”Mina små, ni som älskar min kropp. Som vill somna under mina armar, som kryper närmre när det blåser. Det blev så tydligt när ni föddes och lades direkt vid mitt bröst. (…) Med en liten söt mun mot det bladformade, vita ärret efter ett sår som ingen brydde sig om att få sytt. Det var då och det var nu, livets bästa och värsta möttes hud mot hud.” (sid 7)
”Ärr för livet” är Sofia Åkermans självbiografin som handlar om hennes tonårstid då hon blev inlagd på en barnpsykiatrisk akutavdelning i Lund. Åkerman hade anorexi men mådde bara sämre när hon lades in på avdelningen. Så småningom övergick hennes sjukdom till både psykos och självskadebeteende. Hon är idag 35 år, frisk och mamma till två små barn.
Åkerman arbetar idag som jurist och sjuksköterska och har tidigare gett ut böckerna ”Zebraflickan”, ”För att överleva” och ”Slutstation rättspsyk” som alla berör psykisk ohälsa.
Åkerman var 15 år när hon lades in på avdelningen. Hon och hennes familj hade inte förväntat sig att hon skulle bli kvar där i två år. De trodde att hon bara skulle vara där några dagar för att gå upp lite i vikt eftersom hon inte längre klarade av att äta själv.
När Åkerman blev inlagd på 90-talet fanns det många felaktiga uppfattningar om psykisk ohälsa. Flera vårdare var övertygade om att det fanns en koppling mellan all sorts psykisk ohälsa och övergrepp. Åkerman hade däremot aldrig blivit utsatt för övergrepp vilket medförde att hon mådde ännu sämre när personalen anklagade hennes familj.
Författaren berättar att det fanns flera tjejer på avdelningen som mådde psykiskt dåligt och inte kunde skilja på verkligheten och de falska minnen som de fick inplanterade av vårdarna. Åkerman jämför detta med hjärntvättning och föråldrade förhörstekniker då oskyldiga blivit manipulerade att erkänna brott som de inte har begått.
Åkerman blev så småningom utskriven från vårdavdelningen och fick komma hem igen. Hon försöker gå tillbaka till vardagen men de tidigare kompisarna håller sig på avstånd eftersom de är rädda att hon ska få en psykos igen. Trots att hon blev inbjuden till fester, slutade det ofta med att hon trots allt inte kunde gå eftersom ansvaret på de jämnåriga kompisarna blev för stort.
”Min teatergrupp, min älskade teatergrupp. Jag hade inte tänkt fira min födelsedag. Men mina vänner tyckte inte att jag skulle vara ensam när jag fyllde år. Vännerna satt på stolarna och på borden. Det stod gympaskor under landstingsofforna, det var girlanger i droppställningen.”
Åkerman försökte återfinna sin passion för teater igen genom att börja i teatergruppen Lukkan tillsammans med några yngre tjejer men ångesten tog över igen. Hon fick en panikattack mitt under föreställningen och blev hämtad av ambulans. Ätstörningarna hade gett henne kaliumbrist och försvagat hennes syn och andra kroppsliga funktioner. Trots detta bemöttes hon med kyla och oförstånd av vårdpersonalen som menade att hon bara hade sig själv att skylla.
Författaren kritiserar Socialstyrelsen och berättar om hur unga tjejer blivit tvångsvårdade inom rättspsykiatrin utan att ha begått något slags brott mot lagen. Åkerman kritiserar också behandlingsmetoderna och personalens bristande kompetens.
”Alla bandmedlemmar som satt på sexualbrottsavdelningen, utom en som var dömd för mord. Lina, som hade hunnit fylla arton år, vägrade acceptera att bandet var en möjlighet reserverad för männen och lyckades bli klinkbandets första kvinnliga medlem. Mördaren blev hennes ”morfar”. Han sa till Lina att om någon av de andra försöker något, du vet vad, då kommer du direkt till mig! Men det gjorde ingen. Lina föreslog ett nytt namn – Heavy Metal – och sexualbrottsavdelningen designade en bandlogga som tejpades fast på basen föreställande en bystig sjuksköterska med en spruta.”
Hon berättar om en brand som skedde på Rättpsykiatriska regionkliniken i Växjö den 1 augusti 2003, då flera unga tjejer blev inlåsta på grund av dåliga rutiner och brann inne. En av dem som nästan omkom var hennes vän Lina som hade bott på samma avdelning innan hon blev förflyttad.
Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek.