En mörk berättelse om krigets gråzoner

”Min brors kista sänks ner i gropen och ett kors med mitt namn, bara annorlunda stavat, sätts sedan på graven. (…) Jag tittar på korset med namnet Claus och tänker att jag borde byta ut det mot ett annat kors med namnet Lucas. (…) Tåget är nog ingen dum idé.” (sid 426)

 

Agota Kristof (f. 1935 – d. 2011) var en exilförfattare från Ungern som skrev för att överleva. I sin självbiografi ”Analfabeten” berättar hon om flykten från sitt hemland efter Ungernrevolten 1956. Av alla sina personliga tillhörigheter prioriterade hon att ta med sig en tjock ordbok och en anteckningsbok. Kristof skrev flera politiska texter, i hopp om att kunna skapa en förändring i samhället.

Hon kunde inte överleva genom att skriva på sitt modersmål ungerska utan var tvungen att översätta sina texter ord-för-ord på franska. Kristofs unika sätt att skriva har influerat många författare bland annat den japanska författaren Haruki Murakami som skriver både på sitt modersmål och engelska. I sin självbiografi ”Författare till yrket” berättar Murakami om hur han influerats av Kristof:

”Franskan var ett främmande språk hon hade lärt sig som vuxen (eller snarare blivit tvungen att lära sig). Men genom att skriva på ett främmande språk lyckades hon skapa en helt egen, ny litterär stil. Den fina rytmen i de korta meningarna, det enkla, raka uttryckssättet, de exakta beskrivningarna utan eftertänksamma utvikningar. Ändå lyckades hon skapa en gåtfull atmosfär, en känsla av att något mycket viktigt som inte är utskrivet döljer sig i texten.” (sid 36, Författare till yrket, Haruki Murakami)

Det abstrakta, det som inte står utskrivet, utan ligger dolt mellan raderna är precis det som utmärker Kristofs trilogi som innefattar tre kortromaner; ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. Trilogin är en mörk fiktiv berättelse men är också ett vittnesmål på krigets grymhet från en överlevares perspektiv. Fokus ligger på hur människan påverkas av trauma och på gråzonerna mitt emellan, hur ett offer kan övergå till att själv bli en förövare. Vem är det då som bär skulden?

Den första romanen ”Den stora skrivboken” handlar om tvillingarna Lucas och Claus som flytt från den fiktiva ”Stora staden” för att komma undan krig och svält. Modern överger dem och lämnar dem hos deras mormor, ”Häxan”, en elak kvinna med alkoholproblem och dålig hygien.  Pojkarnas far antas vara vid fronten och hans öde är ovisst. Tvillingarna bestämmer sig för att föra en krigsdagbok över den absurda och grymma tillvaron. Pojkarna visar sig så småningom vara opålitliga berättare, de fyller dagboken med lögner.

Lucas och Claus anpassar sig efter krigssituationen; de blir emotionellt avtrubbade och förfäras inte längre av grymheterna som sker runt omkring dem. De härdar sig genom att slå varandra och ”öva krig” genom att svälta sig och ligga stilla i flera timmar. ”Häxan” och andra förövare blir galna på tvillingar. De känner äckel men kanske ändå en gnutta beundran gentemot bröderna som vägrar att vara offer och vika sig. Trots detta finns det empati för de utsatta och svaga begravt djupt inne i pojkarna. Bland annat hotar de med att offentligt skämma ut byns präst som utnyttjat den fattiga grannflickan ”Harläppen” sexuellt, om han inte hjälper henne och hennes svältande familj ekonomiskt.

Den första delen slutar med att tvillingarna separeras från varandra efter att Claus flyr över gränsen genom att använda deras fars lik som sköld för att undvika elstängslet. I efterhand blir det alltmer oklart om detta verkligen skedde eller om Lucas lider av en psykos och bara föreställt sig detta då han inte längre kan skilja på sanning och lögn. Finns det egentligen bara en tvillingbror? Och vem av dem är i så fall den riktiga? Detta är en fråga som aldrig besvaras utan är öppen för läsarens tolkning.

