Månad: mars 2019

Publicerat

Från arbetardotter till First Lady

”If you don’t get out there and define yourself, you’ll be quickly and inaccurately defined by others.”

  • – Michelle Obama

 

”Min historia” är Michelle Obamas självbiografi. Hon var den första First Lady som var en afroamerikansk kvinna. I sin biografi berättar hon om sitt personliga liv, uppväxt och äktenskap med Barack Obama istället för att fokusera på politik. Hon siktar på att vara en förebild för unga kvinnor världen över och förespråkar för en sund och hälsosam livsstil. Obama ser sin biografi som en slags självhjälpsbok.

Obama gjorde en klassresa, hon gick från att dela en trång lägenhet med sin bror i Chicago, till det Vita huset med dess 6 våningar, 132 rum, 35 badrum och 28 öppna spisar. Vi får följa hennes resa från afroamerikansk arbetardotter till USA:s First Lady.

Hon berättar med humor och glimten i ögat om vardagen med Barack Obama, hur den tidigare presidenten även har sina lite knasiga sidor. Hur han slänger strumporna på golvet och hur han alltid hittar sin egna privata lilla gömma oavsett vilken bostad de flyttar till, som han belamrar med tidningar (på golvet), högar av papper och sina romaner (läser ofta sju på en gång). Hon brukar se till att ”gömman” har en dörr som hon kan stänga så att hon slipper se kaoset.

Obama trycker på vikten av att ha en bra utbildning. När hon hamnade i en stökig klass på lågstadiet, såg hennes mor, en hårt arbetande hemmafru till att hon fick hamna i en mer ambitiös och lugnare klass. Obama är tacksam för mammans stöd och funderar ofta hur det gick för de klasskamraterna som blev kvarlämnade i den stökiga klassen med otillräckliga lärare. Vem hade Michelle Obama blivit om hon stannat kvar i klassen och aldrig insett vidden av en bra utbildning? Obama är stolt över att hon blivit en förebild för färgade flickor och beviset att man kan nå sina mål i livet även om de initiala förutsättningarna tyvärr inte alltid ser lika ut för alla.

Obama berättar också om det svåra med att vara både färgad och First Lady. Hur ens ord granskas, överanalyseras och ibland förvrängs av media. Obama och hennes familj var särskilt utsatta på grund av sin hudfärg, bland annat då Barack Obama blev anklagad för att inte vara född i Amerika och därmed inte en giltig president. Obama nämner inte den nuvarande presidenten Donald Trump särskilt mycket i sin biografi men hon trycker på att de falska ryktena och ”bevisen” han spred om sin föregångare var oacceptabla då Obama-familjen fick ta emot dödshot som resultat.

Hon berättar också om hur det var att axla ansvaret för parets gemensamma barn. Hon brottades med flera missfall och blev till slut gravid med hjälp av provrörsbefruktning. När Barack Obama var upptagen med politiken fick hon själv sköta om och uppfostra barnen, vilket kändes jobbigt för henne. Hon motsatte sig först att han kandiderade som president eftersom hon var rädd för att politiken skulle äta upp hela privatlivet. Paret fick bland annat gå i terapi.

Obama berättar i början av boken då hon, efter att makens period som president var över, för första gången var ensam hemma utan vakter och övrig personal. Hon gjorde en varm macka och gick ut och njöt i solen på verandan.

Boken finns tillgänglig på vårt biblioteket på svenska, som e-bok via Bibblo.se och som talbok via Legimus.

Publicerat

”Hon är nog bara blyg” – en berättelse om social fobi

”I den här scenen, i den här världen, i mitt liv, är det här istället tillfället när jag till slut tar in resten av katastrofen: Gunnars ansikte över mig har sällskap av tjugotvå ansikten till, och de glor ner på mig allihop. Hela jävla franskaklassen står i en ring runt om mig och stirrar på mig där jag ligger. (…) Det är tisdag i mitten av mars, och jag ligger på golvet i ett klassrum på Katedralskolan i Växjö, och Gunnar säger: Vad fan hände?” (sid. 2-3)

Lisa Bjärbo är journalist och författare. Hon vann Astrid Lindgren-priset 2018 som delas ut årligen till författare inom barn- och ungdomslitteratur. Motiveringen löd: ”För ett mångsidigt, insiktsfullt och lovande författarskap som inte räds svåra ämnen, och som med hög trovärdighet skapar stora läsupplevelser för barn i alla åldrar.”

”Inuti huvudet är jag kul” handlar om den 17-åriga huvudpersonen Liv. När hon var två år krockade hon och hennes mamma med en älg. Liv överlevde och fick ett ärr över bröstet men mamman dog och lämnade ett stort tomrum efter sig. Liv minns inte mycket av sin mamma och bor ensam med sin sociala och yoga-tokiga pappa. Liv och hennes pappa är veganer och miljövänner och bestämmer sig för att inte köra bil mer efter olyckan.

En dag köper plötsligt pappan ett hus i Småland och Liv är tvungen att lämna Stockholm. Pappan är överlycklig över att flytta ut på landet till sina barndomstrakter men Liv känner sig illa till mods. Hon har alltid framstått som blyg och introvert men börjar alltmer må dåligt i sociala sammanhang eftersom hon känner sig överväldigad av alla nya människor.

Hon börjar utveckla tecken på selektiv mutism och när klasskamraten Nour som sitter vid bänken bredvid börjar ställa frågor till henne får hon inte fram ett ord. Detta leder till missförstånd i klassen då de tycker att hon är konstig som inte svarar på tilltal, vilket i sin tur leder till mobbning och skitsnack. Liv får panikångest och börjar undvika klasskamraterna genom att låsa in sig på skoltoaletten. Hon är väldigt ensam men skäms och vågar inte erkänna att hon lider av psykiska problem för sin pappa, vilket leder till att hon börjar ljuga om sina symptom.

Allt ändras en dag på bussen då hon lär känna Alia den tysta Candy-Crush spelaren som alltid sitter framför henne. Bussen fastnar i en sväng och chauffören behöver hjälp att backa, vilket tvingar dem att samarbeta. Liv får Alias telefonnummer och de börjar skicka sms till varandra. Liv är innerst inne glad över att äntligen ha en riktig vän men har svårt att hänga med Alia som gillar att festa och umgås med människor.

Liv träffar också Gunnar på bussen som alltid har näsan begravd i ”Brott och Straff” av Fjodor Dostojevskij. De blir ihop-parade under franskan för att göra ett grupparbete. De hinner inte klart, så de blir tvungna att träffas hemma hos Gunnar. Liv känner sig osäker men det visar sig att de har mycket gemensamt, då de båda brinner för musik och spelar piano.

Allt är frid och fröjd tills de blir tvungna att redovisa arbetet i helklass och Liv får sin första panikattack. Hon faller ihop i klassrummet och kan inte andas medan en förvirrad Gunnar och franskaläraren försöker ringa ambulansen.

Även om berättelsens fokus ligger på Livs ångest och hur hon och omgivningen hanterar den, skriver Bjärbo med humor och ett lättsamt språk. Boken diskuterar även vanliga missförstånd om ångest då Liv misstolkas som blyg och barnslig av omgivningen, vilket är en konsekvens av deras begränsade kunskap om ångest.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via Bibblo.se och talbok via Legimus.

Publicerat

En mormons kamp för sin utbildning

”I den där väldiga rymden kan man segla fram för sig själv i timmar, flyta runt på ett hav av tallar och buskar och klippor. Där råder en frid sprungen ur ofantligheten; den lugnar genom sin själva magnitud, som får allt mänskligt att framstå som betydelselöst. Gene var formad av denna alpina hypnos, detta tystande av det mänskliga dramat.”

I självbiografin ”Allt jag fått lära mig” berättar den amerikanska idéhistorikern Tara Westover om sin uppväxt i en fundamentalistisk mormonfamilj. Westover är uppvuxen i ett berg i Idaho där hon bodde isolerat från omvärlden med sin bipolära pappa, mamma och sex syskon. Pappan, som går under det fingerade namnet ”Gene”, hade vanföreställningar om världens undergång och var rädd för alla typer av statliga tjänster. Han hade bunkrat upp sig med att gräva ned flera tusen liter bensin, mat och vapen inför ”domendagen”. Pappan var övertygad om konspirationsteorier som Illuminati och hade svårt att skilja på verklighet och fantasi.

Familjen tvingades arbeta hårt på skroten, vilket var mycket farligt då barnen blev skadade när de skulle köra tunga metallbitar genom maskinerna. Han tillät inte familjen få sjukvård eller ta mediciner vilket ledde till att en av Westovers bröder fick en skallskada som i sin tur ledde till att han fick en psykos och började misshandla sin syster. Familjen präglades av starka könsroller, så Westover fick inget stöd från sina föräldrar trots upprepade incidenter.

Westover fick inte lov att gå i skola tills hon fyllt 16 år. Hon hade missat mycket av undervisningen och var fortfarande påverkad av pappans värderingar. Pappan var rasist och anti-semitist och hade gett henne felaktig information om Förintelsen och slaveriet, vilket kom som en chock för henne när hon fick lära sig om dessa händelser under historielektionen.

Författaren blev psykiskt påverkad av familjens misshandel. Hon fick ångestattacker och isolerade sig. Pappan klippte kontakten med henne då hon föreslog att de skulle anmäla hennes psykiskt sjuka bror efter att han dödat familjens hund och sedan hotat henne med den blodiga kniven. Mamman förbjöds även hålla kontakten med Westover eftersom hon inte kunde trotsa pappan på grund av patriarkatet (idén om att familjefadern bestämmer). Westover sörjde förlusten över sin familj men valde trots detta sina mänskliga rättigheter och utbildning.

Westover ältar väldigt mycket i sin självbiografi och berättar hur hon blev manipulerad att tro att hennes upplevelser inte var sanna och att det var hon som var tokig (också känt som gaslighting). Det finns ömhet och förlåtelse mot familjen men även delvis ursäkter, vilket är en konsekvens av hennes uppväxt. Boken trycker på vikten att stå upp för sig själv och hur utbildning är en förutsättning för att kunna tänka och handla självständigt.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via Bibblo.se och kommer ut som talbok 24 april.

Publicerat

Indianernas sorg

”If you were fortunate enough to be born into a family whose ancestors directly benefited from genocide and/or slavery, maybe you think the more you don’t know, the more innocent you can stay, which is a good incentive to not find out, to not look too deep, to walk carefully around the sleeping tiger. Look no further than your last name. Follow it back and you might find your line paved with gold, or beset with traps.”

”Pow wow” är Tommy Oranges debutroman. Författaren är en ursprungsamerikan som härstammar från indiansstammarna, Cheyenne och Arapaho . Han har en konstnärlig masterexamen från Institute of American Indian Arts och har arbetat som lärare.  Romanen har vunnit ”First Novel Prize 2018″ från Center for Fiction och fått god kritik i hemlandet USA. Indianfrågan har blivit särskilt aktuell igen efter att presidenten Donald Trump uttryckt rasistiska åsikter gentemot ursprungsfolket på Twitter.

I romanen får vi följa ett flertal karaktärer som alla är ursprungsamerikaner. Persongalleriet är stort och blandat men det finns tydligt en gemensam nämnare bland dem, då de alla har påverkats av sitt arv på ett eller annat sätt. De bär alla på en inre sorg och hittar olika sätt att trösta sig med: alkohol, droger, skräpmat och Internet. Flera av dem är arbetslösa och lider av depression. Detta kan tyckas framstå som lite stereotypt men författaren Orange pekar på att detta är verkliga problem som många indianer tyvärr lider av. Han har delvis baserat karaktärerna på sina egna erfarenheter då hans far är en nykter alkoholist och mamman lider av biopolär sjukdom.

Karaktärernas öden flätas samman då de alla deltar i en pow wow som är en fest för indianer då de visar upp sina handarbeten, dansar och sjunger. Några av karaktärerna som desperat behöver pengar planerar att råna festen och har tagit med sig olagliga pistoler som de skrivit ut hemma i källaren med en 3D-skrivare. Berättelsen är en blandning av spänning, sorg och humor som gränsar till tragikomik.

”Pow wow” är en viktig roman och en av de få som behandlar den amerikanska ursprungsbefolkningen och deras problem. Om ni är intresserade av att läsa fler böcker om indianer, läs också ”Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian” som finns tillgänglig på både svenska och engelska. ”Pow wow” finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek och kommer även ut som talbok den 10 april.

Publicerat

Till minne av den modiga Kim Wall

”Kim skickar en bild till Ole från sin telefon, en krabba som sitter på utsidan av ubåtens fönster.

Snart ytterligare en bild, av kommandobryggan, ackompanjerad av texten: Jag får också styra! Ytterligare sms säger: Jag lever fortfarande. Jag älskar dig. följt av åtta utropstecken.

Vindkraftverken på bilden från telefonen visar att ubåten styr mot Middelgrund, en gammal befästning vid inloppet till Köpenhamn. Ett sista meddelande plingar till i Oles telefon: Han har till och med tagit med sig kaffe och kakor ombord.

Därefter blir det tyst.” (sid. 292 – 293)

”Boken om Kim Wall – när orden tar slut” är en biografi skriven av journalisten Kim Walls föräldrar, Ingrid och Joachim Wall. Kim Walls mordfall blev känt världen över då hon blev brutalt mördad av den danska kändisen, ubåtsmannen Peter Madsen. Händelsen uppmärksammades i media och har väckt många frågor kring kvinnliga journalisters säkerhet. Föräldrarna har startat en fond, ”Kim Wall Memorial Fund” i den mördade dotterns namn för att stödja andra utsatta journalister.

Föräldrarna berättar om sorgen efter dottern. De vill framhäva Wall som den ambitiösa yrkeskvinnan hon var, snarare än ett offer för en sjuk och pervers mördare. De berättar om hennes spännande journalistuppdrag världen över och hur hon fokuserade på att framhäva den lilla människan. Särskild fokus låg på de fattiga och utsatta i samhället. En utställning hölls i Trelleborg med de 14 000 fotografierna som Wall hade tagit under sina uppdrag världen över.

”Här finns de uttryckslösa ansiktena på soldaterna i Nordkoreas demilitariserade zon, kvinnan i Tibet som sköljer sin tvätt i den lilla bäcken, skärsliparen i Kampala som använder sin cykel som verkstad, den lilla indiska flickan som håller en fågelunge i handen, dödskallen på Haiti som fått ögon av glödlampor och de coola killarna på Kuba.” (sid. 284 – 285)

Mediabevakningen kring Kim Walls mord har kritiserats, då händelserna dramatiserats i tidningar, TV och på Internet med syfte att få bättre säljsiffror och fler klicks. Innan rättegången var över hade cirka 70 000 artiklar redan skrivits om mordet, vissa av bristande kvalité. Walls familj är själva verksamma inom journalistik, så även om de försökt ignorera artiklarna har de haft svårt att blunda för problematiken. Flera artiklar har innehållit falska påstående och satir som inte respekterar mordoffret. Föräldrarna har också reagerat på hur den morddömda Madsen ofta är den som fokus läggs på,  i kvällstidningar där vi får ta del av snyfthistorier och till och med under själva rättegången. I kapitel 46 berättar föräldrarna om hur de upplevde rättegången i Köpenhamn, som ironiskt nog hölls den 8 mars förra året på Internationella kvinnodagen.

”Vi har timme ut och timme in hört om sticksår, hårddiskar, ventiler, sms och tillspetsade skruvmejslar. Vi har fått beskrivet blodfläckar på kläderna, stroppar, påsar med innehåll, vattenslangar och Madsens tidigare publicerade blogginlägg om himmel och helvete.

Men var finns Kim? Ingenstans. Hon nämns aldrig vid namn, det är som hon inte finns. Det är ju om henne allting handlar. Vår vackra, levnadsglada, ambitiösa dotter finns inte med i rättsalen. Hennes bild borde visats på storskärmarna hela tiden. (…) Varför får hon inte vara med, varför är hon reducerad till något diffust som nämns i en bisats. Allt fokus är på mannen som står åtalad för att ha vållat Kims död, själv glöms hon bort.” (sid. 274)

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Publicerat

Hur mycket är ett bröst värt?

”För ett tag sedan kunde jag se den på baksidan av Femmanhuset. En gigantisk reklam för Cancerfondens satsning Rosa Bandet.

En naken kvinna i fyrtio-, femtioårsåldern blickade ner från reklamen mot förbipasserande trafik och gångtrafikanter.

En kvinna med bara ett bröst, med handen över det kvarvarande bröstet och ett prydligt ärr på den sidan där det andra bröstet hade suttit. (…) När kommer det vara okej att visa kvinnobröst?” (sid. 73-74)

Annelie Babitz berättar i sin självbiografi ”Inte bara ett bröst” om sin bröstcancer. Boken är skriven i dagboksform och sträcker sig från 4 november 2016 till 16 mars 2018. Hon fick sin bröstcancerdiagnos 27 september 2016 och blev meddelad att hon måste operera bort sitt högra bröst den 8 november 2016.

Babitz skriver om hur cancern och förlusten av hennes bröst påverkat henne psykiskt och fysiskt. Hon brottades med problem med självkänslan då hennes bröst betytt mycket för hennes sexualitet och könsidentitet. Samtidigt gick hon även igenom en relationskris med ex-pojkvännen som misshandlade henne, både fysiskt och verbalt. Babitz började gå i terapi för att bearbeta sina upplevelser.

Babitz, som tidigare varit involverad i porrindustrin, diskuterar kvinnlighet och sex; vad ett bröst symboliserar i dagens samhälle. Vem anses äga bröstet; kvinnan, barnen som hon ammar, hennes älskare eller samhället? Varför väljer vissa kvinnor att utsätta sig för livsfara för bröstens skull? Babitz berättar om sin bröstsyster, en väninna som hon lärt känna under sjukdomsperioden som också hade bröstcancer, som valde att behålla brösten vilket ledde till att hon eventuellt dog i cancer.

Babitz funderar också kring hur bröstcancer framställs i media, hur kvinnor ofta skuldbeläggs för sjukdomen. Som exempel nämner hon Sex and the city där en av karaktärerna, Samantha får bröstcancer vilket framställs som en bestraffning eftersom hon varit beroende av sex.

Babitz intervjuar också bröstkirurgen och forskaren, Jana de Boniface och överläkaren i onkologi, Per Karlsson. Hon ifrågasätter varför mastektomi fortfarande används, vilket är en metod från artonhundratalet för att avlägsna brösten, varför de inte satsar mer på att ge patienterna mindre fula ärr och vart alla pengar från Rosa Bandet egentligen tar vägen.

Som svar får hon att stora delar av pengarna från Rosa Bandet ska gå till att stötta kvinnorna efter operationerna, vilket Babitz ifrågasätter då de flesta bröstcancerforum på nätet är slutna. Hur ska de hjälpa de drabbade kvinnorna om de inte kan göra sina röster hörda? Babitz hoppas på att kunna stötta andra drabbade med hjälp av sin bok, som undviker att skönmåla cancern.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.