Saknad sedan 1999

”Det går några dagar. Några veckor. Med tiden framstår det som allt mindre konstigt att Jocke och Davve försvunnit i en pantautomat, sånt händer väl ibland. Man föds, töms och pantas. (…)

Nån gång tänker man sin sista tanke, en annan gång tänker nån på en för sista gången. Ibland kommer de i fel ordning. På detta tänker jag medan lamporna släcks och världen blir lågupplöst, sittande på en snurrstol vid en stationär PC eller bunden i ett dräneringsdike med hål i huvudet och kroppen täckt av getingar. Saknad sedan 1999, eller inte alls.” (sid 307-310)

”Häng City” är en unik roman som utspelar sig i hemmamiljö. Vi får följa ett gäng tonårskillar, berättarjaget, Davve och Jocke under sommaren 1999 i Luleå. De driver omkring planlöst och hoppas på att något hemskt ska hända eftersom de är så uttråkade.

Berättarjaget är 13 år och det är skolavslutning. Han bestämmer sig för att sticka iväg i förtid på sin skateboard, utan att bry sig. Att dyka upp som väntat på skolavslutningen i kritvita chinos, skadar hans coola image. Detta är ett återkommande tema i boken, då killarna inte vill göra vad som förväntas av dem utan är rebelliska mot de vuxna auktoriteterna. Inga vuxna finns närvarande hemma hos berättarjaget vilket ger en känsla av frihet men samtidigt också får honom att verka lite bortglömd.

Killarna snattar och begår småbrott utan konsekvenser. Yvesand lyckas med att beskriva dem på ett sätt som känns realistiskt. Språket är rappt och innehåller mycket lulemål vilket gör att killarna låter precis som man väntar sig att ett stökigt tonårsgäng i Luleå på 90-talet ska låta.

Det finns dock ett mörkare djup i berättelsen som berättarjaget bara nuddar vid och inte riktigt vill kännas vid. Gängets klasskamrat, Ducken och hela hans familj hittas brutalt mördade i sitt hus mitt under sommarlovet. Precis utanför bygger de sin koja som de kallar ”Häng City” och hittar en illaluktande påse som innehåller en blodig hammare. Till skillnad vad man skulle förvänta sig, att de går till polisen med bevisen från brottsplatsen, fortsätter de bara att spika. Döden skrämmer dem delvis men är samtidigt något som de inte kan relatera till.

För en som själv bodde på Örnäset på 90-talet, kan man lätt känna igen sig. Killarna har smeknamn på allt till exempel kallar de snabbmatsrestaurangen bredvid Systembolaget (där Coops fula betong parkering numera ligger, där var en gång en park) för ”Mat City”. Hade som barn egna smeknamn för exakt samma restaurang och kallade deras pommes frites för ”matpinnar”. På så vis kan man som 90-talist empatisera med Yvesands ibland lite sorgliga nostalgi. För en äldre eller yngre läsare kan dock detta gå förlorat mellan raderna och få boken att verka som en lite mystisk berättelse utan handling.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via E-lib.

Så irrar spöket vilset

”Att helt plötsligt se alla sina tillhörigheter se ut som en hög sopor, det var riktigt smärtsamt.”

 

”Tokyo Ueno Station” är en japansk roman som handlar om Kazu, en hemlös mans spöke. Berättelsen utspelar sig i den kejserliga Tokyo Ueno parken som är stadens största park, vackert smyckad med körsbärsblommor om våren och ståtliga museum. Men parken visar även samhällets mörkare sida då den också är hem till över 500 uteliggare, som alltid städas bort när fint folk som kejsaren kommer på besök. Kazu var en av dem när han fortfarande levde.

Kazu tvingades lämna sin familj i Fukushima för att arbeta i Tokyo på grund av deras ekonomiska situation. Som många andra japanska män är Kazu en frånvarande far som prioriterar karriären. Detta är något som han får ångra då hans son, Koichi och frun, Setsuko går bort tidigt i livet. Fukushima-olyckan är ett återkommande tema i berättelsen då Kazu blickar tillbaka på minnena från sin hemstad.

”Att jag fortfarande kunde höra Setsukos arga röst på det där sättet, betydde det att jag fortfarande avskydde den, trots att hon var död?” (sid 138)

Berättelsen är skriven 2014 men blev aktuell igen i och med de Olympiska spelen som skulle ha hållits i Japan 2020 (vilket ironiskt nog inte blev av då mer olycka drabbade världen i och med COVID-19). De Olympiska spelen äger rum i arenan som Kazu hjälpte till att bygga 1963. Han var en av Japans många grovarbetare som utnyttjades och sedan glömdes bort.

”I storstäderna Tokyo, Yokohama och Osaka hände det ofta att ungdomsgäng gav sig på de hemlösa. De använder ibland bräder eller slagträn av metall, ibland tänder de eld på skjulen. Andra gånger slänger de in smällare och när de hemlösa skräckslagna springer ut kastar de sten på dem. (…) När sedan de hemlösa förlorar medvetandet av alla slag och sparkar skjuter de fyrverkeripjäser från nära håll så att de blir blinda, eller hugger dem ohejdat med knivar…” (sid 122)

Författaren Yu Miri berättar i en intervju med Zoom Japan att hon skriver för de som ”inte har någonstans att ta vägen”. Hon har själv levt ett svårt liv kantat med psykisk ohälsa och självmordstankar sedan barndomen. Hennes mor tog med henne en dag på en motorcykeltur och försökte köra ner i havet för att ta livet av både sig själv och Miri. Lyckligtvis överlevde hon och insåg att hon måste lämna hemmet och modern. Hon började med teater och att skriva pjäser och böcker.

Hon valde att fokusera på offren från Fukushima-olyckan och grovarbetarnas situation eftersom de är utsatta grupper vars röster sällan blir hörda. Miri påpekar att än idag finns det japaner som påverkas av Fukushima-olyckan men inte får det stöd som de behöver från samhället. När Kazus spöke irrar omkring i Ueno-parken och tjuvlyssnar på de förbipasserandes konversationer är han precis lika osynlig som de övriga uteliggarna, även de som fortfarande är vid livet.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Fädernas missgärningar

”Hon är rädd för depressionen. Den går som en skugga, en jätte, runt hennes hus med långsamma obönhörliga steg. Om hon håller på så här och fuckar upp sina rutiner är det som att hon lämnar dörren öppen. Så att den där jätten kan huka sig och kliva in och ta henne.”

 

”Fädernas missgärningar” är den sjätte delen av Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. ”Till offer åt Molok” kom ut 2012 och nu har Larsson äntligen gett karaktären Rebecka Martinsson ett avslut.

Boken är en klassisk deckare men också till stor del en relationsroman. Berättelsen utspelar sig år 2013 i Kurkkio (Pajala, Norrbotten) och börjar med pensionären Ragnhild Pekkari som lidit av psykisk ohälsa under en lång tid och därmed beslutat sig för att skida ut ensam på nattskaren och ta sitt liv. När hon bestämmer sig för göra upp en eld och att ta en sista kafferast får hon plötsligt ett telefonsamtal. Hennes bror Henry Pekkari är spårlöst försvunnen.

Ragnhild är dock inte särskilt oroad för sin bror som hon inte haft kontakt med på 31 år. Han fick ta över familjens gård men blev alkoholiserad och misslyckad som person. Gården ligger på en liten ö ute i Torneälven och Ragnhild, som är en trogen djurvän, inser plötsligt att broderns hund kanske kommer att svälta ihjäl därute. Hon bestämmer sig därför att skjuta upp sina självmordsplaner och beger sig ut till ön där hon inte bara hittar brodern död på soffan i det smutsiga och förfallna huset utan också ett lik i hans frys.

Liket visar sig vara den kända boxarens Börje Ströms pappa. Mordet skedde 1962 och är därför preskriberat. Ragnhild och Börjes öde sammanflätas på grund av dessa underliga omständigheter. Dessa två sårande själar hittar kärleken och passionen i varandra.

Samtidigt får Rebecka Martinsson ännu fler fall på sitt bord då två utländska prostituerade tjejer hittas döda in snön. Hon brottas även med sina egna relationsdrama bland annat sin ex-pojkvän Krister som numera dejtar en idrottstjej som är tokig i sociala medier och sin taskiga och någorlunda sexistiska kollega Carl von Post som just blivit tillförordnad chefsåklagare. Rebecka och Ragnhild visar sig även ha kopplingar då hennes bortgångna mor Virpi var fosterbarn i Pekkaris familj.

Boken är någorlunda lång på 560 sidor men har ett lättläst och vardagligt språk. Miljöbeskrivningar är målande och igenkänningen är stor för oss norrbottningar. Även de passionerade kärleks- och sexscenerna skildras på ett fint sätt, utan att vara smaklösa. Innehåller dock några scener med grafiskt våld mot hundar men det kanske man nästan har förväntat sig vid det här laget…

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok på Bibblos nya sida efter Koha-bytet där man lätt kan söka efter e-böcker och e-ljudböcker.

Hon hette Esmeralda

”Jag drar av mig stövletterna och går efter Esmeralda. Hör hur hon snyftar under sängen. Jag sätter mig ner och tittar in där under och ser hur hon håller krampaktigt i ett av sängbenen.

Älskling, du ska hem och leka med mamma och pappa i stan nu. Det blir jätteroligt, säger jag.”

”Hon hette Esmeralda” är en biografi om den 4-åriga flickan Esmeralda Gustafsson som blev mördad av sina biologiska föräldrar. Fallet blev känt som ”Lilla Hjärtat” då hennes fostermamma Melinda Jacobs intervjuades av Dagens Nyheter för att uppmärksamma hur barnperspektivet ofta glöms bort när det gäller fosterbarn. Hennes syfte var att lagarna skulle skärpas så att inte fler barn råkar illa ut.

Att ta hand om fosterbarn är något som Jacobs brinner för eftersom hon har öppnat upp sitt eget hem för flera behövande barn. I denna bok berättar Jacobs om den lilla flickans korta liv. Hon övergavs redan på BB innan hon ens fick ett namn och blev känd som ”Lilla Hjärtat” på avdelningen. Flickan föddes med abstinens eftersom mamman missbrukat droger även när hon var gravid. Den biologiska pappan hade även varit hotfull och drogpåverkad när hon föddes, vilket medförde att han fick släpas iväg av vakter.

Efter Jacobs hämtat henne fick hon skyddad identitet eftersom de biologiska föräldrarna både missbrukade och var kriminella. Esmeralda hade ett bra liv hos fostermamman. Hon hade ett fint rum, massor av leksaker, fostersyskon att leka med och till och med en egen swimmingpool.

De biologiska föräldrarna ville dock ha tillbaka henne trots att de inte slutat missbruka droger. De vann i rätten och Esmeralda var tvungen att flytta till dem, trots att hon inte ville och visade tecken på PTSD då hon till och med var rädd för sin egen skugga.

Esmeralda dödförklarades 30 januari 2020 då hon legat död under en säng i flera dygn. Hon hade brutna armar och ben, skallskada, lunginflammation och kvävts av sin egen spya. Proverna visade att hon hade höga halter av narkotika vilket hennes ettåriga lillebror också hade (som mirakulöst överlevde).

Troligtvis hade hon överlevt om hon kommit till sjukhus. En anonym person kontaktade även Jacobs då hen bevittnat misshandeln på en julfest. En orosanmälan gjordes men ledde inte till att Esmeralda omhändertogs vilket ledde till hennes död.

Den biologiska pappan dog i fängelset och mamman fick fängelsestraff i 2 år. Jacobs är besviken på domen men glad att fallet ledde till att lagarna kring omhändertagandet av fosterbarn har blivit bättre efter Esmeraldas öde uppmärksammats i media.

Boken finns på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via Bibblo.se.

En förbjuden film om mänskliga rättigheter

”Jag kommer aldrig att förlåta Lindas mördare. De är obildade människor, de förstör religionen.

Ibland vill jag bara skrika men jag kan inte.”

 

”Papicha” (algerisk slang för ”cool brud”) är en viktig film som utspelar sig under 90-talets Algeriet. De muslimska extremisterna har ockuperat landet och för med sig sin negativa kvinnosyn. Kvinnorna får inte längre klä sig hur de vill och blir tvingade att följa en massa godtyckliga regler som egentligen inte har något syfte. Bland annat får de inte sjunga eller stå upp medan de dricker eftersom Satan alltid tittar.

Filmen som är regisserad av Mounia Meddours, har delvis självbiografiska inslag. Handlingen är hämtad från verkligenheten vilket har lett till att filmen censurerats i hemlandet trots Oscars-nomineringen.

I filmen får vi följa 18-åriga Nedjma (smeknamn ”Papicha”) som är en ung tjej som bara vill leva som vanligt. Hon smyger iväg på förbjudna fester där hon säljer sina hemmasydda klänningar. Trots att kvinnorna måste täcka håret och bära slöja eller burka numera, låter inte Nedjma detta stoppa hennes dröm om att bli designer.

Nedjma går på ett universitet som endast har kvinnliga studenter. Männen i hennes omgivning förtrycker Nedjma och hennes väninnor. Hon får höra att utbildning och att själv välja sina kläder är en synd. Det sexuella våldet är alltid närvarande då männen förtrycker med våldtäkt, pistoler, affischer som uppmanar till att bära burka och till och med läkemedel i maten som ska minska sexlusten och på något vis göra kvinnorna mer följsamma.

En av Nedjmas väninnor blir bortgift med en man som hennes manliga släktingar valt ut men inser att hon är gravid med sin hemliga pojkvän. En annan väninna blir misshandlad av sin pojkvän när han inser att hon skaffat sig en utbildning och går på universitetet.

Männen är dock inte de enda förövarna i filmen då även beslöjade kvinnor klädda i svart predikar samma budskap istället för att stötta sina medsystrar. Vi får se kvinnorna attackera Nedjmas franska lärare mitt under en föreläsning eftersom de anser att arabiska är det enda språket som Allah godkänner och bryter sig in i Nedjmas lägenhet mitt i natten. Även ett mord sker i filmen och då är förövaren en kvinna i burka som också är extremist.

Trots det ständiga hoten som hänger över Nedjma bestämmer hon sig för att hålla en modevisning på universitetet med klänningar sydda av slöjor för att framföra sitt budskap och protestera mot orättvisorna. När allt verkar gå bra och alla tjejerna har roligt stormas modevisningen av beväpnade män och Nedjma förlorar flera vänner.

Extremisterna är villiga att göra allt för att tysta ned kvinnorna, även om det innebär att gå över lik. Tyvärr, är detta inte fiktion då detta är en självbiografisk berättelse och den verkliga Papicha fått sin film censurerad. Kampen för kvinnornas rättigheter fortsätter, även 30 år senare.

Filmen finns på vårt bibliotek och som e-film via Cineasterna.

Peter May förutspår COVID-19

Lockdown | Modernista”Men man måste inte vara särskilt smart för att inse att det bara behövs en enda infekterad person från Vietnam, Thailand eller Kambodja, som flyger till London, New York eller Paris, så har man sått fröet. Vi flyger en hel del i vår globala värld.

Vi har skapar de perfekta kuvöserna för att virus ska växa och sprida sig på bussar, flygplan och tunnelbanetåg. Denna mänskliga katastrof är bara en tidsfråga.”

”Lock Down” är en deckare som utspelar sig i London under en fiktiv pandemi som är inspirerad av fågelinfluensan. Även om man lätt kan tro att Peter May inspirerades av den nuvarande pandemin COVID-19, började May att skriva på denna berättelse år 2005.

Han blev då refuserad eftersom en global pandemi som tvingar hela samhället att stänga ner, ansågs vara för ”orealistisk”. När pandemin tog fart 2020 grävde May fram sitt gamla manuskript som han gömt i en mapp på sin dator och bestämde sig för att ge ut boken efter alla dessa år.

”Vi har en helt ny anläggning i Frankrike, skräddarsydd för att producera FluKill. Vi kan producera medicinen snabbare och mer effektivt än någon annan. Och vi gör regelbundna kvalitetstester för att försäkra oss om att den är effektiv.”

”Ert vaccin är inte särskilt effektivt.” Journalistens avmätta ton avspeglade hela befolkningens förbittring över att någon vann ekonomiskt på katastrofen.”

”Det beklagar vi verkligen.” sa Blume. ”Inte av någon krass, kommersiell anledning, utan för att det kunde ha räddat liv.”

I denna berättelse får vi följa kriminalkommissarien Jack MacNeil som planerar att sluta som polis men får under sitt sista arbetsdygn ett farligt uppdrag. MacNeil är deprimerad då hans äktenskap är över, hans karriär och framtid som chef är borta och hans familj har insjuknat i pandemin.

Ett mördat barns kropp har hittats på en byggarbetsplats i ett hål som ska täckas med cement. Alla på byggarbetsplatsen är stressade och ilskna då detta är infarten till ett akutsjukhus. Vården är överbelastad och när MacNeil kräver att stänga av mordplatsen får han till svar att detta inte är utilitaristiskt. I jakt på mördaren, beger sig MacNeil ut i ett nedstängt och  militärt övervakat London som är epicentrumet för pandemin. 

Igenkänningsfaktorn är stor då pandemin lurar kring alla hörn. Vi får se skräckslagna byggarbetare ta ett steg tillbaka när MacNeil kommer då de är rädda för luftburet virus. Ett vaccin FluKill är i produktion men visar sig inte vara så effektivt som de hoppades på, vilket liknar dagens oro inför biverkningarna av COVID-19 vaccin som Pfizer och Moderna.

Samma konspirationsteorier som vi ser idag återfinns i boken då en kinesisk person anklagas för att ha spridit viruset och att viruset var artificiellt skapat i ett labb. Likheterna  mellan COVID-19 och pandemin i denna bok är så stora att det nästan blir en spoiler i sig själv…

Boken finns på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus. Förlaget är Modernista och omslagsdesign är av Lars Sundh.

Närmar du dig mjukt

Visa källbilden”Miah, du är en svart man. Du är en krigare. Men i vilken strid? undrade han alltid. Var fanns kriget? Sedan var det den där gången när han fick syn på en serieteckning med en apa som spelade basket och skämdes, som om den där apan på något vis var han. Och då insåg han att kriget pågick överallt omkring honom. ” (sid 15)

”Närmar du dig mjukt” är en romantisk berättelse av ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson från 1998. Berättelsen utspelar sig i New York och handlar om en mörkhyad 15-årig kille Jeremiah (Miah) och hans flickvän judinnan Elisha (Ellie).

Boken börjar med att Jeremiah förklaras död, då han skjutits av en polis på grund av hans hudfärg, för ett brott som han inte har begått. Berättelsen som följer efter handlar om vardagen innan tragedin.

De lever för de mesta vanliga tonårsliv med kompisar och basket men samhällets fördomar hänger ständigt över Jeremiah som ofta blir utdömd för sin hudfärg och att han dejtar en ljushyad judisk tjej. Jeremiah blir utsatt för mikroaggressioner, små tanklösa kommentarer och elaka blickar som till sist övergår till värre diskriminering.

”Han är längre än jag, sa jag. Han har dreads och ljusbruna ögon…”

”Dreads?”

”I håret. Du vet.”

”Hu. Det är väl lite motbjudande.”

”Varför då?”

”Jag gillar inte när vita har dreads. Jag menar, det är så uppenbart att man försöker lägga beslag på…”

”Han är svart, Anne.”

Hon sa ingenting. Jag kände att det blev en konstig stämning i luften. Det gick en minut. Kanske två.

”Allvarligt?” (sid 60)

Woodson ifrågasätter också idén bakom ”white feminism” via Ellies syster, Anne. Hon är en gift lesbisk kvinna som kritiserar bland annat att vita har dreadlocks men när hon får veta att Ellies pojkvän är mörkhyad, reagerar hon väldigt negativt och avråder sin syster från att dejta honom. Woodson pekar ut dubbelmoralen som ofta förekommer även hos dem som påstår att de strider för mänskliga rättigheter men trots detta inte inkluderar mörkhyade människor.

Trots att berättelsen skrevs för över 20 år sedan, är temana som den tar upp fortfarande relevanta. Polisvåld mot oskyldiga mörkhyade personer förekommer fortfarande vilket lett till rörelsen ”black-lives-matter” i Amerika.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Läs även ”Brun flicka drömmer” och ”Fjädrar” som är skrivna av samma författare.

Titeln refererar till Maria Herrons dikt ”If You Come Softly”:

If you come softly,
as the wind within the trees.
You may hear what I hear,
see what sorrow sees.
If you come softly as threading dews,
I will take you gladly, nor ask more of you.

And if you come I will be silent
nor speak harsh words to you
I will not ask you why, now or how
or what you do

We shall sit here soflty
beneath two different years
and the rich earth between us
shall drink our tears

Ett samhälle utan lagar och regler

Bildresultat för monos”Har du någonsin dödat någon?”

”Vad vill du ha i utbyte mot mitt liv?”

”Jag vill dansa i TV.”

 

”Monos” är en spansk krigsfilm från 2019 som utspelar sig i Sydamerika. Monos betyder aporna på spanska och är namnet på den fiktiva gerillagruppen som vi får följa i filmen. De är en grupp barnsoldater som leds av en muskulös dvärg som kallas ”Budbäraren” (spelas av Wilson Salazar som själv varit soldat).

Han ger dem uppdraget att vakta en mjölkko och en krigsfånge, en 45-årig amerikansk kvinna som kallas ”Doctora”. Även barnsoldaterna har sina ungdomliga smeknamn: Storfot, Lady, Vargen, Hunden, Smurfen, Rambo, Boom Boom och Svenskan.

Visa källbilden

Filmen börjar abrupt utan kontext och vi slängs in i händelserna. Efter att ”Budbäraren” har lämnat dem, löper ungdomarna amok vilket leder till missbruk av alkohol, vapenvåld, droger  och sex. Hierarkier skapas och de som inte passar in blir slagna och utfrysta. Ledaren ”Storfot” börjar så småningom hungra efter mer makt och planerar att mörda ”Budbäraren” och ta över organisationen.

Visa källbilden

”Monos” är inspirerad av William Goldings roman ”Flugornas herre” som fokuserar på maktrelationer och grupptryck. ”Storfots” roll i filmen speglar Jacks roll i ”Flugornas herre” då de båda återgår till en mer primitiv och barbarisk livsstil och med våld försöker klättra upp i hierarkin. Båda karaktärerna är ideologin om anarki personifierade. De längtar båda efter ett samhälle utan lagar och regler. ”Storfot” har också en motsatskaraktär i den androgyna ”Rambo” som likt Simon är mer moralisk och empatisk.

Visa källbilden

Regissören Alejandro Landes har baserat filmen på situationen i Colombia som han själv beskriver som ”en tickande bomb”. Vi får inte veta vilken sida som barnsoldaterna strider för eller varför men Landes menar att detta egentligen inte spelar någon roll. Filmen karaktäriseras av bristen på gränser och etiketter när det gäller kön, sexualitet och identitet. Historisk och politisk kontext saknas eftersom krig och människans grymhet är tidlösa enligt regissören.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på spanska med svenska undertexter.

När verkligheten överträffar dikten

”Jag drömde också om ett bröllop.” nickade Jasmina. ”Här i Knutby. I kapellet. Sedan vände sig bruden och brudgummen mot varandra så att man kunde se deras profiler. Först trodde jag att det var Sindre…”

”Men det var inte Sindre.” sa Jasmina. ”Det var… Herren Jesus. Och Eva var hans brud.”

Jonas Bonnier är en författare och företagsledare som arbetat på företaget Bonnier som drivs av hans familj. Han sitter även i konststyrelsen och är ordförande för Stora Journalistpriset.

Knutby är en kriminalroman som är delvis baserad på det verkliga Knutbydramat. År 2004 skedde ett antal mord i Knutby som blev kända över hela Sverige och omskrivna i tidningarna. De skyldiga var pastorn Helge Fossmo och barnflickan Sara Svensson. Pastorns fru mördades och man antar att han även mördade sin förra fru även om bevis saknades.

Förövarna uppgav religiösa skäl som motiv för morden, då de trodde att de mördades själar skulle återvända hem till Gud. Församlingen beskrivs som en sekt som präglades av religiös fanatism och sexuella maktrelationer.

”Jag tror i grunden att alla historier handlar om gott och ont, och om passagen mellan gott och ont. Alla i den här boken möter omständigheter som gör att de ställs inför den där passagen. Det är en historia om hur man passerar från god till ond.” – Jonas Bonnier i intervju med Babel, Svt Kulturnyheter

Bonniers roman är endast delvis baserad på verkligheten för att respektera offrens kvarlevande släkt och vänner. Bonnier berättar i en intervju med Babel att han ville undersöka händelserna och berätta konkret hur mordet ägde rum. Han berättar att ju mer han undersökte händelseförloppet desto underligare kändes hela historien.

Berättelsen börjar år 1997 då Sindre Forsman (Helge Fossmo) och hans fru Kristina (Heléne) flyttar till Knutby där Sindre ska bli pastor i Filadelfia-församlingen. Den första delen berättas ur Kristinas perspektiv.

Berättelsen inleds med Kristinas död och berättar händelseförloppet innan tragedin. Församlingen präglas av religiöst grupptryck och starka könsroller. Kristina ifrågasätts av församlingen, alltifrån hennes utseende till hennes klädsel.

Efter Kristinas död skiftar perspektivet till Eva Skoog (Åsa Waldau) som tror sig vara Jesus brud och barnflickan Anna Andersson (Sara Svensson). Församlingen påstår sig vara utvald av Gud och pastorn är övertygad om att Guds budskap förmedlas via hans drömmar.

Romanen har fått viss kritik för att vara slätstruken och passa bättre i ljudboksformat. Vissa kritiker anser att verkligheten överträffar dikten och att det redan har skrivits mycket om Knutbydramat. Händelserna har filmatiserats och det finns till och med en musikal. Den positiva kritiken är att Kristina (Heléne) framställs som trovärdig och mänsklig.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via Bibblo.se och utkommer som talbok via Legimus 7 december.

”She is just like us” – Malala Yousafzai intervjuar flyktingar

”In July, I was invited to a movie called ”He Named Me Malala”. I went with a dozen friends from school, all refugees.

After the film, we went to a lunch and were shocked when Malala walked in to join us. It felt as if we were meeting a movie star! But then she sat down and started asking us questions, and I realised, She is just like us.” (p. 89)

Malala Yousafzai är en kvinnorättsaktivist från Pakistan och den yngsta nobelpristagaren för Nobels fredspris. Hon blev skjuten 2013 av talibanerna efter att hon protesterat mot regimen genom att stå upp för flickors rättighet att gå i skolan.

I denna bok intervjuar Yousafzai nio unga tjejer som alla tvingats fly från sina hemländer på grund av förtryck och våld. Boken är uppdelad i två delar. Hon inleder med en förkortad version av sin egen flykt och sedan berättar hon varje tjejs historia i korta kapitel.

Den första tjejen är Zaynab som berättar i kapitlet ”Why me and not her?” hur hon flydde från Yemen till Egypten och sedan till slut till USA. Hon fick uppleva bland annat bombhot och blev utslängd hemifrån när hon insjuknade i tuberkulos. Hon skiljdes från sin syster Sabreen när systern av okända anledningar fick avslag på sin ansökan.

I nästa kapitel ”No Turning Back” berättar Sabreen sin historia, hur hon och hundratals andra flyktingar tvingades fly i små fiskebåtar. Detta kom som en chock för Sabreen som hade blivit utlovad en rymlig båt med tre måltider om dagen. Detta visade sig vara långt ifrån sanningen då busschauffören täckt för fönsterna i bussen, skrek åt dem att hålla tyst, hotade dem med en kniv och rånade dem i slutet av bussfärden för att kunna försörja sin familj. Sabreen fick en panikattack när de skulle på den alldeles för trånga fiskebåten och fick bli buren ombord.

En annan tjej som Yousafzai intervjuade var Marie Claire från Kongo-Kinshasa som flydde först till Zambia och sedan till USA. Hon minns inte mycket av sin tidiga barndom i Kongo-Kinshasa förutom att de ständigt var på flykt på grund av kriget och sov i buskarna.

Hon berättar om mobbningen och rasismen hon utsattes för i Yemen. Flyktingar var inte välkomna men familjen hade inget val. En natt bröt en grupp maskerade män in sig i deras hem och våldtog och misshandlade hennes mor till döds. Modern offrade sig för att skydda Marie Claire och hennes syskon. Pappan blev också svårt misshandlad men lyckades av ett mirakel överleva sina skador.

Marie Claire och hennes familj flydde senare till USA och hon blev den enda i sin familj som fått högre utbildning än grundskolan. Hon fick möjligheten till ett bättre liv, både tack vare möjligheten till utbildning men också hennes egna ambitioner och hårt arbete.

Boken finns i nuläget endast tillgänglig på engelska. Läs också Malalas självbiografi som även finns i lättläst format. Se också den filmatiserade versionen ”He Named Me Malala”.