”En gång läste jag på Flashback om att den döda pojken hette Simon, och den unga tjejen Simonsson i efternamn, och att det på den upphittade kniven stod Simme – att det fanns nån tanke hos mördaren. Jag glömde att det var jag.” (sid 75)
”Våran pojke” är en mystisk berättelse av den augustnominerade Luleå-författaren Mikael Yvesand. Precis som sin förra bok ”Häng City” som handlade om ett stökigt killgäng i Luleå, skildrar denna bok en ung 90-talists barndom och uppväxt. Johan är vår opålitliga berättarröst, en kille med vild fantasi som är rapp i munnen men osäker och ensam.
Johans ensamhet skildras redan från 90-tals barndomen då hans föräldrar ber honom gå ut och leka. Han sätter sig i snödrivan och tänker på hur långt livet är, med tydliga tecken på barndoms depression. En pedofil ögnar honom, några romska småpojkar utmanar honom vem som kan kasta flest snöbollar på sophuset. Johan hittar vänner i Tino och Euro, men ju äldre de blir ju mer splittras kompisgänget och Johan blir återigen ensam med sina tankar. Vi börjar ana att något inte står rätt till då gränsen mellan fantasi och verklighet börjar suddas ut, tills vi inte längre kan skilja på vad som är sant och inte av det som vår opålitliga berättare delar med oss.
Vi hoppar till ett annat perspektiv och får följa Jonna i Luleå som bor med en teve spelande kille som åldras baklänges. Hon är döpt efter Johans undulat, vi kan ana att killen kanske också är en representation av Johan själv då han stannat av i utvecklingen och sitter vid datorn hela dagarna.
En plötslig vändning sker då Johan helt oförklarligt knivmördar en liten stökig pojke som påminner om han själv som barn, samt ett vittne innan han flyr från brottsplatsen. Vad hans motiv var är oklart, även för honom själv. Dock råder detta inte bot på tristessen han känner eftersom han lyckas komma undan med morden. En man går förbi vattenpölen där den stackars mördade pojken ligger men kliver över honom. Återigen sker ett osynliggörande, de stökiga pojkarna glöms bort precis som i Häng City. Det ska ju ändå inte bli något av dem. Man föds, töms och pantas helt enkelt.
Johan börjar arbeta som städare, och livnär sig på frysmat, han lever ett tråkigt liv, som endast poppas upp av hans mytomani. Mycket av humorn ligger i språket och hans knasiga fantasier, som blir alltmer absurda. Yvesand uppger att han inte inspireras av andra författare utan vill skriva som folk ungefär pratar i verkligheten, vilket leder till mycket trovärdiga gestaltningar av tonårskillarna och barnen i berättelsen. Det finns ett barnperspektiv i berättelsen, något som ibland kan vara svårt att sätta sig in i som vuxen författare men som Yvesand återigen lyckas med.
Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek, som e-bok via Biblio-appen och som talbok med text och punktskriftsbok via Legimus.
Läs även Yvesands tidigare bok ”Häng City” som också handlar om de bortglömda pojkarna, som tar inspiration från Yvesands egna ensamma barndom då hans mamma dog tidigt:



”En gång läste jag på Flashback om att den döda pojken hette Simon, och den unga tjejen Simonsson i efternamn, och att det på den upphittade kniven stod Simme – att det fanns nån tanke hos mördaren. Jag glömde att det var jag.” (sid 75)


”Det här är inte Lenora från den otäcka ramsan. Det är inte ens Lenora från porträttet på bottenvåningen – ung och samtidigt mogen och möjligen i just den stunden med tankar att mörda sin familj. Den här Lenora är gammal, skröplig, en skugga. Jag tänker på när jag läste Dorian Grays porträtt i high school. Det här är motsatsen till den boken – porträttet i korridoren blir fräschare för varje dag medan Lenoras nedbrutna kropp sonar hennes synder.” (sid 33)

”First, there was trust. Then, there was betrayal. You cannot have one without the other. You cannot be betrayed by someone you do not trust.”

”But sometimes remembering isn’t for yourself, sometimes you do it just to make someone else smile. Those lies were allowed.”
”Lindas mamma är döende. Bröstcancern har spridit sig till skelettet (…)
”You look at these two kids. You can’t tell how old they are because of their bandannas. They’re probably your age or younger, and you aren’t afraid of them, though you are afraid of their guns. (…) Video games don’t make people violent, but maybe they falsely give you the idea that you can be the hero.” (p. 292-300)
”Paris lägger an pilen.
”Before I knew it, I had left my body and was looking down from the ceiling at Mr Igasaki holding my head. Wow, I must have summoned a super strong magical power.”