Kategori: Biografier

Publicerat

Hon hette Esmeralda

”Jag drar av mig stövletterna och går efter Esmeralda. Hör hur hon snyftar under sängen. Jag sätter mig ner och tittar in där under och ser hur hon håller krampaktigt i ett av sängbenen.

Älskling, du ska hem och leka med mamma och pappa i stan nu. Det blir jätteroligt, säger jag.”

”Hon hette Esmeralda” är en biografi om den 4-åriga flickan Esmeralda Gustafsson som blev mördad av sina biologiska föräldrar. Fallet blev känt som ”Lilla Hjärtat” då hennes fostermamma Melinda Jacobs intervjuades av Dagens Nyheter för att uppmärksamma hur barnperspektivet ofta glöms bort när det gäller fosterbarn. Hennes syfte var att lagarna skulle skärpas så att inte fler barn råkar illa ut.

Att ta hand om fosterbarn är något som Jacobs brinner för eftersom hon har öppnat upp sitt eget hem för flera behövande barn. I denna bok berättar Jacobs om den lilla flickans korta liv. Hon övergavs redan på BB innan hon ens fick ett namn och blev känd som ”Lilla Hjärtat” på avdelningen. Flickan föddes med abstinens eftersom mamman missbrukat droger även när hon var gravid. Den biologiska pappan hade även varit hotfull och drogpåverkad när hon föddes, vilket medförde att han fick släpas iväg av vakter.

Efter Jacobs hämtat henne fick hon skyddad identitet eftersom de biologiska föräldrarna både missbrukade och var kriminella. Esmeralda hade ett bra liv hos fostermamman. Hon hade ett fint rum, massor av leksaker, fostersyskon att leka med och till och med en egen swimmingpool.

De biologiska föräldrarna ville dock ha tillbaka henne trots att de inte slutat missbruka droger. De vann i rätten och Esmeralda var tvungen att flytta till dem, trots att hon inte ville och visade tecken på PTSD då hon till och med var rädd för sin egen skugga.

Esmeralda dödförklarades 30 januari 2020 då hon legat död under en säng i flera dygn. Hon hade brutna armar och ben, skallskada, lunginflammation och kvävts av sin egen spya. Proverna visade att hon hade höga halter av narkotika vilket hennes ettåriga lillebror också hade (som mirakulöst överlevde).

Troligtvis hade hon överlevt om hon kommit till sjukhus. En anonym person kontaktade även Jacobs då hen bevittnat misshandeln på en julfest. En orosanmälan gjordes men ledde inte till att Esmeralda omhändertogs vilket ledde till hennes död.

Den biologiska pappan dog i fängelset och mamman fick fängelsestraff i 2 år. Jacobs är besviken på domen men glad att fallet ledde till att lagarna kring omhändertagandet av fosterbarn har blivit bättre efter Esmeraldas öde uppmärksammats i media.

Boken finns på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via Bibblo.se.

Publicerat

Unorthodox

”Paraden är en underlig syn. Ingen förstår varför folk som ser så tydligt judiska ut håller i skyltar med texten ”Krossa Israel”. Men för mig är det logiskt. Jag har alltid vetat att staten Israel inte borde få existera.” (sid 75)

 

”Unorthodox” av Deborah Feldman är en självbiografi om författarens religiösa uppväxt som chassidisk (Satmar) jude i Williamsburg, New York. Religionens regler och könsroller präglade Feldmans barndom.

Hennes mor giftes bort till hennes pappa vid en ung ålder. Pappan antas ha någon slags funktionsvariation eller utvecklingsstörning och mamman lämnar sitt gamla liv bakom sig då hon inser att hon är lesbisk vilket inte var accepterat i gemenskapen.

Religionen tror på bestraffningar från Gud, bland annat att Förintelsen var något som judarna förtjänade trots att många av judarna i gemenskapen själva är överlevare och förlorat sina familjer. Feldmans farmor Bubby är en av de som överlevt tragedin.

”Jag kan redan nu se att det finns saker som jag inte behöver ta farväl av, eftersom de inte längre existerar. (…) Bubby är inte längre fylld av livlig energi, stegen är långsamma och tröga och blicken dimmigt förvirrad.” (sid 289)

Feldman hade ett stort intresse för att läsa böcker, särskilt på engelska. Detta var dock förbjudet vilket medförde att hon fick gömma undan sina böcker under madrassen. Hon blev en av de bästa eleverna på den judiska skolan och blev till och med lärare som tonåring fast då inte som ett officiellt jobb. Feldman vill vidareutbilda sig men får inte eftersom religionen inte tillåter det. Detta gör det svårt för kvinnorna att skaffa jobb och bli självständiga.

