”Så din bil gick sönder för att den är gammal och sliten? Du är så naiv! Det är nu allt börjar.”
Yao är en fransk film regisserad av Philippe Godeau. Filmen utspelar sig i Västafrika och handlar om kulturkrockar och vänskap mellan generationsklyftorna.
Filmen handlar om den 13-årige Yao som är son till en skräddare men älskar böcker och äventyr. När hans stora idol, den franska författaren och skådespelaren Seydou Tall (Omar Sy) besöker Dakar för att signera böcker, bestämmer Yao sig för att på egen hand tjuvlifta med tåget dit.
Seydou blir bestört när han inser att den unga pojken inte har någonstans att sova eller möjlighet att ta sig tillbaka till sin by i norra Senegal som ligger 40 mil bort. Först planerar Seydou att bara följa med honom till bussen men får förhinder då taxichauffören inte håller det han lovat, vilket medför att Seydou missar sitt flyg tillbaka till Frankrike. Det slutar med att Seydou och Yao reser genom hela landet tillsammans.
Berättelsen handlar om att hitta sina rötter och utforska sin identitet. Seydous far är afrikan men han har inte utforskat sitt hemland och har nästan helt glömt det inhemska språket. Flera kulturkrockar uppstår som när taxichauffören introducerar dem till sina två fruar som har slaktat ett lamm till middag. När Seydou blir irriterad och köper en fallfärdig bil för 800 euro och ger sig av tillsammans med Yao, påpekar den afrikanska pojken bestört: ”Så gör man ju inte! De hade ju lagat mat.”
På vägen träffar de också sångerskan Gloria och en religiös äldre dam som förutspår att den gamla bilen inte gick sönder på grund av att den var dålig utan att det var ett budskap från Seydous förfäder. Det inhemska folket dömer ut Seydou och menar att han är ”en vit man” men Seydou upptäcker att han också har många fördomar mot afrikaner. Han får lära sig bland annat att betala mutor, stanna på vägen under bönestunderna då gatorna är fulla av folk och att afrikanska kvinnor är mer starka och självständiga än han trott.
Yao finns att låna på vårt bibliotek. Filmen har franskt tal med svenska undertexter.
”Eftersom mamma översatte världen för mig förstod jag att alla bar omkring på hemligheter och trasigheter och smärtsamma ord som inte gick att tvätta bort med tvål. I kyrkan kunde hon svepa med blicken över bänkarna, böja sig mot mig och viska: Pearl, älskling, alla här inne är rädda för att dö.”
”Han lyfts varsamt av hennes händer till rullstolen, och han sjunker i den. Nu är han bara en ö i en stor ocean. Sedan körs han in i byggnaden.” (sid 20)
”Jenny tittade på muggen. Den var väldigt färggrann. Och det var ändå ett starkt varumärke. Man fick medge att den utstrålade något som kunde betraktas som distinkt nordiskt, och nordiskt var väldigt rätt. Finsk design ägde en berättigad dignitet ute i världen, och vad kunde vara mer finskt än Mumintrollet?
”Det enda jag vet om författaren är att han bodde ensam i en stuga i två år. Jag vill ge upp efter några veckor. Jag lägger ned Walden i bokhögen. Plockar upp Väggen istället. Nu har nästan alla kattungar i boken dött. Det gör mig glad. Kvinnan i boken säger att hon längtar till en tid då allt är dött. Då slipper hon ta någonting till sitt hjärta längre. Då slipper hon bli besviken.”
”Even girls made of stars are captives, bound at the wrists and traded like property. Even girls made of stars aren’t asked, aren’t believed, aren’t considered worth the effort unless they can offer something in return. Even girls made of stars buy into those lies sometimes.”
”Att rota i sopor förknippar de flesta med fattigdom och misär. Men i och med det västerländska samhällets absurda slöseri så är sanningen snarare det motsatta. Har du tillgång till en medelstor livsmedelsaffärs sopor behöver du knappt handla någon mat längre. Att dumpstra är att leva i lyx och bota sin klimatångest på samma gång.”
”Jag drömde också om ett bröllop.” nickade Jasmina. ”Här i Knutby. I kapellet. Sedan vände sig bruden och brudgummen mot varandra så att man kunde se deras profiler. Först trodde jag att det var Sindre…”