Kategori: Biografier

Publicerat

Den ensamma anorektikern

”Man går in i bastun och tänker: ”Gud, jag är så mager” och ser otroligt vackra kvinnor som har riktiga kroppar och tänker: ”Jag vill vara en del av er.”

Sara Meidell i podden ”Sch! författarsamtal med med Sara Meidell” från Umeå stadsbibliotek

 

”Ut ur min kropp” är Sara Meidells självbiografi om sin uppväxt med sjukdomen anorexi. Meidell berättar om sin första upplevelse som barn då hon satt på en brygga och märkte att hennes blöta lår lämnade avtryck. Detta blev början på hennes sjukdom som hon inte blev diagnosticerad med förrän flera år senare.

Uppväxten präglas av anorexin som hänger över berättarjaget som en mörk vålnad. Olika strategier utvecklas för att få jaget att försvinna och bli litet igen. Fina stenar placeras i underkläderna för att skapa en illusion om att jaget väger mer än vad hon gör. Hon dricker en ohälsosam mängd vatten för att fortsätta upprätthålla lögnen när hon inte får in fler stenar i byxorna.

Som tonåring dejtar hon män som sårar henne när förhållandet tar slut genom att säga att hennes armar har blivit feta trots att det nästan är inget kvar av henne. Som vuxen får hennes barn äta upp hennes mat och dricka upp hennes juice i sammanhang där man väntas vara normal och äta som alla andra. Jaget känner sig utanför och upplever sig som en dålig mamma en varm sommardag då barnen vill ha en svalkande glass. Detta utanförskap är ett återkommande tema.

Jaget försöker hitta ett systerskap i andra kvinnors lidelse. Suffragetterna får ett stycke tilldelat då de likt det anorektiska jaget tvångsmatades vilket liknas med ett övergrepp. Flera kända författare nämns som också led av svält men trots detta fortsatte att skriva (det finns tjocka kreativa personer också). Även Tornedalskvinnorna i älven som talar meänkieli nämns.

Boken har fått kritik från flera håll då den ansetts vara farlig för personer med ätstörningar. Den har också fått beröm för att vara en bra inblick i en anorektisk persons inre värld och ansetts som utmärkt för vårdare av anorektiska patienter. Om boken är skadlig eller ej, förblir ett mysterium men det kan vara bra att uppmärksamma att den innehåller flera grafiska beskrivningar av jagets magrande kropp och självsvält.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Den finns även tillgänglig som talbok med text via Legimus. Läs även Liv Strömquists serie ”Inne i spegelsalen” som berör kroppsideal med ett bredare samhällsperspektiv. För ett kontrasterande perspektiv kan ni även läsa ”Kriget mot kroppen” av Stina Wollter som diskuterar sin anorektiska systers död och tjocka kroppars rättigheter, boken som ironiskt nog också anklagats för att vara skadlig för tjocka personer (damned if you do, damned if you don’t).

Publicerat

TikTok favoriter – I’m Glad My Mom Died

”I sit cross-legged in front of her grave. I take a longer look at the words on her headstone.

Brave, kind, loyal, sweet, loving, graceful, strong, thoughtful, funny, genuine, hopeful, playful, insightful, and on and on…

Was she, though? Was she any of those things? The words make me angry. I can’t look at them any longer.

Why do we romanticize the dead? Why can’t we be honest about them? Especially moms. They are the most romanticized of anyone.” (sid 302-303)

”I’m Glad My Mom Died” är en engelsk biografi av Jeanette McCurdy som växte upp som barnskådespelare och medverkade i bland annat barnprogrammen iCarly och Sam & Cat på Nickelodeon. Hon hade rollen som den pojkflickiga karaktären Sam Puckett.

Manusförfattaren Dan Schneider hamnade i blåsväder då han anklagades för ha psykiskt misshandlat sina barnskådespelare. I samband med MeToo blev han även anklagad för att ha sexualiserat minderåriga men blev inte fälld på grund av bristande bevis. I McCurdys biografi benämns han aldrig vid namn utan som ”The Creator” vilket får honom att att framstå som en nästintill religiös figur. Hon blev erbjuden 3 miljoner för att hålla tyst om Schneiders misshandel men hon vägrade.