Som tonåring,  gifts Feldman bort till en man som hon aldrig har träffat. Ironiskt nog ser hon detta som något positivt eftersom det innebär mer frihet för henne som kvinna, jämfört med hennes tidigare position då hon styrdes av andra manliga släktingar.

Hon är däremot mycket olycklig i sitt äktenskap vilket leder till stora problem sexuellt då hennes kropp reagerar som hon blivit utsatt för övergrepp, vilket hon också kanske delvis blev. Männen är inte tillåtna att onanera på grund av religiösa skäl vilket innebär att kvinnan måste ställa upp på sex när det passar mannen. Att tala om sex är tabu, Feldman var inte ens medveten om att hon hade en slida förrän hon gifte sig.

När Feldmans son föds, inser hon att hennes man inte kommer att bli en bra pappa. Efter en incident då pappan skriker och hotar pojken för att han har svårt att kissa i toaletten, bestämmer sig Feldman för att skilja sig och ta med sig pojken. Hon lyckas trots att barnen oftast inte får lämna religionen i vanliga fall.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på svenska och finns även tillgänglig som talbok på Legimus. Berättelsen har filmatiserats och blivit en Netflix serie (som är löst baserad på biografin).

Publicerat

För ditt (mitt) eget bästa

”- Skulle du kunna dö för min skull? frågade han ibland.”

”- Ja, svarade jag tveklöst.”

Med tiden blev det en profetia, en självklarhet. Mitt öde.

En kväll, i maj, messade han en bild på olika redskap, som han hade lagt fram på sängen: en piska, ett rep, klädnypor, en ögonbindel, ett buntband och några cigaretter. Och så texten: Ingen kommer att höra när du skriker ikväll. Liv är liv. Död är död.

(…) Innan jag  åkte hem till Fredrik körde jag förbi kyrkogården. Det var här jag skulle ligga sedan. Jag satt där i runt en timme och tänkte på hur mitt liv blivit, om jag förtjänade att dö, och kom fram till att så var det nog.”

”För ditt eget bästa” är en självbiografi av Pia Johansson. Hon levde med en psykopat i flera år innan hon lyckades bryta sig fri. När hon var nyskild småbarnsmamma längtade hon efter passionen och la ut en annons på skoj att hon sökte efter en man som var vältränad, snygg och millionär.

Till hennes förvåning fanns det en man som ansåg sig vara just detta som svarade på hennes annons. Han hette ”Fredrik” (fingerat namn) och efter att ha trängt sig på och skickat blommor under en period, bestämmer sig Johansson för att ge honom en chans. Vad Johansson inte visste var att detta bara var början på helvetet som hon skulle komma att kalla kärlek.

Johansson beskriver de olika metoderna som hennes partner använde för att manipulera henne. Han kunde vid vissa tillfällen vara glad och uppmuntrande och vid andra exakta motsatsen. Johanssons barn och hund far illa då ”Fredrik” utnyttjade alla svaga punkter han kunde hitta hos Johansson. Han isolerade henne från vänner, familj och barn för att göra henne beroende av honom. Även Johanssons funktionsvariationer utnyttjades då hon hade ADHD, ätstörningar, bipolär sjukdom och trasig höft. Trots att hon behövde sina mediciner manipulerade ”Fredrik” henne att sluta ta dem.

Relationen präglas av fysiskt och sexuellt våld då Johansson kände att hon måste ställa upp, även på sexlekar som hon inte samtyckte till, för att ”hjälpa” sin man med sitt sexmissbruk. ”Fredrik” var notoriskt otrogen och förlovade sig till och med med flera andra kvinnor samtidigt som han bodde med Johansson. De andra kvinnorna inser så småningom att de blivit utnyttjade av ”Fredrik” och försöker varna Johansson men hon reagerar bara med att bli arg och hamnar i försvarsställning.

Han ville också gå på porrklubb och swingerklubb och ha sex med andra kvinnor trots att Johansson inte ville ha ett öppet förhållande. Samtidigt var han hypokritisk och var överdrivet svartsjuk på alla hennes manliga vänner och till och med några kvinnliga som han anklagade Johansson för att vara otrogen med.

Johanssons vardag präglades av påhittade lagar och regler. ”Fredrik” tog kontroll över hennes ekonomi, såg till att hon förlorade sitt jobb som frisör och hittade på godtyckliga regler om bland annat hur mycket hon fick använda sin egen bil. Han lyckades till och med få henne att skriva under ett avtal där hon sa ifrån sig rätten till huset och alla hennes saker.

