Kategori: Biografier

Publicerat

Vem gömmer sig under slöjan?

Icke-binär huvudperson, biografi, baserad på verkliga händelser, romantik, passar för bokklubb”But Allah uses the royal we in the Quran all the time! Why can’t we use a royal they? Because that’s what the transgenders use.” (p 71)

 

”Hijab Butch Blues” är en självbiografisk berättelse om den anonyma muslimska författaren som går under det fingerade namnet Lamya H. Hon/hen har ett unikt perspektiv på Islam, som en muslim som bär hijab men samtidigt identifierar sig som butch och möjligtvis en icke-binär transperson.

Hen har valt att vara anonym på grund av normerna inom Islam. Patriarkala synsätt genomsyrar allt. När närstående kvinnor till hon och hennes familj blir misshandlade av sina män får de rådet att härda ut. Skilsmässa är synd, och män ses som överhuvud i familjerna, de som kvinnorna måste lyda och underkasta sig.

Samtidigt känner Lamya att hen inte passar in. När hen är 14 år blir Lamya kär i sin kvinnliga lärare, men kan inte acceptera detta, inte ens för sig själv. Hen blir klassens clown som ställer till med bus för att få uppmärksamhet. Bättre att bli hatad av omgivningen än ignorerad. Sår från barndomen svider fortfarande då grannflickan med den roliga känguru styltan sa att man inte fick leka med barn som Lamya för att hon var brun, och kom från en familj som åt konstig mat och luktade illa. De hade lekt snällt innan de vuxna runt omkring dem lärde henne att tänka fördomsfullt.

Lamya är dock intresserad av berättelser och böcker. När de läser Koranen börjar Lamya ifrågasätta om det finns fler perspektiv, kanske kan man tolka texterna olika. Hon får lära sig om profeten Maryam som dock inte erkänts som en, trots att hon kommunicerar med en ängel. Den unga oskulden blir gravid, och när ängeln meddelar henne detta, skrattar hon till. Hon kan väl inte vara gravid. Hon är ju inte intresserad av män.

Lamya börjar fundera. Är Maryam kanske lesbisk precis som hen? Men när Lamya tar upp diskussionen får hon till svar att man inte ska ifrågasätta de heliga texterna. Maryam var oskuld eftersom kvinnlig sexualitet var synd, svarar läraren. Lamya är dock inte övertygad.

Kanske till och med Allah var queer, eller icke-binär. De muslimska feministerna som Lamya umgås med kan acceptera att Allah kanske är en kvinna men att diskutera alternativa könsidentiteter blir lite för utmanande. Samtidigt börjar Lamya söka sig till andra HBTQ-personer, de flesta blir dock förnärmade. Queer och hijab, hur är det ens möjligt? Lamya berättar om sin resa, hur hen försöker hitta sin plats i världen, men det är svårt när man är annorlunda på flera olika sätt.

”Hijab Butch Blues” är en lärorik bok med ett perspektiv som vi inte ofta ser i litteratur om muslimer. Lamya har en blick inifrån då hen ifrågasätter alla normer och heliga texter men samtidigt (kanske lite motsägelsefullt) följer flera av normerna. Kvinnorna tror att de blir förhäxade av djinn som är en slags ande om de visar sitt hår för andra. Flera kvinnor i Lamyas närhet blir rädda och börjar bära hijab även i sällskap med andra kvinnor, då de föreställer sig att männens blick alltid är närvarande. Kognitiv dissonans uppstår då Lamya slits mellan Islams hårda regler och längtan efter friheten och den lesbiska kärleken.

Samtidigt får vi som inte är muslimer lära oss om andra traditioner och synsätt, vilket kanske inte heller är helt fel, bara ett annat sätt att se på världen.