Fokuset ligger på McCurdys relation med sin bortgångna mor som dog i bröstcancer. Hon hade alltid drömt om att bli skådespelare och tvingade McCurdy att uppfylla denna dröm trots att hon egentligen inte ville. För att kunna spela yngre roller, tvingades McCurdy att banta tills hon fick anorexi, något som mamman uppmuntrade. McCurdy växte även upp som mormon och blev tillsagd att lyssna till sin inre religiösa röst. Detta förvirrade henne då hon led av tvångssyndrom.

McCurdys mor antas vara narcissist då hon konstant misshandlade sin dotter både psykiskt och sexuellt. McCurdy och hennes bröder växte upp i ett stökigt hem. Mamman hade samlarsyndrom vilket innebar att allt sparades till och med skräp som gamla schampo-förpackningar och trasiga tallrikar. Barnen fick sova på madrasser i köket då deras sängar var belamrade med skräp. Mamman misshandlade även pappan och hotade honom med kniv vid flera tillfällen.

McCurdy blev den som försörjde sin familj. Hon fick stå ut med mamman konstant och fick aldrig ta självständiga beslut. Hon fick inte torka sig i rumpa själv efter att ha varit på toaletten och var tvungen att bli duschad av mamman upp till 17 års ålder, vilket även var då de sexuella övergreppen ägde rum. Efter mammans död fortsatte McCurdy sin skådespelarkarriär tills hon till sist fick erkänna för sig själv att hon var olycklig. Idag kämpar hon med sin läkningsprocess och har gått i terapi för sina barndomstrauman och ätstörningar.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.

Publicerat

Du vet inte vad krig är

”Jag avskyr ordet flykting. Har alltid gjort det. När farmor började prata om oss som flyktingar bad jag henne genast att sluta med det. Det fick mig att skämmas inombords. Det var inte förrän alldeles nyligen som jag förstod varför. Jag skäms för att erkänna att jag inte har något hem.” (sid 212)

 

”Du vet inte vad krig är” är en nutida krigsskildring direkt från det pågående kriget i Ukraina. Boken är baserad på den 12-åriga författaren Yeva Skalietskas dagboksanteckningar. En dag kom kriget smygande, Skalietska uppger att hon aldrig trott att det skulle hända eftersom hon har ryska vänner och familj på andra sidan gränsen. Hon bodde tillsammans med sin farmor i Charkiv i nordöstra Ukraina.

Skalietska hade nyligen kommit hem från ett födelsedagskalas i bowlinghallen då missilerna började flyga. Hennes liv ändrades på en sekund. Bara för en liten stund sedan hade hon spanat in de snygga äldre killarna och varit glad över ett fint silverhalsband som hon fått av en kompis i födelsedagspresent.

Först flyr de in i säkerhetsrummet i källaren. När maten och rent vatten tar slut måste någon ge sig ut med livet som insats. Skalietska glömmer sin mobilladdare men får låna en av en vän. En man som de känner blir tvungen att gå ut i kriget men kommer inte tillbaka då han sprängs av en klusterbomb trots att de är förbjudna. Farmodern försöker handla men får inte med sig sina varor då affären utsätts för cyberattacker och strömavbrott.

Ukrainarna får vara påhittiga. De gråtande barnen lugnas med en kortlek och en brödskiva med strösocker på, ett desperat försök att efterlikna den traditionella Kievkakan. Husdjuren som räddats gömmer sig skräckslagna under en hög med filtar när missilerna smäller.

Skalietska vill hämta sitt favoritgosedjur men farmodern är tveksam. Den är en rosa katt som ser ut som en lång korv. Perfekt för ryssarna att gömma bomber i. Farmodern visar sig ha delvis rätt då en sprängladdning hamnat under deras kylskåp. Personen som erbjudit sig att hämta några saker i lägenheten springer för livet, med den rosa korvkatten och några oljefärger som Skalietska fått av morfar i högsta hugg. Delar av lägenheten är förstörda, balkongen har redan rasat in.

