”Enligt islam är Koranen Guds ord. Man får inte vara rituellt oren när man rör vid den. Kvinnor får inte hålla i den när de har mens. Man får inte ens slicka på fingrarna när man bläddrar i den. Ändå finns det tillfällen då även muslimer bränner koraner. (…) Den tredje kalifen Uthman hade så många olika versioner av Koranen att han samlade in dem, och sedan valt ut ”den rätta” lät han bränna de andra.” (sid 22-23)
”Där man bränner böcker : Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur” är en fack litterär bok som handlar precis som titeln antyder om böcker och till och med diskussioner om böcker som blivit förbjudna eller ifrågasatta.
Ölmedal diskuterar en rad olika ämnen kopplat till bokcensuren. Ett ämne som hon kommer in på är religiösa texter som Koranen. Den heliga boken får inte brännas i normala fall utan generellt sett så ska den begravas. Andra anser att det är bättre att bränna för att undvika att Koranen rör vid något ”orent”. Åsikterna går isär även bland muslimer då högt uppsatta ledare bränt Koranen när de haft för många exemplar. I dessa fall är den fysiska boken bara en bok. När Koranen bränns inlindad i bacon blir boken inte bara fysisk utan en politisk symbol. Ölmedal återkommer till debatten om de bannlysta böckerna på biblioteken. Gallrade böcker bränns när de blir irrelevanta eller för gamla, samtidigt talar man om bokbål då förbjudna böcker bränns.
Vidare berör Ölmedal även diskussioner om böcker och undervisning om stereotyper vilket också kopplas till så kallad ”trigger warnings” som därmed innebär att material som kan upplevas som stötande uppmärksammas i introduktionen av en bok, film eller föreläsning. Ölmedal nämner ett exempel från Sverige då en universitetslärare i sexologi vid namn Mariah Larsson som blev anklagad 2021 av sina elever för att vara rasist eftersom hon hade en föreläsning där några bilder på stereotyper i bland annat Pippi dök upp i samband med det rasistiska skällsordet. Studenterna argumenterade att de mörkhyade eleverna skulle må psykiskt dåligt om de såg bilderna vilket ledde till en debatt som slutade med att studenterna anmälde föreläsningen samtidigt som fakulteten anmälde studenterna och menade att det var förbjudet att förhindra en föreläsning. Larsson påpekar att det var jobbigt att en ensidig version delades i media, att hon blev stämplad som ”en rasistporrforskare som sa n-ordet”.
Även förtal i samband med boken ”Märit” av Ing-Marie Eriksson utgiven 1965 tas upp, vilket är det enda fallet i svensk historia där en bok anmälts. I denna bok pekas en funktionshindrads familj ut som förövare vilket Bonnier försökte censurera genom att ge dem fingerade namn men på ett ställe råkade namnet på mamman som misshandlade komma med vilket medförde att boken anmäldes 1967.
Ett annat nutida exempel är böcker och inlägg på sociala medier om MeToo då tjejer blivit anmälda för förtal även i samband med att de försökt varna andra för dömda våldtäktsmän. Ett underligt exempel visar en minderårig flicka som våldtogs av en vuxen man och senare försökt varna andra om honom på sociala medier. Konsekvensen blev att hon fick betala skadestånd till samma män som bevisligen våldtagit henne även om själva brottet straffades och domen var offentlig. Detta beskrivs som ”backlashen” då feministisk framgång följs av en medial motreaktion. MeToo uppges ha sänkt jämnställdhetsidealen sedan 2014 bland män vilket leder till ökade klyftor i samhället.
Boken finns tillgänglig hos oss på svenska. Utkommer som talbok 26 oktober på Legimus.
Läs även ”Backlashen : Metoo och revolutionen som stoppades” av Irena Pozar:
”Palten började, palten satte punkt. Att äta palt var som att födas och dö, det var fullkomligheten, där fanns allt som behövdes för en människokropp. Och när palten var uppäten sa den aldrig amen. När den var uppäten hade man själv försvunnit. (…) Inget fanns där längre, utom palten.”
”Jag hade alltid tänkt att Farbror har ett klokt hjärta, men han visade sig vara barbar. Bara en helt hjärtlös människa kunde låta våra kor gå till slakt.” (sid. 254)
”De stora fjällen skyddade oss mot vinden, mot världen. Jag satt på en stor sten på stranden en dag i viken och tänkte på min farbror. Hans jolle hittades här i närheten. Min farbror fanns inte i jollen men där fanns tomma ölflaskor, ett par svarta gummistövlar med foder och ett brev till aanaa. Vid hans minnesgudstjänst sa de att det var en olycka. (…) Jag skulle lära mig att flyga helikopter och flyga in i mina föräldrars hus medan de var på jobbet. Så skulle de inte kunna ljuga om min död.” (sid 264-265)
”Hon tillät sig vandra några minuter av minnen. Minnen av hans vackra ansikte som hon knappt kommer ihåg längre, av deras samtal, brev och hans ögon som är så lika Tinas.”
”I’ll find a solution. I’m sure.”
”Usch, jag tycker det är otäckt med han, Hitler! Far säger att det kommer att bli krig. Är du inte rädd, Betty?
”Knausgård skrev dessutom om gatan här nedanför. (…) Han nämner ”invandrarkillarna” som han stöter på, om ”de som går så förbannat långsamt och tror att de äger trottoaren. Svart bakåtkammat hår, svarta skinnjackor, svarta byxor, och åtminstone en av dem hade pumaskor med loggan fram på tån, vilket jag alltid tyckt ser så larvigt ut. Guldkedjor om halsen, lite vingliga, liksom outvecklade armrörelser.”