Boken finns tillgänglig i vår regnbågshylla på engelska. Läs även ”Stone Butch Blues” som är en klassisk lesbisk berättelse från 2003, som titeln refererar till:

Läs även ”Under ditt finger” som även finns som klassuppsättning, och också handlar om muslimska lesbiska tjejer som utmanar normerna fast med ett danskt perspektiv:

För ett kontrasterade perspektiv från en annan muslimsk kvinna som valt att inte bära hijab, läs boken ”Vem har sagt något om kärlek?”:

 

Publicerat

Det ovetande offret

”Krigsrubriker över första sidan av Le Noveau Détective: ”Den värsta historien någonsin avslöjad. Nätverket av våldtäktsmän i Vaucluse. Han drogar sin hustru för att ge henne till andra män.” Vårt liv släpades i smutsen, sammanfattat i några rader, strax ovanför fotot av en seriemördare.” (sid 118)

 

”En hyllning till livet : skammen måste byta sida” är en biografi av den franska Gisèle Pelicot som berättar om sin före detta makes Dominiques fruktansvärda brott och livet som gick vidare efter det. Hon har blivit uppmärksammad världen över för sitt engagemang för kvinnors rättigheter, då hon fört MeToos talan.

Hon hade varit gift med Dominique länge när hon först började upptäcka varningssignaler att något inte stod rätt till. Han förs en dag till polisen, och hon får veta att han blivit arresterad för att ha olovligt fotograferat kvinnor under deras kjolar. Underligt nog reagerar Gisèle med att bemöta detta låg affektivt och säger att allt blir bra igen om han bara ber kvinnorna i fråga om ursäkt. En inställning som snabbt visar sig vara naiv.

Gisèle börjar bli sjuk. Hon kan inte köra bil, och har stora minnesluckor. Hos doktorn får hon inga bra svar på vad hennes symptom är, och blir till och med fel diagnosticerad. Vad hon inte vet är att Dominique har drogat hennes mat under en lång tid. När hon trott att hon sov har han klätt ut henne i utmanande underkläder och bjudit hem främlingar som våldtagit henne i sömnen, samtidigt som han filmat övergreppen.

När detta uppdagas, faller Gisèles värld samman. Barnen är bestörta, särskilt dottern som också fallit offer för sin fars perversa blick. Filmklipp då hon byter om och sover börjar cirkulera på porrsidor. Dominique säger att hon är en hora precis som sin mor, han vägrar att överhuvudtaget kalla henne dotter. En avhumanisering sker, då han lägger ut kvinnorna som han delat sitt liv med på nätet som om de vore sexobjekt. På livsmedelsbutiken har hans ”kunder” stalkat Gisèle då de velat se ”varan” som de köpte.

Många hemska filmklipp visas under rättegången. Bilder på flera olika män dyker upp. En av dem sprang till och med in klädd som brandman, och utan att byta om började våldta Gisèle. Hon får se bilder på männen i vardagssituationer, då de umgås med familj och grillar korv. Offren slår ifrån sig och säger att hon samtyckt till ”trekanten” och stödjer varandra. De skyller ifrån sig, och ger varandra high fives under pauserna. Männen varierar i ålder, och de yngre påstår att de skulle ha våldtagit någon yngre än en gammal dam i 60 års åldern om de var riktiga våldtäktsmän. Men brotten består, trots komplicerade ursäkter. Männen lever i en bubbla, där de ser sig själva som offer men Gisèle kämpar emot och blir en talesperson för andra utsatta kvinnor.

Boken handlar också om livet innan våldtäkterna. Gisèle hade en jobbig barndom och Dominique likaså. Han påstår att han blev utsatt för övergrepp som barn av sin far, och därmed fått sjuka böjelser. Inte bara sexuellt har de problem, utan även ekonomiskt då paret har enorma skulder. Trots detta blir han förlåten, kanske till och med efter sitt brott då Gisèle kommer med kläder och förnödenheter till fängelset. Dottern Caroline Darian reagerar annorlunda och förstör möblerna och alla fotografier även de som Gisèle ville spara. Sorgen tar olika skepnader, men båda är offer för en man som de trodde var deras familj.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som talbok med text och punktskriftsbok via Legimus.

Läs även Carolins skildring av brottet i hennes biografi ”Och jag slutade kalla dig pappa” där hon berättar sitt någorlunda kontrasterande perspektiv på händelserna:

Publicerat

I väntan på det sista andetaget

”Förlåtelse är kraftfulla grejer. Som när en gammal, förhärdad brottsling förändras bara för att en liten mamma kommer in och är villig att förlåta honom.” (sid 203)

 

”En bra dag att dö : vad 276 avrättningar lärt en fängelsepastor om livet” är en biografi om Jim Brazzil som är en troende man i ett land där dödstraff är tillåtet.

