Till minne av den modiga Kim Wall

”Kim skickar en bild till Ole från sin telefon, en krabba som sitter på utsidan av ubåtens fönster.

Snart ytterligare en bild, av kommandobryggan, ackompanjerad av texten: Jag får också styra! Ytterligare sms säger: Jag lever fortfarande. Jag älskar dig. följt av åtta utropstecken.

Vindkraftverken på bilden från telefonen visar att ubåten styr mot Middelgrund, en gammal befästning vid inloppet till Köpenhamn. Ett sista meddelande plingar till i Oles telefon: Han har till och med tagit med sig kaffe och kakor ombord.

Därefter blir det tyst. (sid. 292 – 293)”

”Boken om Kim Wall – när orden tar slut” är en biografi skriven av journalisten Kim Walls föräldrar, Ingrid och Joachim Wall. Kim Walls mordfall blev känt världen över då hon blev brutalt mördad av den danska kändisen, ubåtsmannen Peter Madsen. Händelsen uppmärksammades i media och har väckt många frågor kring kvinnliga journalisters säkerhet. Föräldrarna har startat en fond, ”Kim Wall Memorial Fund” i den mördade dotterns namn för att stödja andra utsatta journalister.

Föräldrarna berättar om sorgen efter dottern. De vill framhäva Wall som den ambitiösa yrkeskvinnan hon var, snarare en ett offer för en sjuk och pervers mördare. De berättar om hennes spännande journalistuppdrag världen över och hur hon fokuserade på att framhäva den lilla människan. Särskild fokus låg på de fattiga och utsatta i samhället. En utställning hölls i Trelleborg med de 14 000 fotografierna som Wall hade tagit under sina uppdrag världen över.

”Här finns de uttryckslösa ansiktena på soldaterna i Nordkoreas demilitariserade zon, kvinnan i Tibet som sköljer sin tvätt i den lilla bäcken, skärsliparen i Kampala som använder sin cykel som verkstad, den lilla indiska flickan som håller en fågelunge i handen, dödskallen på Haiti som fått ögon av glödlampor och de coola killarna på Kuba. (sid. 284 – 285)”

Mediabevakningen kring Kim Walls mord har kritiserats, då händelserna dramatiserats i tidningar, TV och på Internet med syfte att få bättre säljsiffror och fler klicks. Innan rättegången var över hade cirka 70 000 artiklar redan skrivits om mordet, vissa av bristande kvalité. Walls familj är själva verksamma inom journalistik, så även om de försökt ignorera artiklarna har de haft svårt att blunda för problematiken. Flera artiklar har innehållit falska påstående och satir som inte respekterar mordoffret. Föräldrarna har också reagerat på hur den morddömda Madsen ofta är den som fokus läggs på,  i kvällstidningar där vi får ta del av snyfthistorier och till och med under själva rättegången. I kapitel 46 berättar föräldrarna om hur de upplevde rättegången i Köpenhamn, som ironiskt nog hölls den 8 mars förra året på Internationella kvinnodagen.

”Vi har timme ut och timme in hört om sticksår, hårddiskar, ventiler, sms och tillspetsade skruvmejslar. Vi har fått beskrivet blodfläckar på kläderna, stroppar, påsar med innehåll, vattenslangar och Madsens tidigare publicerade blogginlägg om himmel och helvete.

Men var finns Kim? Ingenstans. Hon nämns aldrig vid namn, det är som hon inte finns. Det är ju om henne allting handlar. Vår vackra, levnadsglada, ambitiösa dotter finns inte med i rättsalen. Hennes bild borde visats på storskärmarna hela tiden. (…) Varför får hon inte vara med, varför är hon reducerad till något diffust som nämns i en bisats. Allt fokus är på mannen som står åtalad för att ha vållat Kims död, själv glöms hon bort. (sid. 274)”

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Hur mycket är ett bröst värt?

”För ett tag sedan kunde jag se den på baksidan av Femmanhuset. En gigantisk reklam för Cancerfondens satsning Rosa Bandet.

En naken kvinna i fyrtio-, femtioårsåldern blickade ner från reklamen mot förbipasserande trafik och gångtrafikanter.

En kvinna med bara ett bröst, med handen över det kvarvarande bröstet och ett prydligt ärr på den sidan där det andra bröstet hade suttit. (…) När kommer det vara okej att visa kvinnobröst?” (sid. 73-74)

Annelie Babitz berättar i sin självbiografi ”Inte bara ett bröst” om sin bröstcancer. Boken är skriven i dagboksform och sträcker sig från 4 november 2016 till 16 mars 2018. Hon fick sin bröstcancerdiagnos 27 september 2016 och blev meddelad att hon måste operera bort sitt högra bröst den 8 november 2016.