Till slut blir Johansson tvungen att lämna honom då han både mordhotat henne och slängt ut henne ur huset. Hon har dock svårt att lämna honom och går tillbaka till honom flera gånger, då hon brottas med sina diagnoser och är så nedtryckt att hon känner att hon inte är värd bättre. Till slut blir Johansson tvungen att anmäla honom då våldet eskalerar och fly till ett skyddat boende.

Rättegången leder dock ingenstans trots att Johansson hade bevis i form av sms, fotografier och hans hårddisk med våldsporr. Hon blir inte tagen på allvar men känner trots detta att det var viktigt att hon markerade att hans misshandel inte var acceptabel. Johansson försöker i slutet kontakta den nya kvinnan som Fredrik har ersatt henne med, men får samma arga svar som hon själv skrev till sina olyckssystrar för några år sedan.

Johansson trycker på att det är viktigt att det finns litteratur om ämnet då det hjälpte henne själv när hon var som mest utsatt. Hon hoppas på att hennes bok kan fungera som ett stöd för andra i samma situation som henne.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek och som talbok via Legimus.

Publicerat

The Times I Knew I Was Gay

”Stories you hear about people coming out are often retold as one big moment. Even if the build-up has been long and painful – ”coming out” is frequently described as a definitive and singular thing.

But it didn’t happen like this for me.”

 

”The Times I Knew I Was Gay” är en självbiografisk serie av Eleanor Orewes. Hon berättar om hur hon insåg att hon var lesbisk. Orewes beskriver sitt identitetssökande som komplicerat, att komma ut ur garderoben var inte en linjär process för henne. In Review: “The Times I Knew I Was Gay” by Eleanor Crewes – downthetubes.net

Orewes berättar att hon alltid känt sig annorlunda. När hon var yngre var hon besatt av ”Buffy – The Vampire Slayer” och var för det mesta sedd som en nörd. Hennes mode och klädsmak var gotisk med svarta och rosa plagg.

Orewes berättar om hur hon tittade på Buffy tillsammans med hela familjen och hur hon kände sig stärkt av att  serien inkluderade lesbiska karaktärer som Willow. Hennes familj var positiva till karaktären men Orewes kände sig fortfarande osäker på hur de skulle reagera eftersom detta bara var fiktion medan hennes identitet som lesbisk var på riktigt.

Orewes började med att dejta killar och var nästan besatt av att bli omtyckt av dem. Hennes bekräftelsebehov var så stort att hon ibland till och med ändrade sina intressen och klädsmak för att få killarnas uppmärksamhet. Men hon mådde inte bra av detta i längden eftersom hon egentligen bara ville vara kompis med killarna och förnekade sin lesbiska identitet. Hennes dåliga självbild ledde till slut till ätstörningar.The Times I Knew I Was Gay - Eleanor Crewes Combines Comics and Illustrated Prose in this Witty and Quietly Poignant Autobio Work – Broken Frontier

Eventuellt bestämde hon sig för att komma ut till sina vänner. Men trots att de var positiva till detta och stöttade henne, var Orewes fortfarande osäker. Hon fortsatte att dejta killar men oavsett hur trevliga och intressanta de var, kunde hon inte tycka om dem romantiskt.

Hon började efter ett tag att dejta tjejer istället men det gick inte heller så bra till en början eftersom tjejerna mest ville festa eller var intresserade av mer ytliga relationer. Till slut bestämde Orewes sig för att ta bort alla dejting-appar i telefonen. Lyckligtvis hittade hon till slut en tjej som hon kunde var öppen med och som gillade hennes precis som hon är.

Serien finns tillgängliga på vårt bibliotek på engelska. Ni hittar serien i regnbågshyllan!

Publicerat

När mammor dör

När mammor dör”Blev allt bara svart? Nej. Men i sorgens bekanta rum vandrar jag hemvant inom mig själv. De dunkla rummen är en del av mig, vägg i vägg med alla mina ljusa minnen.”

 

”När mammor dör” är en antologi om 31 kvinnor som mist sina mödrar och sorgearbetet som sker därefter.  Mammorna har gått bort på grund av olika orsaker: självmord, fysisk sjukdom eller olyckor.

När Charlotte Sirc förlorade sin mamma i en trafikolycka när hon var 15 år saknade hon litteratur om ämnet och bestämde sig i vuxen ålder att göra denna bok eftersom hon vill stödja andra som har liknande upplevelser.

”Hon levde med ena foten på gaspedalen och ville alltid vidare. (…) Hon körde utan säkerhetsbälte men det var så hon levde sitt liv. Snabbt, självsäkert och oftast på väg någonstans, då var hon som lyckligast. Min snygga mamma i högklackat och med bilhandskarna på.”

