Indianernas sorg

”If you were fortunate enough to be born into a family whose ancestors directly benefited from genocide and/or slavery, maybe you think the more you don’t know, the more innocent you can stay, which is a good incentive to not find out, to not look too deep, to walk carefully around the sleeping tiger. Look no further than your last name. Follow it back and you might find your line paved with gold, or beset with traps.”

”Pow wow” är Tommy Oranges debutroman. Författaren är en ursprungsamerikan som härstammar från indiansstammarna, Cheyenne och Arapaho . Han har en konstnärlig masterexamen från Institute of American Indian Arts och har arbetat som lärare.  Romanen har vunnit ”First Novel Prize 2018″ från Center for Fiction och fått god kritik i hemlandet USA. Indianfrågan har blivit särskilt aktuell igen efter att presidenten Donald Trump uttryckt rasistiska åsikter gentemot ursprungsfolket på Twitter.

I romanen får vi följa ett flertal karaktärer som alla är ursprungsamerikaner. Persongalleriet är stort och blandat men det finns tydligt en gemensam nämnare bland dem, då de alla har påverkats av sitt arv på ett eller annat sätt. De bär alla på en inre sorg och hittar olika sätt att trösta sig med: alkohol, droger, skräpmat och Internet. Flera av dem är arbetslösa och lider av depression. Detta kan tyckas framstå som lite stereotypt men författaren Orange pekar på att detta är verkliga problem som många indianer tyvärr lider av. Han har delvis baserat karaktärerna på sina egna erfarenheter då hans far är en nykter alkoholist och mamman lider av biopolär sjukdom.

Karaktärernas öden flätas samman då de alla deltar i en pow wow som är en fest för indianer då de visar upp sina handarbeten, dansar och sjunger. Några av karaktärerna som desperat behöver pengar planerar att råna festen och har tagit med sig olagliga pistoler som de skrivit ut hemma i källaren med en 3D-skrivare. Berättelsen är en blandning av spänning, sorg och humor som gränsar till tragikomik.

”Pow wow” är en viktig roman och en av de få som behandlar den amerikanska ursprungsbefolkningen och deras problem. Om ni är intresserade av att läsa fler böcker om indianer, läs också ”Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian” som finns tillgänglig på både svenska och engelska. ”Pow wow” finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek och kommer även ut som talbok den 10 april.

Till minne av den modiga Kim Wall

”Kim skickar en bild till Ole från sin telefon, en krabba som sitter på utsidan av ubåtens fönster.

Snart ytterligare en bild, av kommandobryggan, ackompanjerad av texten: Jag får också styra! Ytterligare sms säger: Jag lever fortfarande. Jag älskar dig. följt av åtta utropstecken.

Vindkraftverken på bilden från telefonen visar att ubåten styr mot Middelgrund, en gammal befästning vid inloppet till Köpenhamn. Ett sista meddelande plingar till i Oles telefon: Han har till och med tagit med sig kaffe och kakor ombord.

Därefter blir det tyst. (sid. 292 – 293)”

”Boken om Kim Wall – när orden tar slut” är en biografi skriven av journalisten Kim Walls föräldrar, Ingrid och Joachim Wall. Kim Walls mordfall blev känt världen över då hon blev brutalt mördad av den danska kändisen, ubåtsmannen Peter Madsen. Händelsen uppmärksammades i media och har väckt många frågor kring kvinnliga journalisters säkerhet. Föräldrarna har startat en fond, ”Kim Wall Memorial Fund” i den mördade dotterns namn för att stödja andra utsatta journalister.

Föräldrarna berättar om sorgen efter dottern. De vill framhäva Wall som den ambitiösa yrkeskvinnan hon var, snarare en ett offer för en sjuk och pervers mördare. De berättar om hennes spännande journalistuppdrag världen över och hur hon fokuserade på att framhäva den lilla människan. Särskild fokus låg på de fattiga och utsatta i samhället. En utställning hölls i Trelleborg med de 14 000 fotografierna som Wall hade tagit under sina uppdrag världen över.

