En mörk berättelse om krigets gråzoner

”Min brors kista sänks ner i gropen och ett kors med mitt namn, bara annorlunda stavat, sätts sedan på graven. (…) Jag tittar på korset med namnet Claus och tänker att jag borde byta ut det mot ett annat kors med namnet Lucas. (…) Tåget är nog ingen dum idé.” (sid 426)

 

Agota Kristof (f. 1935 – d. 2011) var en exilförfattare från Ungern som skrev för att överleva. I sin självbiografi ”Analfabeten” berättar hon om flykten från sitt hemland efter Ungernrevolten 1956. Av alla sina personliga tillhörigheter prioriterade hon att ta med sig en tjock ordbok och en anteckningsbok. Kristof skrev flera politiska texter, i hopp om att kunna skapa en förändring i samhället.

Hon kunde inte överleva genom att skriva på sitt modersmål ungerska utan var tvungen att översätta sina texter ord-för-ord på franska. Kristofs unika sätt att skriva har influerat många författare bland annat den japanska författaren Haruki Murakami som skriver både på sitt modersmål och engelska. I sin självbiografi ”Författare till yrket” berättar Murakami om hur han influerats av Kristof:

”Franskan var ett främmande språk hon hade lärt sig som vuxen (eller snarare blivit tvungen att lära sig). Men genom att skriva på ett främmande språk lyckades hon skapa en helt egen, ny litterär stil. Den fina rytmen i de korta meningarna, det enkla, raka uttryckssättet, de exakta beskrivningarna utan eftertänksamma utvikningar. Ändå lyckades hon skapa en gåtfull atmosfär, en känsla av att något mycket viktigt som inte är utskrivet döljer sig i texten.” (sid 36, Författare till yrket, Haruki Murakami)

Det abstrakta, det som inte står utskrivet, utan ligger dolt mellan raderna är precis det som utmärker Kristofs trilogi som innefattar tre kortromaner; ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. Trilogin är en mörk fiktiv berättelse men är också ett vittnesmål på krigets grymhet från en överlevares perspektiv. Fokus ligger på hur människan påverkas av trauma och på gråzonerna mitt emellan, hur ett offer kan övergå till att själv bli en förövare. Vem är det då som bär skulden?

Den första romanen ”Den stora skrivboken” handlar om tvillingarna Lucas och Claus som flytt från den fiktiva ”Stora staden” för att komma undan krig och svält. Modern överger dem och lämnar dem hos deras mormor, ”Häxan”, en elak kvinna med alkoholproblem och dålig hygien.  Pojkarnas far antas vara vid fronten och hans öde är ovisst. Tvillingarna bestämmer sig för att föra en krigsdagbok över den absurda och grymma tillvaron. Pojkarna visar sig så småningom vara opålitliga berättare, de fyller dagboken med lögner.

Lucas och Claus anpassar sig efter krigssituationen; de blir emotionellt avtrubbade och förfäras inte längre av grymheterna som sker runt omkring dem. De härdar sig genom att slå varandra och ”öva krig” genom att svälta sig och ligga stilla i flera timmar. ”Häxan” och andra förövare blir galna på tvillingar. De känner äckel men kanske ändå en gnutta beundran gentemot bröderna som vägrar att vara offer och vika sig. Trots detta finns det empati för de utsatta och svaga begravt djupt inne i pojkarna. Bland annat hotar de med att offentligt skämma ut byns präst som utnyttjat den fattiga grannflickan ”Harläppen” sexuellt, om han inte hjälper henne och hennes svältande familj ekonomiskt.

Den första delen slutar med att tvillingarna separeras från varandra efter att Claus flyr över gränsen genom att använda deras fars lik som sköld för att undvika elstängslet. I efterhand blir det alltmer oklart om detta verkligen skedde eller om Lucas lider av en psykos och bara föreställt sig detta då han inte längre kan skilja på sanning och lögn. Finns det egentligen bara en tvillingbror? Och vem av dem är i så fall den riktiga? Detta är en fråga som aldrig besvaras utan är öppen för läsarens tolkning.