Skalietska och farmodern flyr till Irland där de sätts i säkerhet. Hon gillar att resa och försöker se det positiva med situationen. Hon får i alla fall se vackra byggnader och kyrkor. Hon firar St. Patrick’s Day och undrar om hon har något grönt att ta på sig. Snart återgår livet som vanligt men sorgen över de förlorade vännerna och hennes land är stor. Kulturarv som vackra gamla kloster som funnits mycket länge har bombats sönder och kommer inte att kunna räddas.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Publicerat

Drömmen om Paris

”Jane är så otroligt vacker, säger jag till A.

Jane är inte vacker, avbryter Claude, she’s a piece of sex.”

 

”Flicka 1983” är en berättelse med biografiska inslag av kulturjournalisten, modellen och skådespelaren Linn Ullman. Hon medverkade bland annat i Jan Troells tolkning av ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna”.

I denna bok får vi följa berättarjaget som är 55 år. Hon blickar tillbaka på sin tid som 14-åring som drömmer om att bli modell i den romantiska staden Paris. Denna dröm förverkligas precis som den gjorde i verkligheten i Ullmans liv men den hade ett högt pris.

Flickan blir infångad av den anonyma fotografen som endast benämns som A och hans medarbetare Claude. Dessa två män kommer sedan att anmälas för sexuellt våld mot minderåriga flickor men detta är något som sker långt i framtiden i kölvattnet av MeToo. Flickan är inte oskuld men utlovas en plats på förstasidan i Vogue i utbyte mot sexuella tjänster.

Berättarjaget är ett tacksamt offer eftersom hon är ensam i Paris utan vuxet sällskap och är i en beroendeställning till dessa två män som utnyttjar henne. Hon försöker hanka sig fram med sina språkkunskaper men franskan i skolan var aldrig något som lockade vilket leder till att hon har svårt att kommunicera med omgivningen. Flickan försöker hitta solidaritet bland tjejkompisarna men de övriga modellerna har samma attityd som männen. Om man inte tål att de tafsar har man inget där att göra, anser de.

Ullman berättar om huvudkaraktären från en psykologisk synvinkel. Hon har distanserat sig från det svåra genom att skapa en låtsaskompis som hon benämner som ”skuggsystern”. Det sker dock en del upprepningar då karaktären delvis ältar mycket men även onödiga detaljer upprepas som till exempel att hon har en röd mössa.

Vi återkommer till berättarjagets 55-åriga version som lever mitt i Corona-pandemin. En åldrande och delvis dement mor kräver uppmärksamhet och omsorg. Inköpslistor faxas för mat och andra nödvändigheter som ska beställas under lockdown. Man anar att modern lever i det förflutna. Även A som blivit pensionär förfaller, blir en skugga av sitt forna skräckinjagande jag. Bilden i Vogue som berättarjaget gett upp allt för har sedan länge försvunnit och blivit ”lost media”.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via E-lib och som talbok via Legimus.

Publicerat

Sanningsbärarna

”Två dagar senare skickar mamma ett sms: ”Hoppas du kan få de svar du söker så du kan läka känslomässigt. Förlåt för att jag inte funnits där för dig.”

Jag suckar och tänker att min mamma inte känner mig alls. Det handlar inte om mig. Det har det aldrig gjort. Det handlar om barnen som är kvar.” (sid 308)

”Sanningsbärarna” är en självbiografi av journalisten Jenny Küttim och en djupdykning i vad som pågår bakom Jehova vittnens stängda dörrar. Küttim är själv en avhoppare som vuxit upp med religionen.

För fem år sedan fick hon plötsligt en mystisk låda från en anonym avsändare med posten. Den innehöll de så kallade äldstebreven som är styrdokument för hur församlingen ska styras, samt väldigt intima och privata uppgifter om de troende. Endast de så kallade äldstebröderna som är de högst uppsatta inom församlingen får ta del av dem men nu var lådan på Küttims bord.

Hon hade lovat sig själv att inte undersöka sin gamla sekt men nu kunde hon som journalist inte neka. Dessutom visade det ju sig att det var barn som for illa och blev utnyttjade av pedofiler, precis som Küttim själv fick erfara som barn. Hon växte upp med en våldsam pappa som utnyttjade henne sexuellt och slog hennes syskon när han ansett att de vanärat Jehova.