”Här finns de uttryckslösa ansiktena på soldaterna i Nordkoreas demilitariserade zon, kvinnan i Tibet som sköljer sin tvätt i den lilla bäcken, skärsliparen i Kampala som använder sin cykel som verkstad, den lilla indiska flickan som håller en fågelunge i handen, dödskallen på Haiti som fått ögon av glödlampor och de coola killarna på Kuba. (sid. 284 – 285)”

Mediabevakningen kring Kim Walls mord har kritiserats, då händelserna dramatiserats i tidningar, TV och på Internet med syfte att få bättre säljsiffror och fler klicks. Innan rättegången var över hade cirka 70 000 artiklar redan skrivits om mordet, vissa av bristande kvalité. Walls familj är själva verksamma inom journalistik, så även om de försökt ignorera artiklarna har de haft svårt att blunda för problematiken. Flera artiklar har innehållit falska påstående och satir som inte respekterar mordoffret. Föräldrarna har också reagerat på hur den morddömda Madsen ofta är den som fokus läggs på,  i kvällstidningar där vi får ta del av snyfthistorier och till och med under själva rättegången. I kapitel 46 berättar föräldrarna om hur de upplevde rättegången i Köpenhamn, som ironiskt nog hölls den 8 mars förra året på Internationella kvinnodagen.

”Vi har timme ut och timme in hört om sticksår, hårddiskar, ventiler, sms och tillspetsade skruvmejslar. Vi har fått beskrivet blodfläckar på kläderna, stroppar, påsar med innehåll, vattenslangar och Madsens tidigare publicerade blogginlägg om himmel och helvete.

Men var finns Kim? Ingenstans. Hon nämns aldrig vid namn, det är som hon inte finns. Det är ju om henne allting handlar. Vår vackra, levnadsglada, ambitiösa dotter finns inte med i rättsalen. Hennes bild borde visats på storskärmarna hela tiden. (…) Varför får hon inte vara med, varför är hon reducerad till något diffust som nämns i en bisats. Allt fokus är på mannen som står åtalad för att ha vållat Kims död, själv glöms hon bort. (sid. 274)”

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Hur mycket är ett bröst värt?

”För ett tag sedan kunde jag se den på baksidan av Femmanhuset. En gigantisk reklam för Cancerfondens satsning Rosa Bandet.

En naken kvinna i fyrtio-, femtioårsåldern blickade ner från reklamen mot förbipasserande trafik och gångtrafikanter.

En kvinna med bara ett bröst, med handen över det kvarvarande bröstet och ett prydligt ärr på den sidan där det andra bröstet hade suttit. (…) När kommer det vara okej att visa kvinnobröst?” (sid. 73-74)

Annelie Babitz berättar i sin självbiografi ”Inte bara ett bröst” om sin bröstcancer. Boken är skriven i dagboksform och sträcker sig från 4 november 2016 till 16 mars 2018. Hon fick sin bröstcancerdiagnos 27 september 2016 och blev meddelad att hon måste operera bort sitt högra bröst den 8 november 2016.

Babitz skriver om hur cancern och förlusten av hennes bröst påverkat henne psykiskt och fysiskt. Hon brottades med problem med självkänslan då hennes bröst betytt mycket för hennes sexualitet och könsidentitet. Samtidigt gick hon även igenom en relationskris med ex-pojkvännen som misshandlade henne, både fysiskt och verbalt. Babitz började gå i terapi för att bearbeta sina upplevelser.

Babitz, som tidigare varit involverad i porrindustrin, diskuterar kvinnlighet och sex; vad ett bröst symboliserar i dagens samhälle. Vem anses äga bröstet; kvinnan, barnen som hon ammar, hennes älskare eller samhället? Varför väljer vissa kvinnor att utsätta sig för livsfara för bröstens skull? Babitz berättar om sin bröstsyster, en väninna som hon lärt känna under sjukdomsperioden som också hade bröstcancer, som valde att behålla brösten vilket ledde till att hon eventuellt dog i cancer.

Babitz funderar också kring hur bröstcancer framställs i media, hur kvinnor ofta skuldbeläggs för sjukdomen. Som exempel nämner hon Sex and the city där en av karaktärerna, Samantha får bröstcancer vilket framställs som en bestraffning eftersom hon varit beroende av sex.

Babitz intervjuar också bröstkirurgen och forskaren, Jana de Boniface och överläkaren i onkologi, Per Karlsson. Hon ifrågasätter varför mastektomi fortfarande används, vilket är en metod från artonhundratalet för att avlägsna brösten, varför de inte satsar mer på att ge patienterna mindre fula ärr och vart alla pengar från Rosa Bandet egentligen tar vägen.

Som svar får hon att stora delar av pengarna från Rosa Bandet ska gå till att stötta kvinnorna efter operationerna, vilket Babitz ifrågasätter då de flesta bröstcancerforum på nätet är slutna. Hur ska de hjälpa de drabbade kvinnorna om de inte kan göra sina röster hörda? Babitz hoppas på att kunna stötta andra drabbade med hjälp av sin bok, som undviker att skönmåla cancern.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.