Agota Kristofs självbiografi ”Analfabeten” är mycket kortfattad med sina 52 sidor men är intressant läsning för att få ökad förståelse för trilogin och dess budskap. Hela trilogin finns tillgänglig på vårt bibliotek som samlingsvolym och som talböcker via Legimus.

What the Night Sings

”Come with me,” the woman says softly, pragmatically. ”You’ve been sent to the orchestra, yes? Well. Join your very lucky sisters. Music has saved your life today.”

”Where’s my papa?” I plead with her – ”I want my papa!”

She sighs and points ahead. ”See that chimney?” she says, still softly, but so that I will clearly understand. ”see that smoke? There’s your papa.” (p. 75)

Den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945.

”What the Night Sings” är en fiktiv historisk roman som utspelar sig, inte under Förintelsen, utan efter. Vi får följa 16-åriga Gertas resa efter hon blivit befriad från koncentrationslägret Bergen-Belsen.

Gerta överlevde Förintelsen tack vare sin musikaliska begåvning, då hon blev en del av lägrets orkester. Hon finner tröst i sin fars altfiol men hade en dröm om att bli sångerska innan tyfusen förstörde hennes stämband.

Gerta visste inte att hon var jude förrän de blev deporterade. Hennes far hade hållit deras ursprung och religion hemligt för henne och skaffat falska pass och falsk identitet. Gerta slits mellan sina identiteter då hon är lämnad ensam kvar efter fadern avrättades i lägret.

Gerta blir vän med den ortodoxa juden Lev som också har överlevt Förintelsen. Lev finner tröst i sin religion precis som Gerta funnit tröst i musiken. Lev har känslor för Gerta men hon känner sig osäker på sin judiska identitet och känner sig inte redo för en romantisk relation.

”What the Night Sings” fokuserar på tonåringarnas liv efter Förintelsen. Hur de klarade sig som flyktingar i ett land som fortfarande inte trodde på deras vittnesmål. Boken är illustrerad med vackra svartvita bilder som stödjer den underliggande melankolin i texten.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska.

Augustpriset 2018

Svenska Förläggareföreningen delar varje år ut Augustpriset i kategorierna: årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbok och årets svenska barn- och ungdomsbok.  Dessa böcker vann Augustpriset 2018.

Årets skönlitterära bok:

”Ædnan” betyder landet, marken och jorden på gammal nordsamiska och är en tjock men luftig epos (en längre berättelse skriven i vers) som berör samernas situation från början av 1900-talet till idag. Författaren Linnea Axelsson som själv har samisk släkt, lyfter fram det kvinnliga perspektivet. Vi får följa tre olika kvinnor; Ristin, Lise och Sandra under tre generationer.  Kvinnorna får utstå olika former av diskriminering på grund av sitt samiska påbrå bland annat tvångsförflyttningar och rasbiologiska mätningar.

Axelsson lyfter även fram personer med funktionsvariationer då Ristins son Nila har autism och inte kan tala, vilket drar paralleller både till hur samerna inte fick tala sitt modersmål och hur personer i nutid med funktionsvariationer ofta hamnar utanför arbetsmarknaden.

Årets facklitterära bok:

”Svälten” är en populärhistorisk faktabok som handlar om missväxten i Sverige år 1867-1869. Författaren Magnus Västerbro förklarar orsakerna och konsekvenserna av svälten, som i sin tur ledde till massemigrationen till Nordamerika. Västerbro lyfter fram den lilla människan, då han väljer att berätta om enskilda individer och hur de påverkades av katastrofen.

Årets barnbok:

”Gropen” är en bilderbok som lyfter fram barnens perspektiv. Barnens favorit lekplats, gropen utanför gymnastiksalen, visar på hur barn kan uttrycka sig kreativt och självständigt med hjälp av lekens kraft. De vuxna lärarna saknar fantasi och tänker praktiskt, de vill ta bort gropen så att ingen skadar sig. Emma Adbåge, som vunnit flera priser för sina böcker, visar med hjälp av bild och text hur begränsade barnen känner sig när de inte får fantisera och leka fritt utan måste följa de inrutade rutinerna som de vuxna har bestämt.

