Ett samhälle utan lagar och regler

Visa källbilden”Har du någonsin dödat någon?”

”Vad vill du ha i utbyte mot mitt liv?”

”Jag vill dansa i TV.”

 

”Monos” är en spansk krigsfilm från 2019 som utspelar sig i Sydamerika. Monos betyder aporna på spanska och är namnet på den fiktiva gerillagruppen som vi får följa i filmen. De är en grupp barnsoldater som leds av en muskulös dvärg som kallas ”Budbäraren” (spelas av Wilson Salazar som själv varit soldat).

Han ger dem uppdraget att vakta en mjölkko och en krigsfånge, en 45-årig amerikansk kvinna som kallas ”Doctora”. Även barnsoldaterna har sina ungdomliga smeknamn: Storfot, Lady, Vargen, Hunden, Smurfen, Rambo, Boom Boom och Svenskan.

Visa källbilden

Filmen börjar abrupt utan kontext och vi slängs in i händelserna. Efter att ”Budbäraren” har lämnat dem, löper ungdomarna amok vilket leder till missbruk av alkohol, vapenvåld, droger  och sex. Hierarkier skapas och de som inte passar in blir slagna och utfrysta. Ledaren ”Storfot” börjar så småningom hungra efter mer makt och planerar att mörda ”Budbäraren” och ta över organisationen.

Visa källbilden

”Monos” är inspirerad av William Goldings roman ”Flugornas herre” som fokuserar på maktrelationer och grupptryck. ”Storfots” roll i filmen speglar Jacks roll i ”Flugornas herre” då de båda återgår till en mer primitiv och barbarisk livsstil och med våld försöker klättra upp i hierarkin. Båda karaktärerna är ideologin om anarki personifierade. De längtar båda efter ett samhälle utan lagar och regler. ”Storfot” har också en motsatskaraktär i den androgyna ”Rambo” som likt Simon är mer moralisk och empatisk.

Visa källbilden

Regissören Alejandro Landes har baserat filmen på situationen i Colombia som han själv beskriver som ”en tickande bomb”. Vi får inte veta vilken sida som barnsoldaterna strider för eller varför men Landes menar att detta egentligen inte spelar någon roll. Filmen karaktäriseras av bristen på gränser och etiketter när det gäller kön, sexualitet och identitet. Historisk och politisk kontext saknas eftersom krig och människans grymhet är tidlösa enligt regissören.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på spanska med svenska undertexter.

När vuxenvärlden sviker

Visa källbilden”A witness saw two youths burning railway or communications cable.

Cable theft is a very serious crime, Mrs. Fenton. Trespass on the railway is 1,000 fine.

Vandalism, endangering lives, maximum penalty of life imprisonment.”

”He’s just a kid. He ain’t nicked no cable. You’re looking at wrong place.”

”He is, as you say, Mrs. Fenton, a minor. There’s unscrupulous people out there getting kids to do their dirty work so they don’t get into trouble with the police themselves.”

”The Selfish Giant” är en brittisk film från 2014. Filmen utspelar sig i Bradford  i norra England och handlar om två pojkar som haft en svår uppväxt och lever under fattiga förhållande. Huvudpersonen Arbor Fenton är en kortväxt 13-åring som äter medicin eftersom han är hyperaktiv och får våldsamma utbrott. Hans hemförhållande är dåliga och hans bror har drogproblem vilket påverkar familjen som redan har dålig ekonomi.

Visa källbilden

Arbors enda vän är den mjuka och känslosamma hästpojken Swifty som har ännu sämre hemförhållanden då hans familj inte har mat eller el och pappan är våldsam och kontrollerande. Han är också mobbad i skolan men Arbor uppmanar honom att slå tillbaka. Mobbaren hamnar på sjukhuset efter att Swifty, som är väldigt stor och stark, slagit honom medvetslös.

Visa källbilden

Detta leder till att båda pojkarna blir avstängda. För att tjäna pengar till sina fattiga familjer beslutar de sig för att börja stjäla elkablar och koppartråd som de säljer på skroten. Detta är ett mycket farligt jobb som pojkarna dessutom får väldigt dåligt betalt för eftersom de utnyttjas av de vuxna. Pojkarna är inte medvetna om riskerna och en dag smäller det när de sågar av elkablar. Arbor blir lämnad ensam med sin ilska och sorg över förlusten av hans trogna vän.

”The Selfish Giant” är en berättelse om barn som tvingas ta för mycket ansvar när vuxenvärlden sviker. ”The Selfish Giant” är inspirerad av Oscar Wildes novell med samma namn som handlar om en jättes vänskap med Jesusbarnet. Berättelsen handlar om karma, att de som är själviska och utnyttjar andra blir bestraffade i slutändan vilket sker i slutet av filmen då de vuxna som utnyttjat barnen blir arresterade av polisen.

