If Cats Disappeared from the World

Visa källbilden”Cats and humans have been partners for over ten thousand years. And what you realize when you’ve lived with a cat for a long time is that we may think we own them, but that’s not the way it is. They simply allow us the pleasure of their company.”

 

”If Cats Disappeared from the World” är en japansk roman om magisk realism och döden. Berättelsen handlar om en namnlös 30-årig brevbärare som har fått en hjärntumör och endast har några dagar kvar att leva. Han lever ensam med sin katt, Cabbage som är hans enda vän.

När allt hopp verkar vara förlorat, dyker djävulen i Hawaii-skjorta upp i hans hem. Han speglar hur brevbäraren önskar att han skulle ha varit; fräck och mer äventyrlig. Djävulen erbjuder brevbäraren ett längre liv, i utbyte mot att han raderar en sak från världen varje dag.

”In order to gain something you have to lose something.
Mom said it was just obvious. People are always trying to get something for nothing. But that’s just theft. If you’ve gained something it means that someone, somewhere, has lost something. Even happiness is built on someone else’s misfortune. Mom often told me this, she considered it one of the laws of the universe.”

Brevbäraren börjar fundera över vad som egentligen är viktigt i livet. Varje kapitel fokuserar på ett föremål som varit viktigt för honom i det förflutna; mobiltelefoner som hjälper (och stjälper) kommunikationen med nära och kära, filmer som är en passion han delat med sina vänner och älskare, klockor som är en del av familjeföretaget och till sist hans katt som är hans trogna vän.

”Cabbage existed in a world without time. No clocks, no schedules, and no being late. And no such thing as categorizing people according to age or what year they are in school. And no vacations because there’s nothing to have a vacation from in the first place. There’s just the changes brought about by natural phenomena, and our physical response – like when you’re hungry or sleepy.”

”If Cats Disappeared from the World” är en snabbläst bok på 200 sidor. En charmig och rolig berättelse om vad som är viktigt här i livet.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska. Läs också ”En katts resedagbok”.

Ärr för livet

50673304”Mina små, ni som älskar min kropp. Som vill somna under mina armar, som kryper närmre när det blåser. Det blev så tydligt när ni föddes och lades direkt vid mitt bröst. (…) Med en liten söt mun mot det bladformade, vita ärret efter ett sår som ingen brydde sig om att få sytt. Det var då och det var nu, livets bästa och värsta möttes hud mot hud.” (sid 7)

”Ärr för livet” är Sofia Åkermans självbiografin som handlar om hennes tonårstid då hon blev inlagd på en barnpsykiatrisk akutavdelning i Lund. Åkerman hade anorexi men mådde bara sämre när hon lades in på avdelningen. Så småningom övergick hennes sjukdom till både psykos och självskadebeteende. Hon är idag 35 år, frisk och mamma till två små barn.

Åkerman arbetar idag som jurist och sjuksköterska och har tidigare gett ut böckerna ”Zebraflickan”, ”För att överleva” och ”Slutstation rättspsyk” som alla berör psykisk ohälsa.

Åkerman var 15 år när hon lades in på avdelningen. Hon och hennes familj hade inte förväntat sig att hon skulle bli kvar där i två år. De trodde att hon bara skulle vara där några dagar för att gå upp lite i vikt eftersom hon inte längre klarade av att äta själv.

När Åkerman blev inlagd på 90-talet fanns det många felaktiga uppfattningar om psykisk ohälsa. Flera vårdare var övertygade om att det fanns en koppling mellan all sorts psykisk ohälsa och övergrepp. Åkerman hade däremot aldrig blivit utsatt för övergrepp vilket medförde att hon mådde ännu sämre när personalen anklagade hennes familj.

Författaren berättar att det fanns flera tjejer på avdelningen som mådde psykiskt dåligt och inte kunde skilja på verkligheten och de falska minnen som de fick inplanterade av vårdarna. Åkerman jämför detta med hjärntvättning och föråldrade förhörstekniker då oskyldiga blivit manipulerade att erkänna brott som de inte har begått.

Åkerman blev så småningom utskriven från vårdavdelningen och fick komma hem igen. Hon försöker gå tillbaka till vardagen men de tidigare kompisarna håller sig på avstånd eftersom de är rädda att hon ska få en psykos igen. Trots att hon blev inbjuden till fester, slutade det ofta med att hon trots allt inte kunde gå eftersom ansvaret på de jämnåriga kompisarna blev för stort.

”Min teatergrupp, min älskade teatergrupp. Jag hade inte tänkt fira min födelsedag. Men mina vänner tyckte inte att jag skulle vara ensam när jag fyllde år. Vännerna satt på stolarna och på borden. Det stod gympaskor under landstingsofforna, det var girlanger i droppställningen.”

