”Det känns som om gifta par med sådana problem borde gå i par terapi och lära sig kommunicera med varandra innan det går så långt att frun börjar krossa porslin.” (sid 73)
”Kär i Japan” av den svenska serietecknaren Åsa Ekström tar oss återigen till Japan där Ekström bott sedan 2011. Detta självbiografiska seriealbum handlar om kärlek och dejting i Japan. Hur skiljer sig deras kultur och normer från våra svenska? Ganska mycket visar det sig!
I soluppgångens land är det viktigt med äktenskap. Att vara ogift och i 30-årsåldern får Ekström att sticka ut. Majoriteten av alla kvinnor som skaffar barn är redan gifta, att vara sambo är ett någorlunda exotiskt koncept. Delad vårdnad är också ett kontroversiellt ämne då ena föräldern (oftast mamman) får ensam bestämma över om barnet ska få träffa den andra föräldern eller inte, oavsett vad barnet själv vill.
Kärlek och sex är svåra ämnen att prata om, det finns en viss skam. Ekström skaffar sig ett Tinder-konto för att undersöka hur japanerna dejtar på nätet. Nästan ingen har med sitt ansikte, flera visar bara bilder på sina husdjur eller favoritmaträtter. Om man har tur får man se någons hår bakifrån, eller med en ansiktsmask som täcker nästan hela ansiktet.
Det finns andra sociala koder och regler som Ekström kämpar med att bemästra. ”Ska vi äta lunch?” handlar nästan alltid om en romantisk dejt, vilket Ekström missförstår som en konkret fråga, vilket i sin tur leder till lustiga fadäser då hon hamnar på dejt med en kille som hon trodde bara ville ha en ”nördkompis”.
Under en tjejkväll när de druckit några glas, börjar det japanska tjejgänget diskutera vem som är sadist eller masochist, till Ekströms stora chock! Men det visar sig att samtalsämnet har ingenting med sex att göra, utan vem som tar för sig mer på dejter, och bestämmer var de ska gå. Männen blir indelade i kategorierna ”köttätare” och ”växtätare” efter hur dominanta eller passiva de är.
Ekström får närvara vid en japansk väns bröllop, då vännen ska gifta sig med en engelsman. Under bröllopets gång byter vännen om tre gånger, först i traditionell kimono, och sedan till festligare cocktail klänningar. Bröllopsgåvorna är också en kulturchock, då gästerna förväntas ge brudparet stora summor pengar, och inte bara det, eftersom sedlarna måste vara både nytryckta och inlagda i speciellt utformade kuvert. Ekström ger upp att förstå, och ritar istället en rolig manga-teckning till brudparet.
Däremot finns det en mörkare sida av Japan, som Ekström ville beröra trots det lättsamma serie formatet. På ett tåg somnar hon en dag och blir antastad av en äldre man i sömnen. När hon vill skriva om detta blir hon censurerad av förlaget. Detsamma gäller serie-stripparna som handlar om HBTQ, då sexuella minoriteter fortfarande kämpar för sina rättigheter i Japan. Patriarkatet präglar även språket då kanji-tecknet för fru betyder hus och hålla sig inomhus, medan mannens tecken betyder ägare och överhuvud!
I slutet av serien skaffar Ekström barn med en japansk man som har en väldigt annorlunda syn på förhållanden än svenska män. Stora summor pengar ska spenderas på tjejens märkeskläder för att visa sin kärlek, något som Ekström har svårt för. Det tar slut mellan dem och hon bestämmer sig för att inte inkludera den nyfödda sonen i serien. Alla måste ju få bestämma själva om de vill vara med!
Serien finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.
Läs även den första delen i serien ”Mitt liv i Japan – en serietecknares bekännelser” som handlar om Ekströms första år på ett kollektiv i Japan, och vilka kulturkrockar som uppstod:
”We get used to things too easily. You think something’s tasty the first time you eat it, but then you start taking it for granted. Never forget your first impressions.”
”Jag har emotionell instabil personlighetsstörning. Jag har både ljus och mörker inom mig. Hårdare och större än de flesta. När de flesta av er upplever toppar och dalar som i våra nordiska rundade fjäll och tar er ner i bekväm storslalom åker jag istället störtlopp nerför branta backar i Alperna. Vassa känslor. Som river och känns.” – Tilda Boisen
