Kategori: Biografier

Publicerat

Censurens offer

”That doesn’t mean I’m not a Christian. It means I recognize that not everyone else is and that libraries should have no role in futhering any one’s religion by excluding everyone who doesn’t follow the main religion of the community. Libraries are for everyone – the nonreligious, the woke, and the radical left, but also for Christians, Republicans, and the alt-right extremists.” (p. 250)

”That Librarian” är en självbiografi av den amerikanska skolbibliotekarien Amanda Jones från Louisiana. Hennes bibliotek har blivit föremål för hetsade diskussioner i hemlandet då hon stått upp för yttrandefriheten och jämställdheten vilket den kristna extremhögern i USA motsätter sig. Diskussionerna är ofta förvridna då de som kritiserar böckerna sällan läst dem och ofta tar saker ur sitt sammanhang till exempel kan en faktabok om sexualkunskap med tonårskillar som målgrupp förvridas till en bilderbok som uppmanar småbarn till perversioner. Vikten av källkritik är större än någonsin.

Jones berättar om trakasserierna som hon upplevt, främst på nätet. Efter en kongress där de diskuterade förbjudna böcker blev den stackars bibliotekarien uthängd på nätet. Hon blev anklagad för att sprida pornografi i biblioteket och hotfulla bilder där hennes huvud är inringat postades på sociala medier. Därefter fick hon ta emot mordhot och blev till och med beskylld för en brand i en skola i närheten som orsakats av ett blixtnedslag. Hennes kristna motståndare var övertygade om att Gud straffade henne och de närliggande byggnaderna genom att förstöra dem. Galet nog, spreds även detta budskap på sociala medier trots att det låter som något från 1800-talet då man inte förstod bättre.

Vi i Sverige har en förkärlek för att importera allt som kommer från USA. Att anklaga bibliotekarierna för att gömma porr i biblioteket (har dock varit med om låntagare som gjort detta när jag arbetade på Umeå universitetsbibliotek) kanske låter lustigt i våra öron men vi kan redan se tendenser då bland annat Sverigedemokraterna motsatt sig det fria ordet och ifrågasatt sagostunder med HBTQ-tema i bland annat Umeå och menat att denna typ av material bör förbjudas. I Sverige har vi dock ännu ingen censur, alla böcker får finnas på biblioteket oavsett om de anses problematiska.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska. Kolla även in vår utställning om bannlysta böcker i biblioteket!

Läs även ”Där man bränner böcker : Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur” av Ida Ölmedal:

Publicerat

Kvinnor som mördar

”Lindas mamma är döende. Bröstcancern har spridit sig till skelettet (…)

Är du lycklig? frågar mamman.

Ja, ljuger dottern.

Mamman uppmanar henne att återvända till Jehovas vittnen.”

”Kvinnor som mördar” är en reportagebok av Niklas Svensson som undersöker två kvinnliga mördare, Linda och Jessica. Svensson uppmanar till empati men vill inte ursäkta eller förlåta, utan snarare belysa varför deras tragiska öden ledde till mord och fängelsestraff. Ett av tio mord begås av kvinnor, oftast känner de offret. Tonen är saklig och inte alltför personlig, vilket påminner om en kvällstidning. Vilket kanske inte är överraskande med tanke på att Svensson är just reporter för Expressen.

Linda fick 18 års fängelse för att ha dödat sin sambo, en betydligt äldre man som ville ha en ung kvinna vid sin sida. Hon beskrivs som en ”golddigger” som var ute efter den äldre mannens pengar. Hennes uppväxt inom Jehovas vittnen berörs då hon inte passade in i sekten.

Jessica mördade en granne tillsammans med sin pojkvän. Hon begick inte fysiskt våld men blev fängslad på grund av att hon filmat mordet och skrikit ”nu!” innan grannen dog. Hon beskrivs som en mytoman som ändrar sina berättelser konstant och begår även ett grovt rån mot offret. Hennes uppväxt kantas av barndomstrauma, en pappa som missbrukar och en mamma som inte mår bra efter incest under barndomen. Jessica flyttas mellan olika hem, men aldrig får hon en trygg fast punkt.

Båda kvinnorna har en historia av att ha blivit utsatta av män men samtidigt också riktar falska anklagelser om sexuella trakasserier gentemot sina offer. Mördarnas kön blir därmed något som ligger i fokus, både hur de utnyttjats som kvinnor och hur de utnyttjar att de är kvinnor och fysiskt svagare än män för att skylla ifrån sig.