Agota Kristofs självbiografi ”Analfabeten” är mycket kortfattad med sina 52 sidor men är intressant läsning för att få ökad förståelse för trilogin och dess budskap. Hela trilogin finns tillgänglig på vårt bibliotek som samlingsvolym och som talböcker via Legimus.

”She is just like us” – Malala Yousafzai intervjuar flyktingar

”In July, I was invited to a movie called ”He Named Me Malala”. I went with a dozen friends from school, all refugees.

After the film, we went to a lunch and were shocked when Malala walked in to join us. It felt as if we were meeting a movie star! But then she sat down and started asking us questions, and I realised, She is just like us.” (p. 89)

Malala Yousafzai är en kvinnorättsaktivist från Pakistan och den yngsta nobelpristagaren för Nobels fredspris. Hon blev skjuten 2013 av talibanerna efter att hon protesterat mot regimen genom att stå upp för flickors rättighet att gå i skolan.

I denna bok intervjuar Yousafzai nio unga tjejer som alla tvingats fly från sina hemländer på grund av förtryck och våld. Boken är uppdelad i två delar. Hon inleder med en förkortad version av sin egen flykt och sedan berättar hon varje tjejs historia i korta kapitel.

Den första tjejen är Zaynab som berättar i kapitlet ”Why me and not her?” hur hon flydde från Yemen till Egypten och sedan till slut till USA. Hon fick uppleva bland annat bombhot och blev utslängd hemifrån när hon insjuknade i tuberkulos. Hon skiljdes från sin syster Sabreen när systern av okända anledningar fick avslag på sin ansökan.

I nästa kapitel ”No Turning Back” berättar Sabreen sin historia, hur hon och hundratals andra flyktingar tvingades fly i små fiskebåtar. Detta kom som en chock för Sabreen som hade blivit utlovad en rymlig båt med tre måltider om dagen. Detta visade sig vara långt ifrån sanningen då busschauffören täckt för fönsterna i bussen, skrek åt dem att hålla tyst, hotade dem med en kniv och rånade dem i slutet av bussfärden för att kunna försörja sin familj. Sabreen fick en panikattack när de skulle på den alldeles för trånga fiskebåten och fick bli buren ombord.

En annan tjej som Yousafzai intervjuade var Marie Claire från Kongo-Kinshasa som flydde först till Zambia och sedan till USA. Hon minns inte mycket av sin tidiga barndom i Kongo-Kinshasa förutom att de ständigt var på flykt på grund av kriget och sov i buskarna.

Hon berättar om mobbningen och rasismen hon utsattes för i Yemen. Flyktingar var inte välkomna men familjen hade inget val. En natt bröt en grupp maskerade män in sig i deras hem och våldtog och misshandlade hennes mor till döds. Modern offrade sig för att skydda Marie Claire och hennes syskon. Pappan blev också svårt misshandlad men lyckades av ett mirakel överleva sina skador.

Marie Claire och hennes familj flydde senare till USA och hon blev den enda i sin familj som fått högre utbildning än grundskolan. Hon fick möjligheten till ett bättre liv, både tack vare möjligheten till utbildning men också hennes egna ambitioner och hårt arbete.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska. Läs också Malalas självbiografi som även finns i lättläst format. Se också den filmatiserade versionen ”He Named Me Malala”.

En bättre morgondag

”Efter ett par minuter går Sehir, min kompis som är DJ, upp på scenen. Han stänger av musiken och säger att en högtalare börjat brinna (…)

”Är det inte läge att gå ut?” frågar Tobias.

”Va fan stanna Tobias, vi kommer ha hela dansgolvet för oss själva, det är bara töntar som springer ut”, svarar jag självsäkert.

I biografin ”En bättre morgondag” berättar den iranska flyktingen Rozbeh Aslanian om branden 29 oktober 1998 i Göteborg. Aslanian var en av de som överlevde; 63 ungdomar mellan åldrarna 12-20 år omkom och över 200 skadades. Branden räknas som en av de värsta i Sveriges historia och var anlagd av ett gäng ungdomar som inte ville betala 40 kronor för inträdesavgiften till festen.

Ett av brandoffren var Aslanians vän Tobias som ville gå ut när branden började men inte vågade på grund av grupptrycket. Grupptryck är något som präglat Aslanians liv i många år, då han kände sig annorlunda under sin barndom eftersom han var en utländsk flykting. Detta ledde till mobbning och mikroaggressioner från både barn och vuxna i hans närhet.

Aslanian bar redan på ett tungt bagage när han anlände vid Västerås flygplats i slutet av 80-talet. Under hans barndom i Iran utsattes han ofta för våld; barnaga från sin familj och flera sexuella övergrepp från pedofiler.

Aslanians far var politiskt aktiv och protesterade mot regimen men hamnade i fängelse och blev torterad. När han blev frisläppt led han av psykiska störningar och missbrukade opium. Han började även aga Aslanians mamma, vilket ledde till skilsmässa. I Iran innebär skilsmässa att kvinnan vanhedras och förbjuds träffa sina barn. Aslaninas mamma bestämde sig dock för att kidnappa Aslanian och hans bror under en utflykt till glasskiosken. Familjen flydde först till ett flyktingläger i Turkiet och sedan till Sverige. Flykten var hård och de var nära att mista livet vid flera tillfällen.

Rasismen, mobbningen och hans barndomstrauma medförde att Aslanian som tonåring började bedöva sig med droger, vilket i sin tur ledde till kriminalitet. Han sökte bekräftelse och kände en slags samhörighet då han deltog i bråk mellan olika kriminella gäng.

Efter branden började hans liv förändras, då han insåg sin egen sårbarhet. Han är idag ordförande i Brandoffrens anhörigförenings (BOA)  styrelse och föreläser kring flykt och överlevnad med syfte att motverka rasism och uppmuntra till tolerans och empati.

Boken finns tillgänglig på svenska och som talbok via Legimus.

En berättelse om social utsatthet

”Om vi bara kunde byta kroppar med varandra” av Johanna Nilsson

” (…) Jag tänker på hur en dikt om mig reser med vindarna ända hem och landar i gräset framför pappa när han går runt med gräsklipparen. Ska han köra över mig eller skona mig, kanske rentav läsa mig, vika ihop mig och lägga mig i sin skjortficka, rakt ovanför hjärtat?”

Huvudpersonen Bill (smeknamn Kung B) är en hemlös tonåring som växt upp i en konservativ kristen familj. Bill är en transperson och hette tidigare Bella. Hans djupt religiösa familj, i synnerhet fadern, kunde inte acceptera honom vilket ledde till att han blev utsparkad hemifrån. För att klara det hårda livet på Stockholms gator tar han starka droger och sniffar lim under bron med två yngre marockanska pojkar, Lill-Muhammed och hans autistiska bror Ali. Barnen har ingen som försörjer dem, så de har lärt sig att stjäla plånböcker och handväskor. Bill saknar sin familj väldigt mycket men klarar inte av att ta hjälp av socialen eftersom han fastnat i sitt drogmissbruk.

En kväll när Bill övernattar i ett mossigt förråd träffar han den muslimska poeten Omari (smeknamn Drottning O) som letar igenom soporna efter bortslängd klassisk litteratur. Det visar sig att hon också är transperson, hemlös och beroende av droger. Bill faller direkt för henne och de har passionerat sex i soprummet.

Omari har flytt från Iran och har fått avslag när hon sökt asyl i Sverige. Hon är en illegal flykting och riskerar att skickas tillbaka hem om hon blir upptäckt av polisen. Hon har flytt från hedersvåld och kommer att bli avrättad om hon åker tillbaka till Iran. Även om hon älskar Bill, kan hon inte låta bli att avundas honom eftersom han, som svensk medborgare, har möjlighet till en bättre framtid.

Omari tvingas prostituera sig för att överleva. När hennes välbärgade hallick kidnappar henne och håller henne fånge som sexslav i flera dygn får hon till sist nog. Omari och Bill bestämmer sig för att tillsammans råna våldtäktsmannen och använda pengarna för att ta sig ur drogmissbruket. Detta visar sig vara lättare sagt än gjort.

