Männen med rosa triangel

18332179”Arbete i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som bara judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet.

Hur många bilförare som i dag susar fram på de tyska motorvägarna vet att varenda granitsten som kantar vägen är besudlad av oskyldiga människors blod? (…)

Men vem vill tänka på det? I dag sveper man alltför gärna in det som har hänt i tystnadens och glömskans slöja.” (sid 66)

”Männen med rosa triangel” är en biografi om de homosexuella fångarnas situation under Förintelsen i koncentrationslägren Sachenhausen och Flossenbürg. Författaren Hans Neumann, som står bakom pseudonymen ”Heinz Heger”, baserade boken på överlevaren Josef Kohouts upplevelser som fånge.

”Åtta män hängdes på morgonen den 24 december. Dödsdomarna verkställdes intill julgranen, antagligen för att förödmjuka oss kristna fångar och kanske som offer till nazisternas germanska gudar.

(…) Ännu mer vulgärt var lägerledningens order om att fångarna från två block i taget skulle ställa upp framför julgranen och sjunga julsånger i drygt en halvtimma.

En fruktansvärd bild av en grotesk situation: den kraxande manskören som sjöng ”O Tannenbaum” medan de åtta strypta fångarna dinglade fram och tillbaka i blåsten.

Varje jul sedan dess, varenda gång jag hör en julsång – hur vacker och stämningsfull den än må vara – minns jag granen i Flossenbürg och dess tragiska julprydnader.” (sid 122)

Till skillnad från de övriga grupperna av fångar, fick de homosexuella fångarna aldrig ekonomisk ersättning för sin tid i koncentrationslägrena. I Österrike där Kohout kom från var homosexualitet olagligt fram till 1971. Kvinnlig homosexualitet var inte lika straffbart men inte heller accepterat i samhället. Lesbiska kvinnor som inte passade in på de rådande könsrollerna ansågs bara som ”asociala”.

Biografin innehåller några felaktiga uppgifter. Till exempel står det att Kohout var 22 år och studerade på universitet när han greps vilket inte stämmer. Kohout var däremot utbildad frisör och arbetade på posten. Han fick inte återvända till sitt yrke på grund av hans sexuella läggning. Kohout och de övriga offren fick inte heller pension. Den enda upprättelse som han fick var ett litet parkområde i Wien som döptes till Heinz-Heger-Platz.

Vid 24 års ålder greps Kohout av Gestapo i mars 1939. Man tror att cirka 100 000 personer greps och 10 000 blev skickade till koncentrationsläger. Fångarna sågs som kriminella sexualförbrytare och fick bära en rosa triangel. Om de dessutom tillhörde andra grupper som till exempel judar fick de ha triangeln undertill.

”Han bröt aldrig sitt löfte om att skydda mig. I mina ögon är och förblir han en hedervärd man, alldeles oavsett att han försörjde sig på att spränga kassaskåp och göra inbrott, vilket han kanske fortfarande gör.” (sid 84)

Även bland medfångarna var de homosexuella fångarna lägst i lägerhierarkin. Trots detta blev Kohout den enda homosexuella kapon. En kapo var en fånge som fick vakta de andra fångarna och fick vissa förmåner som mat, kläder och ibland till och med ett eget rum. Kapon var oftast en kriminell fånge med grön triangel.

Kohout som var väldigt smart, klättrade sig upp i hierarkin genom att förföra olika kapon som blev hans beskyddare tills han själv fick samma roll. Kohout kände att det var moraliskt fel men ansåg att hans överlevnad och hälsa var viktigast.

Kohout berättar att det fanns mycket internaliserad homofobi bland nazisterna och medfångarna. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp var inte ovanligt eftersom de ansåg att det inte var samma sak att ha sex med andra män som substitut för kvinnliga älskare, som att vara homosexuell. Flera av Kohouts medfångar, som han kallade sina olycksbröder, blev torterade och våldtagna av vakterna innan de avrättades.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att boken innehåller många grafiska beskrivningar av våld och tortyr.

Ärr för livet

50673304”Mina små, ni som älskar min kropp. Som vill somna under mina armar, som kryper närmre när det blåser. Det blev så tydligt när ni föddes och lades direkt vid mitt bröst. (…) Med en liten söt mun mot det bladformade, vita ärret efter ett sår som ingen brydde sig om att få sytt. Det var då och det var nu, livets bästa och värsta möttes hud mot hud.” (sid 7)

”Ärr för livet” är Sofia Åkermans självbiografin som handlar om hennes tonårstid då hon blev inlagd på en barnpsykiatrisk akutavdelning i Lund. Åkerman hade anorexi men mådde bara sämre när hon lades in på avdelningen. Så småningom övergick hennes sjukdom till både psykos och självskadebeteende. Hon är idag 35 år, frisk och mamma till två små barn.

Åkerman arbetar idag som jurist och sjuksköterska och har tidigare gett ut böckerna ”Zebraflickan”, ”För att överleva” och ”Slutstation rättspsyk” som alla berör psykisk ohälsa.

Åkerman var 15 år när hon lades in på avdelningen. Hon och hennes familj hade inte förväntat sig att hon skulle bli kvar där i två år. De trodde att hon bara skulle vara där några dagar för att gå upp lite i vikt eftersom hon inte längre klarade av att äta själv.

När Åkerman blev inlagd på 90-talet fanns det många felaktiga uppfattningar om psykisk ohälsa. Flera vårdare var övertygade om att det fanns en koppling mellan all sorts psykisk ohälsa och övergrepp. Åkerman hade däremot aldrig blivit utsatt för övergrepp vilket medförde att hon mådde ännu sämre när personalen anklagade hennes familj.

Författaren berättar att det fanns flera tjejer på avdelningen som mådde psykiskt dåligt och inte kunde skilja på verkligheten och de falska minnen som de fick inplanterade av vårdarna. Åkerman jämför detta med hjärntvättning och föråldrade förhörstekniker då oskyldiga blivit manipulerade att erkänna brott som de inte har begått.

Åkerman blev så småningom utskriven från vårdavdelningen och fick komma hem igen. Hon försöker gå tillbaka till vardagen men de tidigare kompisarna håller sig på avstånd eftersom de är rädda att hon ska få en psykos igen. Trots att hon blev inbjuden till fester, slutade det ofta med att hon trots allt inte kunde gå eftersom ansvaret på de jämnåriga kompisarna blev för stort.

”Min teatergrupp, min älskade teatergrupp. Jag hade inte tänkt fira min födelsedag. Men mina vänner tyckte inte att jag skulle vara ensam när jag fyllde år. Vännerna satt på stolarna och på borden. Det stod gympaskor under landstingsofforna, det var girlanger i droppställningen.”

Åkerman försökte återfinna sin passion för teater igen genom att börja i teatergruppen Lukkan tillsammans med några yngre tjejer men ångesten tog över igen. Hon fick en panikattack mitt under föreställningen och blev hämtad av ambulans. Ätstörningarna hade gett henne kaliumbrist och försvagat hennes syn och andra kroppsliga funktioner. Trots detta bemöttes hon med kyla och oförstånd av vårdpersonalen som menade att hon bara hade sig själv att skylla.

Författaren kritiserar Socialstyrelsen och berättar om hur unga tjejer blivit tvångsvårdade inom rättspsykiatrin utan att ha begått något slags brott mot lagen. Åkerman kritiserar också behandlingsmetoderna och personalens bristande kompetens.

”Alla bandmedlemmar som satt på sexualbrottsavdelningen, utom en som var dömd för mord. Lina, som hade hunnit fylla arton år, vägrade acceptera att bandet var en möjlighet reserverad för männen och lyckades bli klinkbandets första kvinnliga medlem. Mördaren blev hennes ”morfar”. Han sa till Lina att om någon av de andra försöker något, du vet vad, då kommer du direkt till mig! Men det gjorde ingen. Lina föreslog ett nytt namn – Heavy Metal – och sexualbrottsavdelningen designade en bandlogga som tejpades fast på basen föreställande en bystig sjuksköterska med en spruta.”

Hon berättar om en brand som skedde på Rättpsykiatriska regionkliniken i Växjö den 1 augusti 2003, då flera unga tjejer blev inlåsta på grund av dåliga rutiner och brann inne. En av dem som nästan omkom var hennes vän Lina som hade bott på samma avdelning innan hon blev förflyttad.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek.

Förintelsens yngsta överlevare fyller 75 år

”Med ett leende som verkade vara permanent fastklistrat i det bleka ansiktet frågade Mengele: ”Vad är det som är på tok, min sköna?”

Priska rätade på ryggen, körde fram hakan och svarade trotsigt: ”Inget i världen.”

”Visa tänderna”, befallde Mengele.

Hon tvekade ett ögonblick men lät sedan underkäken falla ner.

”Arbeiten!” röt han.” (sid 128)

”Överlevarna” är tre biografier i en som handlar om tre gravida kvinnor som födde barn i det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz. Trots de hårda levnadsförhållandena lyckades både mödrarna och barnen överleva.

Alla tre barnen föddes 1945, alldeles i slutet på kriget. Barnen är Hana, Mark och Eva och föddes för 75 år sedan. Naturligtvis minns de yngsta överlevarna ingenting om Förintelsen förutom de kroppsliga skadorna som de fick. De tre bebisarna var svårt infekterade och fick opereras när de blev befriade. ”Överlevarna” handlar om deras mödrars kamp. Ingen av barnen fick någonsin träffa sina fäder eftersom de avrättades alla tre i lägret.

Mödrarna var Priska och Anka var från Tjeckoslovakien, och Rachel som var polsk judinna. Biografin handlar om deras liv före och efter Förintelsen. De tre kvinnorna var lyckliga med sina män och hade bra liv innan Förintelsen. En av kvinnorna trodde att de inte skulle vara borta så länge när hon packade väskan så hon packade bara med sig en massa munkar.

När de hamnar i Auschwitz stirrar de den sadistiska dödsängeln Josef Mengele i ögat. Han klämmer på deras bröst för att hitta mjölk men de modiga kvinnorna lyckas lura honom.

Vi får ta del av många grymma och absurda händelser som mammorna utsattes för i lägret. En mammas mage blev mot hennes vilja en annan fånges kudde i de trånga transporterna. Vid ett tillfälle får en kvinnlig nazist syn på bebisen och börjar leka med den genom att vifta med en chokladbit i ett snöre över dess huvud, tills hon tröttnar och bara går.

Den 27 januari var Förintelsens 75:e minnesdag. Varje år blir det färre och färre överlevare som fortfarande har möjlighet att informera omvärlden om grymheterna som de utsattes för i lägret. Mödrarna skaffade aldrig fler barn så de tre överlevarna har ett speciellt band till varandra.

”Överlevarna” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Böcker mot rasism

”We have different stories, different points of view, different issues in the world. Other people should be able to see that.” (p. 58)

 

”Marley Dias Gets It Done” är en självbiografi av den amerikanska aktivisten, feministen och modellen Marley Dias. Hon har blivit känd för sitt engagemang för färgade flickors rättigheter trots sin unga ålder.

När Dias en dag skulle läsa en bok i skolan upptäckte hon att det inte fanns några böcker som handlade om färgade flickor. De fick bara läsa klassiker som handlade om ljushyade pojkar och deras äventyr.

 ”They just wanted us to read about a white boy and his dog.”

Bildkälla: Elle

Dias bestämde sig  då för att starta ett projekt där hon skulle samla in tusentals barn- och ungdomsböcker där mörkhyade tjejer innehar huvudrollen och sedan donera dem till ett bibliotek. Projektet blev en succé på sociala medier och Dias har hyllats för sitt engagemang som visar på att alla kan göra en förändring i samhället oavsett ålder.