Mamman finns i bakgrunden men är passiv, precis som kvinnor förväntas vara i deras patriarkala samhälle. I sekten är det männen som styr, det finns ingen plats för kvinnor och barn. Küttim gör misstaget som barn att prata för mycket i församlingen och försöka hålla föredrag, en uppgift som är reserverad för männen och pojkarna.

Küttim intervjuar flera personer, allt från avhoppare, de som fortfarande är verksamma inom sekten och till och med en pedofil som sekten har beskyddat. Detta berodde mindre på att de stödde hans övergrepp utan snarare att de var rädda att dra skam över församlingen, en logik som kan tyckas märklig för en utomstående. Jehovas vittnen har sina egna lagar och regler som inte alltid stämmer överens med svensk lag. Om ett brott sker kontaktas äldstebröderna som sällan gör något åt problemen, istället för polisen.

Küttim berör också psykologi då hon även kommer in på Thomas Quick-fallet då falska minnen skapades i terapin, vilket ledde till att han blev en påhittad seriemördare. Hon kommer också in på den kontroversiella diagnosen dissociativ identitetsstörning då flera barn som blivit utsatta i sekten troligtvis har blivit feldiagnostiserade eftersom de ofta uppfyller kriterierna för att få diagnosen.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok 25 oktober.

Publicerat

Lita inte på de vuxna

”Knausgård  skrev dessutom om gatan här nedanför. (…) Han nämner ”invandrarkillarna” som han stöter på, om ”de som går så förbannat långsamt och tror att de äger trottoaren. Svart bakåtkammat hår, svarta skinnjackor, svarta byxor, och åtminstone en av dem hade pumaskor med loggan fram på tån, vilket jag alltid tyckt ser så larvigt ut. Guldkedjor om halsen, lite vingliga, liksom outvecklade armrörelser.”

Du ställde dig i upp i soffan och skrattade rakt ut i luften: ”Så sjukt!” tjöt du. ”Det där kan ju vara vi!” (sid 199-200)

”Blir du ledsen om jag dör?” är en verklighetsbaserad berättelse om  ungdomsledaren och bokens författare Nicloas Lunabbas vänskap med en stökig invandrarkille, Elijah.

Lunabba träffar Elijah när han är 8 år och spelar basket. Lunabba ser genast att pojken har det svårt hemma med en mamma som är alkoholist. Han saknar en trygg fadersfigur. Pojken är utåtagerande och går på en skola i Malmö som anses vara ”Sveriges sämsta skola”.

Elijah stoltserar med att han är ”bäst på att vara sämst”. En invandrarkille som ser ut som både en arab och en afrikan är det väl ingen i Sverige som gillar. Dessutom lever han ju upp till de negativa stereotyperna då han hänger på stan med grabbarna, hamnar i bråk och sätter eld på gardinerna i skolan.

Trots detta känner Lunabba sympati för pojken och bjuder in honom i sitt hem. Han kan identifiera sig med pojken då han själv hade en stökig uppväxt med en våldsam far och en mamma som dog tidigt i cancer. Kanske behöver pojken egentligen bara en vuxen som bryr sig om honom?

Detta blir starten på något nytt då Elijah med tiden börjar bli mer empatisk. Han börjar plocka upp efter sig hemma och får bättre betyg i skolan. Till sist får han till och med ett basketstipendium i USA och blir proffsspelare.  Han visar stolt upp sina betyg via Skype som alla är A och B efter det amerikanska skolsystemet.

Trots denna solskenshistoria, pågår gatuvåldet hemma i Malmö. Elijahs två kompisar har börjat umgås i kriminella kretsar. Den ena spränger sig själv i luften då han försöker döda en barnfamilj och den andra skjuter en jämnårig pojke som visar sig vara son till en av Lunabbas vänner. Pojkarna skyller på Lunabba, eftersom de anser att det var orättvist att bara Elijah fick stöd av de vuxna.

Boken slutar till och med i ett otäckt transkriberat telefonsamtal då pojken som blev skjuten vädjar efter hjälp till 112 men får svaret att han inte kan ha blivit skjuten i huvudet om han kan ringa dem. Detta sker medan han ligger och förblöder bredvid sin mördade kompis som redan dött av skottskadorna.