Vinnare av ALMA-priset 2018

Brown girl dreaming (2014)

Årets vinnare av ALMA-priset Jacqueline Woodson berättar om sin uppväxt i denna självbiografiska diktsamling. Hennes böcker fokuserar ofta på jämställdhet, segregation och social utsatthet.

Woodson föddes i Columbus, Ohio men bodde under sina tidiga levnadsår i Greenville, South Carolina innan hon och hennes familj flyttade till Brooklyn. Att dikterna inte är skrivna i kronologisk ordning är för att stimulera hur barndomsminnen brukar komma till oss fläckvis.

Hon berättar om hur den dåtida rasismen påverkade henne och resten av familjen. Under Woodsons uppväxt skedde stora förändringar för de färgade amerikanerna. De färgade fick fler rättigheter men mikroaggressionerna förblev. Hon berättar om hur mormodern blev ignorerad i kön på affären och hur hon tog med sig barnen längst bak i tåget för att undvika elaka blickar från de fördomsfulla vita amerikanerna som fortfarande levde kvar i det förgångna.

Woodson berättar också om familjens religion och hur det påverkade henne som barn att vara Jehovas vittne. De firade inte högtider som födelsedagar, jul eller nyår och fick inte vara med när de hissade flaggan i skolan. Woodson förbjöds lyssna på viss musik som exempelvis funk och soul, vilket hon och kompisen som också var Jehovas vittne gjorde ändå i smyg.

Woodson berättar hur hon ofta jämfördes med sin intelligenta och begåvade syster. Hon hade svårt att läsa i skolan på grund av skriv- och lässvårigheter men tyckte trots detta om att samla på ord. Hon kunde memorera långa berättelser och skriva sina egna sångtexter. Woodson tyckte mycket om graffitti och fick ibland skäll av de vuxna i sin närhet då hon alltid ville skriva någonstans, på väggar, skor eller kläder. Hon kommer till slut fram till att hon vill bli författare även om hon inte alltid uppmuntras av de vuxna som tyckte hon borde välja ett annat yrke.

Woodson blev trots detta författare och har vunnit flera priser för sina böcker som ALMA-priset 2018, H.C. Andersen-medaljen och National Book Award 2014. Hon har även blivit utsedd som ”National Ambassador for Young People’s Literature” 2018-2019.

Vittnesmål från en av de sista överlevarna av Förintelsen

”Och du kom inte tillbaka” är en självbiografisk roman av den franska filmaren Marceline Loridan-Ivens som överlevde Förintelsen. Hon var femton år gammal då hon blev gripen av fransk milis och deporterad till koncentrationslägret Birkenau år 1943. Boken är tillägnad hennes bortgångna far som dog i det närliggande koncentrationslägret Auschwitz.

Den sista gången de såg varandra var en kväll då de stötte på varandra på väg tillbaka till sina respektive koncentrationsläger efter en dag av hårt slavarbete. Pappan omfamnade henne och gav henne ett brev och lite mat som han lyckats smussla undan. Självbiografin är ett svarsbrev till pappans brev vars innehåll hon tyvärr inte längre minns.

Hon berättar om sitt liv efter befrielsen och hur hon bearbetade sina traumatiska minnen från krigstiden. Antisemitismen var fortfarande stark och det var många som inte trodde på överlevarnas vittnesmål. Marceline kände att hon inte alltid möttes med förståelse av sin familj vars värderingar var grundade i religion och dåtidens könsroller. Hon kämpade med depression, tappade lusten att leva och begick flera självmordsförsök vilket hon själv beskriver som ironiskt eftersom hon hade kämpat så hårt för att överleva i koncentrationslägret. Under tiden hon var fånge var hon tvungen att avskärma sig emotionellt för att stå ut med det ständigt närvarande förtrycket och våldet, vilket medförde att efterchocken blev stor då hon befriades.

