Etikett: cancer

Publicerat

TikTok favoriter – I’m Glad My Mom Died

”I sit cross-legged in front of her grave. I take a longer look at the words on her headstone.

Brave, kind, loyal, sweet, loving, graceful, strong, thoughtful, funny, genuine, hopeful, playful, insightful, and on and on…

Was she, though? Was she any of those things? The words make me angry. I can’t look at them any longer.

Why do we romanticize the dead? Why can’t we be honest about them? Especially moms. They are the most romanticized of anyone.” (sid 302-303)

”I’m Glad My Mom Died” är en engelsk biografi av Jeanette McCurdy som växte upp som barnskådespelare och medverkade i bland annat barnprogrammen iCarly och Sam & Cat på Nickelodeon. Hon hade rollen som den pojkflickiga karaktären Sam Puckett.

Manusförfattaren Dan Schneider hamnade i blåsväder då han anklagades för ha psykiskt misshandlat sina barnskådespelare. I samband med MeToo blev han även anklagad för att ha sexualiserat minderåriga men blev inte fälld på grund av bristande bevis. I McCurdys biografi benämns han aldrig vid namn utan som ”The Creator” vilket får honom att att framstå som en nästintill religiös figur. Hon blev erbjuden 3 miljoner för att hålla tyst om Schneiders misshandel men hon vägrade.

Fokuset ligger på McCurdys relation med sin bortgångna mor som dog i bröstcancer. Hon hade alltid drömt om att bli skådespelare och tvingade McCurdy att uppfylla denna dröm trots att hon egentligen inte ville. För att kunna spela yngre roller, tvingades McCurdy att banta tills hon fick anorexi, något som mamman uppmuntrade. McCurdy växte även upp som mormon och blev tillsagd att lyssna till sin inre religiösa röst. Detta förvirrade henne då hon led av tvångssyndrom.

McCurdys mor antas vara narcissist då hon konstant misshandlade sin dotter både psykiskt och sexuellt. McCurdy och hennes bröder växte upp i ett stökigt hem. Mamman hade samlarsyndrom vilket innebar att allt sparades till och med skräp som gamla schampo-förpackningar och trasiga tallrikar. Barnen fick sova på madrasser i köket då deras sängar var belamrade med skräp. Mamman misshandlade även pappan och hotade honom med kniv vid flera tillfällen.

McCurdy blev den som försörjde sin familj. Hon fick stå ut med mamman konstant och fick aldrig ta självständiga beslut. Hon fick inte torka sig i rumpa själv efter att ha varit på toaletten och var tvungen att bli duschad av mamman upp till 17 års ålder, vilket även var då de sexuella övergreppen ägde rum. Efter mammans död fortsatte McCurdy sin skådespelarkarriär tills hon till sist fick erkänna för sig själv att hon var olycklig. Idag kämpar hon med sin läkningsprocess och har gått i terapi för sina barndomstrauman och ätstörningar.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.

Publicerat

Lita inte på de vuxna

”Knausgård  skrev dessutom om gatan här nedanför. (…) Han nämner ”invandrarkillarna” som han stöter på, om ”de som går så förbannat långsamt och tror att de äger trottoaren. Svart bakåtkammat hår, svarta skinnjackor, svarta byxor, och åtminstone en av dem hade pumaskor med loggan fram på tån, vilket jag alltid tyckt ser så larvigt ut. Guldkedjor om halsen, lite vingliga, liksom outvecklade armrörelser.”

Du ställde dig i upp i soffan och skrattade rakt ut i luften: ”Så sjukt!” tjöt du. ”Det där kan ju vara vi!” (sid 199-200)

”Blir du ledsen om jag dör?” är en verklighetsbaserad berättelse om  ungdomsledaren och bokens författare Nicloas Lunabbas vänskap med en stökig invandrarkille, Elijah.

Lunabba träffar Elijah när han är 8 år och spelar basket. Lunabba ser genast att pojken har det svårt hemma med en mamma som är alkoholist. Han saknar en trygg fadersfigur. Pojken är utåtagerande och går på en skola i Malmö som anses vara ”Sveriges sämsta skola”.