Brazzil har levt ett intressant liv med döden som sin ständiga följeslagare. Han får veta att han har prostacancer och inte länge kvar att leva. Han blir kontaktad av olika bolag som vill göra film om hans liv men han tackar nej. De vill göra honom till en hjälte, vilket han ansåg att han inte var. Men när den svenska journalisten Carina Bergfeldt kontaktar honom känner han att hon var rätt person att berätta hans livshistoria, utan att försköna.

Brazzil berättar i dialog med Bergfeldt om sitt liv som konservativ amerikan, som växt upp med kristendomen. Hans eget liv kantas av sjukdomar under barndomen, otrohet och besvikelser. Under tonåren började han köpa sex från prostituerade vilket ledde till religiös skam då han hade sex utanför äktenskapet. Brazzil berättar ärligt, med Bergfeldt som ibland utmanar hans synsätt.

Samtidigt som hans eget liv är kaos, får han som pastor uppdraget att tala med dödsdömda fångar precis innan deras avrättningar. Detta visar sig vara ett svårt uppdrag, och fångarnas brott och personligheter är många och varierande.

Han berättar om de som erkänt sina brott för honom trots att de nekade hela sina liv, men han har inte kunnat berätta för någon på grund av tystnadsplikten. Han berättar om en av de få kvinnliga fångarna som gifte sig i fängelset och fick en hel skara med fans, som inte ville att hon skulle avrättas. Han berättar om hur anhöriga, och ibland till och med offer har ordnat möten med förövare för att kunna gå vidare med sorgen. Han berättar om mammor som gråter utanför salen, och känner att han måste stödja dem också. Han berättar om skräcken då avrättningarna misslyckats, som i ett fall då en drogberoende hade så förstörda blodkärl att det knappt gick att ge honom det dödliga giftet. Han berättar om fångar som beställt konstiga sista måltider som gris inälvor som gjort att hela fängelset luktat illa.

Samtidigt finns Brazzil där, som en tyst följeslagare. Vissa fångar vill prata, andra bara skriker och gråter. Vissa fångar hittar tröst i religion, flera av dem är kristna men har låtsats konvertera till islam för att få bättre kost i fängelset. Bergfeldt berättar om sin situation med en pappa som inte var kriminell men misshandlade henne och hennes syskon. Hon undrar om förlåtelse sonar allt, och de diskuterar även hur Brazzil kämpar med döden, nu när han själv har fått sin dödsdom och inte har länge kvar att leva.

Biografin är en bitvis otäck inblick i Amerikas rättssystem som skiljer sig väldigt mycket från vårt svenska. Även Brazzils syn på politik, religion och kön skiljer sig till stor del från Bergfeldts typiskt svenska synsätt, men trots detta hittar de något gemensamt trots sina olikheter vilket är fint skildrat i deras samtal. Brazzil berättar om hur en fånge som inte sett solen på länge, en gång sa att ”idag är en bra dag att dö” men han och Bergfeldt kommer istället fram till att det är en bra dag att leva.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som talbok med text via Legimus.

För ett kontrasterade perspektiv, läs även reportageboken ”Kvinnor som mördar” som handlar om två svenska rättsfall, dock utan dödsstraff:

Publicerat

Mumintrollens släktsaga

”Länge mindes jag den tiden via ett gammalt, tyvärr nu borttappat skolfotografi, på vilket jag står vit i ansiktet mitt i ett hav av små mörka kullar med lysande ögon. Jag är den enda ljusa punkten. Det ser mycket komiskt ut. Med mitt vita pottklippta hår och min ljusa hudfärg blev jag som en lysande bollformad utomjording, som verkligen inte hörde hemma där.” (sid 332)

”Tre öar – mamma, pappa och jag” är en självbiografi av spanska läraren Sophia Jansson som var brorsdotter till Tove Janssson, hjärnan bakom de älskvärda Mumintrollen. I sin debutbok berättar Jansson om livet med pappa Lasse som var Tove Janssons bror och stod den berömda författaren mycket nära.

