Mezzosopranens svanesång för jorden

”Vad händer med dem som bara råkar vara lite blyga? Vad händer med dem som mår fysiskt dåligt av att prata inför andra? Vad händer med den stora del av befolkningen som saknar den där sociala kompetensen vi idag värderar högre än allting annat?”
(Sid 196-197)

 

Malena Ernman är operasångare, Schlager-vinnare och mamma till den kända klimataktivisten Greta Thunberg. Ernman berättar om den personliga krisen som familjen gick igenom när Greta började må psykiskt dåligt i tioårsåldern.

Mobbning och utanförskap var något som präglade Gretas barndom. Hon hade inga kompisar i skolan och grät ensam i skolmatsalen efter en lektion då de visade en film om hur plast förorenar världshaven.

Greta klarade inte av en vanlig skolgång men fick hjälp av några duktiga pedagoger som undervisade henne i biblioteket. Mamma Ernman uttrycker att det är förfärligt att barn med funktionsvariationer endast får hjälp av frivilliga pedagoger och att detta borde integreras i undervisningen. Pedagogen som hjälpte Greta fick bryta mot reglerna men hon kände att det var viktigt att inte låta Gretas skolgång gå förlorad. Ernman berättar att Greta egentligen är mycket intelligent och har fotografiskt minne.

Greta har fått diagnoserna Aspergers syndrom och OCD vilket påverkade hela familjen. De fick göra upp ett schema för att klara vardagen. När Greta började utveckla ätstörningar började de använda schemat som en strategi för att hålla koll på Gretas kost. Även Gretas lillasyster har lidit av psykiska problem som tvångstankar, vilket medfört att hon varit tvungen att utföra vissa ritualer som att bara gå på varannan gatsten.

Ernman har själv lidit av psykisk ohälsa och har fått diagnosen ADHD, depression och panikångest. Hon skriver att hon ibland känner sig otillräcklig och har haft svårighet att stötta barnen. Ibland är hon själv barnet.

Ernman har fått kritik för att hon skrivit om döttrarnas diagnoser eftersom vissa kritiker anser att de är för unga för att ge sitt samtycke. Ernman och hennes döttrar argumenterar emot detta eftersom de anser att det är viktigt att våga diskutera psykisk ohälsa öppet och sprida kunskap.

Ernman diskuterar också klimatfrågan som är väldigt viktig för hela familjen. Förr reste familjen mycket med flyg då Ernman hade turné över hela världen men färdas numera endast i en miljövänlig elbil. Hon diskuterar också vikten av att ändra sina vanor eftersom maxgränsen för koldioxidutsläpp nåddes redan på 80-talet.

”Alla är så vana vid att allt ska anpassas efter deras egna behov. Människor är som små bortskämda barn. Och sen gnäller de på oss barn för att vi är lata och bortskämda. Jag vet att vi som har Aspergers inte har förmågan att uppfatta ironi för så står det ju i manualen som alla gubbar har skrivit om såna som jag – men jag tror inte att ironi kan beskrivas så värst mycket bättre än såhär.” – Greta Thunberg (sid 122)

Ernman trycker på vikten att låta unga tjejer som Greta ta plats. Greta har tyvärr fått erfara mycket kritik som gränsar till personangrepp då hennes kön, ålder och funktionsvariation sätts i fokus istället för att ge henne konstruktiv kritik. Ernman anser att detta förminskar hennes dotter och andra engagerade ungdomar som trots allt ska leva på vårt förorenade jordklot i framtiden.

Ernmans självbiografi ”Scener ur hjärtat” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Pojkarna i grottan

”Några dagar efter den sovande prinsessan svalt fotbollslaget hade en thailändsk munk gått för att överlägga med grottandarna. Enligt thailändska poliser som mött honom var han skakad när han kom tillbaka.

Munken berättade att grottanden hade krävt ett offer; en ko, en buffel och två män. Men inte ens de mer vidskepliga räddningsarbetarna tänkte på den profetian innan fredagsmorgonen den 6 juli.” (sid 162)

Matt Gutman är journalist och arbetar som korrespondent för amerikanska ABC News. Han har rapporterat om nyhetshändelser i hela världen och var på plats sommaren 2018 då ett fotbollslag på tretton personer fastnade i grottsystemet Tham Luang. En av dykarna Saman Gunan omkom under räddningsarbetet 6 juli då han antas ha fått en felaktig tub fylld med kolmonoxid.

Gutman berättar om hur fotbollspojkarna blev räddade av både thailändska och utländska grottdykare, marinsoldater, läkare och till och med veterinärer. Biografin är baserad på djupintervjuer och innehåller flera fotografier.

Den 23 juni 2018 åkte fotbollslaget och deras tränare på en religiös utflykt. Tränaren Ekapol Jantawong (smeknamn ”Ek”) ansvarade för de yngre spelarna och är en hängiven buddist. Berget som grottan ligger i ser ut som en gravid kvinna och kallas för ”prinsessan” av lokalbefolkningen. Platsen är viktig för buddisterna eftersom den anses vara andlig. Pojkarna och tränaren åkte dit för att be och utforska grottan men hade inte räknat med att monsunfloden, som vanligtvis sker i juli-augusti, skulle vara tidig. När de var på väg hemåt märkte de att vattnet forsat in och var tvungna att söka skydd högre upp.

Pojkarna som ännu inte insett allvaret av situationen var oroliga för vardagliga problem. En pojke ”Night” (Peeraphat Somphiangchai) fyllde år och längtade efter sin födelsedagstårta som såg ut som en smiley. Lagkaptenen ”Dom” (Duanghet Phromthep) som är väldigt ansvarsfull för sin ålder oroade sig för sin familjs affär som säljer amuletter nära ett tempel. Den minsta pojken i gruppen ”Mark” Mongkhon Boonpiam var bara orolig för att missa sitt matteprov. En av pojkarna i laget hade hoppat över träningen eftersom han ville se på fotbolls-VM istället och plågades av skuldkänslor då hans kamrater var fast i grottan.

Gutman redogör vilka de olika räddarna var och vad deras uppdrag under räddningsinstatsen var. Han diskuterar hur Thailands styrelseskick och kultur påverkade räddningsarbetet. När pojkarna räddades fick inte föräldrarna veta vilka som klarat sig förrän alla pojkarna var ute ur grottan. De thailändska myndigheterna menade att detta skulle ge dem dålig moral men Gutman ifrågasätter om de borde ha tänkt på de enskilda individerna istället.

Gutman diskuterar också hur media har påverkat räddningsarbetet både positivt och negativt. Det fanns rivalitet mellan de olika räddningsorganisationerna eftersom alla ville vara först och ta åt sig äran för att ha räddat pojkarna vilket ledde till att viktigt information inte delades. Gutman berättar att flera karriärer stod på spel eftersom förutsättningarna för räddningsarbetarna ser annorlunda ut i Thailand.

Gutman beskriver också kontroversen med Elon Musk som bidrog med en ny uppfinning, en utbåt som skulle ta ut pojkarna. Experterna ansåg däremot att Musks ubåt var opraktisk i den klippiga terrängen vilket Musk tog personligt, vilket i sin tur ledde till att han gick till personangrepp mot en av dykarna, Vernon Unsworth, på Twitter som till slut anmälde honom för förtal.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Rackarungen som blev suffragette

”Här jag kommer.

Djäflar anamma.

Här ska bli ett fint reportage.

Jag har blivit skickad hit.

I gondolen har jag sprit.

För att stimulera mig.

Artikeln den blir fin Tjohej.”

Ester Blenda Nordström var en svensk journalist och författare (f. 1891 – d. 1948) som trotsade normerna om hur flickor och kvinnor skulle vara. Hon levde under en tid då kvinnor inte hade rösträtt eller samma mänskliga rättigheter som män. Nordström körde motorcykel och bröt mot klädkoden genom att bära långbyxor, vilket var ovanligt för kvinnor på den tiden.

Det spekuleras också att hon var bisexuell och hade en hemlig kärleksaffär med Carin Frisell, trots att lesbiska förhållanden var förbjudna enligt svensk lag.

Nordström växte upp i en rik familj i Stockholm men vägrade vara en ”fin flicka”. Hon tyckte om att busa och var inte rädd för att smutsa ned sig. På den tiden var det vanligt att aga barn men Nordström lät sig inte vikas. När prästen agade Nordström och hennes kompis för att de brutit mot reglerna, hämnades hon genom att plantera tusen löss i hans säng.

Hon skrev senare barnboks-serien ”Rackarungen” baserad på sin uppväxt som senare inspirerade Astrid Lindgrens Pippi-böcker. I och med detta skedde en förändring inom barn- och ungdomslitteraturen då barnböcker började fokusera på att underhålla barn istället för att uppfostra dem.

Efter studentexamen på Wallinska skolan 1910 blev hon journalist på Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter. Hon ingick i den så kallade Ligan och var nära vän med den feminisitiska journalisten och suffragetten Elin Wäger. Kvinnliga journalister togs inte på allvar förr i tiden, så Nordström fick använda olika signaturer som ”pojken” och ”Bansai”.

Nordström använde ofta en metod som numera kallas för ”wallraffa” som är en form av undersökande journalistik. 1914 skapade hon sig en falsk identitet som piga på en gård, för att senare skriva ett reportage om sina upplevelser. Pigorna var underbetalda, levde i ohygieniska förhållanden och var näst intill tvingade till slavarbete.

Nordström var med om mycket under sin livstid. Hon kämpade för den kvinnliga rösträtten som gick igenom 1921. Hon tågluffade i Amerika, var nomadlärare i Lappland för samiska barn i ett halvår, för att sprida kunskap om utsatta minoritetsgrupper i norra Sverige. Hon kämpade också mot svälten under finska inbördeskriget och räddade flera byar. Nordström reste världen över och upplevde bland annat jordbävningar i Japan och vulkaner i Hawaii.

Biografin finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som klassuppsättning. Boken finns även tillgänglig som e-bok via Bibblo.se och talbok via Legimus.

Om ni är intresserade av att läsa om fler svenska kvinnor som skrivit historia och förändrat samhället kan ni söka i databasen SKBL – Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Teckenspråkets dag

14 maj är Teckenspråkets dag. Den svenska riksdagen tog ett historiskt beslut den 14 maj 1981, då man officiellt erkände teckenspråket som de dövas första språk. Att få tala sitt eget språk var viktigt för de dövas mänskliga rättigheter och demokratin. Sverige var det första land i världen som officiellt erkände teckenspråket som språk. (Källa: Sveriges Dövas Riksförbund)

Här är några boktips på böcker med döva karaktärer:

”Vad sa du?” av Ida Bäckström

I denna biografi berättar Ida Bäckström om sin dövhet. Bäckström drabbas av plötslig dövhet först på det ena örat och sen på båda öronen.  Hennes tillvaro förändras helt, vilket påverkar hennes jobb som frisör och hennes fritidsintressen. Bäckström blir tvungen att anpassa sig efter sin funktionsvariation och skaffa cochlea-implantat. Bäckström reser till Bali och Nepal för att hitta sig själv och bearbeta sin känslor.

 

”Seger – En dövhistorisk seriebok” av Viktor Jägerlund

Viktor Jägerlund är en döv serietecknare och berättar i denna seriebok om de dövas historia. Boken är lättläst och sammanfattar kort hur teckenspråket legaliserades och uppkom. Teckenspråket antas vara ett av världens första språk eftersom det användes när grottmännen kommunicerade med varandra under jakt.

 

”A Silent Voice” av Yoshitoki Oima

En mangaserie om en japansk döv flicka, Shoko. Hon börjar ny i klassen och blir snabbt favorit-offret för mobbaren Shoya och resten av klassen. Hon tvingas byta skola på grund av mobbningen, vilket leder till att klassen istället börjar mobba Shoya. Sju år senare lider han av depression och självmordstankar. Han har starka skuldkänslor gentemot den döva flickan som han mobbade och bestämmer sig lära sig teckenspråk för att kunna be henne om ursäkt.

Att leva i en bubbla av alkohol

”Mamma, när pappa är borta, kan inte du inte dricka vin då?”

 

Rebecka Åhlund är skribent och journalist. Hon berättar i denna självbiografi om sin alkoholism och hur hon blev nykter. Åhlund beskriver titeln ”Jag som var så rolig att dricka vin med” som ironisk; hon kanske inte var så rolig trots allt när hon spydde och festade, för att sedan hämta barnen från skolan medan hon fortfarande var onykter.

Åhlunds alkoholberoende tog fart när hon flyttade till London med sin man. Barkulturen påverkade henne, hon kände en slags samhörighet när hon drack tillsammans med andra människor oavsett om hon kände dem eller inte. Hon fick sig en rejäl tankeställare en dag när sonen förtvivlat bad henne att inte dricka vin längre. Åhlund reagerade likt ett barn, blev defensiv och skrek att hon fick göra som hon ville eftersom hon var ”vuxen” och ansåg att hon hade kontroll över situationen. Hon ångrade detta i efterhand och insåg att hon var en dålig mamma.

Åhlund gick med i en stödgrupp för alkoholister men klasskillnaderna var tydliga. Hon reflekterar över hur hon som vit, blond, rik och kvinna har vissa privilegier som andra från de lägre siktena i samhället inte har. I hennes fall var alkolholismen en dold sjukdom som inte syntes utanpå eller ifrågasattes av omgivningen. I stödgruppen fanns det en hemlös äldre man; en klassisk A-lagare som kissar på sig och sover utomhus. En annan alkoholist i stödgruppen drack på grund av en sjukdom, som mildrades av alkoholen. Varje individ var unik. Åhlund beskriver alkoholismen som ”demokratisk” eftersom alla oavsett ålder, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning, kön och klasstillhörighet är jämlika inför alkoholens tröst. Trots detta skämdes Åhlund över de övriga gruppmedlemmarna och ville inte följa med dem när hon blev inbjuden till fika. Hon hade fortfarande en falsk bild av sig själv som hon försökte upprätthålla och ansåg sig vara bättre.

Biografin är skriven i dagboksform och sträcker sig över ett år. Det sker en del upprepningar men detta kanske också är realistiskt med tanke på beroendesjukdomen som beskrivs. Åhlund diskuterar impulskontroll, hur hon helt plötsligt kunde få ett sug för alkohol mitt under dagen oavsett sinnesstämning. Hur lätt det är att tanklöst dricka och hur svårt det faktiskt är att sluta. Åhlund berättar personligt men också samtidigt med distans om sin sjukdom.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok och e-ljudbok via Bibblo.se och som talbok via Legimus.

En mörk berättelse om krigets gråzoner

”Min brors kista sänks ner i gropen och ett kors med mitt namn, bara annorlunda stavat, sätts sedan på graven. (…) Jag tittar på korset med namnet Claus och tänker att jag borde byta ut det mot ett annat kors med namnet Lucas. (…) Tåget är nog ingen dum idé.” (sid 426)

 

Agota Kristof (f. 1935 – d. 2011) var en exilförfattare från Ungern som skrev för att överleva. I sin självbiografi ”Analfabeten” berättar hon om flykten från sitt hemland efter Ungernrevolten 1956. Av alla sina personliga tillhörigheter prioriterade hon att ta med sig en tjock ordbok och en anteckningsbok. Kristof skrev flera politiska texter, i hopp om att kunna skapa en förändring i samhället.

Hon kunde inte överleva genom att skriva på sitt modersmål ungerska utan var tvungen att översätta sina texter ord-för-ord på franska. Kristofs unika sätt att skriva har influerat många författare bland annat den japanska författaren Haruki Murakami som skriver både på sitt modersmål och engelska. I sin självbiografi ”Författare till yrket” berättar Murakami om hur han influerats av Kristof:

”Franskan var ett främmande språk hon hade lärt sig som vuxen (eller snarare blivit tvungen att lära sig). Men genom att skriva på ett främmande språk lyckades hon skapa en helt egen, ny litterär stil. Den fina rytmen i de korta meningarna, det enkla, raka uttryckssättet, de exakta beskrivningarna utan eftertänksamma utvikningar. Ändå lyckades hon skapa en gåtfull atmosfär, en känsla av att något mycket viktigt som inte är utskrivet döljer sig i texten.” (sid 36, Författare till yrket, Haruki Murakami)

Det abstrakta, det som inte står utskrivet, utan ligger dolt mellan raderna är precis det som utmärker Kristofs trilogi som innefattar tre kortromaner; ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. Trilogin är en mörk fiktiv berättelse men är också ett vittnesmål på krigets grymhet från en överlevares perspektiv. Fokus ligger på hur människan påverkas av trauma och på gråzonerna mitt emellan, hur ett offer kan övergå till att själv bli en förövare. Vem är det då som bär skulden?

Den första romanen ”Den stora skrivboken” handlar om tvillingarna Lucas och Claus som flytt från den fiktiva ”Stora staden” för att komma undan krig och svält. Modern överger dem och lämnar dem hos deras mormor, ”Häxan”, en elak kvinna med alkoholproblem och dålig hygien.  Pojkarnas far antas vara vid fronten och hans öde är ovisst. Tvillingarna bestämmer sig för att föra en krigsdagbok över den absurda och grymma tillvaron. Pojkarna visar sig så småningom vara opålitliga berättare, de fyller dagboken med lögner.

Lucas och Claus anpassar sig efter krigssituationen; de blir emotionellt avtrubbade och förfäras inte längre av grymheterna som sker runt omkring dem. De härdar sig genom att slå varandra och ”öva krig” genom att svälta sig och ligga stilla i flera timmar. ”Häxan” och andra förövare blir galna på tvillingar. De känner äckel men kanske ändå en gnutta beundran gentemot bröderna som vägrar att vara offer och vika sig. Trots detta finns det empati för de utsatta och svaga begravt djupt inne i pojkarna. Bland annat hotar de med att offentligt skämma ut byns präst som utnyttjat den fattiga grannflickan ”Harläppen” sexuellt, om han inte hjälper henne och hennes svältande familj ekonomiskt.

Den första delen slutar med att tvillingarna separeras från varandra efter att Claus flyr över gränsen genom att använda deras fars lik som sköld för att undvika elstängslet. I efterhand blir det alltmer oklart om detta verkligen skedde eller om Lucas lider av en psykos och bara föreställt sig detta då han inte längre kan skilja på sanning och lögn. Finns det egentligen bara en tvillingbror? Och vem av dem är i så fall den riktiga? Detta är en fråga som aldrig besvaras utan är öppen för läsarens tolkning.

Agota Kristofs självbiografi ”Analfabeten” är mycket kortfattad med sina 52 sidor men är intressant läsning för att få ökad förståelse för trilogin och dess budskap. Hela trilogin finns tillgänglig på vårt bibliotek som samlingsvolym och som talböcker via Legimus.

Från arbetardotter till First Lady

”If you don’t get out there and define yourself, you’ll be quickly and inaccurately defined by others.”

  • – Michelle Obama

 

”Min historia” är Michelle Obamas självbiografi. Hon var den första First Lady som var en afroamerikansk kvinna. I sin biografi berättar hon om sitt personliga liv, uppväxt och äktenskap med Barack Obama istället för att fokusera på politik. Hon siktar på att vara en förebild för unga kvinnor världen över och förespråkar för en sund och hälsosam livsstil. Obama ser sin biografi som en slags självhjälpsbok.

Obama gjorde en klassresa, hon gick från att dela en trång lägenhet med sin bror i Chicago, till det Vita huset med dess 6 våningar, 132 rum, 35 badrum och 28 öppna spisar. Vi får följa hennes resa från afroamerikansk arbetardotter till USA:s First Lady.

Hon berättar med humor och glimten i ögat om vardagen med Barack Obama, hur den tidigare presidenten även har sina lite knasiga sidor. Hur han slänger strumporna på golvet och hur han alltid hittar sin egna privata lilla gömma oavsett vilken bostad de flyttar till, som han belamrar med tidningar (på golvet), högar av papper och sina romaner (läser ofta sju på en gång). Hon brukar se till att ”gömman” har en dörr som hon kan stänga så att hon slipper se kaoset.

Obama trycker på vikten av att ha en bra utbildning. När hon hamnade i en stökig klass på lågstadiet, såg hennes mor, en hårt arbetande hemmafru till att hon fick hamna i en mer ambitiös och lugnare klass. Obama är tacksam för mammans stöd och funderar ofta hur det gick för de klasskamraterna som blev kvarlämnade i den stökiga klassen med otillräckliga lärare. Vem hade Michelle Obama blivit om hon stannat kvar i klassen och aldrig insett vidden av en bra utbildning? Obama är stolt över att hon blivit en förebild för färgade flickor och beviset att man kan nå sina mål i livet även om de initiala förutsättningarna tyvärr inte alltid ser lika ut för alla.

Obama berättar också om det svåra med att vara både färgad och First Lady. Hur ens ord granskas, överanalyseras och ibland förvrängs av media. Obama och hennes familj var särskilt utsatta på grund av sin hudfärg, bland annat då Barack Obama blev anklagad för att inte vara född i Amerika och därmed inte en giltig president. Obama nämner inte den nuvarande presidenten Donald Trump särskilt mycket i sin biografi men hon trycker på att de falska ryktena och ”bevisen” han spred om sin föregångare var oacceptabla då Obama-familjen fick ta emot dödshot som resultat.

Hon berättar också om hur det var att axla ansvaret för parets gemensamma barn. Hon brottades med flera missfall och blev till slut gravid med hjälp av provrörsbefruktning. När Barack Obama var upptagen med politiken fick hon själv sköta om och uppfostra barnen, vilket kändes jobbigt för henne. Hon motsatte sig först att han kandiderade som president eftersom hon var rädd för att politiken skulle äta upp hela privatlivet. Paret fick bland annat gå i terapi.

Obama berättar i början av boken då hon, efter att makens period som president var över, för första gången var ensam hemma utan vakter och övrig personal. Hon gjorde en varm macka och gick ut och njöt i solen på verandan.

Boken finns tillgänglig på vårt biblioteket på svenska, som e-bok via Bibblo.se och som talbok via Legimus.

En mormons kamp för sin utbildning

”I den där väldiga rymden kan man segla fram för sig själv i timmar, flyta runt på ett hav av tallar och buskar och klippor. Där råder en frid sprungen ur ofantligheten; den lugnar genom sin själva magnitud, som får allt mänskligt att framstå som betydelselöst. Gene var formad av denna alpina hypnos, detta tystande av det mänskliga dramat.”

I självbiografin ”Allt jag fått lära mig” berättar den amerikanska idéhistorikern Tara Westover om sin uppväxt i en fundamentalistisk mormonfamilj. Westover är uppvuxen i ett berg i Idaho där hon bodde isolerat från omvärlden med sin bipolära pappa, mamma och sex syskon. Pappan, som går under det fingerade namnet ”Gene”, hade vanföreställningar om världens undergång och var rädd för alla typer av statliga tjänster. Han hade bunkrat upp sig med att gräva ned flera tusen liter bensin, mat och vapen inför ”domendagen”. Pappan var övertygad om konspirationsteorier som Illuminati och hade svårt att skilja på verklighet och fantasi.

Familjen tvingades arbeta hårt på skroten, vilket var mycket farligt då barnen blev skadade när de skulle köra tunga metallbitar genom maskinerna. Han tillät inte familjen få sjukvård eller ta mediciner vilket ledde till att en av Westovers bröder fick en skallskada som i sin tur ledde till att han fick en psykos och började misshandla sin syster. Familjen präglades av starka könsroller, så Westover fick inget stöd från sina föräldrar trots upprepade incidenter.

Westover fick inte lov att gå i skola tills hon fyllt 16 år. Hon hade missat mycket av undervisningen och var fortfarande påverkad av pappans värderingar. Pappan var rasist och anti-semitist och hade gett henne felaktig information om Förintelsen och slaveriet, vilket kom som en chock för henne när hon fick lära sig om dessa händelser under historielektionen.

Författaren blev psykiskt påverkad av familjens misshandel. Hon fick ångestattacker och isolerade sig. Pappan klippte kontakten med henne då hon föreslog att de skulle anmäla hennes psykiskt sjuka bror efter att han dödat familjens hund och sedan hotat henne med den blodiga kniven. Mamman förbjöds även hålla kontakten med Westover eftersom hon inte kunde trotsa pappan på grund av patriarkatet (idén om att familjefadern bestämmer). Westover sörjde förlusten över sin familj men valde trots detta sina mänskliga rättigheter och utbildning.

Westover ältar väldigt mycket i sin självbiografi och berättar hur hon blev manipulerad att tro att hennes upplevelser inte var sanna och att det var hon som var tokig (också känt som gaslighting). Det finns ömhet och förlåtelse mot familjen men även delvis ursäkter, vilket är en konsekvens av hennes uppväxt. Boken trycker på vikten att stå upp för sig själv och hur utbildning är en förutsättning för att kunna tänka och handla självständigt.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via Bibblo.se och kommer ut som talbok 24 april.

Till minne av den modiga Kim Wall

”Kim skickar en bild till Ole från sin telefon, en krabba som sitter på utsidan av ubåtens fönster.

Snart ytterligare en bild, av kommandobryggan, ackompanjerad av texten: Jag får också styra! Ytterligare sms säger: Jag lever fortfarande. Jag älskar dig. följt av åtta utropstecken.

Vindkraftverken på bilden från telefonen visar att ubåten styr mot Middelgrund, en gammal befästning vid inloppet till Köpenhamn. Ett sista meddelande plingar till i Oles telefon: Han har till och med tagit med sig kaffe och kakor ombord.

Därefter blir det tyst.” (sid. 292 – 293)

”Boken om Kim Wall – när orden tar slut” är en biografi skriven av journalisten Kim Walls föräldrar, Ingrid och Joachim Wall. Kim Walls mordfall blev känt världen över då hon blev brutalt mördad av den danska kändisen, ubåtsmannen Peter Madsen. Händelsen uppmärksammades i media och har väckt många frågor kring kvinnliga journalisters säkerhet. Föräldrarna har startat en fond, ”Kim Wall Memorial Fund” i den mördade dotterns namn för att stödja andra utsatta journalister.

Föräldrarna berättar om sorgen efter dottern. De vill framhäva Wall som den ambitiösa yrkeskvinnan hon var, snarare en ett offer för en sjuk och pervers mördare. De berättar om hennes spännande journalistuppdrag världen över och hur hon fokuserade på att framhäva den lilla människan. Särskild fokus låg på de fattiga och utsatta i samhället. En utställning hölls i Trelleborg med de 14 000 fotografierna som Wall hade tagit under sina uppdrag världen över.

”Här finns de uttryckslösa ansiktena på soldaterna i Nordkoreas demilitariserade zon, kvinnan i Tibet som sköljer sin tvätt i den lilla bäcken, skärsliparen i Kampala som använder sin cykel som verkstad, den lilla indiska flickan som håller en fågelunge i handen, dödskallen på Haiti som fått ögon av glödlampor och de coola killarna på Kuba.” (sid. 284 – 285)

Mediabevakningen kring Kim Walls mord har kritiserats, då händelserna dramatiserats i tidningar, TV och på Internet med syfte att få bättre säljsiffror och fler klicks. Innan rättegången var över hade cirka 70 000 artiklar redan skrivits om mordet, vissa av bristande kvalité. Walls familj är själva verksamma inom journalistik, så även om de försökt ignorera artiklarna har de haft svårt att blunda för problematiken. Flera artiklar har innehållit falska påstående och satir som inte respekterar mordoffret. Föräldrarna har också reagerat på hur den morddömda Madsen ofta är den som fokus läggs på,  i kvällstidningar där vi får ta del av snyfthistorier och till och med under själva rättegången. I kapitel 46 berättar föräldrarna om hur de upplevde rättegången i Köpenhamn, som ironiskt nog hölls den 8 mars förra året på Internationella kvinnodagen.

”Vi har timme ut och timme in hört om sticksår, hårddiskar, ventiler, sms och tillspetsade skruvmejslar. Vi har fått beskrivet blodfläckar på kläderna, stroppar, påsar med innehåll, vattenslangar och Madsens tidigare publicerade blogginlägg om himmel och helvete.

Men var finns Kim? Ingenstans. Hon nämns aldrig vid namn, det är som hon inte finns. Det är ju om henne allting handlar. Vår vackra, levnadsglada, ambitiösa dotter finns inte med i rättsalen. Hennes bild borde visats på storskärmarna hela tiden. (…) Varför får hon inte vara med, varför är hon reducerad till något diffust som nämns i en bisats. Allt fokus är på mannen som står åtalad för att ha vållat Kims död, själv glöms hon bort.” (sid. 274)

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Hur mycket är ett bröst värt?

”För ett tag sedan kunde jag se den på baksidan av Femmanhuset. En gigantisk reklam för Cancerfondens satsning Rosa Bandet.

En naken kvinna i fyrtio-, femtioårsåldern blickade ner från reklamen mot förbipasserande trafik och gångtrafikanter.

En kvinna med bara ett bröst, med handen över det kvarvarande bröstet och ett prydligt ärr på den sidan där det andra bröstet hade suttit. (…) När kommer det vara okej att visa kvinnobröst?” (sid. 73-74)

Annelie Babitz berättar i sin självbiografi ”Inte bara ett bröst” om sin bröstcancer. Boken är skriven i dagboksform och sträcker sig från 4 november 2016 till 16 mars 2018. Hon fick sin bröstcancerdiagnos 27 september 2016 och blev meddelad att hon måste operera bort sitt högra bröst den 8 november 2016.

Babitz skriver om hur cancern och förlusten av hennes bröst påverkat henne psykiskt och fysiskt. Hon brottades med problem med självkänslan då hennes bröst betytt mycket för hennes sexualitet och könsidentitet. Samtidigt gick hon även igenom en relationskris med ex-pojkvännen som misshandlade henne, både fysiskt och verbalt. Babitz började gå i terapi för att bearbeta sina upplevelser.

Babitz, som tidigare varit involverad i porrindustrin, diskuterar kvinnlighet och sex; vad ett bröst symboliserar i dagens samhälle. Vem anses äga bröstet; kvinnan, barnen som hon ammar, hennes älskare eller samhället? Varför väljer vissa kvinnor att utsätta sig för livsfara för bröstens skull? Babitz berättar om sin bröstsyster, en väninna som hon lärt känna under sjukdomsperioden som också hade bröstcancer, som valde att behålla brösten vilket ledde till att hon eventuellt dog i cancer.

Babitz funderar också kring hur bröstcancer framställs i media, hur kvinnor ofta skuldbeläggs för sjukdomen. Som exempel nämner hon Sex and the city där en av karaktärerna, Samantha får bröstcancer vilket framställs som en bestraffning eftersom hon varit beroende av sex.

Babitz intervjuar också bröstkirurgen och forskaren, Jana de Boniface och överläkaren i onkologi, Per Karlsson. Hon ifrågasätter varför mastektomi fortfarande används, vilket är en metod från artonhundratalet för att avlägsna brösten, varför de inte satsar mer på att ge patienterna mindre fula ärr och vart alla pengar från Rosa Bandet egentligen tar vägen.

Som svar får hon att stora delar av pengarna från Rosa Bandet ska gå till att stötta kvinnorna efter operationerna, vilket Babitz ifrågasätter då de flesta bröstcancerforum på nätet är slutna. Hur ska de hjälpa de drabbade kvinnorna om de inte kan göra sina röster hörda? Babitz hoppas på att kunna stötta andra drabbade med hjälp av sin bok, som undviker att skönmåla cancern.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.