Bildkälla: marleydias.com

Dias berättar om sin familj och bakgrund samt hur man kan använda sociala medier för att skapa en förändring i samhället. Hon berättar också hur hon tacklat rasism på internet och trolling. Dias rankar också Disney prinsessorna och diskuterar hur genus och mångfald framställs i filmerna. Hon har även gjort projekt i samarbete med barnsjukhus, skolor och bokklubbar.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på engelska.

Böcker på vårt bibliotek som fanns med i projektet #1000BlackGirlBooks:

Mezzosopranens svanesång för jorden

”Vad händer med dem som bara råkar vara lite blyga? Vad händer med dem som mår fysiskt dåligt av att prata inför andra? Vad händer med den stora del av befolkningen som saknar den där sociala kompetensen vi idag värderar högre än allting annat?”
(Sid 196-197)

 

Malena Ernman är operasångare, Schlager-vinnare och mamma till den kända klimataktivisten Greta Thunberg. Ernman berättar om den personliga krisen som familjen gick igenom när Greta började må psykiskt dåligt i tioårsåldern.

Mobbning och utanförskap var något som präglade Gretas barndom. Hon hade inga kompisar i skolan och grät ensam i skolmatsalen efter en lektion då de visade en film om hur plast förorenar världshaven.

Greta klarade inte av en vanlig skolgång men fick hjälp av några duktiga pedagoger som undervisade henne i biblioteket. Mamma Ernman uttrycker att det är förfärligt att barn med funktionsvariationer endast får hjälp av frivilliga pedagoger och att detta borde integreras i undervisningen. Pedagogen som hjälpte Greta fick bryta mot reglerna men hon kände att det var viktigt att inte låta Gretas skolgång gå förlorad. Ernman berättar att Greta egentligen är mycket intelligent och har fotografiskt minne.

Greta har fått diagnoserna Aspergers syndrom och OCD vilket påverkade hela familjen. De fick göra upp ett schema för att klara vardagen. När Greta började utveckla ätstörningar började de använda schemat som en strategi för att hålla koll på Gretas kost. Även Gretas lillasyster har lidit av psykiska problem som tvångstankar, vilket medfört att hon varit tvungen att utföra vissa ritualer som att bara gå på varannan gatsten.

Ernman har själv lidit av psykisk ohälsa och har fått diagnosen ADHD, depression och panikångest. Hon skriver att hon ibland känner sig otillräcklig och har haft svårighet att stötta barnen. Ibland är hon själv barnet.

Ernman har fått kritik för att hon skrivit om döttrarnas diagnoser eftersom vissa kritiker anser att de är för unga för att ge sitt samtycke. Ernman och hennes döttrar argumenterar emot detta eftersom de anser att det är viktigt att våga diskutera psykisk ohälsa öppet och sprida kunskap.

Ernman diskuterar också klimatfrågan som är väldigt viktig för hela familjen. Förr reste familjen mycket med flyg då Ernman hade turné över hela världen men färdas numera endast i en miljövänlig elbil. Hon diskuterar också vikten av att ändra sina vanor eftersom maxgränsen för koldioxidutsläpp nåddes redan på 80-talet.

”Alla är så vana vid att allt ska anpassas efter deras egna behov. Människor är som små bortskämda barn. Och sen gnäller de på oss barn för att vi är lata och bortskämda. Jag vet att vi som har Aspergers inte har förmågan att uppfatta ironi för så står det ju i manualen som alla gubbar har skrivit om såna som jag – men jag tror inte att ironi kan beskrivas så värst mycket bättre än såhär.” – Greta Thunberg (sid 122)

Ernman trycker på vikten att låta unga tjejer som Greta ta plats. Greta har tyvärr fått erfara mycket kritik som gränsar till personangrepp då hennes kön, ålder och funktionsvariation sätts i fokus istället för att ge henne konstruktiv kritik. Ernman anser att detta förminskar hennes dotter och andra engagerade ungdomar som trots allt ska leva på vårt förorenade jordklot i framtiden.

Ernmans självbiografi ”Scener ur hjärtat” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Pojkarna i grottan

”Några dagar efter den sovande prinsessan svalt fotbollslaget hade en thailändsk munk gått för att överlägga med grottandarna. Enligt thailändska poliser som mött honom var han skakad när han kom tillbaka.

Munken berättade att grottanden hade krävt ett offer; en ko, en buffel och två män. Men inte ens de mer vidskepliga räddningsarbetarna tänkte på den profetian innan fredagsmorgonen den 6 juli.” (sid 162)

Matt Gutman är journalist och arbetar som korrespondent för amerikanska ABC News. Han har rapporterat om nyhetshändelser i hela världen och var på plats sommaren 2018 då ett fotbollslag på tretton personer fastnade i grottsystemet Tham Luang. En av dykarna Saman Gunan omkom under räddningsarbetet 6 juli då han antas ha fått en felaktig tub fylld med kolmonoxid.

Gutman berättar om hur fotbollspojkarna blev räddade av både thailändska och utländska grottdykare, marinsoldater, läkare och till och med veterinärer. Biografin är baserad på djupintervjuer och innehåller flera fotografier.

Den 23 juni 2018 åkte fotbollslaget och deras tränare på en religiös utflykt. Tränaren Ekapol Jantawong (smeknamn ”Ek”) ansvarade för de yngre spelarna och är en hängiven buddist. Berget som grottan ligger i ser ut som en gravid kvinna och kallas för ”prinsessan” av lokalbefolkningen. Platsen är viktig för buddisterna eftersom den anses vara andlig. Pojkarna och tränaren åkte dit för att be och utforska grottan men hade inte räknat med att monsunfloden, som vanligtvis sker i juli-augusti, skulle vara tidig. När de var på väg hemåt märkte de att vattnet forsat in och var tvungna att söka skydd högre upp.

Pojkarna som ännu inte insett allvaret av situationen var oroliga för vardagliga problem. En pojke ”Night” (Peeraphat Somphiangchai) fyllde år och längtade efter sin födelsedagstårta som såg ut som en smiley. Lagkaptenen ”Dom” (Duanghet Phromthep) som är väldigt ansvarsfull för sin ålder oroade sig för sin familjs affär som säljer amuletter nära ett tempel. Den minsta pojken i gruppen ”Mark” Mongkhon Boonpiam var bara orolig för att missa sitt matteprov. En av pojkarna i laget hade hoppat över träningen eftersom han ville se på fotbolls-VM istället och plågades av skuldkänslor då hans kamrater var fast i grottan.

Gutman redogör vilka de olika räddarna var och vad deras uppdrag under räddningsinsatsen var. Han diskuterar hur Thailands styrelseskick och kultur påverkade räddningsarbetet. När pojkarna räddades fick inte föräldrarna veta vilka som klarat sig förrän alla pojkarna var ute ur grottan. De thailändska myndigheterna menade att detta skulle ge dem dålig moral men Gutman ifrågasätter om de borde ha tänkt på de enskilda individerna istället.

Gutman diskuterar också hur media har påverkat räddningsarbetet både positivt och negativt. Det fanns rivalitet mellan de olika räddningsorganisationerna eftersom alla ville vara först och ta åt sig äran för att ha räddat pojkarna vilket ledde till att viktigt information inte delades. Gutman berättar att flera karriärer stod på spel eftersom förutsättningarna för räddningsarbetarna ser annorlunda ut i Thailand.

Gutman beskriver också kontroversen med Elon Musk som bidrog med en ny uppfinning, en utbåt som skulle ta ut pojkarna. Experterna ansåg däremot att Musks ubåt var opraktisk i den klippiga terrängen vilket Musk tog personligt, vilket i sin tur ledde till att han gick till personangrepp mot en av dykarna, Vernon Unsworth, på Twitter som till slut anmälde honom för förtal.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Rackarungen som blev suffragette

”Här jag kommer.

