Kategori: Auschwitz

Publicerat

Ihågkom oss till liv

”Jag tänker på föreställningen om Sverige som så homogent och rågblont fram tills nu. Men det har levts andra liv här.” (sid 69)

 

”Ihågkom oss till liv” är en serieroman av Johanna Rubin Dranger som handlar om Förintelsen. Denna bok är tillägnad Drangers judiska släkt som dödades och diskriminerades. Serieromanen känns särskilt relevant i nutid då den välkända serieromanen ”Maus” som också handlar om Förintelsen förbjudits och censurerats på amerikanska skolbibliotek.

Dranger kämpar med att pussla ihop släktens historia som till stora delar blivit bortglömd och utplånad. Namn har glömts bort, som om personerna aldrig har funnits. Vi får ta del av flera människoöden, bland annat en pojke vid namn Faivel. Han var mycket liten när han blev offer för Förintelsens ondska.

Efter mycket blod, svett och tårar lyckas Dranger få sina bortglömda släktingarnas namn: Perla, Sonia och Faivel inristade på Förintelsemonumentet i Stockholms stora synagoga bara för att sedan inse att hon troligtvis fått deras dödsår fel.  Detta visar tydligt på hur det ibland kan vara svårt att bevara historia om utsatta minoriteter eftersom uppgifterna ofta mörkats för att dölja övergreppen de utsattes för.

Serieromanen har därmed vissa likheter med Mats Jonssons ”När vi var samer” då båda författarna har levt väldigt assimilerade liv och haft svårt att fylla i vissa luckor när de gjort sin research.

Dranger berör också hur de svenska judarna behandlades under Förintelsen. Hon hittade sina släktingar i ett register över judar och andra förintelsemotståndare som gjordes av nazisten och Sverigedemokraten Erik Walles. Han hade bland annat dokumenterat information som när de kom till Sverige m.m. Registret skapades i syfte att ange dessa personer vid ett nazistiskt maktövertag. Tyvärr skedde detta i vårt grannland Norge då de norska judarna arresterades, vilket visar på hur sårbara de svenska judarna verkligen var vid denna tidpunkt.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Läs även ”Maus: en överlevandes historia” av Art Spiegelman som finns på vårt bibliotek.

Publicerat

Männen med rosa triangel

18332179”Arbete i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som bara judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet.

Hur många bilförare som i dag susar fram på de tyska motorvägarna vet att varenda granitsten som kantar vägen är besudlad av oskyldiga människors blod? (…)

Men vem vill tänka på det? I dag sveper man alltför gärna in det som har hänt i tystnadens och glömskans slöja.” (sid 66)

”Männen med rosa triangel” är en biografi om de homosexuella fångarnas situation under Förintelsen i koncentrationslägren Sachenhausen och Flossenbürg. Författaren Hans Neumann, som står bakom pseudonymen ”Heinz Heger”, baserade boken på överlevaren Josef Kohouts upplevelser som fånge.

”Åtta män hängdes på morgonen den 24 december. Dödsdomarna verkställdes intill julgranen, antagligen för att förödmjuka oss kristna fångar och kanske som offer till nazisternas germanska gudar.

(…) Ännu mer vulgärt var lägerledningens order om att fångarna från två block i taget skulle ställa upp framför julgranen och sjunga julsånger i drygt en halvtimma.

En fruktansvärd bild av en grotesk situation: den kraxande manskören som sjöng ”O Tannenbaum” medan de åtta strypta fångarna dinglade fram och tillbaka i blåsten.

Varje jul sedan dess, varenda gång jag hör en julsång – hur vacker och stämningsfull den än må vara – minns jag granen i Flossenbürg och dess tragiska julprydnader.” (sid 122)

Till skillnad från de övriga grupperna av fångar, fick de homosexuella fångarna aldrig ekonomisk ersättning för sin tid i koncentrationslägrena. I Österrike där Kohout kom från var homosexualitet olagligt fram till 1971. Kvinnlig homosexualitet var inte lika straffbart men inte heller accepterat i samhället. Lesbiska kvinnor som inte passade in på de rådande könsrollerna ansågs bara som ”asociala”.

