Första delen i en biografisk serie skriven av David Pelzer.
När Dave Pelzer var tolv år omhändertogs han av myndigheterna och då hade en förfärlig men verklig historia skapats. Redan vid fyra års ålder var han vanvårdad och regelbundet misshandlad av sin psykiskt sjuka mor. Dave blev isolerad från sin far och sina bröder, behandlades sämre än en hund och många gånger önskade han att han skulle få dö och orkade inte lida mer. Efter ett tag slutar hans far bry sig om honom och istället för att hjälpa Dave åkte han iväg från hemmet för att slippa allt som hände där. Ibland fick Dave utföra sina sysslor i utbyte mot mat.
’’´Jag har inte hunnit med så mycket som jag borde. Jag måste bli klar med disken i tid. Annars blir det ingen frukost, och eftersom jag inte fick någon middag i går kväll, måste jag se till att jag får något att äta´’’ (sid9)
Idag är Dave vuxen och med sitt överväldigande mod lyckades han inte bara överleva sin fasansfulla barndom utan också skapa sig ett tryggt och meningsfullt liv. Det är något som har gjort honom stark idag.
I början beskrivs Daves mor som en kärleksfull person, sedan när hon blev psykisk sjuk förändrades allt. Hon blev sliten, risig, luktade mycket alkohol var arbetslös och kallsinnig mot Dave. Med tiden blev Dave olycklig när ingen brydde sig om honom längre. På skolan kunde lärarna ana att det var något fel hemma men ändå hjälpte ingen honom och det väckte mina känslor ännu mer.
Denna bok utspelar sig på 70-talet i Kalifornien, på den tiden var det fortfarande lagligt att slå barn. Då var det också svårare för barn att söka efter hjälp i samhället, och ingen i Daves omgivning gav honom en hjälpande hand. Det Lärarna mest anmärkte var att han hade en motbjudande lukt för att han inte hade tvättat sig på länge. De la också märke på hans blåslagna kroppsdelar där hans mor hade misshandlad honom.
Boken är lättläst och har ett beskrivande språk. Jag skulle inte säga att boken var skriven till barn utan mest ungdomar och vuxna när boken är baserad på en fasansfull, verklig händelse. Därmed väcker det mer känslor. Dave beskriver sina känslor väldigt djupt i de tillfällen han blir misshandlad av sin mor. Jag tror han gör det för att väcka läsarnas känslor och låta oss tänka efter hur hemskt han hade det, Daves historia är en tragedi. Därför tror jag att det han vill förmedla till oss läsare är att man ska våga hjälpa andra, annars kan det blir fler barn som blir drabbade av sådana händelser.
Jag tycker boken var läsvärd och dessutom är det en bok jag hade kunnat rekommendera till mina vänner i samma, ungdomliga ålder. Jag hade kunnat börja läsa Daves andra böcker eftersom jag tycker att han är en begåvad författare.
Trevlig läsning
/Frem Khomthong