Elijah stoltserar med att han är ”bäst på att vara sämst”. En invandrarkille som ser ut som både en arab och en afrikan är det väl ingen i Sverige som gillar. Dessutom lever han ju upp till de negativa stereotyperna då han hänger på stan med grabbarna, hamnar i bråk och sätter eld på gardinerna i skolan.

Trots detta känner Lunabba sympati för pojken och bjuder in honom i sitt hem. Han kan identifiera sig med pojken då han själv hade en stökig uppväxt med en våldsam far och en mamma som dog tidigt i cancer. Kanske behöver pojken egentligen bara en vuxen som bryr sig om honom?

Detta blir starten på något nytt då Elijah med tiden börjar bli mer empatisk. Han börjar plocka upp efter sig hemma och får bättre betyg i skolan. Till sist får han till och med ett basketstipendium i USA och blir proffsspelare.  Han visar stolt upp sina betyg via Skype som alla är A och B efter det amerikanska skolsystemet.

Trots denna solskenshistoria, pågår gatuvåldet hemma i Malmö. Elijahs två kompisar har börjat umgås i kriminella kretsar. Den ena spränger sig själv i luften då han försöker döda en barnfamilj och den andra skjuter en jämnårig pojke som visar sig vara son till en av Lunabbas vänner. Pojkarna skyller på Lunabba, eftersom de anser att det var orättvist att bara Elijah fick stöd av de vuxna.

Boken slutar till och med i ett otäckt transkriberat telefonsamtal då pojken som blev skjuten vädjar efter hjälp till 112 men får svaret att han inte kan ha blivit skjuten i huvudet om han kan ringa dem. Detta sker medan han ligger och förblöder bredvid sin mördade kompis som redan dött av skottskadorna.

”Blir du ledsen om jag dör?” är en viktig berättelse om våldet som pågår i vårt eget land och om invandrarkillarna som inte får det stöd som de behöver från samhället och blivit svikna av de vuxna. Boken handlar också om rasism och stereotyper då det är lätt att avhumanisera dem precis som Knausgård gjorde i sin bok, istället för att ge dem en röst.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok 24 oktober på Legimus.

Publicerat

Att leva med döden

”När Tilda öppnar dörren smiter Knut förbi Agnetas ben. Hon står upp framför Tilda. Blockerar ingången. fast hon är liten gör blicken henne stor. (…)

Dom är lika långa när Tilda har ytterskor på sig. Mu biigá, säger hon i det blonda håret. Drar med handen över dotterns rygg som för att säga allt blir bra fast allt är åt helvetet.” (sid 168)

”Kaffe med mjölk” är den samiska författaren Ella-Maria Nuttis debutbok. I denna berättelse får vi följa en samisk mor och hennes dotter. Fokuset ligger på vardagsdramatiken mellan dem men modern har en mörk hemlighet. Hon har bara några dagar kvar att leva eftersom hon har fått lungcancer efter år av kedjerökande.

Titeln refererar till hur stockholmare ofta dricker kaffe med mjölk eller trendiga latte. Detta kan tyckas som en liten obetydlig detalj men visar på hur dottern har förändrats sedan hon flyttade ned till Stockholm. Hemma i Gällivare/Jiellevárri dricker de kaffet svart och bittert och samerna har sin egen kaffekultur. Romanen handlar mycket om just detta, att det sker klassresor och kulturkrockar i nutid även inom Sveriges gränser.

Berättelsen har ett unikt språk med dialekt från Gällivare och ”hittepå” ord som lysrörsfint, fulperuk och argbanka. Som alla mammor och döttrar har de sina egna uttryck och ibland dyker även enstaka ord från deras modersmål upp. Ett språk som mamman inte har pratat på flera år men som hon aldrig har glömt trots att hon levt ett väldigt assimilerat liv.

Även om man som svensk inte kan relatera till samernas sorg så är igenkänningsfaktorn stor då berättelsens fokus ligger på vardagsrealismen utan att försköna varken livet eller döden.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via E-lib och som talbok via Legimus.