Åkerman försökte återfinna sin passion för teater igen genom att börja i teatergruppen Lukkan tillsammans med några yngre tjejer men ångesten tog över igen. Hon fick en panikattack mitt under föreställningen och blev hämtad av ambulans. Ätstörningarna hade gett henne kaliumbrist och försvagat hennes syn och andra kroppsliga funktioner. Trots detta bemöttes hon med kyla och oförstånd av vårdpersonalen som menade att hon bara hade sig själv att skylla.

Författaren kritiserar Socialstyrelsen och berättar om hur unga tjejer blivit tvångsvårdade inom rättspsykiatrin utan att ha begått något slags brott mot lagen. Åkerman kritiserar också behandlingsmetoderna och personalens bristande kompetens.

”Alla bandmedlemmar som satt på sexualbrottsavdelningen, utom en som var dömd för mord. Lina, som hade hunnit fylla arton år, vägrade acceptera att bandet var en möjlighet reserverad för männen och lyckades bli klinkbandets första kvinnliga medlem. Mördaren blev hennes ”morfar”. Han sa till Lina att om någon av de andra försöker något, du vet vad, då kommer du direkt till mig! Men det gjorde ingen. Lina föreslog ett nytt namn – Heavy Metal – och sexualbrottsavdelningen designade en bandlogga som tejpades fast på basen föreställande en bystig sjuksköterska med en spruta.”

Hon berättar om en brand som skedde på Rättpsykiatriska regionkliniken i Växjö den 1 augusti 2003, då flera unga tjejer blev inlåsta på grund av dåliga rutiner och brann inne. En av dem som nästan omkom var hennes vän Lina som hade bott på samma avdelning innan hon blev förflyttad.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek.

Att leva med HIV

”I feel even smaller outside with a short-sleeve shirt on. HIV could’ve killed me, but it didn’t get the chance. I’m stronger than HIV, but I can’t even handle a few tweets from kids I don’t know.” (p. 229)

 

”Full Disclosure” är en engelsk ungdomsroman av Camryn Garrett. Garrett har varit journalist sedan hon var 13 år och har arbetat för Huffington Post, MTV, and Rookie Magazine. Hennes karriär som författare började med att hon skrev fanfiction på internet och blev inspirerad av författaren Stephenie Meyer som uttryckte att hon inte var emot fanfiction men också tyckte att det vore bättre om hennes fans använde sina kreativa förmågor till att skriva egna berättelser.

”Full Disclosure” handlar om gymnasieeleven Simone som föddes med HIV. Hon fick sjukdomen via sin bortgångna mor via bröstmjölken och är adopterad av ett homosexuellt par. När Simone kommer in i tonåren börjar hon, precis som sina jämnåriga, att intressera sig för sex.

Simone har bytt skola på grund av mobbning efter att hennes förra flickvän spridit information om henne efter att hon fått veta att hon har HIV. På den nya skolan där Simone jobbar med musikaler, träffar hon en trevlig kille som heter Miles.

De börjar dejta och han verkar inte bry sig om att hon har HIV eftersom det inte smittar via kroppskontakt och hon äter bromsmediciner som minskar risken att sjukdomen överförs. Men en dag får Simone ett brev från en okänd person som vill att hon ska sluta umgås med Miles annars kommer hennes hemlighet att hängas ut på nätet.

Boken handlar om sexualitet, fördomar, rädsla och okunskap. Garrett började intressera sig för HIV när hon läste om Angelina Jolie som adopterade ett barn på ett barnhem där alla andra barn hade HIV. Detta fick Garrett att börja intressera sig för adoptionsprocesserna för barn med HIV. Författaren trycker på att det finns mycket felaktig information om HIV eftersom de medicinska förutsättningarna har förbättrats markant inom i-länderna.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.

Det osynliga barnet

”Man kan inte se att jag har klippt sönder fotografier.

Nej.

När man kommer in i mitt rum tror man att jag har skräpat ner min prinsesskoja med pyssel.”

 

”Alla är ledsna nuförtiden” är en ungdomsroman av den belgiska författaren och poeten Bart Moeyaert. Han vann ALMA-priset 2019 som delas ut varje år till minne av Astrid Lindgren. Juryns motivering löd:

”Bart Moeyarts förtätade och musikaliska språk vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar. Med filmisk närvaro gestaltar han ögonblick där relationer ställs på sin spets samtidigt som berättelsernas komplexitet pekar på vägar vidare. Bart Moeyearts självlysande författarskap understryker att böcker för barn och unga har en självklar plats i världslitteraturen.”

