”Jag blev ansiktet för gängkriminaliteten. Men jag är en berättare och vill stanna där. Jag vill bara vara Faysa, poeten.”
– Faysa Idle i intervju med Dagens Nyheter
”Ett ord för blod” är Faysa Idles självbiografi som berör gängvåldet i Tensta och Rinkeby. Hon växte upp i en stor stökig somalisk familj, vardagen kantades av religiöst förtryck och kriminalitet. Faysas bror Bilal blir känd som en gangsterkonung, vilket väcker hämndbegäret i hans rivaler. Samtidigt finns Faysa och kvinnorna där, de som lever med männen men saknar en röst.
Faysas uppväxt kantas av ”bus” som att stjäla godis och sälja det till ockerpriser på skolan, vilket till slut mynnar ut i värre brott som inbrott i en sommarstuga. Hon och hennes gäng krossar en ruta och smyger in under natten, där de stjäl all elektronik förutom den jättestora teven som är för tung för att bära ut genom fönstret.
Eventuellt får hennes far som är en politiker i Somalia nys om detta och ljuger ihop en historia att de ska åka till Nederländerna. Istället hamnar Faysa på en strikt koranskola i Somalia där hon tvingas täcka hela kroppen med slöjor och sitta på ett jordgolv utan pennor och böcker. Hon får träffa andra flickor som precis som henne också kommit från andra länder för att härdas, flera av dem är offer för våldtäkt och hedersvåld. Detta är ett tema som löper genom berättelsen, kvinnor som beskylls för männens brott och tystas ned. Till sist kommer hon hem till Sverige, lättnaden lägger sig tillfälligt men gängvåldet fortsätter.
Faysa blir vän med gatubarnen som är utåtagerande och våldsamma men innerst inne egentligen vill gå i skolan och få kompisar som alla andra. En av hennes vänner blir kär i gatukompisen som lovar att han ska lära sig läsa och skriva, allt är möjligt för kärlekens skull. Faysa som drömmer om att bli författare och poet, blir analfabetens lärare. Lyckan är dock kortvarig då gatubarnet skjuts, snart blir även hennes familj en måltavla för våldet. Faysa komponerar en dikt för att hedra dem, ord för blod som hon postar på sociala medier där hon blir viral. Bilal vill tysta henne, hur kan hon som kvinna försöka ”claima” gatan? Men Faysa står på sig och snart skriver hon så pennan glöder, allt från låt texter, lyrik och böcker om livet på förorten.
Eventuellt leder Bilals kriminella livsstil till allt värre brott, trycket mellan gängen ökar. Faysa går på hans bröllop där han ska gifta sig med en gangster tjej, och gästerna är gangsterinfluencers som tar selfies och blir bemötta som rockstjärnor. Men våldet har sitt pris, beväpnade män försöker storma bröllopet och hotar med ett blodbad. Bilals huvud har ett pris på flera miljoner kronor men även hans systrar ger extra bonus. Vi kan ana att en avhumanisering sker, då människovärdet försvunnit och istället förvandlats till prislappar. Gästerna flyr i panik. Faysa börjar gå till en psykolog, hon får diagnosen PTSD. Hon börjar skriva för att läka, men vill inte försköna eller ursäkta, varken sig själv eller männen som påstår att de äger gatan.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Den finns även tillgänglig som lättläst, e-bok, punktskriftsbok och talbok med text. Boken är skriven med mycket förorts slang och talspråk, till exempel betyder ”kattig” en snygg tjej, inte en som bråkar.
Läs även ”Blir du ledsen om jag dör?” som också handlar om gängvåld och ger de utsatta en röst:
”Vi hittade pappa i en lång bilkö.
”En ny dag har börjat. Så här dags vaknar världen och dess kugghjul börjar snurra. Jag har själv blivit ett av kugghjulen som fortsätter att snurra runt. Jag har blivit en del i världens maskineri och fortsätter att snurra mig igenom den här tiden som kallas morgon.” (sid 10)
”Era el monstruo más terrible que jamás nadie había visto. It was the most dreadful monster anyone had ever seen.
”Nu är Nora så arg att hon river busskortet. (…) Nora och hennes reskamrat blir avkastade. Nora för att hon saknar färdbevis och kvinnan för att hon är svart. Nora skulle bara komma försent till skolan men Rosa Parks, som hon presenterade sig som, skulle hamna i häktet.”
”Jenny tittade på muggen. Den var väldigt färggrann. Och det var ändå ett starkt varumärke. Man fick medge att den utstrålade något som kunde betraktas som distinkt nordiskt, och nordiskt var väldigt rätt. Finsk design ägde en berättigad dignitet ute i världen, och vad kunde vara mer finskt än Mumintrollet?
”Jag tänkte på det hela tiden. Hur någon som alltid har funnits bara kan försvinna.”