Boken sträcker sig från 30-talet till 60-talet. Jansson berättar sin släkthistoria som kantas av år av fattigdom, klasskillnader, krig och en hybrid identitet mellan det svenska, det finska och det spanska. Spänningar i familjen uppstår då männen blir tvungna att kriga.

Viktor Jansson som benämns som ”Faffan” var Toves far och Sophias farfar. Han vurmade för Tyskland eftersom han stred under kriget 1917-1918 medan Tove å andra sidan började teckna för satirmagasinet Garm och gjorde narr av Hitler och Stalin. Det var också här Muminfigurerna föddes, tills Tove gav ut sin första bok ”Kometjakten” år 1946 som har starka kopplingar till krigets fasor, då Mumin och hans vänner måste fly från den symboliska kometen som hotar att utplåna dem alla.

Även sexualitet är ett återkommande ämne då Tove var bisexuell och tillsammans med konstnären Tuulikki som benämns i boken som Tooti, samma namn som Muminfiguren som representerar henne. Även pappa Lasse brottades med sin bisexualitet, och drunknade nästan i havet efter att ha försökt segla iväg till Amerika med en vän för att starta ett nytt liv med en ny identitet. Han överlevde dock och Sophia Jansson föddes. Hon uppger att hon aldrig tänkte på sina släktingars sexualitet som barn, Tooti och Tove var alltid tillsammans, så var det bara.

Sophia växte upp i en äventyrlig familj. Både pappa Lasse och faster Tove längtade sig bort från civilisationens alla måsten. De älskade att campa ute på öar och resa. Sophia spenderade stora delar av sin barndom på ön Ibiza där hon lärde sig spanska men var det enda ljushyade blonda barnet vilket ledde till att hon stack ut och blev mobbad även om hon också hittade vänner på ön, i grannflickorna Maria och Antoñita.

Lasse och Tove var mycket händiga, de byggde stugor av det material de hittade och var vana vid att överleva på bara konserver och knäckebröd efter krigets svält. Tråkigt nog kantades Sophias barndom av en alkoholiserad mor som led av depression och självmordstankar, som gick bort vid 38 års ålder.

Tove Jansson gick bort 2001, och i år Mumin fyller 81 år. Sophia är den som ärvt Mumins kulturarv och rättigheterna till karaktärerna. Vi kan ana att Mumintrollen kanske inte bara är fantasifigurer utan ekon av Sophias släktingar. Pappa Lasse som älskade botanik och att samla på fjärilar och frimärken speglas i Hemulen.  Det osynliga barnet som gråter när hon tänker på havet, speglar Toves thalassofobi som är rädslan för att drunkna, möjligtvis en referens till olyckan då Lasse nästan miste livet. För att inte nämna Morran, en figur som är alldeles för rädd för att bli utstött av samhället, vilket ofta tolkas som internaliserad homofobi.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som talbok med text och punkskriftsbok via Legimus.

Läs även ”Anteckningar från en ö” som är en snabbläst självbiografi av Tove Jansson, där hon själv berättar om livet på ön:

Och ”Kometen kommer” som är en någorlunda omarbetad version av ”Kometjakten”:

Publicerat

Från körsbärsblom till kärlek

”Det känns som om gifta par med sådana problem borde gå i par terapi och lära sig kommunicera med varandra innan det går så långt att frun börjar krossa porslin.” (sid 73)

 

”Kär i Japan” av den svenska serietecknaren Åsa Ekström tar oss återigen till Japan där Ekström bott sedan 2011. Detta självbiografiska seriealbum handlar om kärlek och dejting i Japan. Hur skiljer sig deras kultur och normer från våra svenska? Ganska mycket visar det sig!

I soluppgångens land är det viktigt med äktenskap. Att vara ogift och i 30-årsåldern får Ekström att sticka ut. Majoriteten av alla kvinnor som skaffar barn är redan gifta, att vara sambo är ett någorlunda exotiskt koncept. Delad vårdnad är också ett kontroversiellt ämne då ena föräldern (oftast mamman) får ensam bestämma över om barnet ska få träffa den andra föräldern eller inte, oavsett vad barnet själv vill.