”Alla är ledsna nuförtiden” handlar om tolvåriga Bianca som känner sig osynlig eftersom hennes lillebror som är mycket sjuk kräver all uppmärksamhet. Trots att berättelsen är ganska kort på 150 sidor, har texten djup och huvudpersonens känslor beskrivs ingående.

Bart Moeyaert närvarade vid Bokmässan 2019 vid seminariet ”Undertexternas mästare” där han berättade om sitt författarskap. Moeyaert som själv är översättare, diskuterade den svenska utgåvan av boken. Han läste även upp ett stycke på flamländska och skojade att det är ett lustigt språk.

Moeyaert berättade att han ville fokusera på vardagliga scener för att skapa igenkänning med protagonisten Bianca. Moeyaert är inte intresserad av att skapa idyller och beskriva barndomens oskuldsfullhet utan har istället valt att fokusera på livets gråzoner och karaktärer som inte är perfekta.

Den första scenen handlar om hur familjen sitter samlad runt bordet men det finns ingen värme och gemenskap. Mamman beskrivs som ouppmärksam på barnens behov då hon inte förser dem med bra mat och dricker sprit mitt på dagen.

Bianca känner sig också ignorerad av pappan som skiljt sig och skaffat sig en mycket yngre flickvän. Bianca slutar att prata och börjar utveckla selektiv mutism. Hon lider av existentiell ångest och har svårt att uttrycka sig, vilket leder till en inre känslostorm som uttrycks i Moeyaerts starka prosa. Berättelsen vänds när Bianca plötsligt träffar sin favoritskådespelare, Billie King i vardagsrummet som lär henne att öppna upp sig.

Moeyaert berättade under seminariet på Bokmässan att han blev inspirerad av Astrid Lindgren eftersom hennes karaktärer är mer som verkliga människor. Han påpekade också att Pippi-böckerna till stor del handlar om inkludering.

En annan bok som också påverkat hans författarskap var Aidan Chambers bok ”Dansa på min grav”. Moeyaert var imponerad av Chambers HBTQ-perspektiv, vilket enligt honom öppnade upp flera möjligheter eftersom utbudet av regnbågslitteratur var smalt på 80-talet när boken först kom ut.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus. Läs även ”Kärleken vi inte förstår” som också är skriven av årets ALMA-pristagare.

Me, Earl and the Dying Girl

”There was just something about her dying that I had understood but not really understood, if you know what I mean. I mean, you can know someone is dying on an intellectual level, but emotionally it hasn’t really hit you, and then when it does, that’s when you feel like shit.”

 

”Me, Earl and the Dying Girl” är en film baserad på boken med samma namn av Jesse Andrews. Andrews syfte med berättelsen var att beröra humor och sorg samtidigt på ett sätt som kändes naturligt och realistiskt. Författaren trycker på att många böcker om sorg eller döden handlar om att de lidande måste lära sig något vackert, vilket han ville undvika i sin berättelse.

Filmen handlar om den introverta gymnasieeleven Greg och hans enda vän Earl. De har varit vänner sedan barnsben men kommer från väldigt olika bakgrunder då Earl är mörkhyad, har många syskon och bor i ett fattigt område medan Greg är ensambarn och bor med sina föräldrar. Tillsammans gör de cyniska indie-filmer som gör narr av olika klassiker.

En dag berättar Gregs mamma att Rachel, en tjej som Greg känner ytligt, har fått leukemi. Hon anser att Greg och Earl borde bjuda in henne och muntra upp henne med sina filmer. Varken Greg eller Rachel är särskilt förtjusta i idén men försöker i alla fall umgås för att göra föräldrarna nöjda.

Det slutar med att Rachel trots allt blir kompis med Greg och Earl, då hon visar sig vara den enda som tycker att deras filmer är roliga. När Rachel börjar tappa håret efter sin behandling bestämmer Greg och Earl sig för att göra en film om henne.

Killarna försöker hålla sig positiva men Rachel blir bara sämre vilket blir jobbigt och stressigt för Greg som inte hittar inspirationen till filmen och dessutom måste ansöka till college trots sina dåliga betyg. Greg blir aldrig nöjd med filmen men börjar ifrågasätta sig själv efter att han hamnat i konflikt med både Rachel och Earl. Kanske är det trots allt tanken som räknas?

”Me, Earl and the Dying Girl” finns som film, ljudbok, talbok och som gruppuppsättning på engelska och svenska.

En katts sorg

”If you don’t mourn a dead cat properly, you’ll never get over it.”

 

”En katts resedagbok” är en roman skriven av den japanska författaren Hiro Arikawa, född 1972. Hon skriver för det mesta japanska ”lättromaner” (light novels) som är inriktade till en yngre målgrupp och innehåller manga-illustrationer. Arikawa har även skrivit romantiska berättelser som trotsar ålder- och klasskillnader.

Boken blev utvald till årets bok 2019. Motiveringen löd:

”En underbar roman, en hyllning till vänskapen och livet.
Den unge Satoru och hans katt Nana reser genom Japan, och hälsar på människor som betytt mycket för Satoru. Men varför reser de? När sanningen går upp för Nana brister hans lilla hjärta, och det gör även läsarens. Detta är en rörande roadmovie, som med finess och finkänslighet tar upp viktiga livsfrågor. En liten berättelse med stor visdom!”

”En katts resedagbok” är en berättelse om sorg och handlar om den japanske mannen Satoru och hans katt Nana. Boken innehåller flera berättarröster, en av dem är katten själv som observerar människorna och deras komplicerade relationer från en katts perspektiv. Satoru beskrivs som sjuk, mager och flintskallig men katten förnekar sin husses tillstånd.

De åker på en bilresa genom Japan för att träffa gamla vänner och släktingar till Satoru. Han försöker övertala dem att ta hand om hans katt på grund av ”olyckliga omständigheter utanför hans kontroll” men misslyckas gång på gång då oväntade känslor blossar upp, både mellan de mänskliga karaktärerna och djurkaraktärerna. Djuren framställs som intelligenta och empatiska och förstår människornas känslor bättre än vad människorna själva gör. Vid ett tillfälle hamnar Nana i konflikt med en hund som tillhör Satorus vän från gymnasietiden som har dålig självkänsla och känner extrem avundsjuka gentemot Satoru men kan inte vara ärlig mot honom eftersom han lider av dåligt samvete.

Satoru har inte haft det lätt i livet och förlorade sina föräldrar i en bilolycka när han var liten. Trots detta har Satoru hittat en slags inre frid när han reser runt tillsammans med sin katt. Ett kapitel handlar om hur Satoru och Nana reser runt i Hokkaido (den nordligaste ön i Japan som gränsar mot Ryssland) och innehåller målande miljöbeskrivningar då de observerar naturen och djuren som lever i den.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Nora eller brinn Oslo brinn

”Det enda jag kan säga är att bilden på Nora fick det att brinna i mig, den satte bröstkorgen i brand. Den var den enda smärta som stod i proportion till den i livmodern. (…)

Jag insåg att jag inte visste hur man klättrar upp ur en evig avgrund. Att hon alltid skulle finnas där, att Nora var för evigt.”

Johanna Frid är född 1988 i Stockholm och bor i Köpenhamn. Hon debuterade 2017 med diktsamlingen ”Familieepos” som nominerades till Katapultpriset och Sveriges Radios lyrikpris. ”Nora eller Brinn Oslo brinn” är hennes första roman som också vunnit Dagens Nyheters kulturpris 2019.

”Nora eller brinn Oslo brinn” handlar om den fiktiva huvudpersonen Johanna och hennes sjukdom, endometrios. Frid skriver med humor men diskuterar också bristen på kunskap om endometrios inom sjukvården och hur kvinnorna blir bemötta.

Johannas sjukdom påverkar henne både fysiskt och psykiskt. Hon blir lätt irriterad på sin danska pojkvän, Emil och ältar väldigt mycket. När hon får syn på en bild på hans ex-flickvän, den norska skönheten Nora blir hon utom sig av avund. Johanna blir besatt av Nora , börjar cyberstalka henne och skicka otrevliga meddelande. Johanna idealiserar Nora som ett ouppnåeligt ideal som är vackrare, lyckligare och smartare än henne själv. Samtidigt genomgår hon en operation för att lindra smärtan i livmodern. Operationen som lämnar ett stort ärr över magen, skadar hennes redan dåliga självbild.

Frid kommer ursprungligen från Sverige men bor i Danmark och har läst danska på Syddansk Universitet. Boken inkluderar både meningar på danska och norska för att framföra hur Johanna känner sig i det nya samhället där de pratar ett skandinaviskt språk som hon kan förstå men trots allt ändå inte. Trots att det är svårt att anpassa sig, glöms aldrig humorn bort och vi får skratta åt en hel del lustiga fadäser.

Samtidigt är huvudkaraktären hypokritisk då hon ofta dömer ut de danska och norska karaktärerna trots att hon själv som svensk upplevt kulturkrockar. Det blir ytterligare mer ironiskt när det visar sig att Nora också lider av en sjukdom i livmodern, klamydia men Johanna ser det som ett tillfälle att trycka ned henne trots att hon själv beklagar sig för sina livmoderssmärtor. I Johannas ögon är Nora den perfekta kvinnan så hon inser aldrig att hon säger emot sig själv.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som e-bok via Bibblo.se och som talbok via Legimus.