En tragisk kärlekshistoria

”Och nog fick vi vår regnbåge. Inte bara en, utan två på samma vecka. (…) Inte ens Disney hade kunnat iscensätta någonting sådant, ordet fenomenal räcker inte till. Jag började gråta.”

 

”Vi är Orlando – En amerikansk tragedi” är en reportagebok om skjutningen som inträffade 12 juni 2016 på nattklubben Pulse i Orlando, inte långt ifrån Disney-World. Händelsen har spekulerats vara ett hatbrott eftersom den primära målgruppen på klubben var latinamerikaner inom HBTQ-spektrumet (även om heterosexuella och cispersoner också var välkomna). 49 personer sköts och 53 skadades allvarligt vilket gör händelsen till den näst dödligaste masskjutningen i USA:s historia efter 11 september.

Händelsen räknas som ett terrordåd då gärningsmannen Omar Mateen motiverades av islamistisk extremism och hade kopplingar till IS. Det är oklart om han valde just denna klubb på grund av homofobi eftersom det spekuleras att han ursprungligen riktade in sig på andra klubbar som inte var specifikt inriktade på HBTQ-personer men ändrade sig på grund av alla säkerhetsvakter runt Disney-området.

Källor uppger däremot att Mateen uttryckt homofobiska åsikter vid flera tillfällen. Precis innan dådet hade Disney anordnat en Pride parad som de kallade ”Gay Day” vilket antas ha motiverat gärningsmannen. Ingen vet vad som egentligen försiggick i hans huvud och eftersom polisen blev tvungna att skjuta honom för att rädda gisslan som han hållit fast på toaletten i flera timmar,  förblev hans motiv  ett mysterium. Oavsett gärningsmannens avsikter slog brottet hårt mot HBTQ-befolkningen.

I denna reportagebok får vi följa flera överlevare och familjemedlemmar till de som miste livet under denna tragiska natt. Hilton har valt att inte skriva en löpande text där han intervjuar en respondent i taget utan följer händelseförloppet steg för steg då nattklubbens besökare ömsom beskriver vad som hände och hur de reagerade i olika situationer. Även vårdpersonal, poliser och politiker intervjuas för att ge sin version av händelsen.

Nattklubben Pulse upprättades 2004 till minne av  Barbara Pomas bror John som var homosexuell och dog 1991 i AIDS . Klubben var en mötesplats för stadens HBTQ-invånare med särskilt fokus på latinamerikaner. Just denna natt som kallades ”Latina Night” spelades spansk musik vilket var viktigt för de latinamerikanska HBTQ-personerna som tillhörde flera minoriteter samtidigt och därför var särskilt utsatta.

Hilton berättade om skrivprocessen under seminariet ”Vi är Orlando” på den digitala bokmässan 2020. Han berättar om de anhöriga till de döda som han träffade och hur han anlände i Orlando medan rättegången fortfarande pågick. Författaren berördes av hur alla hjälptes åt under krisen och menar att även om boken kallas ”En amerikansk tragedi” så skulle den lika gärna kunnat heta ”En amerikansk kärlekshistoria”.

Läs denna rörande reportagebok på vårt bibliotek eller som talbok på Legimus. Läs också Hiltons tidigare böcker ”No tears for queers” som också handlar om hatbrott mot HBTQ-personer. Böckerna hittar ni i vår regnbågshylla under facklitteratur.

Den kidnappade hjärnan

”Tänker på den lilla notisen i någon av kvällstidningarna om den döda människa som hittats i skogarna i Gävletrakten. Med hjälp av tandkort identifierades personen. Det var den kvinna som förmodligen förskingrat många miljoner av kommunens pengar. Inget brott misstänks i samband med dödsfallet.