Publicerat

Me, Earl and the Dying Girl

”There was just something about her dying that I had understood but not really understood, if you know what I mean. I mean, you can know someone is dying on an intellectual level, but emotionally it hasn’t really hit you, and then when it does, that’s when you feel like shit.”

 

”Me, Earl and the Dying Girl” är en film baserad på boken med samma namn av Jesse Andrews. Andrews syfte med berättelsen var att beröra humor och sorg samtidigt på ett sätt som kändes naturligt och realistiskt. Författaren trycker på att många böcker om sorg eller döden handlar om att de lidande måste lära sig något vackert, vilket han ville undvika i sin berättelse.

Filmen handlar om den introverta gymnasieeleven Greg och hans enda vän Earl. De har varit vänner sedan barnsben men kommer från väldigt olika bakgrunder då Earl är mörkhyad, har många syskon och bor i ett fattigt område medan Greg är ensambarn och bor med sina föräldrar. Tillsammans gör de cyniska indie-filmer som gör narr av olika klassiker.

En dag berättar Gregs mamma att Rachel, en tjej som Greg känner ytligt, har fått leukemi. Hon anser att Greg och Earl borde bjuda in henne och muntra upp henne med sina filmer. Varken Greg eller Rachel är särskilt förtjusta i idén men försöker i alla fall umgås för att göra föräldrarna nöjda.

Det slutar med att Rachel trots allt blir kompis med Greg och Earl, då hon visar sig vara den enda som tycker att deras filmer är roliga. När Rachel börjar tappa håret efter sin behandling bestämmer Greg och Earl sig för att göra en film om henne.

Killarna försöker hålla sig positiva men Rachel blir bara sämre vilket blir jobbigt och stressigt för Greg som inte hittar inspirationen till filmen och dessutom måste ansöka till college trots sina dåliga betyg. Greg blir aldrig nöjd med filmen men börjar ifrågasätta sig själv efter att han hamnat i konflikt med både Rachel och Earl. Kanske är det trots allt tanken som räknas?

”Me, Earl and the Dying Girl” finns som film, ljudbok, talbok och som gruppuppsättning på engelska och svenska.

Publicerat

Hur mycket är ett bröst värt?

”För ett tag sedan kunde jag se den på baksidan av Femmanhuset. En gigantisk reklam för Cancerfondens satsning Rosa Bandet.

En naken kvinna i fyrtio-, femtioårsåldern blickade ner från reklamen mot förbipasserande trafik och gångtrafikanter.

En kvinna med bara ett bröst, med handen över det kvarvarande bröstet och ett prydligt ärr på den sidan där det andra bröstet hade suttit. (…) När kommer det vara okej att visa kvinnobröst?” (sid. 73-74)

Annelie Babitz berättar i sin självbiografi ”Inte bara ett bröst” om sin bröstcancer. Boken är skriven i dagboksform och sträcker sig från 4 november 2016 till 16 mars 2018. Hon fick sin bröstcancerdiagnos 27 september 2016 och blev meddelad att hon måste operera bort sitt högra bröst den 8 november 2016.

Babitz skriver om hur cancern och förlusten av hennes bröst påverkat henne psykiskt och fysiskt. Hon brottades med problem med självkänslan då hennes bröst betytt mycket för hennes sexualitet och könsidentitet. Samtidigt gick hon även igenom en relationskris med ex-pojkvännen som misshandlade henne, både fysiskt och verbalt. Babitz började gå i terapi för att bearbeta sina upplevelser.

Babitz, som tidigare varit involverad i porrindustrin, diskuterar kvinnlighet och sex; vad ett bröst symboliserar i dagens samhälle. Vem anses äga bröstet; kvinnan, barnen som hon ammar, hennes älskare eller samhället? Varför väljer vissa kvinnor att utsätta sig för livsfara för bröstens skull? Babitz berättar om sin bröstsyster, en väninna som hon lärt känna under sjukdomsperioden som också hade bröstcancer, som valde att behålla brösten vilket ledde till att hon eventuellt dog i cancer.