”Blir du ledsen om jag dör?” är en viktig berättelse om våldet som pågår i vårt eget land och om invandrarkillarna som inte får det stöd som de behöver från samhället och blivit svikna av de vuxna. Boken handlar också om rasism och stereotyper då det är lätt att avhumanisera dem precis som Knausgård gjorde i sin bok, istället för att ge dem en röst.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok 24 oktober på Legimus.

Publicerat

Ihågkom oss till liv

”Jag tänker på föreställningen om Sverige som så homogent och rågblont fram tills nu. Men det har levts andra liv här.” (sid 69)

 

”Ihågkom oss till liv” är en serieroman av Johanna Rubin Dranger som handlar om Förintelsen. Denna bok är tillägnad Drangers judiska släkt som dödades och diskriminerades. Serieromanen känns särskilt relevant i nutid då den välkända serieromanen ”Maus” som också handlar om Förintelsen förbjudits och censurerats på amerikanska skolbibliotek.

Dranger kämpar med att pussla ihop släktens historia som till stora delar blivit bortglömd och utplånad. Namn har glömts bort, som om personerna aldrig har funnits. Vi får ta del av flera människoöden, bland annat en pojke vid namn Faivel. Han var mycket liten när han blev offer för Förintelsens ondska.

Efter mycket blod, svett och tårar lyckas Dranger få sina bortglömda släktingarnas namn: Perla, Sonia och Faivel inristade på Förintelsemonumentet i Stockholms stora synagoga bara för att sedan inse att hon troligtvis fått deras dödsår fel.  Detta visar tydligt på hur det ibland kan vara svårt att bevara historia om utsatta minoriteter eftersom uppgifterna ofta mörkats för att dölja övergreppen de utsattes för.

Serieromanen har därmed vissa likheter med Mats Jonssons ”När vi var samer” då båda författarna har levt väldigt assimilerade liv och haft svårt att fylla i vissa luckor när de gjort sin research.

Dranger berör också hur de svenska judarna behandlades under Förintelsen. Hon hittade sina släktingar i ett register över judar och andra förintelsemotståndare som gjordes av nazisten och Sverigedemokraten Erik Walles. Han hade bland annat dokumenterat information som när de kom till Sverige m.m. Registret skapades i syfte att ange dessa personer vid ett nazistiskt maktövertag. Tyvärr skedde detta i vårt grannland Norge då de norska judarna arresterades, vilket visar på hur sårbara de svenska judarna verkligen var vid denna tidpunkt.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Läs även ”Maus: en överlevandes historia” av Art Spiegelman som finns på vårt bibliotek.

Publicerat

Internationella kvinnodagen – boktips

”En ung mor står i ett träsk tillsammans med en grupp partisaner. Alla är tysta, för att inte dra på sig tyskarnas uppmärksamhet. Hennes bröst spränger av mjölk och hennes lilla barn gnyr av hunger. Men om barnets skrik inte kan tystas genom amning? Om barnets skrik röjer hela gruppen? Modern tar knytet med barnet och sänker det i träsket. Då blir det tyst. Gruppen är räddad.”

År 2015 vann den ukrainska författaren Svetlana Aleksijevitj nobelpriset i litteratur. I denna bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” som kom ut 1985 och översattes till svenska 2012 har Aleksijevitj sammanställt intervjuer med 800 kvinnor som stred för Röda armén i Sovjet under andra världskriget.

Aleksijevitj föddes i Ukraina 1938 men är uppvuxen i en vitrysk by som bestod endast av kvinnor. Många män i Vitryssland dog under kriget men bland dem fanns även några kvinnor. Man räknar att upp till 1 miljon kvinnor deltog i kriget men har sedan dess glömts bort i historien. Att döda och kriga var männens uppgift. Kvinnorna blev inte hyllade som hjältar utan tvärtom kände skam och kunde inte gifta sig nu när de hade blod på sina händer.

Krig har alltid genom tiderna skildrats genom en manlig blick. Vi får ta del av flera ögonblick från ett kvinnligt perspektiv:

En kvinna som får mens mitt under ett anfall och måste amputera sina ben med bara en såg och en flaska brännvin som bedövning.