Hon tog sitt liv. Ett liv som hon inte längre kunde leva, hon orkade inte fortsätta ljuga och bluffa. Spekulationerna kring hennes försvinnande var mångordiga, men ingenstans såg jag något medlidande med henne. Hon har ju sig själv att skylla – och det är sant. Hon har spelat bort ofattbart mycket pengar.” (sid 269)

Margareta Börjesson berättar i denna biografi om hur hon fastnade i spelmissbruk i 5 år. Spelmissbruk är en beroendesjukdom som sällan likställs med andra typer av missbruk som alkoholism eller drogmissbruk men trots detta drabbar 4 % av Sveriges befolkning mellan åldrarna 16-87. Kvinnor är numera den största andelen och utgör 64 % av alla spelmissbrukare i Sverige.

Detta beror på att spelandet har numera förflyttats alltmer till internet casinon, vilket medför att man inte behöver befinna sig på en fysisk plats. Detta lurar den spelberoende eftersom pengarna bara blir siffror på en skärm, en missbrukare har svårt att se konsekvenserna av sitt handlande när de jagar efter nästa dopamin kick.

Börjessons liv förändrades drastiskt när hennes dåvarande man friade till henne och hon kände att hon inte längre kunde fortsätta att manipulera honom och leva dubbelliv. Hon hade stulit pengar från både mannen och sitt företag för att finansiera sitt missbruk, vilket ledde till skulder hos Kronofogden. Mannen och flera nära vänner sa upp bekantskapen och hon blev utsparkad från sin lägenhet.

Sedan 2018 är alla kommuner skyldiga att hjälpa spelmissbrukare och deras anhöriga. Börjesson känner dock att det är svårt att söka hjälp hos kommunen för spelmissbruk. Hon fick ofta svaret att det hade varit ”lättare” om hon hade varit alkoholist istället eftersom de saknade kunskap om spelmissbruk. Hon blev dock erbjuden KBT-behandling och började gå i terapi. Väntetiderna är långa och de erbjuds endast ett fåtal terapisessioner som sedan kostar pengar, vilket spelmissbrukare just inte har.

Hon fick använda sig av olika strategier för att förhindra spelmissbruket, som till exempel att klippa sitt bankkort och endast använda kontanter. Hon anmälde sig också till spelpaus.se som spärrar alla svenskt licenserade konton för spelmissbrukaren.

Börjesson berättar att det finns mycket skam runt spelmissbruk. Kunskap saknas allmänt och folk anser ofta att missbrukaren endast har sig själv att skylla. Detta medför att mörkertalet är stort då många missbrukare inte söker hjälp utan istället fortsätter att spela vilket leder till större skulder, depression, social isolering och ibland självmord. Det är också lätt att få återfall när man ständigt omges av reklam för olika internetcasinon på TV, tidningar och internet, som försöker locka med löften om vinster och gratis perioder (free spin) för att komma igång med spelandet.

Börjesson berättar att hon ersatt spelberoendet med att skriva. Trots att hon är snart 80 år, bloggar hon flitigt om sitt liv i hopp om att kunna hjälpa andra som befinner sig i samma situation.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Symptom för spelmissbruk:

  • Du tänker ständigt på spel.
  • För att behålla spänningen krävs att du spelar för allt större summor.
  • Du har flera gånger misslyckats att begränsa ditt spelande eller sluta.
  • Du blir rastlös eller irriterad när du försöker begränsa spelandet.
  • Du spelar för att komma från ångest eller problem.
  • Du återvänder till vissa spel för att vinna tillbaka förlorade pengar.
  • Du ljuger för att dölja hur mycket du spelar.
  • Du har äventyrat eller förlorat viktiga relationer, anställning eller utbildning på grund av spelandet.
  • Du förlitar dig på att andra kan ordna fram pengar för att lösa en ekonomisk kris orsakad av spelandet.
  • Om du vill söka hjälp för ditt spelberoende, gå in på www.spelberoende.se.

Männen med rosa triangel

18332179”Arbete i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som bara judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet.

Hur många bilförare som i dag susar fram på de tyska motorvägarna vet att varenda granitsten som kantar vägen är besudlad av oskyldiga människors blod? (…)

Men vem vill tänka på det? I dag sveper man alltför gärna in det som har hänt i tystnadens och glömskans slöja.” (sid 66)

”Männen med rosa triangel” är en biografi om de homosexuella fångarnas situation under Förintelsen i koncentrationslägren Sachenhausen och Flossenbürg. Författaren Hans Neumann, som står bakom pseudonymen ”Heinz Heger”, baserade boken på överlevaren Josef Kohouts upplevelser som fånge.