Vi får möta olika kvinnor mellan åldrarna 18 – 77 år som alla har olika erfarenheter trots att alla delar sorgen av att ha mist en mor. Dåtidens könsroller och tabun kring psykiskt ohälsa påverkade (och i vissa fall fortfarande påverkar) hur omgivningen regerade på moderns bortgång.

Flera döttrar uppger att de känt sig som hushållerskor eftersom deras manliga släktingar inte velat ta över hushållsarbetet efter moderns död, då de ansett att det var en kvinnosyssla. Flera av döttrarna har också känt sig ensamma då de inte haft en mor att prata om känslor med och har upplevt sina fäder som kalla.

”Annika, sa han, det har hänt en hemsk olycka och mamma kommer inte hem igen. (…) Mitt nästa minne är från några timmar senare då pappa och jag märkligt nog åkte och köpte de där nya kläderna till mig. Varför gjorde vi det? Det kan jag än i dag inte förstå men jag minns klart och tydligt de blå skorna vi köpte.”

En av döttrarna berättar om sin mor som begick självmord när hon var två år. Hon fick först veta om detta efter att grannpojken skvallrat om att hennes död inte var en olycka eftersom mamman valde att svälja tabletter och avsluta sitt liv. När hon konfronterade sin far och bror om detta blev hon endast bemött med kyla. De konstaterade bara att det var sant och gick sedan iväg medan hon själv stod kvar med flera frågor och känslor.

Flera av döttrarna berättar också att det ofta funnits andra släktingar som begått självmord innan modern, oftast en morfar. De trycker på vikten av att diskutera känslor och psykisk ohälsa och känner sig hoppfulla att vården har förbättrats markant sedan de var barn.

Boken finns tillgänglig för utlån på vårt bibliotek.

Publicerat

Det enda planet på himlen

Det enda planet på himlen - Natur & Kultur”Den som fastnade mest hos mig – det var nästan som mina ögon kunde zooma in honom där uppe  – var en blond herre i kakibyxor och ljusrosa skjorta, och när han hoppade, hoppade han nästan som om han hängde på ett kors, som Jesus. Han hoppade med blicken riktad mot himlen, och så föll han.”

 

”Det enda planet på himlen” är en ögonvittnesskildring av de som överlevde terrorattacken mot World Trade Center och USA:s försvarsdepartement Pentagon 11 september 2001.

Titeln refererar till George Bushs plan som var det enda på himlen eftersom den övriga flygtrafiken ställts in. Presidenten var på besök på en flickskola och var mitt uppe i en sagostund då Andrew Card kom fram och viskade i hans öra: ”A second plane hit the second tower. America is under attack.” Bush läste klart sagan för barnen innan han gick.

Totalt dog 2 996 personer och över 6 000 skadades i USA:s största terrorattack. De flesta dog när norra tornet kollapsade kl. 10.28. De övriga brann inne eller begick ”självmord” genom att hoppa från byggnaden (vilket ledde till kontroverser då djupt religiösa familjemedlemmar ansett att detta var fel trots situationen). Alla passagerarna i de kapade planen hade ingen chans att överleva och dog omedelbart.

Fyra plan kapades totalt: American Airlines Flight 11 (norra tornet) , United Airlines Flight 175 (södra tornet), American Airlines Flight 77 (Pentagon) och United Airlines Flight 93 (troligtvis Vita huset eller Kapitolium – men havererade i Shanksville tack vare de modiga passagerarnas insats). Kaparna tillhörde den islamistiska terroristgruppen al-Qaida. Detta var andra gången som World Trade Center blev attackerat av terrorister, det första attentatet skedde 1993 då al-Qaida bombade en källare.

Boken har inte löpande text utan berättas växelvis av offren, deras anhöriga och räddningspersonal. Även några avlidna vittnar i boken, via transkripten från de inspelade samtalen.

”Jag snubblade på något, och hamnade ovanpå någon: en polis. Han skrek: ”Mina ögon brinner!” och samtidigt sa han till mig: ”Oroa dig inte, allt kommer att ordna sig.” Jag tror att det är inställningen hos någon som är tränad på det viset.”

Under katastrofen miste många oskyldiga människor sina liv men många dog också som hjältar. Den första som rapporterade om terrorattacken var den kinesiska flygvärdinnan Betty Ong på Flight 11 men flygtornet som kontaktades tog inte situationen på allvar. Det första officiellt identifierade offret var den homosexuella prästen Mychal Judge som kom med brandkåren för att stötta och be för de avlidna i byggnaden innan den kollapsade.

