Det som fick mig att skriva just den här berättelsen var en kombination av händelser.
Det första var en promenad tidigt en vintermorgon. Min hund Smulan och jag gick nere på isen i Mockträsk. Det var jättekallt och mörkt. Jag hoppades att min pannlampa inte skulle slockna. Sedan gick jag hem och lade in ved i vår öppna spis.
När jag slog på teven visade den ett nyhetsinslag om ”rysskylan” som hade drabbat hela Sverige. De pratade om köldskador och sådant. Sedan kom ett nyhetsinslag om cyberhot mot elsäkerhet och kommunikationer. De sa att våra system för el och mobilkommunikation hackades så mycket som tjugotusen gånger per år. Elförsörjning och mobilnät skulle kunna slås ut.
Vad händer om elen försvinner länge, och man inte kan ringa när det är så här kallt? funderade jag.
Jag tittade på min termometer. Det var -34 grader ute.
I den stunden dök Sofia sexton år upp i mitt huvud. Hon var tuff, förstod jag, och det skulle komma att behövas. Sedan var bröderna Simon och Theo snart där, de också. Jag insåg att de var ensamma hemma i en lägenhet, och att strömmen hade gått. Det blev snabbt kallare inne hos dem.
Jag började nysta i berättelsen, och hittade Elias. Jag kände att det fanns känslor och spänningar mellan karaktärerna.
Men värst var kylan. Den skulle kunna bli riktigt farlig.
Då skuttade jag upp till mitt arbetsrum och började skriva.
– Therese Henriksson
Källa: Goodreads
Bildkälla: Pixabay
Fredagen den trettonde mars får skolan besök av författaren och föreläsaren Arkan Asaad.
