”Jag noterade tidigt hans mytomani. Hans förmåga att fabulera, överdriva och skryta som ett barn. I litterära kretsar stoltserade han förstås med Katarina, Stig Larsson och Horace. Bland musiker påstod han ofta att det var han som introducerade tonsättaren Messiaen i Sverige, vilket var en ren lögn. Och i sällskap där kultur inte stod särskilt högt i kurs kunde han dra till med att det var han som introducerade jeanstyget eller pizzan i Stockholm. Hans bekräftelsebehov tycktes ibland vara omättligt. Det var en svaghet hos honom och hans sätt att blotta sårbarheten, ja, nästan skylta med den, var både odrägligt och mänskligt.”
”Klubben” är en reportagebok av journalisten Matilda Gustavsson som handlar om övergreppen och tystnadskulturen som skedde på ”Forum – Nutidsplats för kultur”. Händelserna påverkade den Svenska Akademin där kulturprofilen Jean-Claude Arnhaults fru Katarina Frostenson satt som akademiledarmot.
Arnhault blev dömd till fängelse för ett flertal våldtäkter vilket ledde till att flera personer avgick från den Svenska Akademin och Nobelpriset som skulle ha tilldelats Olga Tokarczuk år 2018 sköts upp ett år.
Gustavsson arbetar som reporter för Dagens Nyheter och redogör i boken om hur kulturprofilen blev avslöjad för sina brott. Hon var nyanställd på DN år 2017 då hon började intervjua kvinnorna som Arnhault förgripits sig på. Författaren och journalisten blev chockad när hon insåg att övergreppen var våldsammare än hon först hade trott. 2018 tilldelades Gustavsson Stora Journalistpriset för ”Årets avslöjande”.
Trots att Arnhaults perversa natur har varit känd sedan tidigare, rådde tystnadskultur inom både den Svenska Akademin och journalistiken. Detta berodde på makten som Arnhault hade över kvinnorna och övriga medarbetare. Gustavsson berättar att hon känt sig orolig efter att hon publicerade sin artikel om de 18 kvinnor som vittnade mot Arnhault och ofta fick se sig över axeln.
Faktum var att Arnhault redan blivit anklagad för sexuella trakasserier i Expressen år 1997. Men ingen tog detta på allvar på 90-talet, vilket medförde att Arnhault gick fri och utsatte fler kvinnor för förtryck.
”Klubben” refererar till Forum som var en evenemangslokal som drevs av kulturprofilen och hans fru för pengar från Svenska Akademin. Många kvinnor som blev utnyttjade av Arnhault jobbade svart på Forum och var rädda för att förlora sina jobb.
Gustavsson berättar också om Arnhaults bakgrund. Han är mytoman och ljög ofta om sitt förflutna för att upphöja sig själv. Han målade upp en bild av sig själv som ett geni med akademisk utbildning på ett elituniversitet i Frankrike och påstod att han hade en mor som var skådespelerska. När Gustavsson började nysta i hans förflutna visade det sig att hans mor egentligen var sömmerska och han har endast en praktiskt gymnasietutbildning som elektriker.
Gustavsson spekulerar att det kanske var just den bilden av Arnhault som folk var förtjusta i, det kändes lite extra speciellt att bli intervjuad och erkänd av en ”erotisk” fransk vinsmakare med en tjusig titel. I själva verket var Arnhaults försök att etablera sig i Frankrike misslyckade, när löpsedlarna dök upp i franska tidningar var hans namn okänt för de flesta fransmän.
”Klubben” är ett välskrivet reportage om korruption, maktspel och hur patriarkatet präglat den svenska kulturvärlden. Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via Bibblo. Den dömde kulturprofilens fru, Katarina Frostenson har också skrivit en bok om händelsen där hon fortsätter förneka hans brott.
”Era el monstruo más terrible que jamás nadie había visto. It was the most dreadful monster anyone had ever seen.
”Med ett leende som verkade vara permanent fastklistrat i det bleka ansiktet frågade Mengele: ”Vad är det som är på tok, min sköna?”
”Nu är Nora så arg att hon river busskortet. (…) Nora och hennes reskamrat blir avkastade. Nora för att hon saknar färdbevis och kvinnan för att hon är svart. Nora skulle bara komma försent till skolan men Rosa Parks, som hon presenterade sig som, skulle hamna i häktet.”
”Killen på plattformen sträcker återigen Emils arm i luften. Emil flinar. De vänder sig bort från mig och Emil bugar lätt inför publiken. Herregud. Han slåss för pengar. En obehaglig känsla sprider sig genom min kropp. Jag tänker på Rasmus och de andra, på vad de gjorde. Hur våldsamma de var…”
”Eftersom mamma översatte världen för mig förstod jag att alla bar omkring på hemligheter och trasigheter och smärtsamma ord som inte gick att tvätta bort med tvål. I kyrkan kunde hon svepa med blicken över bänkarna, böja sig mot mig och viska: Pearl, älskling, alla här inne är rädda för att dö.”
”Han lyfts varsamt av hennes händer till rullstolen, och han sjunker i den. Nu är han bara en ö i en stor ocean. Sedan körs han in i byggnaden.” (sid 20)
”Det enda jag vet om författaren är att han bodde ensam i en stuga i två år. Jag vill ge upp efter några veckor. Jag lägger ned Walden i bokhögen. Plockar upp Väggen istället. Nu har nästan alla kattungar i boken dött. Det gör mig glad. Kvinnan i boken säger att hon längtar till en tid då allt är dött. Då slipper hon ta någonting till sitt hjärta längre. Då slipper hon bli besviken.”