Transgender Day of Remebrance

”Transgender Day of Remebrance” är en dag som infaller varje år den 20 november. Dagen infördes av Gwendolyn Smith som ville hedra minnet av sin vän Rita Hester som mördades för att hon var en transperson. Särskild uppmärksamhet läggs på färgade kvinnor och prostituerade som löper större risk för att utsättas för våld.

Här är några tips på böcker och filmer som handlar om transpersoner:

Att leva med HIV

”I feel even smaller outside with a short-sleeve shirt on. HIV could’ve killed me, but it didn’t get the chance. I’m stronger than HIV, but I can’t even handle a few tweets from kids I don’t know.” (p. 229)

 

”Full Disclosure” är en engelsk ungdomsroman av Camryn Garrett. Garrett har varit journalist sedan hon var 13 år och har arbetat för Huffington Post, MTV, and Rookie Magazine. Hennes karriär som författare började med att hon skrev fanfiction på internet och blev inspirerad av författaren Stephenie Meyer som uttryckte att hon inte var emot fanfiction men också tyckte att det vore bättre om hennes fans använde sina kreativa förmågor till att skriva egna berättelser.

”Full Disclosure” handlar om gymnasieeleven Simone som föddes med HIV. Hon fick sjukdomen via sin bortgångna mor via bröstmjölken och är adopterad av ett homosexuellt par. När Simone kommer in i tonåren börjar hon, precis som sina jämnåriga, att intressera sig för sex.

Simone har bytt skola på grund av mobbning efter att hennes förra flickvän spridit information om henne efter att hon fått veta att hon har HIV. På den nya skolan där Simone jobbar med musikaler, träffar hon en trevlig kille som heter Miles.

De börjar dejta och han verkar inte bry sig om att hon har HIV eftersom det inte smittar via kroppskontakt och hon äter bromsmediciner som minskar risken att sjukdomen överförs. Men en dag får Simone ett brev från en okänd person som vill att hon ska sluta umgås med Miles annars kommer hennes hemlighet att hängas ut på nätet.

Boken handlar om sexualitet, fördomar, rädsla och okunskap. Garrett började intressera sig för HIV när hon läste om Angelina Jolie som adopterade ett barn på ett barnhem där alla andra barn hade HIV. Detta fick Garrett att börja intressera sig för adoptionsprocesserna för barn med HIV. Författaren trycker på att det finns mycket felaktig information om HIV eftersom de medicinska förutsättningarna har förbättrats markant inom i-länderna.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.

Det osynliga barnet

 

”Alla är ledsna nuförtiden” är en ungdomsroman av den belgiska författaren och poeten Bart Moeyaert. Han vann ALMA-priset 2019 som delas ut varje år till minne av Astrid Lindgren. Juryns motivering löd:

”Bart Moeyarts förtätade och musikaliska språk vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar. Med filmisk närvaro gestaltar han ögonblick där relationer ställs på sin spets samtidigt som berättelsernas komplexitet pekar på vägar vidare. Bart Moeyearts självlysande författarskap understryker att böcker för barn och unga har en självklar plats i världslitteraturen.”

”Alla är ledsna nuförtiden” handlar om tolvåriga Bianca som känner sig osynlig eftersom hennes lillebror som är mycket sjuk kräver all uppmärksamhet. Trots att berättelsen är ganska kort på 150 sidor, har texten djup och huvudpersonens känslor beskrivs ingående.

Bart Moeyaert närvarade vid Bokmässan 2019 vid seminariet ”Undertexternas mästare” där han berättade om sitt författarskap. Moeyaert som själv är översättare, diskuterade den svenska utgåvan av boken. Han läste även upp ett stycke på flamländska och skojade att det är ett lustigt språk.

Moeyaert berättade att han ville fokusera på vardagliga scener för att skapa igenkänning med protagonisten Bianca. Moeyaert är inte intresserad av att skapa idyller och beskriva barndomens oskuldsfullhet utan har istället valt att fokusera på livets gråzoner och karaktärer som inte är perfekta.

Den första scenen handlar om hur familjen sitter samlad runt bordet men det finns ingen värme och gemenskap. Mamman beskrivs som ouppmärksam på barnens behov då hon inte förser dem med bra mat och dricker sprit mitt på dagen.

Bianca känner sig också ignorerad av pappan som skiljt sig och skaffat sig en mycket yngre flickvän. Bianca slutar att prata och börjar utveckla selektiv mutism. Hon lider av existentiell ångest och har svårt att uttrycka sig, vilket leder till en inre känslostorm som uttrycks i Moeyaerts starka prosa. Berättelsen vänds när Bianca plötsligt träffar sin favoritskådespelare, Billie King i vardagsrummet som lär henne att öppna upp sig.

Moeyaert berättade under seminariet på Bokmässan att han blev inspirerad av Astrid Lindgren eftersom hennes karaktärer är mer som verkliga människor. Han påpekade också att Pippi-böckerna till stor del handlar om inkludering.

En annan bok som också påverkat hans författarskap var Aidan Chambers bok ”Dansa på min grav”. Moeyaert var imponerad av Chambers HBTQ-perspektiv, vilket enligt honom öppnade upp flera möjligheter eftersom utbudet av regnbågslitteratur var smalt på 80-talet när boken först kom ut.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus. Läs även ”Kärleken vi inte förstår” som också är skriven av årets ALMA-pristagare.

Böcker mot rasism

”We have different stories, different points of view, different issues in the world. Other people should be able to see that.” (p. 58)

 

”Marley Dias Gets It Done” är en självbiografi av den amerikanska aktivisten, feministen och modellen Marley Dias. Hon har blivit känd för sitt engagemang för färgade flickors rättigheter trots sin unga ålder.

När Dias en dag skulle läsa en bok i skolan upptäckte hon att det inte fanns några böcker som handlade om färgade flickor. De fick bara läsa klassiker som handlade om ljushyade pojkar och deras äventyr.

 ”They just wanted us to read about a white boy and his dog.”

Bildkälla: Elle

Dias bestämde sig  då för att starta ett projekt där hon skulle samla in tusentals barn- och ungdomsböcker där mörkhyade tjejer innehar huvudrollen och sedan donera dem till ett bibliotek. Projektet blev en succé på sociala medier och Dias har hyllats för sitt engagemang som visar på att alla kan göra en förändring i samhället oavsett ålder.

Bildkälla: marleydias.com

Dias berättar om sin familj och bakgrund samt hur man kan använda sociala medier för att skapa en förändring i samhället. Hon berättar också hur hon tacklat rasism på internet och trolling. Dias rankar också Disney prinsessorna och diskuterar hur genus och mångfald framställs i filmerna. Hon har även gjort projekt i samarbete med barnsjukhus, skolor och bokklubbar.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på engelska.

Böcker på vårt bibliotek som fanns med i projektet #1000BlackGirlBooks:

När passionen avtar

”Only love will save the world. Why should I be ashamed to love?”

 

”Blå är den varmaste färgen” är en fransk erotisk dramafilm från 2013 och är regisserad av Abdellatif Kechiche. Filmen vann Guldpalmen för ”Bästa film” vid Filmfestivalen i Cannes och  tilldelades Louis Delluc-priset för bästa franska film 2013. Filmen är baserad på den grafiska romanen ”Le Bleu est une couleur chaude” av den franska serietecknaren Julie Maroh.

Filmen handlar om en sextonårig fransk tjej, Adèle som är osäker på sin sexuella läggning. Hon dejtar en trevlig kille som heter Thomas men deras relation känns inte rätt. En kväll bestämmer hon sig för att följa med sin homosexuella kompis, Valentin på en gaybar och träffar punkaren Emma.

Adèle blir vän med Emma som går på konsthögskolan och har stora drömmar. De två tjejerna inleder så småningom ett passionerat förhållande som präglas av hett men också väldigt ytligt sex. När de blir lite äldre och Emma vill fokusera på sin karriär som konstnär, börjar passionen att avta och Adèle börjar vara otrogen med en manlig kollega på förskolan där hon jobbar. De börjar också längta efter att bilda familj men det är inget de diskuterar med varandra på grund av bristande kommunikation. Emma ertappar till sist Adèle med att vara otrogen och slänger ut henne efter att ha fått ett våldsamt raseriutbrott.

Filmen har fått både positiv och negativ kritik. Den positiva kritiken är att dramat är känslosamt och uttrycker flera känslor som lust, sorg och ilska.

Den negativa kritiken kommer främst från hur sexscenerna är iscensatta. HBTQ-kritiker menar att sexscenerna är överdrivna och gränsar till pornografi. Även den ursprungliga serietecknaren Julie Maroh har kritiserat filmen och tycker att det hade varit bättre att tona ned sexscenerna.

”This is all that it brings to my mind: a brutal and surgical display, exuberant and cold, of so-called lesbian sex, which turned into porn, and made me feel very ill at ease.” – Julie Maroh

Maroh uttycker också att hon hade föredragit att de istället involverade fler lesbiska kvinnor i filmskapandet. Kritikerna pekar också på att varken regissören eller skådespelarna identifierar sig som HBTQ och därför har svårt att sätta sig in i rollerna, vilket gör den lesbiska romansen mer ytlig.

Filmen använder också symbolik som bland annat mat och Emmas hårfärg. Färgen blå symboliserar passionen mellan paret som med tiden avtar då Emmas hårspray tvättas ur ju äldre hon blir. Klasskillnader och fördomar är också ett tema då Adèles konservativa föräldrar tror att kvinnorna endast är goda vänner medan Emmas familj är accepterande och bjuder dem på ostron som representerar det kvinnliga könsorganet och lesbiskt sex.

”Blå är den varmaste färgen” finns tillgänglig på vårt bibliotek på franska med svenska undertexter. Observera att filmen innehåller grafiska sexscener.

Tomboy

”I was also kind a tomboy but, it was fashionable at the time.”

– Céline Sclamma

 

”Tomboy” är en film av den franska lesbiska filmregissören Céline Sclamma. Filmen handlar om en icke-binär transperson, den 10-åriga Laure. Hen har just flyttat till en ny stad och känner ingen. Laure bestämmer sig för att skaffa sig en ny identitet som fotbollskillen Michael.

”Tomboy” berör könsroller bland barn då Michael får spela fotboll med killarna och accepteras som en i gänget medan Michaels mer feminina kompis Lisa inte får vara med. Lisa börjar så småningom få känslor för Michael eftersom hon tror att hen är en kille. Hon föredrar att umgås med Michael eftersom hen är mer mogen än killarna.

Filmen handlar om att vara osäker på sin identitet. Huvudpersonens könsidentitet och sexualitet beskrivs som neutral av filmregissören. Barnets identitet är öppen för tolkning så att alla ska kunna känna igen sig i filmens handling som berör barndomen och förpuberteten.

”It’s also an intimate film about families and, mostly, about sisterhood, the relationship between Laure and her little sister. (…) it really connects with my feelings in my personal life: being a sister, this creative relationship, the complicity and that relationship between two beings who are so different, but they complete each other.” – Céline Sclamma

Filmen handlar även delvis om maktrelationer då Laures mor som antas vara transfobisk reagerar väldigt negativt när hon får veta att Laure har skapat en ny identitet som pojke. Även Laures lillasyster blir en del av maktspelet då hon försöker försvara sitt syskon men inte riktigt kan eftersom hon själv är liten och sårbar. När Laure hamnar i slagsmål med en pojke som mobbat lillasystern, skyller mamman på Laure och tvingar hen att ta på sig en klänning och be mobbaren om ursäkt.

”Tomboy” finns tillgänglig på vårt bibliotek på franska med svenska undertexter. Filmen har vunnit flera priser och fått beröm för sitt HBTQ-tema.

En berättelse om en sårad man

”Jag ser att motpartens advokat också konsekvent stavat barnens namn fel. Det är människor som inte vet vad barnen heter som bestämmer över dem nu.”

 

”Jag väntar i snön” är en roman av Daniel Dencik. Han är en dansk författare och filmregissör. Dencik har framförallt regisserat dokumentärer om historiska händelser och expeditioner. ”Jag väntar i snön” är en så kallad autofiktion, en blandning mellan en fiktiv berättelse och en självbiografi.

Berättelsen handlar om den danska småbarnspappan Alexander som just förlorat vårdnaden om sina två barn. Han har blivit anklagad av barnens svenska mor, som lider av en psykisk störning som gör att hon blandar ihop traumatiska barndomsminnen med verkligheten. Alexander anklagas för att ha skadat barnen som mamman lyckats vända emot honom.

Alexander blir alltmer deprimerad och sårad eftersom han saknar umgänget med barnen och känner sig hjälplös i rättsalen.  Han utpekas som skyldig trots att de inte har gått igenom de fysiska bevisen ordentligt utan endast gått på verbala anklagelser.

Alexander börjar utveckla ett starkt hat gentemot det svenska rättsystemet som eventuellt övergår till hat mot Sverige generellt sett. Den sårade mannen pekar ut feminismen och könsneutrala pronomen som syndabock. Han visar också tecken på högerextrema åsikter då han sympatiserar med terroristen Anders Behring Breivik. Huvudkaraktären framstår däremot som någorlunda förvirrad då han också uttrycker sympati med familjerna som förlorade sina barn i massakern.

Denricks roman har fått ganska hård kritik och ansetts som kontroversiell. Kritikerna pekar då på att berättelsens huvudkaraktär Alexander fungerar som en förlängning av Denrick själv eftersom romanen beskrivs som självbiografisk även om själva berättelsen är fiktiv. Kritikerna menar att tragedin med barnen används för att ursäkta huvudkaraktärens högerextrema åsikter. Om Denrick själv besitter sådana åsikter är däremot oklart.

”Jag väntar i snön” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok på Bibblo.se.