”Att helt plötsligt se alla sina tillhörigheter se ut som en hög sopor, det var riktigt smärtsamt.”
”Tokyo Ueno Station” är en japansk roman som handlar om Kazu, en hemlös mans spöke. Berättelsen utspelar sig i den kejserliga Tokyo Ueno parken som är stadens största park, vackert smyckad med körsbärsblommor om våren och ståtliga museum. Men parken visar även samhällets mörkare sida då den också är hem till över 500 uteliggare, som alltid städas bort när fint folk som kejsaren kommer på besök. Kazu var en av dem när han fortfarande levde.
Kazu tvingades lämna sin familj i Fukushima för att arbeta i Tokyo på grund av deras ekonomiska situation. Som många andra japanska män är Kazu en frånvarande far som prioriterar karriären. Detta är något som han får ångra då hans son, Koichi och frun, Setsuko går bort tidigt i livet. Fukushima-olyckan är ett återkommande tema i berättelsen då Kazu blickar tillbaka på minnena från sin hemstad.
”Att jag fortfarande kunde höra Setsukos arga röst på det där sättet, betydde det att jag fortfarande avskydde den, trots att hon var död?” (sid 138)
Berättelsen är skriven 2014 men blev aktuell igen i och med de Olympiska spelen som skulle ha hållits i Japan 2020 (vilket ironiskt nog inte blev av då mer olycka drabbade världen i och med COVID-19). De Olympiska spelen äger rum i arenan som Kazu hjälpte till att bygga 1963. Han var en av Japans många grovarbetare som utnyttjades och sedan glömdes bort.
”I storstäderna Tokyo, Yokohama och Osaka hände det ofta att ungdomsgäng gav sig på de hemlösa. De använder ibland bräder eller slagträn av metall, ibland tänder de eld på skjulen. Andra gånger slänger de in smällare och när de hemlösa skräckslagna springer ut kastar de sten på dem. (…) När sedan de hemlösa förlorar medvetandet av alla slag och sparkar skjuter de fyrverkeripjäser från nära håll så att de blir blinda, eller hugger dem ohejdat med knivar…” (sid 122)
Författaren Yu Miri berättar i en intervju med Zoom Japan att hon skriver för de som ”inte har någonstans att ta vägen”. Hon har själv levt ett svårt liv kantat med psykisk ohälsa och självmordstankar sedan barndomen. Hennes mor tog med henne en dag på en motorcykeltur och försökte köra ner i havet för att ta livet av både sig själv och Miri. Lyckligtvis överlevde hon och insåg att hon måste lämna hemmet och modern. Hon började med teater och att skriva pjäser och böcker.
Hon valde att fokusera på offren från Fukushima-olyckan och grovarbetarnas situation eftersom de är utsatta grupper vars röster sällan blir hörda. Miri påpekar att än idag finns det japaner som påverkas av Fukushima-olyckan men inte får det stöd som de behöver från samhället. När Kazus spöke irrar omkring i Ueno-parken och tjuvlyssnar på de förbipasserandes konversationer är han precis lika osynlig som de övriga uteliggarna, även de som fortfarande är vid livet.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.
”Japaner älskar verkligen Abba! Men tonhöjden är lite för svår för mig.
”Time to release Little Boy. At 8:15 they let it fall. The bomber pilot’s name was Paul. He’d named the airplane after his mom. Six hours back. No talk, still. None. Except: My God. What have we done?”
”I think I’ve figured out Shoko Nishimiya’s true identity.
”Cats and humans have been partners for over ten thousand years. And what you realize when you’ve lived with a cat for a long time is that we may think we own them, but that’s not the way it is. They simply allow us the pleasure of their company.”
”En ny dag har börjat. Så här dags vaknar världen och dess kugghjul börjar snurra. Jag har själv blivit ett av kugghjulen som fortsätter att snurra runt. Jag har blivit en del i världens maskineri och fortsätter att snurra mig igenom den här tiden som kallas morgon.” (sid 10)
”When Elin watched the honeybees or other creatures in the wild, when she observed the diversity of their life cycles and the astounding precision of their habits, there were times when she felt herself become a prick of light in the vastness of the night sky, times when all living things, people, beasts and insects, dwindled to equal points of light twinkling in the darkness.”
”If you don’t mourn a dead cat properly, you’ll never get over it.”