Både filmen och novellen som den är inspirerad av finns tillgängliga på vårt bibliotek på engelska.

Samernas nationaldag

Den 6 februari är samernas nationaldag. Dagen har firats sedan 1993.

Den 6 februari 1917 hölls det första samiska landsmötet i Trondheim. Under kongressen samlades samer från hela Skandinavien för första gången för att diskutera viktiga frågor angående samer.

På mötet blev sången Sámi soga lávlla, med text av Isak Saba, utsedd till den samiska nationalsången. Dagen brukar firas med den samiska flaggan och jojk.

Nedan är några bok- och filmtips som handlar om samer och utspelar sig i både nutid och dåtid:

Att gräva upp sina afrikanska rötter

”Så din bil gick sönder för att den är gammal och sliten? Du är så naiv! Det är nu allt börjar.”

 

Yao är en fransk film regisserad av Philippe Godeau. Filmen utspelar sig i Västafrika och handlar om kulturkrockar och vänskap mellan generationsklyftorna.

Filmen handlar om den 13-årige Yao som är son till en skräddare men älskar böcker och äventyr. När hans stora idol, den franska författaren och skådespelaren Seydou Tall (Omar Sy) besöker Dakar för att signera böcker, bestämmer Yao sig för att på egen hand tjuvlifta med tåget dit.

Seydou blir bestört när han inser att den unga pojken inte har någonstans att sova eller möjlighet att ta sig tillbaka till sin by i norra Senegal som ligger 40 mil bort. Först planerar Seydou att bara följa med honom till bussen men får förhinder då taxichauffören inte håller det han lovat, vilket medför att Seydou missar sitt flyg tillbaka till Frankrike. Det slutar med att Seydou och Yao reser genom hela landet tillsammans.

Berättelsen handlar om att hitta sina rötter och utforska sin identitet. Seydous far är afrikan men han har inte utforskat sitt hemland och har nästan helt glömt det inhemska språket. Flera kulturkrockar uppstår som när taxichauffören introducerar dem till sina två fruar som har slaktat ett lamm till middag. När Seydou blir irriterad och köper en fallfärdig bil för 800 euro och ger sig av tillsammans med Yao, påpekar den afrikanska pojken bestört: ”Så gör man ju inte! De hade ju lagat mat.”

På vägen träffar de också sångerskan Gloria och en religiös äldre dam som förutspår att den gamla bilen inte gick sönder på grund av att den var dålig utan att det var ett budskap från Seydous förfäder. Det inhemska folket dömer ut Seydou och menar att han är ”en vit man” men Seydou upptäcker att han också har många fördomar mot afrikaner. Han får lära sig bland annat att betala mutor, stanna på vägen under bönestunderna då gatorna är fulla av folk och att afrikanska kvinnor är mer starka och självständiga än han trott.

Yao finns att låna på vårt bibliotek. Filmen har franskt tal med svenska undertexter.

När passionen avtar

”Only love will save the world. Why should I be ashamed to love?”

 

”Blå är den varmaste färgen” är en fransk erotisk dramafilm från 2013 och är regisserad av Abdellatif Kechiche. Filmen vann Guldpalmen för ”Bästa film” vid Filmfestivalen i Cannes och  tilldelades Louis Delluc-priset för bästa franska film 2013. Filmen är baserad på den grafiska romanen ”Le Bleu est une couleur chaude” av den franska serietecknaren Julie Maroh.

Filmen handlar om en sextonårig fransk tjej, Adèle som är osäker på sin sexuella läggning. Hon dejtar en trevlig kille som heter Thomas men deras relation känns inte rätt. En kväll bestämmer hon sig för att följa med sin homosexuella kompis, Valentin på en gaybar och träffar punkaren Emma.

Adèle blir vän med Emma som går på konsthögskolan och har stora drömmar. De två tjejerna inleder så småningom ett passionerat förhållande som präglas av hett men också väldigt ytligt sex. När de blir lite äldre och Emma vill fokusera på sin karriär som konstnär, börjar passionen att avta och Adèle börjar vara otrogen med en manlig kollega på förskolan där hon jobbar. De börjar också längta efter att bilda familj men det är inget de diskuterar med varandra på grund av bristande kommunikation. Emma ertappar till sist Adèle med att vara otrogen och slänger ut henne efter att ha fått ett våldsamt raseriutbrott.

Filmen har fått både positiv och negativ kritik. Den positiva kritiken är att dramat är känslosamt och uttrycker flera känslor som lust, sorg och ilska.