Kontrasten var stor mellan minnena från koncentrationslägret och vardagen. Hon klarade bland annat inte av att sova i en vanlig säng utan sov på golvet i det stora och ensliga franska slottet som pappan investerat i innan de blev tillfångatagna av nazisterna. Författaren tror att slottet var pappans försök att kompensera för sin inre litenhet eftersom han alltid drömt om att bli en fransk medborgare men aldrig blev erkänd som detta under sin livstid eftersom han förblev en utländsk jude i samhällets ögon.

Hon relaterar detta till nutidens problem, både den numera växande antisemitismen men också annan form av diskriminering i samhället. Hon kallar detta för ett ”evigt faktum som kommer i vågor med världens stormar”.

Marceline är idag 86 år och är en av de 2 500 personer som överlevde koncentrationslägret och en av de 160 som fortfarande lever och har möjlighet att berätta sin historia.

Tårar i havet av Ruta Sepetys

EOmslagsbild:Tårar i havetn historisk berättelse från andra världskrigets slutskede. Flyktingar på väg från ostpreussikt område flyr den framryckande ryska armén i början av 1945. Flyktingarna placeras på fartyg för färd västerut. Vi följer händelserna ur fyra ungas  perspektiv, Joanna , Emilia, Florian och Alfred. Alla bär på sin egen hemlighet. Vi upplever det historiska kaoset när ungdomarna talar till varandra och tänker om varandra. En grupp hjälps åt för att hinna ombord på ett fartyg i Gotenhafen (nuvarande Gdynia). De hinner ombord på det kraftigt överlastade fartyget Wilhelm Gustloff. Men faran är inte över, Östersjön är fylld av ryska ubåtar. Boken är både spännande och ger en realistisk bild av vad krig är.

Räfvhonan av Anna Laestadius Larsson

rafvhonan_inb_lowRäfvhonan av Anna Laestadius Larsson är den tredje delen i en serie historiska romaner som utspelar sig på Gustav III och Bellmans tid, alltså andra halvan av 1700-talet. Romanerna berättar om  kvinnorna vid Gustav III:s hov. I denna avslutande roman ligger fokus på Axel von Fersens syster Sophie. Hon anklagades för att vara med i sammansvärjningen mot kungen. Författaren har studerat upplysningstiden och livet i Stockholm för vanliga människor samt läst tusentals dagbokssidor om hovlivet bland annat, skrivna av  prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta och har därigenom lyckats gestalta Stockholmsmiljöer på ett levande sätt. Man får även träffa på idag okända yrkesutövare som roddare och sumprunkare. Den tidens feminister, som bland andra Hedvig Charlotta Nordenflyckt och Anna Maria Lenngren förekommer i boken. Hon lyckas berätta så att man känner sig lite mer bildad när man läst böckerna och även göra mig nyfiken på den tidens Stockholm och de villkor framför allt kvinnor ur olika samhällsskikt var tvungna att leva efter.
De andra böckerna i serien är Barnbruden och Pottungen

http://www.bellman.net/staden.html

Författaren besöker Bodens stadsbibliotek torsdag 29 september.

Tjuvarnas stad av David Benioff

benioff-david-tjuvarnas-stad4Vid belägringen av Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg) under andra världskriget var staden omkringskuren av tyskarna under cirka niohundra dagar. Man tror att närmare en miljon civila svalt eller frös ihjäl!

Berättaren , den 17-årige Lev möter desertören, skojaren och kvinnotjusaren Kolya. Båda blir tillfångatagna av en rysk general (Lev har plundrat en död tysk som seglat ner ihjälfrusen i en fallskärm på Leningrads gator) som lovar att de undgår straff om de i utbyte skaffar fram ett tjog ägg till generalens dotters bröllopstårta.