Boken berör ämnen som ensamhet, längtan och att hitta sig själv. Det finns hopp om en bättre framtid men samtidigt trycker berättelsen också på att alla barn och ungdomar i världen inte har samma förutsättningar som vi har i vårt svenska demokratiska samhälle.

Författaren Johanna Nilsson blev nominerad till Augustpriset 2017 för sin bok ”För att väcka hon som drömmer” och har skrivit flera böcker som berör depression, självmord och social utsatthet. Boken finns tillgänglig på svenska och som talbok via Legimus.

”Jag matar kriget med dem jag älskar”

”Redan som liten

var jag drömmaren

som kröp in i den heltäckande slöjan

satte mig framför en fläkt

och lät det uppblåsbara tyget

fyllas med tomrum

Jag tog fram kaffekopparna

och lekte att de var ett hem för beduiner”

Poeten och journalisten Rasha Alqasim föddes år 1989 i Samarra, Irak. Hon flydde från kriget och är sedan 2014 bosatt i Göteborg.

I denna diktsamling skriver hon om kriget i Irak men fokuserar på hemmets sönderfall både invändigt och utvändigt. Hon skriver om hur diktjaget som ung kvinna påverkas av familjens konventioner och könsroller. Alqasim skriver om arrangerat äktenskap och längtan efter att själv få välja sina älskare.

Diktjaget längtar efter att äga ett eget bibliotek men får överge dessa drömmar då hon som kvinna är tvungen att fokusera på sina hushållssysslor. Diktjaget berättar om sina bröder som tjänstgör i kriget och hur hon tvättar deras uniformer om och om igen i hopp om att de snart ska komma tillbaka.

Alqasim skriver om det som förlorats i krigets förödelse både materiellt och emotionellt. Hon skriver om melankolin; hur det är att bära sorgen inom sig, finna sin identitet och plats här i världen. Diktsamlingens namn ”Jag matar kriget med dem jag älskar” visar på hur tunn linjen som skiljer kärlek och hat ibland kan vara.

”Det här kalla landet”

Huvudpersonen Noomi är 17 år och bor i Lindsborg i det fiktiva landet ”Nordland” som liknas med Sverige. I ”Nordland” har det fiktiva främlingsfientliga partiet ”Nya Demokraterna” fått större makt och motsättningar uppstår mellan de ”inhemska” och ”förflyttningarna”.

Noomis familj har haft det bra ställt men har på senare tid fått det sämre ekonomiskt. Flera butiker blir drabbade av ”Nordlands” dåliga ekonomi och hyllorna rensas i matbutiken. Noomis bror som är språkrör i ”Nya Demokraterna” skyller på invandringen vilket leder till heta debatter vid matbordet då deras far som är journalist är starkt emot detta.

En dag när Noomi är på väg till en bildlektion blir hon rånad av ett gäng beväpnade invandrartjejer. Hon förlorar sin plånbok och sin väska. Hennes främlingsfientliga bror stöttar henne efter rånet och lyckas, tillsammans med Sus, en av Noomis kompisar övertala henne att gå med i det främlingsfientliga partiet som lovar fler poliser och mer skydd för de ”inhemska”.

Den andra huvudpersonen i boken är Zahra som går i samma klass som Noomi. Hon bor ensam med sin pappa och har flytt från sitt hemland det fiktiva ”Istad”. Hennes mamma och hennes fyraåriga lillebror överlevde inte flykten. Pappan är deprimerad och isolerar sig. Zahra försöker dämpa ångesten med sex, fest och sprit men mår psykiskt dåligt efteråt. Hon blir sexuellt utnyttjad på en fest av en äldre kille i tjugoårsåldern som senare visar sig vara det andra språkröret i Noomis brors parti.

Motsättningar uppstår mellan de två huvudpersonerna på grund av deras skilda åsikter. Tjejerna hatar varandra men hamnar trots detta på samma fester och umgås med samma kille som tidigare var Noomis barndomsvän. Med tiden kommer de närmare varandra och Noomi börjar känna empati för Zahra men grupptrycket från brodern och kompisen är starkt.

