”De riktigt gamla invånarna bär med sig minnen från 1948 när palestinier i det som blev Israel drevs på flykt och flydde. Händelserna kallades Al Nakbar, katastrofen. Längtan till hemmen och hembyarna har gått i arv i generationer och många har behållit nycklarna till husen som de tvingades lämna och därefter ofta inte har fått möjlighet att ens återse. Nyckeln är en symbol för hoppet om att få flytta tillbaka.”
”På Västbanken intet nytt?: Att leva under långvarig ockupation” är en dokumentär fotobok som berör situationen för människorna som lever på det ockuperade Västbanken. Bilderna är tagna mellan 2011-2018.
Ockupation betyder att en militär stat besätter en annan stats territorium. I detta fall är det Israel som ockuperar palestiniernas områden. Palestinierna på Västbanken får inte vistas på vissa vägar om de inte har rätt färg på sina id-kort eller nummerplåtarna på bilarna. Israelisk militär har rätt att arrestera och med fysisk våld föra iväg palestinier oavsett om det finns bevis att de begått något brott eller ej.

På Västbanken finns 700 000 palestinier som drevs iväg från sina hem 1948 när Israel bildades. Mer än hälften av dem bor i flyktingläger. De är ofta väldigt trångbodda och hela släkten bor tillsammans.
Författaren Lena M Fredriksson har intervjuat flera palestinier angående deras situation. En av dem är snickaren Odai som förlorade sitt jobb efter att hans kusin dödades av militären på oklara grunder. Nu säljer han kaffe i ett stånd på gatan för att försörja hela släkten.
En annan respondent var Bassem Shousha som äger en olivodling. Flera av hans olivträd har blivit vandaliserade, någon har tänt eld på dem för att mota bort dem från området.
Fredriksson intervjuar även en sörjande far, Rafat Badran som miste sin 15-åriga son i en militärattack. Sonen Mahmoud var på väg hem i en taxi efter att ha besökt en nöjespark med sin kompisar. Taxin blev beskjuten då ungdomarna misstänktes ha protesterat mot militären genom att kasta sten på deras fordon, vilket visade sig vara falska anklagelser.
Militären har rätt att fängsla eller skjuta alla barn över 12 år om de misstänker ”brott”. En av offren var den 17-åriga Atta Sabah som blev skjuten i magen när han var 12 år efter att han råkade kasta sin ryggsäck över en mur där det fanns en israelisk bosättning som övervakades av soldater. Han överlevde men blev förlamad och hamnade i rullstol.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.


”De riktigt gamla invånarna bär med sig minnen från 1948 när palestinier i det som blev Israel drevs på flykt och flydde. Händelserna kallades Al Nakbar, katastrofen. Längtan till hemmen och hembyarna har gått i arv i generationer och många har behållit nycklarna till husen som de tvingades lämna och därefter ofta inte har fått möjlighet att ens återse. Nyckeln är en symbol för hoppet om att få flytta tillbaka.”




”Miah, du är en svart man. Du är en krigare. Men i vilken strid? undrade han alltid. Var fanns kriget? Sedan var det den där gången när han fick syn på en serieteckning med en apa som spelade basket och skämdes, som om den där apan på något vis var han. Och då insåg han att kriget pågick överallt omkring honom. ” (sid 15)


”A witness saw two youths burning railway or communications cable.



”Cats and humans have been partners for over ten thousand years. And what you realize when you’ve lived with a cat for a long time is that we may think we own them, but that’s not the way it is. They simply allow us the pleasure of their company.”
”Det värsta var att det kändes bekant. Påminde om pappas otäcka personlighetsförändring när ha dricker. (…) Inom mig finns den där lilla flickan som är så lättväckt, som fortfarande är rädd, även om hon växte upp och insåg hur patetisk hennes pappa är. (…) Mammas sätt att deala med mitt förhållande påminner om människorna i Jekylls värld. Det de inte förstår är skrämmande, och det är bäst att inte låtsas om. Så både Jekyll och Hyde påminner om mina föräldrar. Hurra.” (sid 47-48)
”There used to be horses, four of them, but early in the first season, we noticed how the Tox was starting to get inside them like it got inside us, how it was pushing their bones through their skin, how it was stretching their bodies until they screamed. So we led them out to the water and shot them.”
”En ny dag har börjat. Så här dags vaknar världen och dess kugghjul börjar snurra. Jag har själv blivit ett av kugghjulen som fortsätter att snurra runt. Jag har blivit en del i världens maskineri och fortsätter att snurra mig igenom den här tiden som kallas morgon.” (sid 10)