Offrets familj uttrycker att de inte borde ge Linda uppmärksamhet eller ens skriva ut hennes namn. Hennes egen far som fortfarande är med i Jehovas vittnen uttrycker agg mot Svensson som han anser tjänar pengar på deras olycka trots Lindas samtycke till att vara med i boken. Svensson  tvekar när han hör dessa ord men bestämmer sig slutligen för att ge kvinnorna en röst, i hopp om att förhindra fler liknande tragedier.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok med text via Legimus.

Läs även Jenny Küttims bok ”Sanningsbärarna” som också handlar om Jehovas vittnen:

Publicerat

Bakom masken av glamour

”One morning I stopped into a neighborhood newsstand on Sunset Boulevard, a place where I went for coffee and magazines on a regular basis, and there was a huge display: ”YES! We have the Paris Hilton Sex Tape!” The owner seemed baffled when I ripped the poster down and threw it in his face. He couldn’t understand why I was crying.

”What’s wrong with you?” I screamed. ”You’re not a porn shop, you’re a family newsstand! My little brothers come in here to get ice cream!” (sid 241-242)

”Paris: The Memoir” är Paris Hiltons biografi om sitt liv. 1919 grundade hennes gammelmorfar Conrad Hilton hotellkedjan Hilton. Hilton växte upp som en rik privilegierad person men hennes liv har trots detta inte varit lätt.

Hennes kändisliv har kantats med skandaler om allt från rattfylleri som ledde till fängelsestraff och hämndporr som spreds över hela världen. Hon är främst känd för en porrfilm som filmades utan hennes samtycke 2003 då hon var 19 år. Hennes ex som då var 33 år spred filmen men trots detta var det Hilton som fick stå ut med ”slutshaming”.

Hon blev diagnostiserad med ADHD i 20-årsåldern, vilket påverkade hela hennes uppväxt. Som tonåring skolkade hon från skolan och festade varje dag. Hennes rika men också kalla föräldrar bestämde sig för att skicka henne till ”Provo Canyon School” för att bättras. Hilton blev kidnappad av två män medan hon sov och blev förvånad när hon fick veta att det var hennes egna familj som låg bakom kidnappningen.

2020 gjorde Hilton och flera andra överlevare en YouTube-dokumentär ”This is Paris” om den så kallade ”skolan”. Ungdomarna fick följa flera regler likt en sekt. Hilton blev först fråntagen sina skor och kläder sedan blev hon beordrad att gräva gropar och skura toaletter. De vuxna utsatte henne och de övriga tjejerna för sexuella trakasserier, svält och barnaga vilket slutade med att några av offren dog eller begick självmord. Hilton försökte fly flera gånger men tvingades alltid återvända till skolan. Allt detta pågick medan hennes rika föräldrar betalade dem stor summor pengar.

Hiltons problem slutade inte där. Efter hennes privata porrfilm spreds blev hon även ett offer för Harvey Weinstein, den kända filmproducenten som fick 23 års fängelse efter att ha våldtagit och trakasserat 107 olika kvinnor. I en otäck scen skildrar Hilton hur hon under en gala fick gömma sig på toaletten från en full Weinstein som till slut fick släpas ut av vakter medan han skrek att det var han som ägde stället och fick göra som han ville med kvinnorna.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.

Publicerat

Den ensamma anorektikern

”Man går in i bastun och tänker: ”Gud, jag är så mager” och ser otroligt vackra kvinnor som har riktiga kroppar och tänker: ”Jag vill vara en del av er.”

Sara Meidell i podden ”Sch! författarsamtal med med Sara Meidell” från Umeå stadsbibliotek

 

”Ut ur min kropp” är Sara Meidells självbiografi om sin uppväxt med sjukdomen anorexi. Meidell berättar om sin första upplevelse som barn då hon satt på en brygga och märkte att hennes blöta lår lämnade avtryck. Detta blev början på hennes sjukdom som hon inte blev diagnosticerad med förrän flera år senare.

Uppväxten präglas av anorexin som hänger över berättarjaget som en mörk vålnad. Olika strategier utvecklas för att få jaget att försvinna och bli litet igen. Fina stenar placeras i underkläderna för att skapa en illusion om att jaget väger mer än vad hon gör. Hon dricker en ohälsosam mängd vatten för att fortsätta upprätthålla lögnen när hon inte får in fler stenar i byxorna.