Babitz skriver om hur cancern och förlusten av hennes bröst påverkat henne psykiskt och fysiskt. Hon brottades med problem med självkänslan då hennes bröst betytt mycket för hennes sexualitet och könsidentitet. Samtidigt gick hon även igenom en relationskris med ex-pojkvännen som misshandlade henne, både fysiskt och verbalt. Babitz började gå i terapi för att bearbeta sina upplevelser.

Babitz, som tidigare varit involverad i porrindustrin, diskuterar kvinnlighet och sex; vad ett bröst symboliserar i dagens samhälle. Vem anses äga bröstet; kvinnan, barnen som hon ammar, hennes älskare eller samhället? Varför väljer vissa kvinnor att utsätta sig för livsfara för bröstens skull? Babitz berättar om sin bröstsyster, en väninna som hon lärt känna under sjukdomsperioden som också hade bröstcancer, som valde att behålla brösten vilket ledde till att hon eventuellt dog i cancer.

Babitz funderar också kring hur bröstcancer framställs i media, hur kvinnor ofta skuldbeläggs för sjukdomen. Som exempel nämner hon Sex and the city där en av karaktärerna, Samantha får bröstcancer vilket framställs som en bestraffning eftersom hon varit beroende av sex.

Babitz intervjuar också bröstkirurgen och forskaren, Jana de Boniface och överläkaren i onkologi, Per Karlsson. Hon ifrågasätter varför mastektomi fortfarande används, vilket är en metod från artonhundratalet för att avlägsna brösten, varför de inte satsar mer på att ge patienterna mindre fula ärr och vart alla pengar från Rosa Bandet egentligen tar vägen.

Som svar får hon att stora delar av pengarna från Rosa Bandet ska gå till att stötta kvinnorna efter operationerna, vilket Babitz ifrågasätter då de flesta bröstcancerforum på nätet är slutna. Hur ska de hjälpa de drabbade kvinnorna om de inte kan göra sina röster hörda? Babitz hoppas på att kunna stötta andra drabbade med hjälp av sin bok, som undviker att skönmåla cancern.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Modet att köra

I denna biografi skildrar kvinnorättsaktivisten Manal Al-Sharif sitt liv. Manal växte upp i Saudiarabien i ett arbetarkvarter i Mecka, ett av världens mest slutna muslimska samhällen. Manal blev känd via sociala medier då hon lade upp ett klipp på YouTube där hon kör bil, vilket är förbjudet enligt religionspolisen i Saudiarabien.

Kvinnor i Saudiarabien saknar flera mänskliga rättigheter som vi i västvärlden tar för givet. Manal växte upp med en ytterst fundamentalistisk syn på islam. Hon blev bestraffad när hon begick haram (övers. förbjudet) enligt islam som exempelvis lyssna på musik, teckna av människor eller djur, visa ansiktet, köpa sina egna kläder eller gå ut utan sin fars tillåtelse. När hon var åtta år blev hon tvingad till omskärelse i vardagrummet då den lokala frisören stympade hennes kön utan bedövning med bara en slö och rostig sax. Fysisk och psykisk misshandel var ett vanligt inslag i vardagen då män har rätt enligt lagen att utöva våld mot både sin fru och sina döttrar.

Manal var inte en rebellisk dotter utan fogade sig efter de religiösa lagarna. När hon blev äldre började hon ta de religiösa lagarna på mycket stort allvar. Hon brände upp sin brors kassettband med låtar från Backstreet Boys eftersom de ansågs vara haram trots att hon i hemlighet var mycket förtjust i musiken och lyssnade på den när brodern inte var hemma.

Trots att de var starkt påverkade av de religiösa lagarna och könsrollerna prioriterade Manals mor sina döttrars utbildning. I Saudiarabien har flickor inte samma möjligheter till utbildning och flickskolorna hade låg standard. Manal jämför sin gamla skola med en ungdomsanstalt, det stod en vakt utanför grinden och fönsterna var förgallrade för att förhindra insyn. Barnen blev ofta agade, vissa så hårt att de inte kunde gå eller i värsta fall avled.