”Medan jag sprang fick vinden fatt i bakdelen av min hjälm, och jag såg hjälmen flyga iväg. Hjälmen flög snabbare och högre, och jag kunde se den medan jag sprang. Det var som Trollkarlen från Oz. Vid det här laget, när byggnaden kom längre och längre ner, var lufttrycket så kraftigt – man uppskattar att det nästan höll tornadostyrka – att det lyfte mig från marken och jag flög genom luften.”

Säkerhetschefen Rick Rescorla som hade varit med om terrorattacken 1993 bidrog till att rädda ca 2 700 liv. På hans begäran hade de investerat i utrustning som evakueringsstolar (för att lättare ta sig nedför de många trapporna). Han hade också analyserat och förutspått att ett flygplan skulle kunna flyga in i byggnaderna eftersom de var ett lätt mål eftersom de var så höga.

Rescorla var också en av de mest handlingskraftiga under katastrofen då han trotsade rekommendationerna och evakuerade nästan hela avdelningen Morgan Stanley. Endast sex personer dog, inklusive Rescorla själv som inte ville lämna platsen tills alla evakuerat. För att uppmärksamma de anställda om farorna gick han runt med en megafon. Några (kanske inte helt pålitliga) källor uppger även att han tog av sig byxorna för att få uppmärksamhet under paniken.

”Jeremy sa att det fanns tre andra killar som var lika stora som honom, och att de skulle kasta sig över kaparen med bomben och försöka ta tillbaka planet. (…)Han var amerikansk judomästare, så han kunde det där med självförsvar. Han skämtade: ”Jag har kvar min smörkniv från frukosten.”

Den kanske mest kända hjälteinsatsen skedde på United Airlines Flight 93. Kaparna hade otur eftersom det fanns många fysiskt starka personer ombord: en judomästare, en rugby spelare, en kvartsback, en tyngdlyftare och en fallskärmsjägare. Tillsammans försökte de ta sig in i förarkabinen med hjälp av en mat vagn. Det är oklart om de lyckades innan planet kraschlandade men deras hjälteinsats bidrog till att terroristerna inte nådde sitt mål och många oskyldiga skonades även om de själva miste livet. Händelsen har även filmatiserats.

Läs om över 500 tragiska hjältar i ”Det enda planet på himlen” som finns på vårt bibliotek på svenska.

Publicerat

En tragisk kärlekshistoria

”Och nog fick vi vår regnbåge. Inte bara en, utan två på samma vecka. (…) Inte ens Disney hade kunnat iscensätta någonting sådant, ordet fenomenal räcker inte till. Jag började gråta.”

 

”Vi är Orlando – En amerikansk tragedi” är en reportagebok om skjutningen som inträffade 12 juni 2016 på nattklubben Pulse i Orlando, inte långt ifrån Disney-World. Händelsen har spekulerats vara ett hatbrott eftersom den primära målgruppen på klubben var latinamerikaner inom HBTQ-spektrumet (även om heterosexuella och cispersoner också var välkomna). 49 personer sköts och 53 skadades allvarligt vilket gör händelsen till den näst dödligaste masskjutningen i USA:s historia efter 11 september.

Händelsen räknas som ett terrordåd då gärningsmannen Omar Mateen motiverades av islamistisk extremism och hade kopplingar till IS. Det är oklart om han valde just denna klubb på grund av homofobi eftersom det spekuleras att han ursprungligen riktade in sig på andra klubbar som inte var specifikt inriktade på HBTQ-personer men ändrade sig på grund av alla säkerhetsvakter runt Disney-området.

Källor uppger däremot att Mateen uttryckt homofobiska åsikter vid flera tillfällen. Precis innan dådet hade Disney anordnat en Pride parad som de kallade ”Gay Day” vilket antas ha motiverat gärningsmannen. Ingen vet vad som egentligen försiggick i hans huvud och eftersom polisen blev tvungna att skjuta honom för att rädda gisslan som han hållit fast på toaletten i flera timmar,  förblev hans motiv  ett mysterium. Oavsett gärningsmannens avsikter slog brottet hårt mot HBTQ-befolkningen.

I denna reportagebok får vi följa flera överlevare och familjemedlemmar till de som miste livet under denna tragiska natt. Hilton har valt att inte skriva en löpande text där han intervjuar en respondent i taget utan följer händelseförloppet steg för steg då nattklubbens besökare ömsom beskriver vad som hände och hur de reagerade i olika situationer. Även vårdpersonal, poliser och politiker intervjuas för att ge sin version av händelsen.