Den negativa kritiken kommer främst från hur sexscenerna är iscensatta. HBTQ-kritiker menar att sexscenerna är överdrivna och gränsar till pornografi. Även den ursprungliga serietecknaren Julie Maroh har kritiserat filmen och tycker att det hade varit bättre att tona ned sexscenerna.

”This is all that it brings to my mind: a brutal and surgical display, exuberant and cold, of so-called lesbian sex, which turned into porn, and made me feel very ill at ease.” – Julie Maroh

Maroh uttycker också att hon hade föredragit att de istället involverade fler lesbiska kvinnor i filmskapandet. Kritikerna pekar också på att varken regissören eller skådespelarna identifierar sig som HBTQ och därför har svårt att sätta sig in i rollerna, vilket gör den lesbiska romansen mer ytlig.

Filmen använder också symbolik som bland annat mat och Emmas hårfärg. Färgen blå symboliserar passionen mellan paret som med tiden avtar då Emmas hårspray tvättas ur ju äldre hon blir. Klasskillnader och fördomar är också ett tema då Adèles konservativa föräldrar tror att kvinnorna endast är goda vänner medan Emmas familj är accepterande och bjuder dem på ostron som representerar det kvinnliga könsorganet och lesbiskt sex.

”Blå är den varmaste färgen” finns tillgänglig på vårt bibliotek på franska med svenska undertexter. Observera att filmen innehåller grafiska sexscener.

Tomboy

”I was also kind a tomboy but, it was fashionable at the time.”

– Céline Sclamma

 

”Tomboy” är en film av den franska lesbiska filmregissören Céline Sclamma. Filmen handlar om en icke-binär transperson, den 10-åriga Laure. Hen har just flyttat till en ny stad och känner ingen. Laure bestämmer sig för att skaffa sig en ny identitet som fotbollskillen Michael.

”Tomboy” berör könsroller bland barn då Michael får spela fotboll med killarna och accepteras som en i gänget medan Michaels mer feminina kompis Lisa inte får vara med. Lisa börjar så småningom få känslor för Michael eftersom hon tror att hen är en kille. Hon föredrar att umgås med Michael eftersom hen är mer mogen än killarna.

Filmen handlar om att vara osäker på sin identitet. Huvudpersonens könsidentitet och sexualitet beskrivs som neutral av filmregissören. Barnets identitet är öppen för tolkning så att alla ska kunna känna igen sig i filmens handling som berör barndomen och förpuberteten.

”It’s also an intimate film about families and, mostly, about sisterhood, the relationship between Laure and her little sister. (…) it really connects with my feelings in my personal life: being a sister, this creative relationship, the complicity and that relationship between two beings who are so different, but they complete each other.” – Céline Sclamma

Filmen handlar även delvis om maktrelationer då Laures mor som antas vara transfobisk reagerar väldigt negativt när hon får veta att Laure har skapat en ny identitet som pojke. Även Laures lillasyster blir en del av maktspelet då hon försöker försvara sitt syskon men inte riktigt kan eftersom hon själv är liten och sårbar. När Laure hamnar i slagsmål med en pojke som mobbat lillasystern, skyller mamman på Laure och tvingar hen att ta på sig en klänning och be mobbaren om ursäkt.

”Tomboy” finns tillgänglig på vårt bibliotek på franska med svenska undertexter. Filmen har vunnit flera priser och fått beröm för sitt HBTQ-tema.

Me, Earl and the Dying Girl

”There was just something about her dying that I had understood but not really understood, if you know what I mean. I mean, you can know someone is dying on an intellectual level, but emotionally it hasn’t really hit you, and then when it does, that’s when you feel like shit.”

 

”Me, Earl and the Dying Girl” är en film baserad på boken med samma namn av Jesse Andrews. Andrews syfte med berättelsen var att beröra humor och sorg samtidigt på ett sätt som kändes naturligt och realistiskt. Författaren trycker på att många böcker om sorg eller döden handlar om att de lidande måste lära sig något vackert, vilket han ville undvika i sin berättelse.

Filmen handlar om den introverta gymnasieeleven Greg och hans enda vän Earl. De har varit vänner sedan barnsben men kommer från väldigt olika bakgrunder då Earl är mörkhyad, har många syskon och bor i ett fattigt område medan Greg är ensambarn och bor med sina föräldrar. Tillsammans gör de cyniska indie-filmer som gör narr av olika klassiker.

En dag berättar Gregs mamma att Rachel, en tjej som Greg känner ytligt, har fått leukemi. Hon anser att Greg och Earl borde bjuda in henne och muntra upp henne med sina filmer. Varken Greg eller Rachel är särskilt förtjusta i idén men försöker i alla fall umgås för att göra föräldrarna nöjda.