”Åtta män hängdes på morgonen den 24 december. Dödsdomarna verkställdes intill julgranen, antagligen för att förödmjuka oss kristna fångar och kanske som offer till nazisternas germanska gudar.

(…) Ännu mer vulgärt var lägerledningens order om att fångarna från två block i taget skulle ställa upp framför julgranen och sjunga julsånger i drygt en halvtimma.

En fruktansvärd bild av en grotesk situation: den kraxande manskören som sjöng ”O Tannenbaum” medan de åtta strypta fångarna dinglade fram och tillbaka i blåsten.

Varje jul sedan dess, varenda gång jag hör en julsång – hur vacker och stämningsfull den än må vara – minns jag granen i Flossenbürg och dess tragiska julprydnader.” (sid 122)

Till skillnad från de övriga grupperna av fångar, fick de homosexuella fångarna aldrig ekonomisk ersättning för sin tid i koncentrationslägrena. I Österrike där Kohout kom från var homosexualitet olagligt fram till 1971. Kvinnlig homosexualitet var inte lika straffbart men inte heller accepterat i samhället. Lesbiska kvinnor som inte passade in på de rådande könsrollerna ansågs bara som ”asociala”.

Biografin innehåller några felaktiga uppgifter. Till exempel står det att Kohout var 22 år och studerade på universitet när han greps vilket inte stämmer. Kohout var däremot utbildad frisör och arbetade på posten. Han fick inte återvända till sitt yrke på grund av hans sexuella läggning. Kohout och de övriga offren fick inte heller pension. Den enda upprättelse som han fick var ett litet parkområde i Wien som döptes till Heinz-Heger-Platz.

Vid 24 års ålder greps Kohout av Gestapo i mars 1939. Man tror att cirka 100 000 personer greps och 10 000 blev skickade till koncentrationsläger. Fångarna sågs som kriminella sexualförbrytare och fick bära en rosa triangel. Om de dessutom tillhörde andra grupper som till exempel judar fick de ha triangeln undertill.

”Han bröt aldrig sitt löfte om att skydda mig. I mina ögon är och förblir han en hedervärd man, alldeles oavsett att han försörjde sig på att spränga kassaskåp och göra inbrott, vilket han kanske fortfarande gör.” (sid 84)

Även bland medfångarna var de homosexuella fångarna lägst i lägerhierarkin. Trots detta blev Kohout den enda homosexuella kapon. En kapo var en fånge som fick vakta de andra fångarna och fick vissa förmåner som mat, kläder och ibland till och med ett eget rum. Kapon var oftast en kriminell fånge med grön triangel.

Kohout som var väldigt smart, klättrade sig upp i hierarkin genom att förföra olika kapon som blev hans beskyddare tills han själv fick samma roll. Kohout kände att det var moraliskt fel men ansåg att hans överlevnad och hälsa var viktigast.

Kohout berättar att det fanns mycket internaliserad homofobi bland nazisterna och medfångarna. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp var inte ovanligt eftersom de ansåg att det inte var samma sak att ha sex med andra män som substitut för kvinnliga älskare, som att vara homosexuell. Flera av Kohouts medfångar, som han kallade sina olycksbröder, blev torterade och våldtagna av vakterna innan de avrättades.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att boken innehåller många grafiska beskrivningar av våld och tortyr.

Ärr för livet

50673304”Mina små, ni som älskar min kropp. Som vill somna under mina armar, som kryper närmre när det blåser. Det blev så tydligt när ni föddes och lades direkt vid mitt bröst. (…) Med en liten söt mun mot det bladformade, vita ärret efter ett sår som ingen brydde sig om att få sytt. Det var då och det var nu, livets bästa och värsta möttes hud mot hud.” (sid 7)

”Ärr för livet” är Sofia Åkermans självbiografin som handlar om hennes tonårstid då hon blev inlagd på en barnpsykiatrisk akutavdelning i Lund. Åkerman hade anorexi men mådde bara sämre när hon lades in på avdelningen. Så småningom övergick hennes sjukdom till både psykos och självskadebeteende. Hon är idag 35 år, frisk och mamma till två små barn.