Nattklubben Pulse upprättades 2004 till minne av  Barbara Pomas bror John som var homosexuell och dog 1991 i AIDS . Klubben var en mötesplats för stadens HBTQ-invånare med särskilt fokus på latinamerikaner. Just denna natt som kallades ”Latina Night” spelades spansk musik vilket var viktigt för de latinamerikanska HBTQ-personerna som tillhörde flera minoriteter samtidigt och därför var särskilt utsatta.

Hilton berättade om skrivprocessen under seminariet ”Vi är Orlando” på den digitala bokmässan 2020. Han berättar om de anhöriga till de döda som han träffade och hur han anlände i Orlando medan rättegången fortfarande pågick. Författaren berördes av hur alla hjälptes åt under krisen och menar att även om boken kallas ”En amerikansk tragedi” så skulle den lika gärna kunnat heta ”En amerikansk kärlekshistoria”.

Läs denna rörande reportagebok på vårt bibliotek eller som talbok på Legimus. Läs också Hiltons tidigare böcker ”No tears for queers” som också handlar om hatbrott mot HBTQ-personer. Böckerna hittar ni i vår regnbågshylla under facklitteratur.

Publicerat

Den kidnappade hjärnan

”Tänker på den lilla notisen i någon av kvällstidningarna om den döda människa som hittats i skogarna i Gävletrakten. Med hjälp av tandkort identifierades personen. Det var den kvinna som förmodligen förskingrat många miljoner av kommunens pengar. Inget brott misstänks i samband med dödsfallet.

Hon tog sitt liv. Ett liv som hon inte längre kunde leva, hon orkade inte fortsätta ljuga och bluffa. Spekulationerna kring hennes försvinnande var mångordiga, men ingenstans såg jag något medlidande med henne. Hon har ju sig själv att skylla – och det är sant. Hon har spelat bort ofattbart mycket pengar.” (sid 269)

Margareta Börjesson berättar i denna biografi om hur hon fastnade i spelmissbruk i 5 år. Spelmissbruk är en beroendesjukdom som sällan likställs med andra typer av missbruk som alkoholism eller drogmissbruk men trots detta drabbar 4 % av Sveriges befolkning mellan åldrarna 16-87. Kvinnor är numera den största andelen och utgör 64 % av alla spelmissbrukare i Sverige.

Detta beror på att spelandet har numera förflyttats alltmer till internet casinon, vilket medför att man inte behöver befinna sig på en fysisk plats. Detta lurar den spelberoende eftersom pengarna bara blir siffror på en skärm, en missbrukare har svårt att se konsekvenserna av sitt handlande när de jagar efter nästa dopamin kick.

Börjessons liv förändrades drastiskt när hennes dåvarande man friade till henne och hon kände att hon inte längre kunde fortsätta att manipulera honom och leva dubbelliv. Hon hade stulit pengar från både mannen och sitt företag för att finansiera sitt missbruk, vilket ledde till skulder hos Kronofogden. Mannen och flera nära vänner sa upp bekantskapen och hon blev utsparkad från sin lägenhet.

Sedan 2018 är alla kommuner skyldiga att hjälpa spelmissbrukare och deras anhöriga. Börjesson känner dock att det är svårt att söka hjälp hos kommunen för spelmissbruk. Hon fick ofta svaret att det hade varit ”lättare” om hon hade varit alkoholist istället eftersom de saknade kunskap om spelmissbruk. Hon blev dock erbjuden KBT-behandling och började gå i terapi. Väntetiderna är långa och de erbjuds endast ett fåtal terapisessioner som sedan kostar pengar, vilket spelmissbrukare just inte har.

Hon fick använda sig av olika strategier för att förhindra spelmissbruket, som till exempel att klippa sitt bankkort och endast använda kontanter. Hon anmälde sig också till spelpaus.se som spärrar alla svenskt licenserade konton för spelmissbrukaren.

Börjesson berättar att det finns mycket skam runt spelmissbruk. Kunskap saknas allmänt och folk anser ofta att missbrukaren endast har sig själv att skylla. Detta medför att mörkertalet är stort då många missbrukare inte söker hjälp utan istället fortsätter att spela vilket leder till större skulder, depression, social isolering och ibland självmord. Det är också lätt att få återfall när man ständigt omges av reklam för olika internetcasinon på TV, tidningar och internet, som försöker locka med löften om vinster och gratis perioder (free spin) för att komma igång med spelandet.