Biografin innehåller några felaktiga uppgifter. Till exempel står det att Kohout var 22 år och studerade på universitet när han greps vilket inte stämmer. Kohout var däremot utbildad frisör och arbetade på posten. Han fick inte återvända till sitt yrke på grund av hans sexuella läggning. Kohout och de övriga offren fick inte heller pension. Den enda upprättelse som han fick var ett litet parkområde i Wien som döptes till Heinz-Heger-Platz.

Vid 24 års ålder greps Kohout av Gestapo i mars 1939. Man tror att cirka 100 000 personer greps och 10 000 blev skickade till koncentrationsläger. Fångarna sågs som kriminella sexualförbrytare och fick bära en rosa triangel. Om de dessutom tillhörde andra grupper som till exempel judar fick de ha triangeln undertill.

”Han bröt aldrig sitt löfte om att skydda mig. I mina ögon är och förblir han en hedervärd man, alldeles oavsett att han försörjde sig på att spränga kassaskåp och göra inbrott, vilket han kanske fortfarande gör.” (sid 84)

Även bland medfångarna var de homosexuella fångarna lägst i lägerhierarkin. Trots detta blev Kohout den enda homosexuella kapon. En kapo var en fånge som fick vakta de andra fångarna och fick vissa förmåner som mat, kläder och ibland till och med ett eget rum. Kapon var oftast en kriminell fånge med grön triangel.

Kohout som var väldigt smart, klättrade sig upp i hierarkin genom att förföra olika kapon som blev hans beskyddare tills han själv fick samma roll. Kohout kände att det var moraliskt fel men ansåg att hans överlevnad och hälsa var viktigast.

Kohout berättar att det fanns mycket internaliserad homofobi bland nazisterna och medfångarna. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp var inte ovanligt eftersom de ansåg att det inte var samma sak att ha sex med andra män som substitut för kvinnliga älskare, som att vara homosexuell. Flera av Kohouts medfångar, som han kallade sina olycksbröder, blev torterade och våldtagna av vakterna innan de avrättades.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att boken innehåller många grafiska beskrivningar av våld och tortyr.

Publicerat

Förintelsens yngsta överlevare fyller 75 år

”Med ett leende som verkade vara permanent fastklistrat i det bleka ansiktet frågade Mengele: ”Vad är det som är på tok, min sköna?”

Priska rätade på ryggen, körde fram hakan och svarade trotsigt: ”Inget i världen.”

”Visa tänderna”, befallde Mengele.

Hon tvekade ett ögonblick men lät sedan underkäken falla ner.

”Arbeiten!” röt han.” (sid 128)

”Överlevarna” är tre biografier i en som handlar om tre gravida kvinnor som födde barn i det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz. Trots de hårda levnadsförhållandena lyckades både mödrarna och barnen överleva.

Alla tre barnen föddes 1945, alldeles i slutet på kriget. Barnen är Hana, Mark och Eva och föddes för 75 år sedan. Naturligtvis minns de yngsta överlevarna ingenting om Förintelsen förutom de kroppsliga skadorna som de fick. De tre bebisarna var svårt infekterade och fick opereras när de blev befriade. ”Överlevarna” handlar om deras mödrars kamp. Ingen av barnen fick någonsin träffa sina fäder eftersom de avrättades alla tre i lägret.

Mödrarna var Priska och Anka från Tjeckoslovakien, och Rachel som var polsk judinna. Biografin handlar om deras liv före och efter Förintelsen. De tre kvinnorna var lyckliga med sina män och hade bra liv innan Förintelsen. En av kvinnorna trodde att de inte skulle vara borta så länge när hon packade väskan så hon packade bara med sig en massa munkar.

När de hamnar i Auschwitz stirrar de den sadistiska dödsängeln Josef Mengele i ögat. Han klämmer på deras bröst för att hitta mjölk men de modiga kvinnorna lyckas lura honom.