En kvinna som dekorerar sin kanon med vackra blommor, blir slagen för detta feminina uttryck men trots detta insisterar att behålla blommorna som tröst.

En kvinna som skrattar åt soldaterna som tillfångatagit en tysk flicka som våldtas och dödas av männen trots att hon visste att hon led.

En kvinna som försöker rädda en kamrat som håller på att drunkna men det visar sig att hon bara brottats med en enorm fisk.

En kvinna som tvingas offra sitt spädbarn för att rädda gruppen men inte får något tack utan blir utfryst i byn.

En kvinna som skjuter en tysk soldat på håll och blir först upprymd men sedan inser hon den hemska sanningen: hon har dödat en annan människa.

Två kvinnliga soldater med kort hår som misstas för män och blir felkönade – för det finns väl inga kvinnliga soldater?

En rörande och hjärtskärande bok om en bortglömd historia som kanske kan komma att återupprepas i nutid. I dagens krig mot Ryssland uppges var sjunde ukrainsk soldat vara av kvinnligt kön trots att kvinnorna är tillåtna att fly till skillnad från männen.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via Elib och talbok via Legimus.

Publicerat

Nadjas hemliga värld

”Vad är det där? frågar dottern och pekar på böckerna i olika färger och mönster som väller ur resväskan.

”Nadjas dagböcker, svarar jag. allt hon har för sig på dagarna, hur hon mår, om hon är sjuk eller frisk.”

Dottern stannar upp för en sekund. ”Men inte hennes egna väl? Det är ju inte hon som har skrivit?”

Sedan skrattar hon och tillägger: ”Tänk om det enda Nadja kunde göra var att skriva dagbok och ingen visste om det. Hon kanske egentligen är musikkritiker och bara lyssnar på jättekonstig musik på nätterna när ingen hör. Och tycker att alla andra har dålig pitch när de sjunger Mamma Mu.”

”Om Nadja” är den lesbiska genusvetaren och socialantropologen Fanny Ambjörnssons biografi om sin syster Nadja som föddes med flera funktionsvariationer. Hon hade en grav CP-skada efter att hon fick för lite luft när hon föddes. Nadja var blind, kunde inte prata eller gå och var i behov av assistenter dygnet runt. Nadja avled år 2020 då hon var 34 år gammal.

Ambjörnsson har baserat biografin på anteckningar som Nadjas assistenter skrivit genom åren och familjens egna observationer. Hon diskuterar däremot om det är möjligt att beskriva en person på ett rättvis sätt, om hen saknar en egen röst. Nadja älskade musik, ramsor och sagor i ljudboksformat – kanske var hon i själva verket en musikkritiker? Nadjas hemliga inre värld förblir ett mysterium både för läsaren och för systern.

Vi får ta del av assistenternas vardag med Nadja, som fungerar som hennes förlängda armar och ben. Den mest lojala är Jessica som följde Nadja från förskolan till graven trots dålig lön, övertid och helgarbete, även när hon själv hade småbarn.

Så småningom ändras reglerna för vilka anteckningar vårdarna får föra, detta i syfte att skydda patienternas integritet. Konsekvensen blir dock att Nadja endast blir ett anonymt objekt, då allt fokus hamnar på om hon hostat mer än vanligt. I de tidigare anteckningarna syns Nadjas personlighet mer tydligt, hon ler när hon hör det ikoniska musikstycket i reklamen för Gevalia på TV, är fascinerad av åskan, kan göra vissa aktiviteter som att smaka på bulldeg och tycker att dans är tråkigt.

Ambjörnsson går även igenom hur personer med funktionsvariationer behandlats historiskt. I många fall blev dessa barn utraderade ur familjen, som mörka hemligheter att skämmas för. Hon berättar också om hur flera experiment gjordes av bland annat tandvården då med patienternas hälsa som insats. Barnen matades med stora mängder godis och socker tills de tappade alla tänder.

Ambjörnsson diskuterar även hur det är att tillhöra fler minoriteter samtidigt. Familjen går på en musikal om Förintelsen och märker att nästan alla grupper finns representerade i familjen: judar, funktionsvariation och HBTQ.