Kärlek och sex är svåra ämnen att prata om, det finns en viss skam. Ekström skaffar sig ett Tinder-konto för att undersöka hur japanerna dejtar på nätet. Nästan ingen har med sitt ansikte, flera visar bara bilder på sina husdjur eller favoritmaträtter. Om man har tur får man se någons hår bakifrån, eller med en ansiktsmask som täcker nästan hela ansiktet.

Det finns andra sociala koder och regler som Ekström kämpar med att bemästra. ”Ska vi äta lunch?” handlar nästan alltid om en romantisk dejt, vilket Ekström missförstår som en konkret fråga, vilket i sin tur leder till lustiga fadäser då hon hamnar på dejt med en kille som hon trodde bara ville ha en ”nördkompis”.

Under en tjejkväll när de druckit några glas, börjar det japanska tjejgänget diskutera vem som är sadist eller masochist, till Ekströms stora chock! Men det visar sig att samtalsämnet har ingenting med sex att göra, utan vem som tar för sig mer på dejter, och bestämmer var de ska gå. Männen blir indelade i kategorierna ”köttätare” och ”växtätare” efter hur dominanta eller passiva de är.

Ekström får närvara vid en japansk väns bröllop, då vännen ska gifta sig med en engelsman. Under bröllopets gång byter vännen om tre gånger, först i traditionell kimono, och sedan till festligare cocktail klänningar. Bröllopsgåvorna är också en kulturchock, då gästerna förväntas ge brudparet stora summor pengar, och inte bara det, eftersom sedlarna måste vara både nytryckta och inlagda i speciellt utformade kuvert. Ekström ger upp att förstå, och ritar istället en rolig manga-teckning till brudparet.

Däremot finns det en mörkare sida av Japan, som Ekström ville beröra trots det lättsamma serie formatet. På ett tåg somnar hon en dag och blir antastad av en äldre man i sömnen. När hon vill skriva om detta blir hon censurerad av förlaget. Detsamma gäller serie-stripparna som handlar om HBTQ, då sexuella minoriteter fortfarande kämpar för sina rättigheter i Japan. Patriarkatet präglar även språket då kanji-tecknet för fru betyder hus och hålla sig inomhus, medan mannens tecken betyder ägare och överhuvud!

I slutet av serien skaffar Ekström barn med en japansk man som har en väldigt annorlunda syn på förhållanden än svenska män. Stora summor pengar ska spenderas på tjejens märkeskläder för att visa sin kärlek, något som Ekström har svårt för. Det tar slut mellan dem och hon bestämmer sig för att inte inkludera den nyfödda sonen i serien. Alla måste ju få bestämma själva om de vill vara med!

Serien finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Läs även den första delen i serien ”Mitt liv i Japan – en serietecknares bekännelser” som handlar om Ekströms första år på ett kollektiv i Japan, och vilka kulturkrockar som uppstod:

Publicerat

Sveriges läsambassadör 2024-2026

”Because it gets worse

before it gets better

because we treat victims

as if they are on trial

and perpetrators

as if they are victims of their own actions.” (p 159)

Agnes Török blev utvald till Sveriges läsambassadör 2024-2026. Hen som identifierar sig som en icke-binär transperson, fokuserar ofta på de utsattas perspektiv som HBTQ-personer, personer med funktionsvariationer och kvinnor som utsätts för våld i hemmet och andra plaster.

Denna diktsamling lägger fokuset på Töröks egna erfarenheter av våld i hemmet då hens tidigare pojkvän våldtog och misshandlade hen. Omgivningens svar var dock kallt. Vänner och familj vände sig emot Török och skuldbelagde hen istället för att kritisera mannen som misshandlade. Flera tog till och med förövaren i försvar och menade att detta bara var ett missförstånd och att han var en snäll kille trots misshandeln. Török ställer sig emot detta med sina slagkraftiga dikter om våldet som kvinnor, barn och HBTQ-personer utsätts för.

Även trakasserier på internet är ett tema som löper genom diktsamlingen då Török fått utstå hat och dödshot för sina dikter, av personer som vill tysta hen. Török står på sig och försöker först inte ta det främlingar på nätet skriver personligt men efter flera hotfulla hatmejl kände hen att detta inte kunde fortgå, de måste hållas ansvariga även de som endast hotar i den digitala världen.

