”Time to release Little Boy. At 8:15 they let it fall. The bomber pilot’s name was Paul. He’d named the airplane after his mom. Six hours back. No talk, still. None. Except: My God. What have we done?”
”On the Horizon” är en engelsk diktsamling av Lois Lowry (vinnare av Newberry Medal) som handlar om atombomberna som släpptes över Pearl Harbor, Hiroshima och Nagasaki. Boken är illustrerad av Kenard Pak.
Samlingen är baserad på Lowrys egna erfarenheter under andra världskriget eftersom hon växte upp i Hawaii och lekte på stranden i Waikiki när Pearl Harbor bombades. Hennes familj flyttade senare till Japan. En känsla av skam och olust har alltid funnits inom Lowry som känner sympati med dessa människoöden och ville hedra offren från båda sidorna.
Attacken mot Pearl Harbor skedde 7 december 1941. Lowry berättar om stridskeppet Arizona och besättningen som strök med. Hon la inte märke till skeppet den morgonen men på ett videoklipp som hennes familj spelade in, kunde man se skeppet försvinna mot horisonten, på väg mot sin undergång. Ett av offren var Jake Anderson. Han och hans tvillingbror var båda på skeppet. Endast en överlevde. Brodern John bad att få bli återförenad med sin brors aska när han dog vid 95 års ålder.

”Shinichi Tetsutani played that morning, riding his red tricycle.
When his parents found him, he was still gripping the handlebar. He was so proud of his red tricycle.
Shin-chan, they called him. They buried him in the garden, and with him, they buried his red tricycle.
He called it his friend. Tomodachi.”
6-9 augusti släpptes atombomberna ”Little Boy” (Hiroshima) och ”Fat Man” (Nagasaki). När bomberna exploderade såg de ut som ett svampmoln. Över 200 000 människor omkom. Ett av offren var Shin-chan, en liten pojke som var ute och cyklade. Han hade fortfarande stödhjulen på sin cykel. Resterna av den lilla röda cykeln finns idag på museum. Även idag dör folk i Japan i cancer på grund av strålningarna av atombomben.
Lowrys far jobbade inom militären på ett sjukhusskepp vid namn ”Hope” på ön Tinian. Vad han inte visste var att de lastade in bomben som skulle fällas över Hiroshima som hämnd…
Lowry har lidit av nationell skam under hela sitt liv och alltid känt sig som en gaijin (utlänning). När en japansk kvinna ger henne komplimangen kirei (vacker) en dag för hennes vackra blonda hår, hör Lowry bara kirai (”Jag hatar dig”). Hon cyklar förbi grannpojken Koichi och vill bli vän med honom men de är för olika. När de träffades flera år senare när de båda var gamla, kom Koichi fortfarande ihåg hennes gröna cykel.
Diktsamlingen finns att låna på engelska på vårt bibliotek. Boken har även blivit nominerad för Goodreads Choice Awards för ”Best Poetry 2020”.


”Time to release Little Boy. At 8:15 they let it fall. The bomber pilot’s name was Paul. He’d named the airplane after his mom. Six hours back. No talk, still. None. Except: My God. What have we done?”
”Det går inte att vara sig själv som kvinna i den här världen, man måste gömma sig och kompromissa, annars kommer dom efter en, så är det bara. Dom hyllar målningarna för att dom tror att det är en kille som gör dom, men tror du reaktionerna hade varit likadana om det var en brud?”
”Tänker på den lilla notisen i någon av kvällstidningarna om den döda människa som hittats i skogarna i Gävletrakten. Med hjälp av tandkort identifierades personen. Det var den kvinna som förmodligen förskingrat många miljoner av kommunens pengar. Inget brott misstänks i samband med dödsfallet.
”Miah, du är en svart man. Du är en krigare. Men i vilken strid? undrade han alltid. Var fanns kriget? Sedan var det den där gången när han fick syn på en serieteckning med en apa som spelade basket och skämdes, som om den där apan på något vis var han. Och då insåg han att kriget pågick överallt omkring honom. ” (sid 15)
”A witness saw two youths burning railway or communications cable.



”Cats and humans have been partners for over ten thousand years. And what you realize when you’ve lived with a cat for a long time is that we may think we own them, but that’s not the way it is. They simply allow us the pleasure of their company.”
”There used to be horses, four of them, but early in the first season, we noticed how the Tox was starting to get inside them like it got inside us, how it was pushing their bones through their skin, how it was stretching their bodies until they screamed. So we led them out to the water and shot them.”
”Jag tänkte på det hela tiden. Hur någon som alltid har funnits bara kan försvinna.”
”Mormor kunde slå till ordentligt i huvudet på en med sin bibel om hon kände för det. En gång sa jag till och med: ”Jag tror inte att Gud ville att den där fina boken skulle fungera som ett vapen, mormor.” Hon skrattade gott och sa: ”Den är inget vapen – jag råkade bara ha den nära till hands.”