Åkerman arbetar idag som jurist och sjuksköterska och har tidigare gett ut böckerna ”Zebraflickan”, ”För att överleva” och ”Slutstation rättspsyk” som alla berör psykisk ohälsa.

Åkerman var 15 år när hon lades in på avdelningen. Hon och hennes familj hade inte förväntat sig att hon skulle bli kvar där i två år. De trodde att hon bara skulle vara där några dagar för att gå upp lite i vikt eftersom hon inte längre klarade av att äta själv.

När Åkerman blev inlagd på 90-talet fanns det många felaktiga uppfattningar om psykisk ohälsa. Flera vårdare var övertygade om att det fanns en koppling mellan all sorts psykisk ohälsa och övergrepp. Åkerman hade däremot aldrig blivit utsatt för övergrepp vilket medförde att hon mådde ännu sämre när personalen anklagade hennes familj.

Författaren berättar att det fanns flera tjejer på avdelningen som mådde psykiskt dåligt och inte kunde skilja på verkligheten och de falska minnen som de fick inplanterade av vårdarna. Åkerman jämför detta med hjärntvättning och föråldrade förhörstekniker då oskyldiga blivit manipulerade att erkänna brott som de inte har begått.

Åkerman blev så småningom utskriven från vårdavdelningen och fick komma hem igen. Hon försöker gå tillbaka till vardagen men de tidigare kompisarna håller sig på avstånd eftersom de är rädda att hon ska få en psykos igen. Trots att hon blev inbjuden till fester, slutade det ofta med att hon trots allt inte kunde gå eftersom ansvaret på de jämnåriga kompisarna blev för stort.

”Min teatergrupp, min älskade teatergrupp. Jag hade inte tänkt fira min födelsedag. Men mina vänner tyckte inte att jag skulle vara ensam när jag fyllde år. Vännerna satt på stolarna och på borden. Det stod gympaskor under landstingsofforna, det var girlanger i droppställningen.”

Åkerman försökte återfinna sin passion för teater igen genom att börja i teatergruppen Lukkan tillsammans med några yngre tjejer men ångesten tog över igen. Hon fick en panikattack mitt under föreställningen och blev hämtad av ambulans. Ätstörningarna hade gett henne kaliumbrist och försvagat hennes syn och andra kroppsliga funktioner. Trots detta bemöttes hon med kyla och oförstånd av vårdpersonalen som menade att hon bara hade sig själv att skylla.

Författaren kritiserar Socialstyrelsen och berättar om hur unga tjejer blivit tvångsvårdade inom rättspsykiatrin utan att ha begått något slags brott mot lagen. Åkerman kritiserar också behandlingsmetoderna och personalens bristande kompetens.

”Alla bandmedlemmar som satt på sexualbrottsavdelningen, utom en som var dömd för mord. Lina, som hade hunnit fylla arton år, vägrade acceptera att bandet var en möjlighet reserverad för männen och lyckades bli klinkbandets första kvinnliga medlem. Mördaren blev hennes ”morfar”. Han sa till Lina att om någon av de andra försöker något, du vet vad, då kommer du direkt till mig! Men det gjorde ingen. Lina föreslog ett nytt namn – Heavy Metal – och sexualbrottsavdelningen designade en bandlogga som tejpades fast på basen föreställande en bystig sjuksköterska med en spruta.”

Hon berättar om en brand som skedde på Rättpsykiatriska regionkliniken i Växjö den 1 augusti 2003, då flera unga tjejer blev inlåsta på grund av dåliga rutiner och brann inne. En av dem som nästan omkom var hennes vän Lina som hade bott på samma avdelning innan hon blev förflyttad.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek.

Förintelsens yngsta överlevare fyller 75 år

”Med ett leende som verkade vara permanent fastklistrat i det bleka ansiktet frågade Mengele: ”Vad är det som är på tok, min sköna?”

Priska rätade på ryggen, körde fram hakan och svarade trotsigt: ”Inget i världen.”

”Visa tänderna”, befallde Mengele.

Hon tvekade ett ögonblick men lät sedan underkäken falla ner.

”Arbeiten!” röt han.” (sid 128)

”Överlevarna” är tre biografier i en som handlar om tre gravida kvinnor som födde barn i det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz. Trots de hårda levnadsförhållandena lyckades både mödrarna och barnen överleva.

Alla tre barnen föddes 1945, alldeles i slutet på kriget. Barnen är Hana, Mark och Eva och föddes för 75 år sedan. Naturligtvis minns de yngsta överlevarna ingenting om Förintelsen förutom de kroppsliga skadorna som de fick. De tre bebisarna var svårt infekterade och fick opereras när de blev befriade. ”Överlevarna” handlar om deras mödrars kamp. Ingen av barnen fick någonsin träffa sina fäder eftersom de avrättades alla tre i lägret.

Mödrarna var Priska och Anka från Tjeckoslovakien, och Rachel som var polsk judinna. Biografin handlar om deras liv före och efter Förintelsen. De tre kvinnorna var lyckliga med sina män och hade bra liv innan Förintelsen. En av kvinnorna trodde att de inte skulle vara borta så länge när hon packade väskan så hon packade bara med sig en massa munkar.

När de hamnar i Auschwitz stirrar de den sadistiska dödsängeln Josef Mengele i ögat. Han klämmer på deras bröst för att hitta mjölk men de modiga kvinnorna lyckas lura honom.

Vi får ta del av många grymma och absurda händelser som mammorna utsattes för i lägret. En mammas mage blev mot hennes vilja en annan fånges kudde i de trånga transporterna. Vid ett tillfälle får en kvinnlig nazist syn på bebisen och börjar leka med den genom att vifta med en chokladbit i ett snöre över dess huvud, tills hon tröttnar och bara går.

Den 27 januari var Förintelsens 75:e minnesdag. Varje år blir det färre och färre överlevare som fortfarande har möjlighet att informera omvärlden om grymheterna som de utsattes för i lägret. Mödrarna skaffade aldrig fler barn så de tre överlevarna har ett speciellt band till varandra.

”Överlevarna” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Böcker mot rasism

”We have different stories, different points of view, different issues in the world. Other people should be able to see that.” (p. 58)

 

”Marley Dias Gets It Done” är en självbiografi av den amerikanska aktivisten, feministen och modellen Marley Dias. Hon har blivit känd för sitt engagemang för färgade flickors rättigheter trots sin unga ålder.

När Dias en dag skulle läsa en bok i skolan upptäckte hon att det inte fanns några böcker som handlade om färgade flickor. De fick bara läsa klassiker som handlade om ljushyade pojkar och deras äventyr.

 ”They just wanted us to read about a white boy and his dog.”

Bildkälla: Elle

Dias bestämde sig  då för att starta ett projekt där hon skulle samla in tusentals barn- och ungdomsböcker där mörkhyade tjejer innehar huvudrollen och sedan donera dem till ett bibliotek. Projektet blev en succé på sociala medier och Dias har hyllats för sitt engagemang som visar på att alla kan göra en förändring i samhället oavsett ålder.

Bildkälla: marleydias.com

Dias berättar om sin familj och bakgrund samt hur man kan använda sociala medier för att skapa en förändring i samhället. Hon berättar också hur hon tacklat rasism på internet och trolling. Dias rankar också Disney prinsessorna och diskuterar hur genus och mångfald framställs i filmerna. Hon har även gjort projekt i samarbete med barnsjukhus, skolor och bokklubbar.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på engelska.

Böcker på vårt bibliotek som fanns med i projektet #1000BlackGirlBooks:

Mezzosopranens svanesång för jorden

”Vad händer med dem som bara råkar vara lite blyga? Vad händer med dem som mår fysiskt dåligt av att prata inför andra? Vad händer med den stora del av befolkningen som saknar den där sociala kompetensen vi idag värderar högre än allting annat?”
(Sid 196-197)

 

Malena Ernman är operasångare, Schlager-vinnare och mamma till den kända klimataktivisten Greta Thunberg. Ernman berättar om den personliga krisen som familjen gick igenom när Greta började må psykiskt dåligt i tioårsåldern.

Mobbning och utanförskap var något som präglade Gretas barndom. Hon hade inga kompisar i skolan och grät ensam i skolmatsalen efter en lektion då de visade en film om hur plast förorenar världshaven.

Greta klarade inte av en vanlig skolgång men fick hjälp av några duktiga pedagoger som undervisade henne i biblioteket. Mamma Ernman uttrycker att det är förfärligt att barn med funktionsvariationer endast får hjälp av frivilliga pedagoger och att detta borde integreras i undervisningen. Pedagogen som hjälpte Greta fick bryta mot reglerna men hon kände att det var viktigt att inte låta Gretas skolgång gå förlorad. Ernman berättar att Greta egentligen är mycket intelligent och har fotografiskt minne.

Greta har fått diagnoserna Aspergers syndrom och OCD vilket påverkade hela familjen. De fick göra upp ett schema för att klara vardagen. När Greta började utveckla ätstörningar började de använda schemat som en strategi för att hålla koll på Gretas kost. Även Gretas lillasyster har lidit av psykiska problem som tvångstankar, vilket medfört att hon varit tvungen att utföra vissa ritualer som att bara gå på varannan gatsten.

Ernman har själv lidit av psykisk ohälsa och har fått diagnosen ADHD, depression och panikångest. Hon skriver att hon ibland känner sig otillräcklig och har haft svårighet att stötta barnen. Ibland är hon själv barnet.

Ernman har fått kritik för att hon skrivit om döttrarnas diagnoser eftersom vissa kritiker anser att de är för unga för att ge sitt samtycke. Ernman och hennes döttrar argumenterar emot detta eftersom de anser att det är viktigt att våga diskutera psykisk ohälsa öppet och sprida kunskap.

Ernman diskuterar också klimatfrågan som är väldigt viktig för hela familjen. Förr reste familjen mycket med flyg då Ernman hade turné över hela världen men färdas numera endast i en miljövänlig elbil. Hon diskuterar också vikten av att ändra sina vanor eftersom maxgränsen för koldioxidutsläpp nåddes redan på 80-talet.

”Alla är så vana vid att allt ska anpassas efter deras egna behov. Människor är som små bortskämda barn. Och sen gnäller de på oss barn för att vi är lata och bortskämda. Jag vet att vi som har Aspergers inte har förmågan att uppfatta ironi för så står det ju i manualen som alla gubbar har skrivit om såna som jag – men jag tror inte att ironi kan beskrivas så värst mycket bättre än såhär.” – Greta Thunberg (sid 122)

Ernman trycker på vikten att låta unga tjejer som Greta ta plats. Greta har tyvärr fått erfara mycket kritik som gränsar till personangrepp då hennes kön, ålder och funktionsvariation sätts i fokus istället för att ge henne konstruktiv kritik. Ernman anser att detta förminskar hennes dotter och andra engagerade ungdomar som trots allt ska leva på vårt förorenade jordklot i framtiden.

Ernmans självbiografi ”Scener ur hjärtat” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Pojkarna i grottan

”Några dagar efter den sovande prinsessan svalt fotbollslaget hade en thailändsk munk gått för att överlägga med grottandarna. Enligt thailändska poliser som mött honom var han skakad när han kom tillbaka.

Munken berättade att grottanden hade krävt ett offer; en ko, en buffel och två män. Men inte ens de mer vidskepliga räddningsarbetarna tänkte på den profetian innan fredagsmorgonen den 6 juli.” (sid 162)

Matt Gutman är journalist och arbetar som korrespondent för amerikanska ABC News. Han har rapporterat om nyhetshändelser i hela världen och var på plats sommaren 2018 då ett fotbollslag på tretton personer fastnade i grottsystemet Tham Luang. En av dykarna Saman Gunan omkom under räddningsarbetet 6 juli då han antas ha fått en felaktig tub fylld med kolmonoxid.