Livelitteratur och poetry slam är ämnen som Török har stort intresse för vilket märks tydligt i denna diktsamling. Flera av dikterna är uppenbarligen menade att läsas högt i samspel med andra. Boken har även flera biblioterapeutiska inslag vilket går ut på att använda litteratur för att skapa diskussioner om psykisk ohälsa och bearbeta känslor. Fler skrivövningar är inkluderade i slutet av boken med olika teman bland annat black-out poetry och att skriva om tidningsartiklar om våld i hemmet med syfte att problematisera hur ämnet framställs i media.

Boken finns endast tillgänglig på engelska som fysisk bok. Observera att boken innehåller beskrivningar av våld i hemmet, våldtäkt och ”victim blaming”. Török har dock markerat i inledningen vilka sidor som kan uppröra en känslig läsare.

Läs även ”Speak” av Alma-pristagaren Laurie Halse Anderson som också skriver om sina upplevelser om våldtäkt som hon utsattes för vid 13 års ålder och inte blev trodd (detta är även en bok som blivit bannlyst!):

För fler biblio- och skrivterapeutiska övningar läs ”Skriva sig fri” som handlar om att bearbeta känslor med hjälp av böcker och skrivande:

 

Publicerat

Vem äger den blodstänkta gatan?

”Jag blev ansiktet för gängkriminaliteten. Men jag är en berättare och vill stanna där. Jag vill bara vara Faysa, poeten.”

– Faysa Idle i intervju med Dagens Nyheter

 

”Ett ord för blod” är Faysa Idles självbiografi som berör gängvåldet i Tensta och Rinkeby. Hon växte upp i en stor stökig somalisk familj, vardagen kantades av religiöst förtryck och kriminalitet. Faysas bror Bilal blir känd som en gangsterkonung, vilket väcker hämndbegäret i hans rivaler. Samtidigt finns Faysa och kvinnorna där, de som lever med männen men saknar en röst.

Faysas uppväxt kantas av ”bus” som att stjäla godis och sälja det till ockerpriser på skolan, vilket till slut mynnar ut i värre brott som inbrott i en sommarstuga. Hon och hennes gäng krossar en ruta och smyger in under natten, där de stjäl all elektronik förutom den jättestora teven som är för tung för att bära ut genom fönstret.

Eventuellt får hennes far som är en politiker i Somalia nys om detta och ljuger ihop en historia att de ska åka till Nederländerna. Istället hamnar Faysa på en strikt koranskola i Somalia där hon tvingas täcka hela kroppen med slöjor och sitta på ett jordgolv utan pennor och böcker. Hon får träffa andra flickor som precis som henne också kommit från andra länder för att härdas, flera av dem är offer för våldtäkt och hedersvåld. Detta är ett tema som löper genom berättelsen, kvinnor som beskylls för männens brott och tystas ned. Till sist kommer hon hem till Sverige, lättnaden lägger sig tillfälligt men gängvåldet fortsätter.

Faysa blir vän med gatubarnen som är utåtagerande och våldsamma men innerst inne egentligen vill gå i skolan och få kompisar som alla andra. En av hennes vänner blir kär i gatukompisen som lovar att han ska lära sig läsa och skriva, allt är möjligt för kärlekens skull. Faysa som drömmer om att bli författare och poet, blir analfabetens lärare. Lyckan är dock kortvarig då gatubarnet skjuts, snart blir även hennes familj en måltavla för våldet. Faysa komponerar en dikt för att hedra dem, ord för blod som hon postar på sociala medier där hon blir viral. Bilal vill tysta henne, hur kan hon som kvinna försöka ”claima” gatan? Men Faysa står på sig och snart skriver hon så pennan glöder, allt från låt texter, lyrik och böcker om livet på förorten.