Börjesson berättar att hon ersatt spelberoendet med att skriva. Trots att hon är snart 80 år, bloggar hon flitigt om sitt liv i hopp om att kunna hjälpa andra som befinner sig i samma situation.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Symptom för spelmissbruk:

  • Du tänker ständigt på spel.
  • För att behålla spänningen krävs att du spelar för allt större summor.
  • Du har flera gånger misslyckats att begränsa ditt spelande eller sluta.
  • Du blir rastlös eller irriterad när du försöker begränsa spelandet.
  • Du spelar för att komma från ångest eller problem.
  • Du återvänder till vissa spel för att vinna tillbaka förlorade pengar.
  • Du ljuger för att dölja hur mycket du spelar.
  • Du har äventyrat eller förlorat viktiga relationer, anställning eller utbildning på grund av spelandet.
  • Du förlitar dig på att andra kan ordna fram pengar för att lösa en ekonomisk kris orsakad av spelandet.
  • Om du vill söka hjälp för ditt spelberoende, gå in på www.spelberoende.se.
Publicerat

Männen med rosa triangel

18332179”Arbete i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som bara judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet.

Hur många bilförare som i dag susar fram på de tyska motorvägarna vet att varenda granitsten som kantar vägen är besudlad av oskyldiga människors blod? (…)

Men vem vill tänka på det? I dag sveper man alltför gärna in det som har hänt i tystnadens och glömskans slöja.” (sid 66)

”Männen med rosa triangel” är en biografi om de homosexuella fångarnas situation under Förintelsen i koncentrationslägren Sachenhausen och Flossenbürg. Författaren Hans Neumann, som står bakom pseudonymen ”Heinz Heger”, baserade boken på överlevaren Josef Kohouts upplevelser som fånge.

”Åtta män hängdes på morgonen den 24 december. Dödsdomarna verkställdes intill julgranen, antagligen för att förödmjuka oss kristna fångar och kanske som offer till nazisternas germanska gudar.

(…) Ännu mer vulgärt var lägerledningens order om att fångarna från två block i taget skulle ställa upp framför julgranen och sjunga julsånger i drygt en halvtimma.

En fruktansvärd bild av en grotesk situation: den kraxande manskören som sjöng ”O Tannenbaum” medan de åtta strypta fångarna dinglade fram och tillbaka i blåsten.

Varje jul sedan dess, varenda gång jag hör en julsång – hur vacker och stämningsfull den än må vara – minns jag granen i Flossenbürg och dess tragiska julprydnader.” (sid 122)

Till skillnad från de övriga grupperna av fångar, fick de homosexuella fångarna aldrig ekonomisk ersättning för sin tid i koncentrationslägrena. I Österrike där Kohout kom från var homosexualitet olagligt fram till 1971. Kvinnlig homosexualitet var inte lika straffbart men inte heller accepterat i samhället. Lesbiska kvinnor som inte passade in på de rådande könsrollerna ansågs bara som ”asociala”.

Biografin innehåller några felaktiga uppgifter. Till exempel står det att Kohout var 22 år och studerade på universitet när han greps vilket inte stämmer. Kohout var däremot utbildad frisör och arbetade på posten. Han fick inte återvända till sitt yrke på grund av hans sexuella läggning. Kohout och de övriga offren fick inte heller pension. Den enda upprättelse som han fick var ett litet parkområde i Wien som döptes till Heinz-Heger-Platz.

Vid 24 års ålder greps Kohout av Gestapo i mars 1939. Man tror att cirka 100 000 personer greps och 10 000 blev skickade till koncentrationsläger. Fångarna sågs som kriminella sexualförbrytare och fick bära en rosa triangel. Om de dessutom tillhörde andra grupper som till exempel judar fick de ha triangeln undertill.

”Han bröt aldrig sitt löfte om att skydda mig. I mina ögon är och förblir han en hedervärd man, alldeles oavsett att han försörjde sig på att spränga kassaskåp och göra inbrott, vilket han kanske fortfarande gör.” (sid 84)

Även bland medfångarna var de homosexuella fångarna lägst i lägerhierarkin. Trots detta blev Kohout den enda homosexuella kapon. En kapo var en fånge som fick vakta de andra fångarna och fick vissa förmåner som mat, kläder och ibland till och med ett eget rum. Kapon var oftast en kriminell fånge med grön triangel.

Kohout som var väldigt smart, klättrade sig upp i hierarkin genom att förföra olika kapon som blev hans beskyddare tills han själv fick samma roll. Kohout kände att det var moraliskt fel men ansåg att hans överlevnad och hälsa var viktigast.

Kohout berättar att det fanns mycket internaliserad homofobi bland nazisterna och medfångarna. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp var inte ovanligt eftersom de ansåg att det inte var samma sak att ha sex med andra män som substitut för kvinnliga älskare, som att vara homosexuell. Flera av Kohouts medfångar, som han kallade sina olycksbröder, blev torterade och våldtagna av vakterna innan de avrättades.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att boken innehåller många grafiska beskrivningar av våld och tortyr.