Som tonåring dejtar hon män som sårar henne när förhållandet tar slut genom att säga att hennes armar har blivit feta trots att det nästan är inget kvar av henne. Som vuxen får hennes barn äta upp hennes mat och dricka upp hennes juice i sammanhang där man väntas vara normal och äta som alla andra. Jaget känner sig utanför och upplever sig som en dålig mamma en varm sommardag då barnen vill ha en svalkande glass. Detta utanförskap är ett återkommande tema.

Jaget försöker hitta ett systerskap i andra kvinnors lidelse. Suffragetterna får ett stycke tilldelat då de likt det anorektiska jaget tvångsmatades vilket liknas med ett övergrepp. Flera kända författare nämns som också led av svält men trots detta fortsatte att skriva (det finns tjocka kreativa personer också). Även Tornedalskvinnorna i älven som talar meänkieli nämns.

Boken har fått kritik från flera håll då den ansetts vara farlig för personer med ätstörningar. Den har också fått beröm för att vara en bra inblick i en anorektisk persons inre värld och ansetts som utmärkt för vårdare av anorektiska patienter. Om boken är skadlig eller ej, förblir ett mysterium men det kan vara bra att uppmärksamma att den innehåller flera grafiska beskrivningar av jagets magrande kropp och självsvält.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Den finns även tillgänglig som talbok med text via Legimus. Läs även Liv Strömquists serie ”Inne i spegelsalen” som berör kroppsideal med ett bredare samhällsperspektiv. För ett kontrasterande perspektiv kan ni även läsa ”Kriget mot kroppen” av Stina Wollter som diskuterar sin anorektiska systers död och tjocka kroppars rättigheter, boken som ironiskt nog också anklagats för att vara skadlig för tjocka personer (damned if you do, damned if you don’t).

Publicerat

TikTok favoriter – I’m Glad My Mom Died

”I sit cross-legged in front of her grave. I take a longer look at the words on her headstone.

Brave, kind, loyal, sweet, loving, graceful, strong, thoughtful, funny, genuine, hopeful, playful, insightful, and on and on…

Was she, though? Was she any of those things? The words make me angry. I can’t look at them any longer.

Why do we romanticize the dead? Why can’t we be honest about them? Especially moms. They are the most romanticized of anyone.” (sid 302-303)

”I’m Glad My Mom Died” är en engelsk biografi av Jeanette McCurdy som växte upp som barnskådespelare och medverkade i bland annat barnprogrammen iCarly och Sam & Cat på Nickelodeon. Hon hade rollen som den pojkflickiga karaktären Sam Puckett.

Manusförfattaren Dan Schneider hamnade i blåsväder då han anklagades för ha psykiskt misshandlat sina barnskådespelare. I samband med MeToo blev han även anklagad för att ha sexualiserat minderåriga men blev inte fälld på grund av bristande bevis. I McCurdys biografi benämns han aldrig vid namn utan som ”The Creator” vilket får honom att att framstå som en nästintill religiös figur. Hon blev erbjuden 3 miljoner för att hålla tyst om Schneiders misshandel men hon vägrade.

Fokuset ligger på McCurdys relation med sin bortgångna mor som dog i bröstcancer. Hon hade alltid drömt om att bli skådespelare och tvingade McCurdy att uppfylla denna dröm trots att hon egentligen inte ville. För att kunna spela yngre roller, tvingades McCurdy att banta tills hon fick anorexi, något som mamman uppmuntrade. McCurdy växte även upp som mormon och blev tillsagd att lyssna till sin inre religiösa röst. Detta förvirrade henne då hon led av tvångssyndrom.

McCurdys mor antas vara narcissist då hon konstant misshandlade sin dotter både psykiskt och sexuellt. McCurdy och hennes bröder växte upp i ett stökigt hem. Mamman hade samlarsyndrom vilket innebar att allt sparades till och med skräp som gamla schampo-förpackningar och trasiga tallrikar. Barnen fick sova på madrasser i köket då deras sängar var belamrade med skräp. Mamman misshandlade även pappan och hotade honom med kniv vid flera tillfällen.

McCurdy blev den som försörjde sin familj. Hon fick stå ut med mamman konstant och fick aldrig ta självständiga beslut. Hon fick inte torka sig i rumpa själv efter att ha varit på toaletten och var tvungen att bli duschad av mamman upp till 17 års ålder, vilket även var då de sexuella övergreppen ägde rum. Efter mammans död fortsatte McCurdy sin skådespelarkarriär tills hon till sist fick erkänna för sig själv att hon var olycklig. Idag kämpar hon med sin läkningsprocess och har gått i terapi för sina barndomstrauman och ätstörningar.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.