Eventuellt leder Bilals kriminella livsstil till allt värre brott, trycket mellan gängen ökar. Faysa går på hans bröllop där han ska gifta sig med en gangster tjej, och gästerna är gangsterinfluencers som tar selfies och blir bemötta som rockstjärnor. Men våldet har sitt pris, beväpnade män försöker storma bröllopet och hotar med ett blodbad. Bilals huvud har ett pris på flera miljoner kronor men även hans systrar ger extra bonus. Vi kan ana att en avhumanisering sker, då människovärdet försvunnit och istället förvandlats till prislappar. Gästerna flyr i panik. Faysa börjar gå till en psykolog, hon får diagnosen PTSD. Hon börjar skriva för att läka, men vill inte försköna eller ursäkta, varken sig själv eller männen som påstår att de äger gatan.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Den finns även tillgänglig som lättläst, e-bok, punktskriftsbok och talbok med text. Boken är skriven med mycket förorts slang och talspråk, till exempel betyder ”kattig” en snygg tjej, inte en som bråkar.

Läs även ”Blir du ledsen om jag dör?” som också handlar om gängvåld och ger de utsatta en röst:

Publicerat

Censurens offer

”That doesn’t mean I’m not a Christian. It means I recognize that not everyone else is and that libraries should have no role in futhering any one’s religion by excluding everyone who doesn’t follow the main religion of the community. Libraries are for everyone – the nonreligious, the woke, and the radical left, but also for Christians, Republicans, and the alt-right extremists.” (p. 250)

”That Librarian” är en självbiografi av den amerikanska skolbibliotekarien Amanda Jones från Louisiana. Hennes bibliotek har blivit föremål för hetsade diskussioner i hemlandet då hon stått upp för yttrandefriheten och jämställdheten vilket den kristna extremhögern i USA motsätter sig. Diskussionerna är ofta förvridna då de som kritiserar böckerna sällan läst dem och ofta tar saker ur sitt sammanhang till exempel kan en faktabok om sexualkunskap med tonårskillar som målgrupp förvridas till en bilderbok som uppmanar småbarn till perversioner. Vikten av källkritik är större än någonsin.

Jones berättar om trakasserierna som hon upplevt, främst på nätet. Efter en kongress där de diskuterade förbjudna böcker blev den stackars bibliotekarien uthängd på nätet. Hon blev anklagad för att sprida pornografi i biblioteket och hotfulla bilder där hennes huvud är inringat postades på sociala medier. Därefter fick hon ta emot mordhot och blev till och med beskylld för en brand i en skola i närheten som orsakats av ett blixtnedslag. Hennes kristna motståndare var övertygade om att Gud straffade henne och de närliggande byggnaderna genom att förstöra dem. Galet nog, spreds även detta budskap på sociala medier trots att det låter som något från 1800-talet då man inte förstod bättre.

Vi i Sverige har en förkärlek för att importera allt som kommer från USA. Att anklaga bibliotekarierna för att gömma porr i biblioteket (har dock varit med om låntagare som gjort detta när jag arbetade på Umeå universitetsbibliotek) kanske låter lustigt i våra öron men vi kan redan se tendenser då bland annat Sverigedemokraterna motsatt sig det fria ordet och ifrågasatt sagostunder med HBTQ-tema i bland annat Umeå och menat att denna typ av material bör förbjudas. I Sverige har vi dock ännu ingen censur, alla böcker får finnas på biblioteket oavsett om de anses problematiska.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska. Kolla även in vår utställning om bannlysta böcker i biblioteket!

Läs även ”Där man bränner böcker : Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur” av Ida Ölmedal:

Publicerat

Kvinnor som mördar

”Lindas mamma är döende. Bröstcancern har spridit sig till skelettet (…)

Är du lycklig? frågar mamman.

Ja, ljuger dottern.

Mamman uppmanar henne att återvända till Jehovas vittnen.”

”Kvinnor som mördar” är en reportagebok av Niklas Svensson som undersöker två kvinnliga mördare, Linda och Jessica. Svensson uppmanar till empati men vill inte ursäkta eller förlåta, utan snarare belysa varför deras tragiska öden ledde till mord och fängelsestraff. Ett av tio mord begås av kvinnor, oftast känner de offret. Tonen är saklig och inte alltför personlig, vilket påminner om en kvällstidning. Vilket kanske inte är överraskande med tanke på att Svensson är just reporter för Expressen.

Linda fick 18 års fängelse för att ha dödat sin sambo, en betydligt äldre man som ville ha en ung kvinna vid sin sida. Hon beskrivs som en ”golddigger” som var ute efter den äldre mannens pengar. Hennes uppväxt inom Jehovas vittnen berörs då hon inte passade in i sekten.