Vi får ta del av många grymma och absurda händelser som mammorna utsattes för i lägret. En mammas mage blev mot hennes vilja en annan fånges kudde i de trånga transporterna. Vid ett tillfälle får en kvinnlig nazist syn på bebisen och börjar leka med den genom att vifta med en chokladbit i ett snöre över dess huvud, tills hon tröttnar och bara går.

Den 27 januari var Förintelsens 75:e minnesdag. Varje år blir det färre och färre överlevare som fortfarande har möjlighet att informera omvärlden om grymheterna som de utsattes för i lägret. Mödrarna skaffade aldrig fler barn så de tre överlevarna har ett speciellt band till varandra.

”Överlevarna” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Publicerat

What the Night Sings

”Come with me,” the woman says softly, pragmatically. ”You’ve been sent to the orchestra, yes? Well. Join your very lucky sisters. Music has saved your life today.”

”Where’s my papa?” I plead with her – ”I want my papa!”

She sighs and points ahead. ”See that chimney?” she says, still softly, but so that I will clearly understand. ”see that smoke? There’s your papa.” (p. 75)

Den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945.

”What the Night Sings” är en fiktiv historisk roman som utspelar sig, inte under Förintelsen, utan efter. Vi får följa 16-åriga Gertas resa efter hon blivit befriad från koncentrationslägret Bergen-Belsen.

Gerta överlevde Förintelsen tack vare sin musikaliska begåvning, då hon blev en del av lägrets orkester. Hon finner tröst i sin fars altfiol men hade en dröm om att bli sångerska innan tyfusen förstörde hennes stämband.

Gerta visste inte att hon var jude förrän de blev deporterade. Hennes far hade hållit deras ursprung och religion hemligt för henne och skaffat falska pass och falsk identitet. Gerta slits mellan sina identiteter då hon är lämnad ensam kvar efter fadern avrättades i lägret.

Gerta blir vän med den ortodoxa juden Lev som också har överlevt Förintelsen. Lev finner tröst i sin religion precis som Gerta funnit tröst i musiken. Lev har känslor för Gerta men hon känner sig osäker på sin judiska identitet och känner sig inte redo för en romantisk relation.

”What the Night Sings” fokuserar på tonåringarnas liv efter Förintelsen. Hur de klarade sig som flyktingar i ett land som fortfarande inte trodde på deras vittnesmål. Boken är illustrerad med vackra svartvita bilder som stödjer den underliggande melankolin i texten.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska.

Publicerat

Serier om Förintelsen

Anne Frank’s Diary – The Graphic Adaption

Den tragiska historian om den judiska flickan Anne Frank som gömde sig tillsammans med sin familj under den nazistiska ockupationen – i serieformat. Anne Frank förde dagbok i två år från den 12 juni 1942 till den 1 augusti 1944, där hon berättar om sina upplevelser och känslor under denna svåra tid. Hon skriver om puberteten, första kärleken, den spända relationen med familjen och det ständigt närvarande förtrycket. Illustrerad av David Polonsky.

Kärlek i dödens skugga

Kärlekshistorian mellan de två fångarna Mala Zimetbaum och Edward Galiński. Mala lyckades tack vare sina språkkunskaper och kvicka personlighet bli budbärare i kvinnolägret i Auschwitz. Edek var en politisk polsk fånge och slussades över till Auschwitz för att arbeta som rörmokare. Serien berör deras misslyckade flykt och tragiska död, då de blev avrättade offentligt i lägret. Serien visar också på de komplicerade relationerna både mellan fångarna själva och mellan fångarna och vakterna. Illustrerad av Thomas Rangmyr.

 

Publicerat

Vittnesmål från en av de sista överlevarna av Förintelsen

”Och du kom inte tillbaka” är en självbiografisk roman av den franska filmaren Marceline Loridan-Ivens som överlevde Förintelsen. Hon var femton år gammal då hon blev gripen av fransk milis och deporterad till koncentrationslägret Birkenau år 1943. Boken är tillägnad hennes bortgångna far som dog i det närliggande koncentrationslägret Auschwitz.