Boken är rik på episoder, både makabra och humoristiska. Det är spännande att följa dem i deras jakt på ägg som tar dem till möten med brutala nazister, läskiga kannibaler och ett gäng ryska partisaner däribland Vika, som den unge pojken fascineras av och förälskar sig i. Kolya och Lev fyller dessutom på med sina egna mustiga skrönor och berättelser i boken. Till slut blir det ett parti schack som blir avgörande för deras överlevnad.

Detta blir nog Årets bok för mig!

David Benioff har under senare år verkat som producent och manusförfattare till Game of thrones. Han har även skrivit manus till filmer som Flyga drake och Troja.

Northanger Abbey av Jane Austen

Northanger Abbey”Ingen som sett Catherine Morland när hon växte upp skulle någonsin ha kunnat föreställa sig henne som romanhjältinna. Det fanns ingenting som talade för det, varken hennes utseende, hennes läggning eller föräldrarnas situation.”

Catherine Morland är raka motsatsen till Cervantes Don Quijote, hon är ung, hon är söt och hon är född i det Viktorianska England – ändå finns det likheter. Catherine är rar  och älskvärd, naiv, men älskar böcker! Hon slukar dem! Framför allt gotiska skräckromaner och verket framför andra är Ann Radcliffes Udolphos mysterier! Catherines världsbild speglas genom romanerna och ibland leder det till pinsamma situationer för vår hjältinna. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om henne och hennes personlighet.

Jane Austen hade knappt själv lämnat flickstadiet när hon skrev Northanger Abbey som ett kritiskt inlägg mot tidens etablissemang som såg ner på romanen som företeelse. Med träffsäker penna beskriver hon Catherines introducering i societetslivet i Bath och de problem unga flickor har att hitta äkta vänner och en bra äkta man. Austens förakt för överklassens later, syns redan i det här verket tydligt och när Catherine första gången närmar sig Northanger Abbey, märker jag som läsare att hon kan sin Radcliffe!

Många frågor som kommer upp i Northanger Abbey är fortfarande i högsta grad aktuella och jag tror att många tonårstjejer skulle känna igen sig i de situationer som Catherine går igenom. Jag kan inte annat än varmt rekommendera Northanger Abbey till alla, den är underbar! Nu har jag inte tid att skriva längre – jag måste läsa Udolphos mysterier!

Trevlig läsning
Carin Blom

De sista vittnena av Svetlana Aleksijevitj

 

Genre: Prosa

De var barn, Kriget som uppstod tycks förändra deras liv.! Den tyska armen anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941och det kom som en total överraskning. Barnen blev föräldralösa särskilt papporna var tvungen att ansluta sig till armen och gå ut i krig, mammorna var tvungen att försöka skydda barnen med sitt liv! Tyvärr blev dem själva offer för motståndarna.

”Samtidigt med mamma grep de två andra kvinnor, vars män också hade anslutit sig till partisanerna, och sedan körde de iväg med alla tre. Nästa dag fann man dem alla en liten bit utanför byn, de låg i snön. Vad jag minns av när de kom hem med mamma, det är att hon av någon anledning hade blivit skjuten i ansiktet” -Volodja Korsjuk, 7 år.

Barnen överlevde och efter ca 35år, Då hade de fått en egen familj och skaffat sig egna arbeten. Dom var även tvungen att vittna hur det var att leva under kriget! Att komma ihåg terrorväldet och dem groteska bilder dem upplevt. Författaren använder sig av ett varierat språk med enkla och svåra långa ord! Boken var tillviss del lätt att tyda för mig som är gymnasieungdom. Berättelsen är kronologisk byggd. Författaren berättar boken och då får ju vi som läsare bara se författarens perspektiv av boken (författaren är dold i handlingen). Författarens budskap är att vi borde inse hur hemska krig kan vara! Att leva i ett krig kan få en ”Ärrad för livet”.

Jag tycker att boken har en bra handling och budskap! Tyckte dock att boken kunde haft en bredare handling med fler inblandade personer och namn.

Men boken är såklart värd att läsa och jag rekommenderar den starkt till gymnasieungdomar som vill få en uppfattning på hur världen skulle vara om vi levde i krig.

Trevlig läsning//

Ville Brunström