Månad: april 2018

Publicerat

”Det här kalla landet”

Huvudpersonen Noomi är 17 år och bor i Lindsborg i det fiktiva landet ”Nordland” som liknas med Sverige. I ”Nordland” har det fiktiva främlingsfientliga partiet ”Nya Demokraterna” fått större makt och motsättningar uppstår mellan de ”inhemska” och ”förflyttningarna”.

Noomis familj har haft det bra ställt men har på senare tid fått det sämre ekonomiskt. Flera butiker blir drabbade av ”Nordlands” dåliga ekonomi och hyllorna rensas i matbutiken. Noomis bror som är språkrör i ”Nya Demokraterna” skyller på invandringen vilket leder till heta debatter vid matbordet då deras far som är journalist är starkt emot detta.

En dag när Noomi är på väg till en bildlektion blir hon rånad av ett gäng beväpnade invandrartjejer. Hon förlorar sin plånbok och sin väska. Hennes främlingsfientliga bror stöttar henne efter rånet och lyckas, tillsammans med Sus, en av Noomis kompisar övertala henne att gå med i det främlingsfientliga partiet som lovar fler poliser och mer skydd för de ”inhemska”.

Den andra huvudpersonen i boken är Zahra som går i samma klass som Noomi. Hon bor ensam med sin pappa och har flytt från sitt hemland det fiktiva ”Istad”. Hennes mamma och hennes fyraåriga lillebror överlevde inte flykten. Pappan är deprimerad och isolerar sig. Zahra försöker dämpa ångesten med sex, fest och sprit men mår psykiskt dåligt efteråt. Hon blir sexuellt utnyttjad på en fest av en äldre kille i tjugoårsåldern som senare visar sig vara det andra språkröret i Noomis brors parti.

Motsättningar uppstår mellan de två huvudpersonerna på grund av deras skilda åsikter. Tjejerna hatar varandra men hamnar trots detta på samma fester och umgås med samma kille som tidigare var Noomis barndomsvän. Med tiden kommer de närmare varandra och Noomi börjar känna empati för Zahra men grupptrycket från brodern och kompisen är starkt.

Romanens ämne är aktuellt då främlingsfientligheten växer både på lokal nivå och i hela Sverige. Boken väver samman frågor om tonårsliv, sexualitet och politik. Det kalla landet ”Nordland” som beskrivs i boken, där främlingsfientlighet är normaliserad har tyvärr alltför många likheter med verklighetens Sverige.

Publicerat

Vittnesmål från en av de sista överlevarna av Förintelsen

”Och du kom inte tillbaka” är en självbiografisk roman av den franska filmaren Marceline Loridan-Ivens som överlevde Förintelsen. Hon var femton år gammal då hon blev gripen av fransk milis och deporterad till koncentrationslägret Birkenau år 1943. Boken är tillägnad hennes bortgångna far som dog i det närliggande koncentrationslägret Auschwitz.

Den sista gången de såg varandra var en kväll då de stötte på varandra på väg tillbaka till sina respektive koncentrationsläger efter en dag av hårt slavarbete. Pappan omfamnade henne och gav henne ett brev och lite mat som han lyckats smussla undan. Självbiografin är ett svarsbrev till pappans brev vars innehåll hon tyvärr inte längre minns.

Hon berättar om sitt liv efter befrielsen och hur hon bearbetade sina traumatiska minnen från krigstiden. Antisemitismen var fortfarande stark och det var många som inte trodde på överlevarnas vittnesmål. Marceline kände att hon inte alltid möttes med förståelse av sin familj vars värderingar var grundade i religion och dåtidens könsroller. Hon kämpade med depression, tappade lusten att leva och begick flera självmordsförsök vilket hon själv beskriver som ironiskt eftersom hon hade kämpat så hårt för att överleva i koncentrationslägret. Under tiden hon var fånge var hon tvungen att avskärma sig emotionellt för att stå ut med det ständigt närvarande förtrycket och våldet, vilket medförde att efterchocken blev stor då hon befriades.

Kontrasten var stor mellan minnena från koncentrationslägret och vardagen. Hon klarade bland annat inte av att sova i en vanlig säng utan sov på golvet i det stora och ensliga franska slottet som pappan investerat i innan de blev tillfångatagna av nazisterna. Författaren tror att slottet var pappans försök att kompensera för sin inre litenhet eftersom han alltid drömt om att bli en fransk medborgare men aldrig blev erkänd som detta under sin livstid eftersom han förblev en utländsk jude i samhällets ögon.

Hon relaterar detta till nutidens problem, både den numera växande antisemitismen men också annan form av diskriminering i samhället. Hon kallar detta för ett ”evigt faktum som kommer i vågor med världens stormar”.

Marceline är idag 86 år och är en av de 2 500 personer som överlevde koncentrationslägret och en av de 160 som fortfarande lever och har möjlighet att berätta sin historia.