Den sista gången de såg varandra var en kväll då de stötte på varandra på väg tillbaka till sina respektive koncentrationsläger efter en dag av hårt slavarbete. Pappan omfamnade henne och gav henne ett brev och lite mat som han lyckats smussla undan. Självbiografin är ett svarsbrev till pappans brev vars innehåll hon tyvärr inte längre minns.

Hon berättar om sitt liv efter befrielsen och hur hon bearbetade sina traumatiska minnen från krigstiden. Antisemitismen var fortfarande stark och det var många som inte trodde på överlevarnas vittnesmål. Marceline kände att hon inte alltid möttes med förståelse av sin familj vars värderingar var grundade i religion och dåtidens könsroller. Hon kämpade med depression, tappade lusten att leva och begick flera självmordsförsök vilket hon själv beskriver som ironiskt eftersom hon hade kämpat så hårt för att överleva i koncentrationslägret. Under tiden hon var fånge var hon tvungen att avskärma sig emotionellt för att stå ut med det ständigt närvarande förtrycket och våldet, vilket medförde att efterchocken blev stor då hon befriades.

Kontrasten var stor mellan minnena från koncentrationslägret och vardagen. Hon klarade bland annat inte av att sova i en vanlig säng utan sov på golvet i det stora och ensliga franska slottet som pappan investerat i innan de blev tillfångatagna av nazisterna. Författaren tror att slottet var pappans försök att kompensera för sin inre litenhet eftersom han alltid drömt om att bli en fransk medborgare men aldrig blev erkänd som detta under sin livstid eftersom han förblev en utländsk jude i samhällets ögon.

Hon relaterar detta till nutidens problem, både den numera växande antisemitismen men också annan form av diskriminering i samhället. Hon kallar detta för ett ”evigt faktum som kommer i vågor med världens stormar”.

Marceline är idag 86 år och är en av de 2 500 personer som överlevde koncentrationslägret och en av de 160 som fortfarande lever och har möjlighet att berätta sin historia.

Publicerat

Serier om förtryck och rasism

Persepolis (2003)

Denna självbiografiska serie skildrar Marjane Satrapis uppväxt i Iran. Marjane var tio år när den iranska revolutionen började år 1979. Detta förändrar hennes liv då flickor tvingas bära slöja och pojkar och flickor inte längre går i skolan tillsammans. Marjane som är en nyfiken och intelligent flicka söker kunskap på egen hand via böcker då hon märker att undervisningen i skolan är manipulerad av religiös propaganda. Serien skildrar också kriget, hur Iran förändras av den nya regimen och hur de mänskliga rättigheterna kränks.

 

Vi kommer snart hem igen (2018)

En biografisk serie som skildrar sex överlevares upplevelser under Förintelsen. De blir tvungna att flytta från sina bostäder till det judiska ghettot, förlorar sina tyska medborgarskap och allteftersom även sina mänskliga rättigheter. De deporteras till olika förintelse- eller koncentrationsläger och förlorar flera nära och kära men blir befriade och får möjlighet att starta nya liv. Efter den traumatiska upplevelsen har de alla bestämt sig för att motverka rasismen genom att bland annat föreläsa i skolor.

 

Mitt extra liv (2016)

Mitt extra liv är en grafisk roman av Johan Unenge som blandar text och seriestrippar. Bokens huvudperson Mattias är en alldaglig svensk tonårskille som är intresserad av tv-spel, basket och snygga tjejer. I hans klass går Albin, en tuff kille som uttrycker starka främlingsfientliga åsikter gentemot mörkhyade personer och invandrare. Mattias tycker att detta känns fel men är ändå någorlunda oberörd eftersom han anser att detta inte påverkar honom och hans liv. En dag dyker en ensam utländsk pojke i hans egen ålder upp vid hans dörr. Han är en flykting och ber desperat om hjälp, så Mattias släpper i hemlighet in honom. Den utländska pojken visar sig ha liknande intressen och är till och med bättre än Mattias på tv-spel. Mattias blir kluven och blir till sist tvungen att ta ställning då han inte längre är oberörd av vad som försiggår i samhället.

