”Att helt plötsligt se alla sina tillhörigheter se ut som en hög sopor, det var riktigt smärtsamt.”
”Tokyo Ueno Station” är en japansk roman som handlar om Kazu, en hemlös mans spöke. Berättelsen utspelar sig i den kejserliga Tokyo Ueno parken som är stadens största park, vackert smyckad med körsbärsblommor om våren och ståtliga museum. Men parken visar även samhällets mörkare sida då den också är hem till över 500 uteliggare, som alltid städas bort när fint folk som kejsaren kommer på besök. Kazu var en av dem när han fortfarande levde.
Kazu tvingades lämna sin familj i Fukushima för att arbeta i Tokyo på grund av deras ekonomiska situation. Som många andra japanska män är Kazu en frånvarande far som prioriterar karriären. Detta är något som han får ångra då hans son, Koichi och frun, Setsuko går bort tidigt i livet. Fukushima-olyckan är ett återkommande tema i berättelsen då Kazu blickar tillbaka på minnena från sin hemstad.
”Att jag fortfarande kunde höra Setsukos arga röst på det där sättet, betydde det att jag fortfarande avskydde den, trots att hon var död?” (sid 138)
Berättelsen är skriven 2014 men blev aktuell igen i och med de Olympiska spelen som skulle ha hållits i Japan 2020 (vilket ironiskt nog inte blev av då mer olycka drabbade världen i och med COVID-19). De Olympiska spelen äger rum i arenan som Kazu hjälpte till att bygga 1963. Han var en av Japans många grovarbetare som utnyttjades och sedan glömdes bort.
”I storstäderna Tokyo, Yokohama och Osaka hände det ofta att ungdomsgäng gav sig på de hemlösa. De använder ibland bräder eller slagträn av metall, ibland tänder de eld på skjulen. Andra gånger slänger de in smällare och när de hemlösa skräckslagna springer ut kastar de sten på dem. (…) När sedan de hemlösa förlorar medvetandet av alla slag och sparkar skjuter de fyrverkeripjäser från nära håll så att de blir blinda, eller hugger dem ohejdat med knivar…” (sid 122)
Författaren Yu Miri berättar i en intervju med Zoom Japan att hon skriver för de som ”inte har någonstans att ta vägen”. Hon har själv levt ett svårt liv kantat med psykisk ohälsa och självmordstankar sedan barndomen. Hennes mor tog med henne en dag på en motorcykeltur och försökte köra ner i havet för att ta livet av både sig själv och Miri. Lyckligtvis överlevde hon och insåg att hon måste lämna hemmet och modern. Hon började med teater och att skriva pjäser och böcker.
Hon valde att fokusera på offren från Fukushima-olyckan och grovarbetarnas situation eftersom de är utsatta grupper vars röster sällan blir hörda. Miri påpekar att än idag finns det japaner som påverkas av Fukushima-olyckan men inte får det stöd som de behöver från samhället. När Kazus spöke irrar omkring i Ueno-parken och tjuvlyssnar på de förbipasserandes konversationer är han precis lika osynlig som de övriga uteliggarna, även de som fortfarande är vid livet.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.