Djäflar anamma.

Här ska bli ett fint reportage.

Jag har blivit skickad hit.

I gondolen har jag sprit.

För att stimulera mig.

Artikeln den blir fin Tjohej.”

Ester Blenda Nordström var en svensk journalist och författare (f. 1891 – d. 1948) som trotsade normerna om hur flickor och kvinnor skulle vara. Hon levde under en tid då kvinnor inte hade rösträtt eller samma mänskliga rättigheter som män. Nordström körde motorcykel och bröt mot klädkoden genom att bära långbyxor, vilket var ovanligt för kvinnor på den tiden.

Det spekuleras också att hon var bisexuell och hade en hemlig kärleksaffär med Carin Frisell, trots att lesbiska förhållanden var förbjudna enligt svensk lag.

Nordström växte upp i en rik familj i Stockholm men vägrade vara en ”fin flicka”. Hon tyckte om att busa och var inte rädd för att smutsa ned sig. På den tiden var det vanligt att aga barn men Nordström lät sig inte vikas. När prästen agade Nordström och hennes kompis för att de brutit mot reglerna, hämnades hon genom att plantera tusen löss i hans säng.

Hon skrev senare barnboks-serien ”Rackarungen” baserad på sin uppväxt som senare inspirerade Astrid Lindgrens Pippi-böcker. I och med detta skedde en förändring inom barn- och ungdomslitteraturen då barnböcker började fokusera på att underhålla barn istället för att uppfostra dem.

Efter studentexamen på Wallinska skolan 1910 blev hon journalist på Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter. Hon ingick i den så kallade Ligan och var nära vän med den feminisitiska journalisten och suffragetten Elin Wäger. Kvinnliga journalister togs inte på allvar förr i tiden, så Nordström fick använda olika signaturer som ”pojken” och ”Bansai”.

Nordström använde ofta en metod som numera kallas för ”wallraffa” som är en form av undersökande journalistik. 1914 skapade hon sig en falsk identitet som piga på en gård, för att senare skriva ett reportage om sina upplevelser. Pigorna var underbetalda, levde i ohygieniska förhållanden och var näst intill tvingade till slavarbete.

Nordström var med om mycket under sin livstid. Hon kämpade för den kvinnliga rösträtten som gick igenom 1921. Hon tågluffade i Amerika, var nomadlärare i Lappland för samiska barn i ett halvår, för att sprida kunskap om utsatta minoritetsgrupper i norra Sverige. Hon kämpade också mot svälten under finska inbördeskriget och räddade flera byar. Nordström reste världen över och upplevde bland annat jordbävningar i Japan och vulkaner i Hawaii.

Biografin finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som klassuppsättning. Boken finns även tillgänglig som e-bok via Bibblo.se och talbok via Legimus.

Om ni är intresserade av att läsa om fler svenska kvinnor som skrivit historia och förändrat samhället kan ni söka i databasen SKBL – Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Teckenspråkets dag

14 maj är Teckenspråkets dag. Den svenska riksdagen tog ett historiskt beslut den 14 maj 1981, då man officiellt erkände teckenspråket som de dövas första språk. Att få tala sitt eget språk var viktigt för de dövas mänskliga rättigheter och demokratin. Sverige var det första land i världen som officiellt erkände teckenspråket som språk. (Källa: Sveriges Dövas Riksförbund)

Här är några boktips på böcker med döva karaktärer:

”Vad sa du?” av Ida Bäckström

I denna biografi berättar Ida Bäckström om sin dövhet. Bäckström drabbas av plötslig dövhet först på det ena örat och sen på båda öronen.  Hennes tillvaro förändras helt, vilket påverkar hennes jobb som frisör och hennes fritidsintressen. Bäckström blir tvungen att anpassa sig efter sin funktionsvariation och skaffa cochlea-implantat. Bäckström reser till Bali och Nepal för att hitta sig själv och bearbeta sin känslor.

 

”Seger – En dövhistorisk seriebok” av Viktor Jägerlund

Viktor Jägerlund är en döv serietecknare och berättar i denna seriebok om de dövas historia. Boken är lättläst och sammanfattar kort hur teckenspråket legaliserades och uppkom. Teckenspråket antas vara ett av världens första språk eftersom det användes när grottmännen kommunicerade med varandra under jakt.

 

”A Silent Voice” av Yoshitoki Oima

En mangaserie om en japansk döv flicka, Shoko. Hon börjar ny i klassen och blir snabbt favorit-offret för mobbaren Shoya och resten av klassen. Hon tvingas byta skola på grund av mobbningen, vilket leder till att klassen istället börjar mobba Shoya. Sju år senare lider han av depression och självmordstankar. Han har starka skuldkänslor gentemot den döva flickan som han mobbade och bestämmer sig lära sig teckenspråk för att kunna be henne om ursäkt.

Att leva i en bubbla av alkohol

”Mamma, när pappa är borta, kan inte du inte dricka vin då?”

 

Rebecka Åhlund är skribent och journalist. Hon berättar i denna självbiografi om sin alkoholism och hur hon blev nykter. Åhlund beskriver titeln ”Jag som var så rolig att dricka vin med” som ironisk; hon kanske inte var så rolig trots allt när hon spydde och festade, för att sedan hämta barnen från skolan medan hon fortfarande var onykter.

Åhlunds alkoholberoende tog fart när hon flyttade till London med sin man. Barkulturen påverkade henne, hon kände en slags samhörighet när hon drack tillsammans med andra människor oavsett om hon kände dem eller inte. Hon fick sig en rejäl tankeställare en dag när sonen förtvivlat bad henne att inte dricka vin längre. Åhlund reagerade likt ett barn, blev defensiv och skrek att hon fick göra som hon ville eftersom hon var ”vuxen” och ansåg att hon hade kontroll över situationen. Hon ångrade detta i efterhand och insåg att hon var en dålig mamma.

Åhlund gick med i en stödgrupp för alkoholister men klasskillnaderna var tydliga. Hon reflekterar över hur hon som vit, blond, rik och kvinna har vissa privilegier som andra från de lägre siktena i samhället inte har. I hennes fall var alkolholismen en dold sjukdom som inte syntes utanpå eller ifrågasattes av omgivningen. I stödgruppen fanns det en hemlös äldre man; en klassisk A-lagare som kissar på sig och sover utomhus. En annan alkoholist i stödgruppen drack på grund av en sjukdom, som mildrades av alkoholen. Varje individ var unik. Åhlund beskriver alkoholismen som ”demokratisk” eftersom alla oavsett ålder, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning, kön och klasstillhörighet är jämlika inför alkoholens tröst. Trots detta skämdes Åhlund över de övriga gruppmedlemmarna och ville inte följa med dem när hon blev inbjuden till fika. Hon hade fortfarande en falsk bild av sig själv som hon försökte upprätthålla och ansåg sig vara bättre.

Biografin är skriven i dagboksform och sträcker sig över ett år. Det sker en del upprepningar men detta kanske också är realistiskt med tanke på beroendesjukdomen som beskrivs. Åhlund diskuterar impulskontroll, hur hon helt plötsligt kunde få ett sug för alkohol mitt under dagen oavsett sinnesstämning. Hur lätt det är att tanklöst dricka och hur svårt det faktiskt är att sluta. Åhlund berättar personligt men också samtidigt med distans om sin sjukdom.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok och e-ljudbok via Bibblo.se och som talbok via Legimus.

En mörk berättelse om krigets gråzoner

”Min brors kista sänks ner i gropen och ett kors med mitt namn, bara annorlunda stavat, sätts sedan på graven. (…) Jag tittar på korset med namnet Claus och tänker att jag borde byta ut det mot ett annat kors med namnet Lucas. (…) Tåget är nog ingen dum idé.” (sid 426)

 

Agota Kristof (f. 1935 – d. 2011) var en exilförfattare från Ungern som skrev för att överleva. I sin självbiografi ”Analfabeten” berättar hon om flykten från sitt hemland efter Ungernrevolten 1956. Av alla sina personliga tillhörigheter prioriterade hon att ta med sig en tjock ordbok och en anteckningsbok. Kristof skrev flera politiska texter, i hopp om att kunna skapa en förändring i samhället.

Hon kunde inte överleva genom att skriva på sitt modersmål ungerska utan var tvungen att översätta sina texter ord-för-ord på franska. Kristofs unika sätt att skriva har influerat många författare bland annat den japanska författaren Haruki Murakami som skriver både på sitt modersmål och engelska. I sin självbiografi ”Författare till yrket” berättar Murakami om hur han influerats av Kristof:

”Franskan var ett främmande språk hon hade lärt sig som vuxen (eller snarare blivit tvungen att lära sig). Men genom att skriva på ett främmande språk lyckades hon skapa en helt egen, ny litterär stil. Den fina rytmen i de korta meningarna, det enkla, raka uttryckssättet, de exakta beskrivningarna utan eftertänksamma utvikningar. Ändå lyckades hon skapa en gåtfull atmosfär, en känsla av att något mycket viktigt som inte är utskrivet döljer sig i texten.” (sid 36, Författare till yrket, Haruki Murakami)

Det abstrakta, det som inte står utskrivet, utan ligger dolt mellan raderna är precis det som utmärker Kristofs trilogi som innefattar tre kortromaner; ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. Trilogin är en mörk fiktiv berättelse men är också ett vittnesmål på krigets grymhet från en överlevares perspektiv. Fokus ligger på hur människan påverkas av trauma och på gråzonerna mitt emellan, hur ett offer kan övergå till att själv bli en förövare. Vem är det då som bär skulden?

Den första romanen ”Den stora skrivboken” handlar om tvillingarna Lucas och Claus som flytt från den fiktiva ”Stora staden” för att komma undan krig och svält. Modern överger dem och lämnar dem hos deras mormor, ”Häxan”, en elak kvinna med alkoholproblem och dålig hygien.  Pojkarnas far antas vara vid fronten och hans öde är ovisst. Tvillingarna bestämmer sig för att föra en krigsdagbok över den absurda och grymma tillvaron. Pojkarna visar sig så småningom vara opålitliga berättare, de fyller dagboken med lögner.

Lucas och Claus anpassar sig efter krigssituationen; de blir emotionellt avtrubbade och förfäras inte längre av grymheterna som sker runt omkring dem. De härdar sig genom att slå varandra och ”öva krig” genom att svälta sig och ligga stilla i flera timmar. ”Häxan” och andra förövare blir galna på tvillingar. De känner äckel men kanske ändå en gnutta beundran gentemot bröderna som vägrar att vara offer och vika sig. Trots detta finns det empati för de utsatta och svaga begravt djupt inne i pojkarna. Bland annat hotar de med att offentligt skämma ut byns präst som utnyttjat den fattiga grannflickan ”Harläppen” sexuellt, om han inte hjälper henne och hennes svältande familj ekonomiskt.

Den första delen slutar med att tvillingarna separeras från varandra efter att Claus flyr över gränsen genom att använda deras fars lik som sköld för att undvika elstängslet. I efterhand blir det alltmer oklart om detta verkligen skedde eller om Lucas lider av en psykos och bara föreställt sig detta då han inte längre kan skilja på sanning och lögn. Finns det egentligen bara en tvillingbror? Och vem av dem är i så fall den riktiga? Detta är en fråga som aldrig besvaras utan är öppen för läsarens tolkning.

Agota Kristofs självbiografi ”Analfabeten” är mycket kortfattad med sina 52 sidor men är intressant läsning för att få ökad förståelse för trilogin och dess budskap. Hela trilogin finns tillgänglig på vårt bibliotek som samlingsvolym och som talböcker via Legimus.