Trots den tuffa miljön blev Manal den bästa eleven i hela Mecka området och fick möjlighet att förändra sitt liv tack vare sin utbildning. Hon bestämde sig för att göra slut med extremismen den 11 september då terrorattacken mot World Trade Center skakade om världen. Flera av terroristerna hade tidigare hyllats som hjältar i Manals kretsar, vilket blev en chockerad ögonöppnare för henne.

Manal bodde en tid i USA och skaffade både körkort och egen bil. När hon flyttade tillbaka till Saudiarbien kände hon att det var miserabelt att hon som är 32 år inte skulle kunna ta sig till jobbet utan en manlig chaufför. Detta ledde till att hon startade kampanjen ”Women2Drive” där hon protesterade mot körförbudet för kvinnor. Hon blev arresterad för detta men lyckades bli friad och har sedan dess fortsatt sprida sitt budskap via sociala medier.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på både svenska och engelska samt som talbok via Legimus.

Vinnare av ALMA-priset 2018

Brown girl dreaming (2014)

Årets vinnare av ALMA-priset Jacqueline Woodson berättar om sin uppväxt i denna självbiografiska diktsamling. Hennes böcker fokuserar ofta på jämställdhet, segregation och social utsatthet.

Woodson föddes i Columbus, Ohio men bodde under sina tidiga levnadsår i Greenville, South Carolina innan hon och hennes familj flyttade till Brooklyn. Att dikterna inte är skrivna i kronologisk ordning är för att stimulera hur barndomsminnen brukar komma till oss fläckvis.

Hon berättar om hur den dåtida rasismen påverkade henne och resten av familjen. Under Woodsons uppväxt skedde stora förändringar för de färgade amerikanerna. De färgade fick fler rättigheter men mikroaggressionerna förblev. Hon berättar om hur mormodern blev ignorerad i kön på affären och hur hon tog med sig barnen längst bak i tåget för att undvika elaka blickar från de fördomsfulla vita amerikanerna som fortfarande levde kvar i det förgångna.

Woodson berättar också om familjens religion och hur det påverkade henne som barn att vara Jehovas vittne. De firade inte högtider som födelsedagar, jul eller nyår och fick inte vara med när de hissade flaggan i skolan. Woodson förbjöds lyssna på viss musik som exempelvis funk och soul, vilket hon och kompisen som också var Jehovas vittne gjorde ändå i smyg.

Woodson berättar hur hon ofta jämfördes med sin intelligenta och begåvade syster. Hon hade svårt att läsa i skolan på grund av skriv- och lässvårigheter men tyckte trots detta om att samla på ord. Hon kunde memorera långa berättelser och skriva sina egna sångtexter. Woodson tyckte mycket om graffitti och fick ibland skäll av de vuxna i sin närhet då hon alltid ville skriva någonstans, på väggar, skor eller kläder. Hon kommer till slut fram till att hon vill bli författare även om hon inte alltid uppmuntras av de vuxna som tyckte hon borde välja ett annat yrke.

Woodson blev trots detta författare och har vunnit flera priser för sina böcker som ALMA-priset 2018, H.C. Andersen-medaljen och National Book Award 2014. Hon har även blivit utsedd som ”National Ambassador for Young People’s Literature” 2018-2019.

Vittnesmål från en av de sista överlevarna av Förintelsen

”Och du kom inte tillbaka” är en självbiografisk roman av den franska filmaren Marceline Loridan-Ivens som överlevde Förintelsen. Hon var femton år gammal då hon blev gripen av fransk milis och deporterad till koncentrationslägret Birkenau år 1943. Boken är tillägnad hennes bortgångna far som dog i det närliggande koncentrationslägret Auschwitz.

Den sista gången de såg varandra var en kväll då de stötte på varandra på väg tillbaka till sina respektive koncentrationsläger efter en dag av hårt slavarbete. Pappan omfamnade henne och gav henne ett brev och lite mat som han lyckats smussla undan. Självbiografin är ett svarsbrev till pappans brev vars innehåll hon tyvärr inte längre minns.

Hon berättar om sitt liv efter befrielsen och hur hon bearbetade sina traumatiska minnen från krigstiden. Antisemitismen var fortfarande stark och det var många som inte trodde på överlevarnas vittnesmål. Marceline kände att hon inte alltid möttes med förståelse av sin familj vars värderingar var grundade i religion och dåtidens könsroller. Hon kämpade med depression, tappade lusten att leva och begick flera självmordsförsök vilket hon själv beskriver som ironiskt eftersom hon hade kämpat så hårt för att överleva i koncentrationslägret. Under tiden hon var fånge var hon tvungen att avskärma sig emotionellt för att stå ut med det ständigt närvarande förtrycket och våldet, vilket medförde att efterchocken blev stor då hon befriades.