Babitz funderar också kring hur bröstcancer framställs i media, hur kvinnor ofta skuldbeläggs för sjukdomen. Som exempel nämner hon Sex and the city där en av karaktärerna, Samantha får bröstcancer vilket framställs som en bestraffning eftersom hon varit beroende av sex.

Babitz intervjuar också bröstkirurgen och forskaren, Jana de Boniface och överläkaren i onkologi, Per Karlsson. Hon ifrågasätter varför mastektomi fortfarande används, vilket är en metod från artonhundratalet för att avlägsna brösten, varför de inte satsar mer på att ge patienterna mindre fula ärr och vart alla pengar från Rosa Bandet egentligen tar vägen.

Som svar får hon att stora delar av pengarna från Rosa Bandet ska gå till att stötta kvinnorna efter operationerna, vilket Babitz ifrågasätter då de flesta bröstcancerforum på nätet är slutna. Hur ska de hjälpa de drabbade kvinnorna om de inte kan göra sina röster hörda? Babitz hoppas på att kunna stötta andra drabbade med hjälp av sin bok, som undviker att skönmåla cancern.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Publicerat

Slutet

”I ett oändligt universum, med oändliga möjligheter, är allt som händer osannolikt.

(…) Det var väl lättare att skjuta upp det till framtiden. Fast nu går ju inte det längre.”

 

Mats Strandberg är främst känd för Engelsforstrilogin (Cirkeln, Eld, Nyckeln) som han skrev i samarbete med Sara Bergmark Elfgren. Strandberg har nominerats till Augustpriset och fått god kritik för sina böcker som riktar sig till både vuxna och ungdomar.

Slutet är en preapokalyptisk berättelse där en komet dömt mänskligheten till sin undergång. Huvudkaraktären Simon är 17 år och har bara en sommar kvar att leva. Strandberg valde att fokusera på ungdomar eftersom det är i denna ålder som man står inför viktiga val inför vuxenlivet.

Strandberg uttrycker detta om sin historia:

”Jag förstod direkt att den här berättelsen måste handla om tonåringar. För dem ställs allt extra mycket på sin spets. Hur hinner man leva ett helt liv på bara några månader? Vilka vill de vara med när världen går under, sina föräldrar eller sina vänner? Vilka val gör de när sex och droger inte längre kan få långtgående konsekvenser?”

Det dröjer inte länge förrän samhället försöker anpassa sig efter den förebådande katastrofen. Kometen namngivs, fotbolls-VM arrangeras i förtid och en app för att dokumentera mänsklighetens historia för utomjordiskt liv utvecklas.

Karaktärerna finner olika strategier för att hantera ångesten inför döden. Vissa förnekar katastrofen likt de som förnekar klimatförändringarna. Andra anförtror sig åt religioner och sekter eller festar vilt och begår brott eftersom rättsystemet har kollapsat. Simon blir snart indragen i ett mordmysterium där han blir oskyldigt anklagad för mord på sin kompis. Var finns rättvisan när allt hopp är förlorat?

Persongalleriet är varierat med karaktärer som trots allt inte vill ge upp hoppet och fortsätter leva i nuet. Vi får träffa Lucinda som var döende i cancer innan kometen kom, som finner tröst i att hon inte längre är ensam med sin ångest och den gravida Emma som planerar sitt ofödda barns framtid.

Trots bokens tunga ämne, ligger fokus på psykologin bakom karaktärerna och hur de hanterar sina känslor. Simon sluter sig först invändigt och vill undvika kontakt med nära och kära eftersom det gör för ont men inser att hans liv är för kort för detta. Berättelsen trycker på vikten att fortsätta orka varje morgon och fånga dagen, vilket drar paralleller till verkliga problem som depression, självmord och krig.

Boken finns tillgänglig på svenska och som gruppuppsättning på vårt bibliotek. Finns även som e-bok via Bibblo.se och talbok via Legimus.