Jessica mördade en granne tillsammans med sin pojkvän. Hon begick inte fysiskt våld men blev fängslad på grund av att hon filmat mordet och skrikit ”nu!” innan grannen dog. Hon beskrivs som en mytoman som ändrar sina berättelser konstant och begår även ett grovt rån mot offret. Hennes uppväxt kantas av barndomstrauma, en pappa som missbrukar och en mamma som inte mår bra efter incest under barndomen. Jessica flyttas mellan olika hem, men aldrig får hon en trygg fast punkt.

Båda kvinnorna har en historia av att ha blivit utsatta av män men samtidigt också riktar falska anklagelser om sexuella trakasserier gentemot sina offer. Mördarnas kön blir därmed något som ligger i fokus, både hur de utnyttjats som kvinnor och hur de utnyttjar att de är kvinnor och fysiskt svagare än män för att skylla ifrån sig.

Offrets familj uttrycker att de inte borde ge Linda uppmärksamhet eller ens skriva ut hennes namn. Hennes egen far som fortfarande är med i Jehovas vittnen uttrycker agg mot Svensson som han anser tjänar pengar på deras olycka trots Lindas samtycke till att vara med i boken. Svensson  tvekar när han hör dessa ord men bestämmer sig slutligen för att ge kvinnorna en röst, i hopp om att förhindra fler liknande tragedier.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok med text via Legimus.

Läs även Jenny Küttims bok ”Sanningsbärarna” som också handlar om Jehovas vittnen:

Publicerat

Bakom masken av glamour

”One morning I stopped into a neighborhood newsstand on Sunset Boulevard, a place where I went for coffee and magazines on a regular basis, and there was a huge display: ”YES! We have the Paris Hilton Sex Tape!” The owner seemed baffled when I ripped the poster down and threw it in his face. He couldn’t understand why I was crying.

”What’s wrong with you?” I screamed. ”You’re not a porn shop, you’re a family newsstand! My little brothers come in here to get ice cream!” (sid 241-242)

”Paris: The Memoir” är Paris Hiltons biografi om sitt liv. 1919 grundade hennes gammelmorfar Conrad Hilton hotellkedjan Hilton. Hilton växte upp som en rik privilegierad person men hennes liv har trots detta inte varit lätt.

Hennes kändisliv har kantats med skandaler om allt från rattfylleri som ledde till fängelsestraff och hämndporr som spreds över hela världen. Hon är främst känd för en porrfilm som filmades utan hennes samtycke 2003 då hon var 19 år. Hennes ex som då var 33 år spred filmen men trots detta var det Hilton som fick stå ut med ”slutshaming”.

Hon blev diagnostiserad med ADHD i 20-årsåldern, vilket påverkade hela hennes uppväxt. Som tonåring skolkade hon från skolan och festade varje dag. Hennes rika men också kalla föräldrar bestämde sig för att skicka henne till ”Provo Canyon School” för att bättras. Hilton blev kidnappad av två män medan hon sov och blev förvånad när hon fick veta att det var hennes egna familj som låg bakom kidnappningen.

2020 gjorde Hilton och flera andra överlevare en YouTube-dokumentär ”This is Paris” om den så kallade ”skolan”. Ungdomarna fick följa flera regler likt en sekt. Hilton blev först fråntagen sina skor och kläder sedan blev hon beordrad att gräva gropar och skura toaletter. De vuxna utsatte henne och de övriga tjejerna för sexuella trakasserier, svält och barnaga vilket slutade med att några av offren dog eller begick självmord. Hilton försökte fly flera gånger men tvingades alltid återvända till skolan. Allt detta pågick medan hennes rika föräldrar betalade dem stor summor pengar.

Hiltons problem slutade inte där. Efter hennes privata porrfilm spreds blev hon även ett offer för Harvey Weinstein, den kända filmproducenten som fick 23 års fängelse efter att ha våldtagit och trakasserat 107 olika kvinnor. I en otäck scen skildrar Hilton hur hon under en gala fick gömma sig på toaletten från en full Weinstein som till slut fick släpas ut av vakter medan han skrek att det var han som ägde stället och fick göra som han ville med kvinnorna.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.