”När hon kommer fram till morsan och polisen bakom glasrutan stryker hon undan håret. Kilar in en hårslinga bakom örat. Jag tror först hon ska vända sig om för att kontrollera var jag står. Kolla om jag är kvar. Men det gör hon inte. Istället lägger hon båda händerna på bänken framför glaset, där man står och fyller i papper eller beställer ett nytt pass. Hon pressar fingrarna mot träskivan. Benen skakar när hon tittar på polisen.
Jag skulle vilja anmäla en våldtäkt.” (sid 165)
”De tar allt ifrån mig” är en bok av den augustprisnominerade författaren Linda Jones. Berättelsen handlar om en fiktiv norrländsk ort, Marken. Vi får följa den 15-åriga Frida, en pojkflicka som älskar att jaga och vill följa i sin tuffa mors fotspår. Mamman är jaktlagets ledare och är den som styr och ställer i den annars mansdominerade miljön.
Glesbygden karaktäriseras av förfall. Allt lägger ned, snart till och med älgjakten. Ett oidentifierat djur som döps till ”Korsningen” dyker upp, och allt konstigare händelser börjar ske. ”Järven” som är en macho skogsmulle börjar bli paranoid då hans liv börjar barka utåt. Hans älskade jakthund hittas slaktad, hans fru får ”tjejcancer” i livmodern och hans son blir anklagad för att ha våldtagit Fridas vän under en fyllefest. Hans ilska mot samhället växer, då han börjar få allt värre våldsfantasier. Detta hat späds på då alla jägare får i uppdrag att döda Korsningen, för att få tillbaka älgjakten som definierar dem och deras maskulinitet. Snart är det inte bara djur som de jagar utan även människor.
Samtidigt börjar en ny kille i Fridas klass. Han heter Frej och är i skarp kontrast med jägarna en väldigt feminin gotisk emo kille som har långt svart hår och glittrigt nagellack. Alla börjar mobba honom då de tror att han är gay. Frida blir dock förtjust i honom, då han vågar stå upp för sina åsikter. Han är djurvän och vegan, och är villig att ifrågasätta om allt verkligen måste handla om jakt och att hävda sig.
Vi anar snart att ”Korsningen” kanske inte bara är en oidentifierad varelse utan en symbol för rädslan för det okända. Att inte passa in eller vara den som utmanar normer anses lika hotfullt för jägarna som det konstiga djuret, oavsett om det gäller att anmäla en våldtäkt, vara vegan eller en feminin man.
Boken innehåller mycket slang och möjligtvis en del stereotyper om Norrland som målas upp som en förfallen glesbygd utan rättvisa, där alla är lite skitiga och jargongen är hård.
Boken påminner delvis om ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff då miljön i boken kantas av misär, isolering och förfall, samt med ett fokus på våld mot kvinnor och barn. En annan bok som ofta jämförs med Jones berättelse är ”Löpa varg” av Kerstin Ekman då startskottet är en pensionerad jägares möte med en varg.
Läs även Jones tidigare bok ”Bete sig” som handlar om att hitta friden i skogen och ”Lejonflock” som utspelar sig på Bergnäset i Luleå och handlar om jämställdhet:
”Det hände en dag när hon spolat i toaletten och var på väg ut ur badrummet.
”We get used to things too easily. You think something’s tasty the first time you eat it, but then you start taking it for granted. Never forget your first impressions.”
”En gång läste jag på Flashback om att den döda pojken hette Simon, och den unga tjejen Simonsson i efternamn, och att det på den upphittade kniven stod Simme – att det fanns nån tanke hos mördaren. Jag glömde att det var jag.” (sid 75)
”We never thought of ourselves as witches, my mother and I. For this was a word invented by men, a word that brings power to those that speak it, not those that it describes. A word that builds gallows and pyres, turns breathing women into corpses.”
”Vad blir kvar av en människa? Av en sådan berömdhet som Ellen Key ganska mycket. Böcker och idéer. Av en sådan som Malin Blomsterberg ofta mindre, åtminstone om man ser till det yttre. Några foton, anteckningar, ett tumavtryck i en kokbok. Men också: ett levt liv, en historia.” (sid 191)
”Det här är inte Lenora från den otäcka ramsan. Det är inte ens Lenora från porträttet på bottenvåningen – ung och samtidigt mogen och möjligen i just den stunden med tankar att mörda sin familj. Den här Lenora är gammal, skröplig, en skugga. Jag tänker på när jag läste Dorian Grays porträtt i high school. Det här är motsatsen till den boken – porträttet i korridoren blir fräschare för varje dag medan Lenoras nedbrutna kropp sonar hennes synder.” (sid 33)