Vi får även lära känna resten av familjen. Ambjörnssons mor blir dement på slutet och har svårt att komma ihåg sina barn. Hon minns Nadja eftersom hon stack ut men inte Nadjas tvillingsyster Liv som föddes utan funktionsvariationer och aldrig skapade några problem vilket medförde att hon blev lite bortglömd.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Utkommer som talbok via Legimus 9 mars. Finns även som e-bok via Elib.

Publicerat

Ärren bär jag med stolthet

”En kort stund är jag som paralyserad. Tusentals tankar far genom huvudet men jag lyckas inte fånga en enda av dem. Men så möts jag av killarnas blickar. Med dödsskräck i ögonen står de halvt gömda bakom en dörr. Stilla och alldeles tysta, endast iklädda kalsonger. De tittar på mig som om de förväntar sig att jag ska lösa den fruktansvärda situationen vi just hamnat i, på samma sätt som jag går emellan under ett av alla deras syskonbråk. Men det här kan jag inte lösa. Lågorna är för stora. Hettan är för stark.” (sid 16)

”Ärren bär jag med stolthet” är sexbarnsmamman Emma Schols självbiografi som är skriven i samarbete med Frida Funemyr. Schols överlevde en brand i sitt hus i Edsbyn morgonen 3 september 2019. I denna bok berättar hon om sina upplevelser och livet efter branden.

Schols väcktes av två av sina söner som lekte på nedervåningen. Branden tros ha startat på grund av en sliten datorladdare men Schols vet inte säkert. Nedervåningen var redan i lågor and Schols öppnade ytterdörren för att sätta sina söner i säkerhet. Detta ledde dock till att syre kom in, vilket orsakade en explosion. Schols skyddade sönerna med sin kropp.

Trots att hon redan var skadad, låste hon ut sönerna så att de inte skulle komma in igen och begav sig mot den brinnande övervåningen där de övriga fyra barnen befann sig. Trappan brann och skinnet på Schols fotsulor flög av när hon sprang. Hon lyckades med nöd och näppe rädda det minsta barnet Mollie som bara var två år och var kvar i spjälsängen.

De övriga barnen hade varit smarta nog att ta sig ut själva och hämta hjälp från grannarna. Grannfrun blev dock så rädd när hon såg sin oigenkännliga sönderbrända granne att hon sprang iväg gråtandes i chock. Familjens hund blev tyvärr kvar inne och somnade in av röken.

Schols hade fått 93 procent brännskador och skulle egentligen inte ha överlevt. Hon fördes till brännskadecentrum vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon var nedsövd och opererades 70 gånger. De pumpade in 40 liter vatten i henne. När läkarna var tvungna att vända på henne, var smärtan olidlig.

I början kunde hon inte äta, dricka, prata, gå eller sitta. Hon fick inte träffa sina barn och började bli orolig att alla inte hade klarat sig. Hon drömde mardrömmar och led av vanföreställningar. Schols inbillade sig till och med att en av hennes söner dött och att alla lurade henne med falska fotografier! Sonen mådde dock bra och fick tillsammans med sina syskon till slut träffa sin mamma. Den minsta blev dock rädd då hon inte kände igen sin mamma eller förstod att hon var skadad eftersom hon räddat hennes liv.

Schols systrar arrangerade så att hon fick träffa sin idol Carola Häggkvist, som blivit berörd av hennes öde. Hon hyllades på sociala medier och i TV men möttes även av omotiverat hat. Hennes äktenskap klarade inte av påfrestningarna och hon hade dessutom blivit förälskad i sin betydligt äldre vän Ola. Folk i byn la näsan i blöt och skrev elaka kommentarer att hon borde ha dött i branden men Schols känner att de positiva kommentarerna ändå balanserade ut näthatet.

Successivt växte hennes hår ut igen, hon kunde gå och äta själv igen. Idag är hon fysiskt aktiv igen och kan med hjälp av olika hjälpmedel bege sig ut på skogspromenad, löparrundor och till och med bergssklättring.

Schols hoppas att hennes berättelse kommer att inspirera människor som har det svårt och visa att man aldrig ska ge upp hoppet.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok 28 februari.