”Time to release Little Boy. At 8:15 they let it fall. The bomber pilot’s name was Paul. He’d named the airplane after his mom. Six hours back. No talk, still. None. Except: My God. What have we done?”
”On the Horizon” är en engelsk diktsamling av Lois Lowry (vinnare av Newberry Medal) som handlar om atombomberna som släpptes över Pearl Harbor, Hiroshima och Nagasaki. Boken är illustrerad av Kenard Pak.
Samlingen är baserad på Lowrys egna erfarenheter under andra världskriget eftersom hon växte upp i Hawaii och lekte på stranden i Waikiki när Pearl Harbor bombades. Hennes familj flyttade senare till Japan. En känsla av skam och olust har alltid funnits inom Lowry som känner sympati med dessa människoöden och ville hedra offren från båda sidorna.
Attacken mot Pearl Harbor skedde 7 december 1941. Lowry berättar om stridskeppet Arizona och besättningen som strök med. Hon la inte märke till skeppet den morgonen men på ett videoklipp som hennes familj spelade in, kunde man se skeppet försvinna mot horisonten, på väg mot sin undergång. Ett av offren var Jake Anderson. Han och hans tvillingbror var båda på skeppet. Endast en överlevde. Brodern John bad att få bli återförenad med sin brors aska när han dog vid 95 års ålder.
”Shinichi Tetsutani played that morning, riding his red tricycle.
When his parents found him, he was still gripping the handlebar. He was so proud of his red tricycle.
Shin-chan, they called him. They buried him in the garden, and with him, they buried his red tricycle.
He called it his friend. Tomodachi.”
6-9 augusti släpptes atombomberna ”Little Boy” (Hiroshima) och ”Fat Man” (Nagasaki). När bomberna exploderade såg de ut som ett svampmoln. Över 200 000 människor omkom. Ett av offren var Shin-chan, en liten pojke som var ute och cyklade. Han hade fortfarande stödhjulen på sin cykel. Resterna av den lilla röda cykeln finns idag på museum. Även idag dör folk i Japan i cancer på grund av strålningarna av atombomben.
Lowrys far jobbade inom militären på ett sjukhusskepp vid namn ”Hope” på ön Tinian. Vad han inte visste var att de lastade in bomben som skulle fällas över Hiroshima som hämnd…
Lowry har lidit av nationell skam under hela sitt liv och alltid känt sig som en gaijin (utlänning). När en japansk kvinna ger henne komplimangen kirei (vacker) en dag för hennes vackra blonda hår, hör Lowry bara kirai (”Jag hatar dig”). Hon cyklar förbi grannpojken Koichi och vill bli vän med honom men de är för olika. När de träffades flera år senare när de båda var gamla, kom Koichi fortfarande ihåg hennes gröna cykel.
Diktsamlingen finns att låna på engelska på vårt bibliotek. Boken har även blivit nominerad för Goodreads Choice Awards för ”Best Poetry 2020”.
”I think I’ve figured out Shoko Nishimiya’s true identity.
”Cats and humans have been partners for over ten thousand years. And what you realize when you’ve lived with a cat for a long time is that we may think we own them, but that’s not the way it is. They simply allow us the pleasure of their company.”
”En ny dag har börjat. Så här dags vaknar världen och dess kugghjul börjar snurra. Jag har själv blivit ett av kugghjulen som fortsätter att snurra runt. Jag har blivit en del i världens maskineri och fortsätter att snurra mig igenom den här tiden som kallas morgon.” (sid 10)
”When Elin watched the honeybees or other creatures in the wild, when she observed the diversity of their life cycles and the astounding precision of their habits, there were times when she felt herself become a prick of light in the vastness of the night sky, times when all living things, people, beasts and insects, dwindled to equal points of light twinkling in the darkness.”
”If you don’t mourn a dead cat properly, you’ll never get over it.”