Gutman berättar om hur fotbollspojkarna blev räddade av både thailändska och utländska grottdykare, marinsoldater, läkare och till och med veterinärer. Biografin är baserad på djupintervjuer och innehåller flera fotografier.

Den 23 juni 2018 åkte fotbollslaget och deras tränare på en religiös utflykt. Tränaren Ekapol Jantawong (smeknamn ”Ek”) ansvarade för de yngre spelarna och är en hängiven buddist. Berget som grottan ligger i ser ut som en gravid kvinna och kallas för ”prinsessan” av lokalbefolkningen. Platsen är viktig för buddisterna eftersom den anses vara andlig. Pojkarna och tränaren åkte dit för att be och utforska grottan men hade inte räknat med att monsunfloden, som vanligtvis sker i juli-augusti, skulle vara tidig. När de var på väg hemåt märkte de att vattnet forsat in och var tvungna att söka skydd högre upp.

Pojkarna som ännu inte insett allvaret av situationen var oroliga för vardagliga problem. En pojke ”Night” (Peeraphat Somphiangchai) fyllde år och längtade efter sin födelsedagstårta som såg ut som en smiley. Lagkaptenen ”Dom” (Duanghet Phromthep) som är väldigt ansvarsfull för sin ålder oroade sig för sin familjs affär som säljer amuletter nära ett tempel. Den minsta pojken i gruppen ”Mark” Mongkhon Boonpiam var bara orolig för att missa sitt matteprov. En av pojkarna i laget hade hoppat över träningen eftersom han ville se på fotbolls-VM istället och plågades av skuldkänslor då hans kamrater var fast i grottan.

Gutman redogör vilka de olika räddarna var och vad deras uppdrag under räddningsinsatsen var. Han diskuterar hur Thailands styrelseskick och kultur påverkade räddningsarbetet. När pojkarna räddades fick inte föräldrarna veta vilka som klarat sig förrän alla pojkarna var ute ur grottan. De thailändska myndigheterna menade att detta skulle ge dem dålig moral men Gutman ifrågasätter om de borde ha tänkt på de enskilda individerna istället.

Gutman diskuterar också hur media har påverkat räddningsarbetet både positivt och negativt. Det fanns rivalitet mellan de olika räddningsorganisationerna eftersom alla ville vara först och ta åt sig äran för att ha räddat pojkarna vilket ledde till att viktigt information inte delades. Gutman berättar att flera karriärer stod på spel eftersom förutsättningarna för räddningsarbetarna ser annorlunda ut i Thailand.

Gutman beskriver också kontroversen med Elon Musk som bidrog med en ny uppfinning, en utbåt som skulle ta ut pojkarna. Experterna ansåg däremot att Musks ubåt var opraktisk i den klippiga terrängen vilket Musk tog personligt, vilket i sin tur ledde till att han gick till personangrepp mot en av dykarna, Vernon Unsworth, på Twitter som till slut anmälde honom för förtal.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Rackarungen som blev suffragette

”Här jag kommer.

Djäflar anamma.

Här ska bli ett fint reportage.

Jag har blivit skickad hit.

I gondolen har jag sprit.

För att stimulera mig.

Artikeln den blir fin Tjohej.”

Ester Blenda Nordström var en svensk journalist och författare (f. 1891 – d. 1948) som trotsade normerna om hur flickor och kvinnor skulle vara. Hon levde under en tid då kvinnor inte hade rösträtt eller samma mänskliga rättigheter som män. Nordström körde motorcykel och bröt mot klädkoden genom att bära långbyxor, vilket var ovanligt för kvinnor på den tiden.

Det spekuleras också att hon var bisexuell och hade en hemlig kärleksaffär med Carin Frisell, trots att lesbiska förhållanden var förbjudna enligt svensk lag.

