra på sig tyskarnas uppmärksamhet. Hennes bröst spränger av mjölk och hennes lilla barn gnyr av hunger. Men om barnets skrik inte kan tystas genom amning? Om barnets skrik röjer hela gruppen? Modern tar knytet med barnet och sänker det i träsket. Då blir det tyst. Gruppen är räddad.”