Det slutar med att Rachel trots allt blir kompis med Greg och Earl, då hon visar sig vara den enda som tycker att deras filmer är roliga. När Rachel börjar tappa håret efter sin behandling bestämmer Greg och Earl sig för att göra en film om henne.

Killarna försöker hålla sig positiva men Rachel blir bara sämre vilket blir jobbigt och stressigt för Greg som inte hittar inspirationen till filmen och dessutom måste ansöka till college trots sina dåliga betyg. Greg blir aldrig nöjd med filmen men börjar ifrågasätta sig själv efter att han hamnat i konflikt med både Rachel och Earl. Kanske är det trots allt tanken som räknas?

”Me, Earl and the Dying Girl” finns som film, ljudbok, talbok och som gruppuppsättning på engelska och svenska.

Girl

”I made it through my darkest, most challenging times. I am a professional dancer and a unique, brave, strong woman that knows exactly who she is and what she wants. Now, I can proudly say that I am transgender.” – Nora Monsecour

 

”Girl” är en film med HBTQ-tema av den homosexuella filmregissören Lukas Dhont. Berättelsen är baserad på en verklig transperson, Nora Monsecour. Hon var tidigare ballettdansös men dansar numera modern dans i Tyskland. Dhont och Monsecour träffades i 15-årsåldern då de ännu inte kommit ut med sina identiteter och hittade stöd hos varandra. ”Girl” är Dhonts hyllning till Monsecour and hennes dans.

Filmen handlar om den 15-åriga Lara (spelad av balettdansösen Victor Polster) och berör puberteten och det tuffa klimatet inom balettvärlden. Lara har just börjat ta hormoner men de har inte börjat verka ännu vilket medför att hon känner sig annorlunda än de andra tjejerna. Hon har svårt att kontrollera sin kropp när hon dansar balett på grund av hennes fysik. Lara skäms för att visa sitt könsorgan för de andra tjejerna i omklädningsrummet och försöker tejpa för det vilket leder till blödningar och infektioner efter danslektionerna.

Lara har en pappa som stöttar henne och gör sitt allra bästa för att få henne att inse att hon duger och har talang. Ingen mamma syns till och pappan får ensam ta hand om sin deprimerade tonårsdotter och hennes sexåriga lillebror som fortfarande inte förstått att hans storasyster inte längre heter Victor. Trots att hon har en kärleksfull familj har Lara svårt att prata om känslor. När hon blir mobbad och förnedrad av de som hon trodde var hennes tjejkompisar, gör Lara allt hon kan för att pappan inte ska få veta eftersom hon är rädd för att ytterligare tynga ned honom.

Detta slutar tyvärr olyckligt då Lara börjar hålla inne sina känslor vilket till slut leder till självmordstankar och självskadebeteende. Detta illustreras i en otäck scen då Lara skär i sitt könsorgan med en sax men ångrar sig och ringer ambulansen. Hon får hjälp av ambulanspersonalen och sin pappa. Efter denna olyckliga händelse försöker Lara trots allt kämpa på och gå vidare med sitt liv och sin könskorrigerande behandling.

”We made a film with some hard, honest scenes. Scenes that might be disturbing to watch, but that are crucial to show. I do not want to sugarcoat my experiences or hide away my darkest thoughts. I shouldn’t have to — they are real and not uncommon in the trans community. Though my story does not include this final event, it’s a thought that lingered in my mind every day. 

Girl also shows the importance of a loving and supportive home, like the home I was fortunate to grow up in. Children should be able to talk openly with their family and their friends. Girl is not a horror movie — it has a message of courage, bravery and passion. ” – Nora Monsecour

Filmen har fått både positiv och negativ kritik. Valet av skådespelare har kritiserats då Victor Polster som till slut blev utvald till rollen som Lara inte själv är en transperson. De fanns sex tjejer som provspelade rollen som Lara men inte valdes ut på grund av att deras balettkunskaper inte höll måtten enligt Dhont. Kritikerna anser däremot att det är fel att skådespelarna som identifierade sig som transpersoner inte fick en chans till rollen och tycker det är synd att så många HBTQ-berättelser fokuserar på psykisk ohälsa istället för att normalisera HBTQ.

Monsecour har bemött kritiken och argumenterar att Lara inte representerar alla transpersoners upplevelser utan är en personlig berättelse baserad på hennes egen tonårstid då hon mådde väldigt dåligt psykiskt. Monsecour trycker på att självskadebeteende och självmord hos tonåringar ofta är impulsivt och att det därför är viktigt för omgivningen att vara uppmärksam på alla tecken.

Filmen har franskt och flamländskt tal med svenska undertexter. Filmen finns tillgänglig för utlån på vårt biblioteket. Observera att filmen innehåller scener som berör känsliga ämnen som självskadebeteende, könsdysfori, nakenhet och sexualitet.