Publicerat

Ärr för livet

50673304”Mina små, ni som älskar min kropp. Som vill somna under mina armar, som kryper närmre när det blåser. Det blev så tydligt när ni föddes och lades direkt vid mitt bröst. (…) Med en liten söt mun mot det bladformade, vita ärret efter ett sår som ingen brydde sig om att få sytt. Det var då och det var nu, livets bästa och värsta möttes hud mot hud.” (sid 7)

”Ärr för livet” är Sofia Åkermans självbiografin som handlar om hennes tonårstid då hon blev inlagd på en barnpsykiatrisk akutavdelning i Lund. Åkerman hade anorexi men mådde bara sämre när hon lades in på avdelningen. Så småningom övergick hennes sjukdom till både psykos och självskadebeteende. Hon är idag 35 år, frisk och mamma till två små barn.

Åkerman arbetar idag som jurist och sjuksköterska och har tidigare gett ut böckerna ”Zebraflickan”, ”För att överleva” och ”Slutstation rättspsyk” som alla berör psykisk ohälsa.

Åkerman var 15 år när hon lades in på avdelningen. Hon och hennes familj hade inte förväntat sig att hon skulle bli kvar där i två år. De trodde att hon bara skulle vara där några dagar för att gå upp lite i vikt eftersom hon inte längre klarade av att äta själv.

När Åkerman blev inlagd på 90-talet fanns det många felaktiga uppfattningar om psykisk ohälsa. Flera vårdare var övertygade om att det fanns en koppling mellan all sorts psykisk ohälsa och övergrepp. Åkerman hade däremot aldrig blivit utsatt för övergrepp vilket medförde att hon mådde ännu sämre när personalen anklagade hennes familj.

Författaren berättar att det fanns flera tjejer på avdelningen som mådde psykiskt dåligt och inte kunde skilja på verkligheten och de falska minnen som de fick inplanterade av vårdarna. Åkerman jämför detta med hjärntvättning och föråldrade förhörstekniker då oskyldiga blivit manipulerade att erkänna brott som de inte har begått.

Åkerman blev så småningom utskriven från vårdavdelningen och fick komma hem igen. Hon försöker gå tillbaka till vardagen men de tidigare kompisarna håller sig på avstånd eftersom de är rädda att hon ska få en psykos igen. Trots att hon blev inbjuden till fester, slutade det ofta med att hon trots allt inte kunde gå eftersom ansvaret på de jämnåriga kompisarna blev för stort.

”Min teatergrupp, min älskade teatergrupp. Jag hade inte tänkt fira min födelsedag. Men mina vänner tyckte inte att jag skulle vara ensam när jag fyllde år. Vännerna satt på stolarna och på borden. Det stod gympaskor under landstingsofforna, det var girlanger i droppställningen.”

Åkerman försökte återfinna sin passion för teater igen genom att börja i teatergruppen Lukkan tillsammans med några yngre tjejer men ångesten tog över igen. Hon fick en panikattack mitt under föreställningen och blev hämtad av ambulans. Ätstörningarna hade gett henne kaliumbrist och försvagat hennes syn och andra kroppsliga funktioner. Trots detta bemöttes hon med kyla och oförstånd av vårdpersonalen som menade att hon bara hade sig själv att skylla.

Författaren kritiserar Socialstyrelsen och berättar om hur unga tjejer blivit tvångsvårdade inom rättspsykiatrin utan att ha begått något slags brott mot lagen. Åkerman kritiserar också behandlingsmetoderna och personalens bristande kompetens.

”Alla bandmedlemmar som satt på sexualbrottsavdelningen, utom en som var dömd för mord. Lina, som hade hunnit fylla arton år, vägrade acceptera att bandet var en möjlighet reserverad för männen och lyckades bli klinkbandets första kvinnliga medlem. Mördaren blev hennes ”morfar”. Han sa till Lina att om någon av de andra försöker något, du vet vad, då kommer du direkt till mig! Men det gjorde ingen. Lina föreslog ett nytt namn – Heavy Metal – och sexualbrottsavdelningen designade en bandlogga som tejpades fast på basen föreställande en bystig sjuksköterska med en spruta.”

Hon berättar om en brand som skedde på Rättpsykiatriska regionkliniken i Växjö den 1 augusti 2003, då flera unga tjejer blev inlåsta på grund av dåliga rutiner och brann inne. En av dem som nästan omkom var hennes vän Lina som hade bott på samma avdelning innan hon blev förflyttad.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek.