”There was just something about her dying that I had understood but not really understood, if you know what I mean. I mean, you can know someone is dying on an intellectual level, but emotionally it hasn’t really hit you, and then when it does, that’s when you feel like shit.”
”Me, Earl and the Dying Girl” är en film baserad på boken med samma namn av Jesse Andrews. Andrews syfte med berättelsen var att beröra humor och sorg samtidigt på ett sätt som kändes naturligt och realistiskt. Författaren trycker på att många böcker om sorg eller döden handlar om att de lidande måste lära sig något vackert, vilket han ville undvika i sin berättelse.
Filmen handlar om den introverta gymnasieeleven Greg och hans enda vän Earl. De har varit vänner sedan barnsben men kommer från väldigt olika bakgrunder då Earl är mörkhyad, har många syskon och bor i ett fattigt område medan Greg är ensambarn och bor med sina föräldrar. Tillsammans gör de cyniska indie-filmer som gör narr av olika klassiker.
En dag berättar Gregs mamma att Rachel, en tjej som Greg känner ytligt, har fått leukemi. Hon anser att Greg och Earl borde bjuda in henne och muntra upp henne med sina filmer. Varken Greg eller Rachel är särskilt förtjusta i idén men försöker i alla fall umgås för att göra föräldrarna nöjda.
Det slutar med att Rachel trots allt blir kompis med Greg och Earl, då hon visar sig vara den enda som tycker att deras filmer är roliga. När Rachel börjar tappa håret efter sin behandling bestämmer Greg och Earl sig för att göra en film om henne.
Killarna försöker hålla sig positiva men Rachel blir bara sämre vilket blir jobbigt och stressigt för Greg som inte hittar inspirationen till filmen och dessutom måste ansöka till college trots sina dåliga betyg. Greg blir aldrig nöjd med filmen men börjar ifrågasätta sig själv efter att han hamnat i konflikt med både Rachel och Earl. Kanske är det trots allt tanken som räknas?
”Me, Earl and the Dying Girl” finns som film, ljudbok, talbok och som gruppuppsättning på engelska och svenska.