Nordström växte upp i en rik familj i Stockholm men vägrade vara en ”fin flicka”. Hon tyckte om att busa och var inte rädd för att smutsa ned sig. På den tiden var det vanligt att aga barn men Nordström lät sig inte vikas. När prästen agade Nordström och hennes kompis för att de brutit mot reglerna, hämnades hon genom att plantera tusen löss i hans säng.

Hon skrev senare barnboks-serien ”Rackarungen” baserad på sin uppväxt som senare inspirerade Astrid Lindgrens Pippi-böcker. I och med detta skedde en förändring inom barn- och ungdomslitteraturen då barnböcker började fokusera på att underhålla barn istället för att uppfostra dem.

Efter studentexamen på Wallinska skolan 1910 blev hon journalist på Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter. Hon ingick i den så kallade Ligan och var nära vän med den feminisitiska journalisten och suffragetten Elin Wäger. Kvinnliga journalister togs inte på allvar förr i tiden, så Nordström fick använda olika signaturer som ”pojken” och ”Bansai”.

Nordström använde ofta en metod som numera kallas för ”wallraffa” som är en form av undersökande journalistik. 1914 skapade hon sig en falsk identitet som piga på en gård, för att senare skriva ett reportage om sina upplevelser. Pigorna var underbetalda, levde i ohygieniska förhållanden och var näst intill tvingade till slavarbete.

Nordström var med om mycket under sin livstid. Hon kämpade för den kvinnliga rösträtten som gick igenom 1921. Hon tågluffade i Amerika, var nomadlärare i Lappland för samiska barn i ett halvår, för att sprida kunskap om utsatta minoritetsgrupper i norra Sverige. Hon kämpade också mot svälten under finska inbördeskriget och räddade flera byar. Nordström reste världen över och upplevde bland annat jordbävningar i Japan och vulkaner i Hawaii.

Biografin finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som klassuppsättning. Boken finns även tillgänglig som e-bok via Bibblo.se och talbok via Legimus.

Om ni är intresserade av att läsa om fler svenska kvinnor som skrivit historia och förändrat samhället kan ni söka i databasen SKBL – Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Teckenspråkets dag

14 maj är Teckenspråkets dag. Den svenska riksdagen tog ett historiskt beslut den 14 maj 1981, då man officiellt erkände teckenspråket som de dövas första språk. Att få tala sitt eget språk var viktigt för de dövas mänskliga rättigheter och demokratin. Sverige var det första land i världen som officiellt erkände teckenspråket som språk. (Källa: Sveriges Dövas Riksförbund)

Här är några boktips på böcker med döva karaktärer:

”Vad sa du?” av Ida Bäckström

I denna biografi berättar Ida Bäckström om sin dövhet. Bäckström drabbas av plötslig dövhet först på det ena örat och sen på båda öronen.  Hennes tillvaro förändras helt, vilket påverkar hennes jobb som frisör och hennes fritidsintressen. Bäckström blir tvungen att anpassa sig efter sin funktionsvariation och skaffa cochlea-implantat. Bäckström reser till Bali och Nepal för att hitta sig själv och bearbeta sin känslor.

 

”Seger – En dövhistorisk seriebok” av Viktor Jägerlund

Viktor Jägerlund är en döv serietecknare och berättar i denna seriebok om de dövas historia. Boken är lättläst och sammanfattar kort hur teckenspråket legaliserades och uppkom. Teckenspråket antas vara ett av världens första språk eftersom det användes när grottmännen kommunicerade med varandra under jakt.

 

”A Silent Voice” av Yoshitoki Oima

En mangaserie om en japansk döv flicka, Shoko. Hon börjar ny i klassen och blir snabbt favorit-offret för mobbaren Shoya och resten av klassen. Hon tvingas byta skola på grund av mobbningen, vilket leder till att klassen istället börjar mobba Shoya. Sju år senare lider han av depression och självmordstankar. Han har starka skuldkänslor gentemot den döva flickan som han mobbade och bestämmer sig lära sig teckenspråk för att kunna be henne om ursäkt.