Kontrasten var stor mellan minnena från koncentrationslägret och vardagen. Hon klarade bland annat inte av att sova i en vanlig säng utan sov på golvet i det stora och ensliga franska slottet som pappan investerat i innan de blev tillfångatagna av nazisterna. Författaren tror att slottet var pappans försök att kompensera för sin inre litenhet eftersom han alltid drömt om att bli en fransk medborgare men aldrig blev erkänd som detta under sin livstid eftersom han förblev en utländsk jude i samhällets ögon.

Hon relaterar detta till nutidens problem, både den numera växande antisemitismen men också annan form av diskriminering i samhället. Hon kallar detta för ett ”evigt faktum som kommer i vågor med världens stormar”.

Marceline är idag 86 år och är en av de 2 500 personer som överlevde koncentrationslägret och en av de 160 som fortfarande lever och har möjlighet att berätta sin historia.

Serier om förtryck och rasism

Persepolis (2003)

Denna självbiografiska serie skildrar Marjane Satrapis uppväxt i Iran. Marjane var tio år när den iranska revolutionen började år 1979. Detta förändrar hennes liv då flickor tvingas bära slöja och pojkar och flickor inte längre går i skolan tillsammans. Marjane som är en nyfiken och intelligent flicka söker kunskap på egen hand via böcker då hon märker att undervisningen i skolan är manipulerad av religiös propaganda. Serien skildrar också kriget, hur Iran förändras av den nya regimen och hur de mänskliga rättigheterna kränks.

 

Vi kommer snart hem igen (2018)

En biografisk serie som skildrar sex överlevares upplevelser under Förintelsen. De blir tvungna att flytta från sina bostäder till det judiska ghettot, förlorar sina tyska medborgarskap och allteftersom även sina mänskliga rättigheter. De deporteras till olika förintelse- eller koncentrationsläger och förlorar flera nära och kära men blir befriade och får möjlighet att starta nya liv. Efter den traumatiska upplevelsen har de alla bestämt sig för att motverka rasismen genom att bland annat föreläsa i skolor.

 

Mitt extra liv (2016)

Mitt extra liv är en grafisk roman av Johan Unenge som blandar text och seriestrippar. Bokens huvudperson Mattias är en alldaglig svensk tonårskille som är intresserad av tv-spel, basket och snygga tjejer. I hans klass går Albin, en tuff kille som uttrycker starka främlingsfientliga åsikter gentemot mörkhyade personer och invandrare. Mattias tycker att detta känns fel men är ändå någorlunda oberörd eftersom han anser att detta inte påverkar honom och hans liv. En dag dyker en ensam utländsk pojke i hans egen ålder upp vid hans dörr. Han är en flykting och ber desperat om hjälp, så Mattias släpper i hemlighet in honom. Den utländska pojken visar sig ha liknande intressen och är till och med bättre än Mattias på tv-spel. Mattias blir kluven och blir till sist tvungen att ta ställning då han inte längre är oberörd av vad som försiggår i samhället.

Biografier och annat nytt.

_glom-migborn-to-runde-oroligaen-droppe-midnatti-varje-ogonblickjag-kommer-ihagibland-mar-jag-inte-sa-bralivet-ar-en-sjukampnazibruden

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Många biografier finns med i senaste halvårets mediainkop till biblioteket. Alex Schulman skriver om försöken att reparera förhållandet med sin alkoholiserade mamma i boken Glöm mig. Som vi väntat på Bruce Springsteens självbiografi! Den kom i år, och är självklart döpt efter hans stora genombrottsskiva Born to run! Linn Ullmann, dotter till Liv Ullmann och Ingmar Bergman har slutfört sin och sin fars bokprojekt i boken De oroliga. Jason Diakité har travesterat en titel av Mark Twain i sin familjehistoria En droppe midnatt. Tom Malmqvist  skriver om sorg och föräldraskap i boken I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Bodensonen Peter Englund har skrivit ner sina mikrominnen i Jag kommer ihåg. Om depressioner skriver youtubaren Therese LindgrenIbland mår jag inte så bra. Carolina Klüft berättar  i Livet är en sjukamp om hur honanvänder sina lärdomar från framgångsrika idrottsår i vardagen, som mamma och företagare. Anna-Lena Joners Larsson levde i flera år inom naziströrelsen i Sverige, om den tiden och hur hon tog sig ur berättar hon i Nazibruden – en sann historia.