Romanens ämne är aktuellt då främlingsfientligheten växer både på lokal nivå och i hela Sverige. Boken väver samman frågor om tonårsliv, sexualitet och politik. Det kalla landet ”Nordland” som beskrivs i boken, där främlingsfientlighet är normaliserad har tyvärr alltför många likheter med verklighetens Sverige.

Serier om förtryck och rasism

Persepolis (2003)

Denna självbiografiska serie skildrar Marjane Satrapis uppväxt i Iran. Marjane var tio år när den iranska revolutionen började år 1979. Detta förändrar hennes liv då flickor tvingas bära slöja och pojkar och flickor inte längre går i skolan tillsammans. Marjane som är en nyfiken och intelligent flicka söker kunskap på egen hand via böcker då hon märker att undervisningen i skolan är manipulerad av religiös propaganda. Serien skildrar också kriget, hur Iran förändras av den nya regimen och hur de mänskliga rättigheterna kränks.

 

Vi kommer snart hem igen (2018)

En biografisk serie som skildrar sex överlevares upplevelser under Förintelsen. De blir tvungna att flytta från sina bostäder till det judiska ghettot, förlorar sina tyska medborgarskap och allteftersom även sina mänskliga rättigheter. De deporteras till olika förintelse- eller koncentrationsläger och förlorar flera nära och kära men blir befriade och får möjlighet att starta nya liv. Efter den traumatiska upplevelsen har de alla bestämt sig för att motverka rasismen genom att bland annat föreläsa i skolor.

 

Mitt extra liv (2016)

Mitt extra liv är en grafisk roman av Johan Unenge som blandar text och seriestrippar. Bokens huvudperson Mattias är en alldaglig svensk tonårskille som är intresserad av tv-spel, basket och snygga tjejer. I hans klass går Albin, en tuff kille som uttrycker starka främlingsfientliga åsikter gentemot mörkhyade personer och invandrare. Mattias tycker att detta känns fel men är ändå någorlunda oberörd eftersom han anser att detta inte påverkar honom och hans liv. En dag dyker en ensam utländsk pojke i hans egen ålder upp vid hans dörr. Han är en flykting och ber desperat om hjälp, så Mattias släpper i hemlighet in honom. Den utländska pojken visar sig ha liknande intressen och är till och med bättre än Mattias på tv-spel. Mattias blir kluven och blir till sist tvungen att ta ställning då han inte längre är oberörd av vad som försiggår i samhället.

Brännhett om flyktingar

bilal-pa-slavrutten-till-europaNågra brännheta böcker om det som pågår på södra halvklotet IDAG, där människor på alla sätt försöker fly från krig, tortyr, fattigdom och ständiga brott mot de mänskliga rättigheterna. Att de kan bli dränkta som råttor båtvägen har nått flyktingar som nu tar till flykt landvägen, via Makedonien där de blir behandlade som kriminella och via Marocko på vägen till Spanien råkar ut för marockanska gränsvakter/poliser som misshandlar dem eller behandlar dem illa.
Fabio Gatti, italiensk reporter har åkt samma vägar som flyktingar, han har använt sig av falsk identitet för att kunna skildra det de är med om på vägen. Detta har han skildrat i boken Bilal. På slavrutten till Europa. Vad är det som driver människor att riskera allt för att ge sig ut på en av de största folkvandringar i vår tid?, var frågorna han ställde på sin färd.mellan klan och stat

 

Krig, militärkupper, strider mellan olika grupper, terrordåd, torka och svält har lett till att många somalier har tvingats fly sitt land. Många av dem till Sverige. Möten mellan invandrare från en klankultur och den svenska individualistiska kulturen leder ibland till kulturkrockar. Journalisten Per Brinkemo har skrivit en bok som heter Mellan klan och stat. Somalier i Sverige. Han vill med boken öka vår kunskap om den somaliska kulturen och dess klansamhällen. Enligt Migrationsverket är somalier den näststörsta gruppen asylsökande efter syrianer i Sverige den första halvan av 2015.

Hitta gärna den samlade länklistan om emigration och flyktingfrågor på Mölndals stadsbibliotek.