Publicerat

Du vet inte vad krig är

”Jag avskyr ordet flykting. Har alltid gjort det. När farmor började prata om oss som flyktingar bad jag henne genast att sluta med det. Det fick mig att skämmas inombords. Det var inte förrän alldeles nyligen som jag förstod varför. Jag skäms för att erkänna att jag inte har något hem.” (sid 212)

 

”Du vet inte vad krig är” är en nutida krigsskildring direkt från det pågående kriget i Ukraina. Boken är baserad på den 12-åriga författaren Yeva Skalietskas dagboksanteckningar. En dag kom kriget smygande, Skalietska uppger att hon aldrig trott att det skulle hända eftersom hon har ryska vänner och familj på andra sidan gränsen. Hon bodde tillsammans med sin farmor i Charkiv i nordöstra Ukraina.

Skalietska hade nyligen kommit hem från ett födelsedagskalas i bowlinghallen då missilerna började flyga. Hennes liv ändrades på en sekund. Bara för en liten stund sedan hade hon spanat in de snygga äldre killarna och varit glad över ett fint silverhalsband som hon fått av en kompis i födelsedagspresent.

Först flyr de in i säkerhetsrummet i källaren. När maten och rent vatten tar slut måste någon ge sig ut med livet som insats. Skalietska glömmer sin mobilladdare men får låna en av en vän. En man som de känner blir tvungen att gå ut i kriget men kommer inte tillbaka då han sprängs av en klusterbomb trots att de är förbjudna. Farmodern försöker handla men får inte med sig sina varor då affären utsätts för cyberattacker och strömavbrott.

Ukrainarna får vara påhittiga. De gråtande barnen lugnas med en kortlek och en brödskiva med strösocker på, ett desperat försök att efterlikna den traditionella Kievkakan. Husdjuren som räddats gömmer sig skräckslagna under en hög med filtar när missilerna smäller.

Skalietska vill hämta sitt favoritgosedjur men farmodern är tveksam. Den är en rosa katt som ser ut som en lång korv. Perfekt för ryssarna att gömma bomber i. Farmodern visar sig ha delvis rätt då en sprängladdning hamnat under deras kylskåp. Personen som erbjudit sig att hämta några saker i lägenheten springer för livet, med den rosa korvkatten och några oljefärger som Skalietska fått av morfar i högsta hugg. Delar av lägenheten är förstörda, balkongen har redan rasat in.

Skalietska och farmodern flyr till Irland där de sätts i säkerhet. Hon gillar att resa och försöker se det positiva med situationen. Hon får i alla fall se vackra byggnader och kyrkor. Hon firar St. Patrick’s Day och undrar om hon har något grönt att ta på sig. Snart återgår livet som vanligt men sorgen över de förlorade vännerna och hennes land är stor. Kulturarv som vackra gamla kloster som funnits mycket länge har bombats sönder och kommer inte att kunna räddas.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Publicerat

Drömmen om Paris

”Jane är så otroligt vacker, säger jag till A.

Jane är inte vacker, avbryter Claude, she’s a piece of sex.”

 

”Flicka 1983” är en berättelse med biografiska inslag av kulturjournalisten, modellen och skådespelaren Linn Ullman. Hon medverkade bland annat i Jan Troells tolkning av ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna”.

I denna bok får vi följa berättarjaget som är 55 år. Hon blickar tillbaka på sin tid som 14-åring som drömmer om att bli modell i den romantiska staden Paris. Denna dröm förverkligas precis som den gjorde i verkligheten i Ullmans liv men den hade ett högt pris.

Flickan blir infångad av den anonyma fotografen som endast benämns som A och hans medarbetare Claude. Dessa två män kommer sedan att anmälas för sexuellt våld mot minderåriga flickor men detta är något som sker långt i framtiden i kölvattnet av MeToo. Flickan är inte oskuld men utlovas en plats på förstasidan i Vogue i utbyte mot sexuella tjänster.

Berättarjaget är ett tacksamt offer eftersom hon är ensam i Paris utan vuxet sällskap och är i en beroendeställning till dessa två män som utnyttjar henne. Hon försöker hanka sig fram med sina språkkunskaper men franskan i skolan var aldrig något som lockade vilket leder till att hon har svårt att kommunicera med omgivningen. Flickan försöker hitta solidaritet bland tjejkompisarna men de övriga modellerna har samma attityd som männen. Om man inte tål att de tafsar har man inget där att göra, anser de.

Ullman berättar om huvudkaraktären från en psykologisk synvinkel. Hon har distanserat sig från det svåra genom att skapa en låtsaskompis som hon benämner som ”skuggsystern”. Det sker dock en del upprepningar då karaktären delvis ältar mycket men även onödiga detaljer upprepas som till exempel att hon har en röd mössa.

Vi återkommer till berättarjagets 55-åriga version som lever mitt i Corona-pandemin. En åldrande och delvis dement mor kräver uppmärksamhet och omsorg. Inköpslistor faxas för mat och andra nödvändigheter som ska beställas under lockdown. Man anar att modern lever i det förflutna. Även A som blivit pensionär förfaller, blir en skugga av sitt forna skräckinjagande jag. Bilden i Vogue som berättarjaget gett upp allt för har sedan länge försvunnit och blivit ”lost media”.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via E-lib och som talbok via Legimus.

Publicerat

Sanningsbärarna

”Två dagar senare skickar mamma ett sms: ”Hoppas du kan få de svar du söker så du kan läka känslomässigt. Förlåt för att jag inte funnits där för dig.”

Jag suckar och tänker att min mamma inte känner mig alls. Det handlar inte om mig. Det har det aldrig gjort. Det handlar om barnen som är kvar.” (sid 308)

”Sanningsbärarna” är en självbiografi av journalisten Jenny Küttim och en djupdykning i vad som pågår bakom Jehova vittnens stängda dörrar. Küttim är själv en avhoppare som vuxit upp med religionen.

För fem år sedan fick hon plötsligt en mystisk låda från en anonym avsändare med posten. Den innehöll de så kallade äldstebreven som är styrdokument för hur församlingen ska styras, samt väldigt intima och privata uppgifter om de troende. Endast de så kallade äldstebröderna som är de högst uppsatta inom församlingen får ta del av dem men nu var lådan på Küttims bord.

Hon hade lovat sig själv att inte undersöka sin gamla sekt men nu kunde hon som journalist inte neka. Dessutom visade det ju sig att det var barn som for illa och blev utnyttjade av pedofiler, precis som Küttim själv fick erfara som barn. Hon växte upp med en våldsam pappa som utnyttjade henne sexuellt och slog hennes syskon när han ansett att de vanärat Jehova.

Mamman finns i bakgrunden men är passiv, precis som kvinnor förväntas vara i deras patriarkala samhälle. I sekten är det männen som styr, det finns ingen plats för kvinnor och barn. Küttim gör misstaget som barn att prata för mycket i församlingen och försöka hålla föredrag, en uppgift som är reserverad för männen och pojkarna.

Küttim intervjuar flera personer, allt från avhoppare, de som fortfarande är verksamma inom sekten och till och med en pedofil som sekten har beskyddat. Detta berodde mindre på att de stödde hans övergrepp utan snarare att de var rädda att dra skam över församlingen, en logik som kan tyckas märklig för en utomstående. Jehovas vittnen har sina egna lagar och regler som inte alltid stämmer överens med svensk lag. Om ett brott sker kontaktas äldstebröderna som sällan gör något åt problemen, istället för polisen.

Küttim berör också psykologi då hon även kommer in på Thomas Quick-fallet då falska minnen skapades i terapin, vilket ledde till att han blev en påhittad seriemördare. Hon kommer också in på den kontroversiella diagnosen dissociativ identitetsstörning då flera barn som blivit utsatta i sekten troligtvis har blivit feldiagnostiserade eftersom de ofta uppfyller kriterierna för att få diagnosen.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok 25 oktober.

Publicerat

Lita inte på de vuxna

”Knausgård  skrev dessutom om gatan här nedanför. (…) Han nämner ”invandrarkillarna” som han stöter på, om ”de som går så förbannat långsamt och tror att de äger trottoaren. Svart bakåtkammat hår, svarta skinnjackor, svarta byxor, och åtminstone en av dem hade pumaskor med loggan fram på tån, vilket jag alltid tyckt ser så larvigt ut. Guldkedjor om halsen, lite vingliga, liksom outvecklade armrörelser.”

Du ställde dig i upp i soffan och skrattade rakt ut i luften: ”Så sjukt!” tjöt du. ”Det där kan ju vara vi!” (sid 199-200)

”Blir du ledsen om jag dör?” är en verklighetsbaserad berättelse om  ungdomsledaren och bokens författare Nicloas Lunabbas vänskap med en stökig invandrarkille, Elijah.

Lunabba träffar Elijah när han är 8 år och spelar basket. Lunabba ser genast att pojken har det svårt hemma med en mamma som är alkoholist. Han saknar en trygg fadersfigur. Pojken är utåtagerande och går på en skola i Malmö som anses vara ”Sveriges sämsta skola”.

Elijah stoltserar med att han är ”bäst på att vara sämst”. En invandrarkille som ser ut som både en arab och en afrikan är det väl ingen i Sverige som gillar. Dessutom lever han ju upp till de negativa stereotyperna då han hänger på stan med grabbarna, hamnar i bråk och sätter eld på gardinerna i skolan.

Trots detta känner Lunabba sympati för pojken och bjuder in honom i sitt hem. Han kan identifiera sig med pojken då han själv hade en stökig uppväxt med en våldsam far och en mamma som dog tidigt i cancer. Kanske behöver pojken egentligen bara en vuxen som bryr sig om honom?

Detta blir starten på något nytt då Elijah med tiden börjar bli mer empatisk. Han börjar plocka upp efter sig hemma och får bättre betyg i skolan. Till sist får han till och med ett basketstipendium i USA och blir proffsspelare.  Han visar stolt upp sina betyg via Skype som alla är A och B efter det amerikanska skolsystemet.

Trots denna solskenshistoria, pågår gatuvåldet hemma i Malmö. Elijahs två kompisar har börjat umgås i kriminella kretsar. Den ena spränger sig själv i luften då han försöker döda en barnfamilj och den andra skjuter en jämnårig pojke som visar sig vara son till en av Lunabbas vänner. Pojkarna skyller på Lunabba, eftersom de anser att det var orättvist att bara Elijah fick stöd av de vuxna.

Boken slutar till och med i ett otäckt transkriberat telefonsamtal då pojken som blev skjuten vädjar efter hjälp till 112 men får svaret att han inte kan ha blivit skjuten i huvudet om han kan ringa dem. Detta sker medan han ligger och förblöder bredvid sin mördade kompis som redan dött av skottskadorna.

”Blir du ledsen om jag dör?” är en viktig berättelse om våldet som pågår i vårt eget land och om invandrarkillarna som inte får det stöd som de behöver från samhället och blivit svikna av de vuxna. Boken handlar också om rasism och stereotyper då det är lätt att avhumanisera dem precis som Knausgård gjorde i sin bok, istället för att ge dem en röst.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok 24 oktober på Legimus.

Publicerat

Ihågkom oss till liv

”Jag tänker på föreställningen om Sverige som så homogent och rågblont fram tills nu. Men det har levts andra liv här.” (sid 69)

 

”Ihågkom oss till liv” är en serieroman av Johanna Rubin Dranger som handlar om Förintelsen. Denna bok är tillägnad Drangers judiska släkt som dödades och diskriminerades. Serieromanen känns särskilt relevant i nutid då den välkända serieromanen ”Maus” som också handlar om Förintelsen förbjudits och censurerats på amerikanska skolbibliotek.

Dranger kämpar med att pussla ihop släktens historia som till stora delar blivit bortglömd och utplånad. Namn har glömts bort, som om personerna aldrig har funnits. Vi får ta del av flera människoöden, bland annat en pojke vid namn Faivel. Han var mycket liten när han blev offer för Förintelsens ondska.

Efter mycket blod, svett och tårar lyckas Dranger få sina bortglömda släktingarnas namn: Perla, Sonia och Faivel inristade på Förintelsemonumentet i Stockholms stora synagoga bara för att sedan inse att hon troligtvis fått deras dödsår fel.  Detta visar tydligt på hur det ibland kan vara svårt att bevara historia om utsatta minoriteter eftersom uppgifterna ofta mörkats för att dölja övergreppen de utsattes för.

Serieromanen har därmed vissa likheter med Mats Jonssons ”När vi var samer” då båda författarna har levt väldigt assimilerade liv och haft svårt att fylla i vissa luckor när de gjort sin research.

Dranger berör också hur de svenska judarna behandlades under Förintelsen. Hon hittade sina släktingar i ett register över judar och andra förintelsemotståndare som gjordes av nazisten och Sverigedemokraten Erik Walles. Han hade bland annat dokumenterat information som när de kom till Sverige m.m. Registret skapades i syfte att ange dessa personer vid ett nazistiskt maktövertag. Tyvärr skedde detta i vårt grannland Norge då de norska judarna arresterades, vilket visar på hur sårbara de svenska judarna verkligen var vid denna tidpunkt.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Läs även ”Maus: en överlevandes historia” av Art Spiegelman som finns på vårt bibliotek.