Publicerat

Vi ska aldrig glömma! Förintelsens minnesdag.

Idag hålls minneshögtider över hela Europa till minne av Förintelsens offer!
Den 27 januari 1945 befriade sovjetiska trupper förintelselägret Auschwitz-Birkenau.
Dagen har officiellt blivit Förintelsens minnesdag.

På sajten Forum för levande historia  finns massor av information, berättelser, filmer samt en nedladdningsbar utställning om Anne Frank. Flickan som tillsammans med sin familj gömde sig i ett gårdshus 1942 i Amsterdam under tyskarnas judeförföljelse och ockupation av Nederländerna. De avslöjades dock 1944 och fördes till Tyskland. Anne kom slutligen till Bergen-Belsen, där hon dog i fläcktyfus någon eller några månader innan befrielsen. Pappan Otto Frank som var den enda överlevande i familjen återvände till Amsterdam där han kom över Annes dagbok. Boken som på svenska heter Anne Franks dagbok publicerades 1947 (i Sverige 1953) och är en av de mest lästa världen över. Pappan censurerade delar av dagboken som handlade om Annes tankar kring puberteten samt konflikter med mamman. Den kom ut i en fullständigare version 2005.

I kväll på tvåan visas filmen Schindler´s list av Steven Spielberg. Filmen bygger på en verklighetsbaserad roman av Thomas Keneally. Oskar Schindler var en tysk affärsman och nazist som tänkte sig göra en förmögenhet på att använda billig judisk arbetskraft  i sina fabriker. Men han kom att ändra uppfattning under kriget, och räddade i stället 1200 människor från att mördas av nazisterna. Schindlers lista.

Publicerat

Vi minns Förintelsens offer idag, 27 januari.

20160127_105756[1]Biblioteket har satt upp en utställning producerad av Forum för Levande historia som heter Aktion T4 – om människosyn i Nazityskland. Detta till minne av årsdagen för befrielsen av Auschwitz, 27 januari.

T4 står för Tiergartenstrasse 4 i Berlin, varifrån hela operationen att systematiskt mörda människor med fysisk och psykisk funktionsersättning, leddes mellan januari 1940-augusti 1941. Något år tidigare hade Kinderaktion inletts. Något som innebar att barn på olika institutioner utsattes för överdosering av sömnmedel eller utsvältning.

På svt play kan man se det som kallas världens viktigaste film om Förintelsen, Shoah.  Ett mästerverk av Claude Lantzmann, där både överlevande, bödlar och andra vittnen berättar om nazisternas folkmord på sex miljoner judar.  Den nästan nio timmar långa filmen visas i fyra avsnitt. Se den!

 

Publicerat

27 januari, FN:s officiella minnesdag för Förintelsens offer.

14136065450_585850552bVi högtidlighåller minnet av Auschwitz. Idag den 27 januari är det 70 år sedan det mest kända av koncentrationslägren under andra världskriget, Auschwitz, befriades. Lägret som ligger några mil från Krakow  i södra Polen kommer idag att besökas av presidenter, statsministrar och kungligheter till en minnesstund över Förintelsens offer, samtidigt som manifestationer kommer att hållas över hela världen.  Denna årsdag kommer troligen att vara bland de sista tillsammans med de överlevande som ännu finns kvar och som minns och kan berätta.

Material om Förintelsen finns på nätet på Forum för levande historia, och i tidningarna skrivs många artiklar i bl a DN och SvD.  Här kan du läsa Lotta Lundbergs gripande artikel ”Tänk om jag inte kan gråta” från SvD om ett besök i Auschwitz.

På TV2 visas i kväll  en nygjord dokumentär om sex individers liv efter Auschwitz och på svt.play finns dokumentären Night will fall regisserad av Alfred Hitchcock.

I biblioteket har vi en utställning med material från Forum för levande historia samt våra egna böcker, både skönlitterära och faktaböcker samt filmer.

Foto: Paul Arps,  ”https://www.flickr.com/photos/slapers/14136065450/player/585850552b”