Etikett: självmord

Publicerat

Män som hatar kvinnor

”Jag börjar fantisera om en värld där kvinnor är rädda för mig.”

 

”Incel” är skriven av överläkaren och psykiatrikern Stefan Krakowski.  Han har wallraffat (använt en falsk identitet) för att undersöka incel-rörelsen. En incel (engelska: involuntary celibate) är en vuxen man som aldrig haft en sexuell relation och därmed blivit bitter och hatisk mot alla kvinnor. De flesta incel-män tenderar också att ha högerextrema åsikter (rasism, homofobi, transfobi etc.).

Ironiskt nog myntades begreppet ”incel” år 1997 av en kvinna som gick under namnet ”Alana”. I början hade inte termen samma laddade betydelse som idag utan användes bara av de som hade svårt med kärleksrelationer. ”Alana” lämnade forumet när hon insåg att hennes problem bottnade i att hon egentligen var lesbisk, vilket ledde till att termen hamnade på villovägar. Ett fåtal incel-män motsätter sig den nya incel-rörelsen och menar att de inte hatar någon utan bara är ensamma och mår psykiskt dåligt.

Krakowski har undersökt olika forum på nätet både svenska och amerikanska, där incel-männen träffas och interagerar med varandra. De har en unik subkultur med sina egna slang och konspirationsteorier. Grupptrycket är starkt och endast ett fåtal utvalda får tillgång till dessa forum, efter ha genomgått ett test som visar att de uppfyller vissa kriterier. Incel-männen är väldigt kritiska mot svenska medier som de anser är vinklade.

Även våld och mord har förekommit t.ex. identifierade sig massmördaren Elliot Rodger (2014 Isla Vista killings) som en incel. Ofta är det ensamma gärningsmän som begår dessa attacker, det finns ingen organiserad ledning vilket gör det svårt för polisen att övervaka dem. Majoriteten av alla incel som begår terrorattacker har däremot skrytigt om sina planer på sociala medier innan brottet ägde rum.

Krakowski intervjuar flera incel-män, en kvinnlig incel (femcel) samt en kvinnlig sexarbetare som har incel-kunder. Han drar kopplingar till olika diagnoser och funktionsvariationer. Många incel-män befinner sig inom autismspektrumet, är deprimerade och diskuterar online hur de bäst ska ta sina liv.

Det finns ett utpräglat självhat bland dessa män, som ofta värdesätter det fysiska utseendet allra högst. En grupphierarki existerar där de ”snygga” männen står högst upp i samhället (chad) medan de ”fula” männen står längst ned (incel).

Detta vi-och-dom tänk leder till osannolika konspirationsteorier som sprids på nätet för att rättfärdiga kvinnohatet och rasismen. Incel-männen riktar ofta sitt hat mot par där kvinnan är ljus och mannen är mörkhyad eftersom de anser att dessa män felaktigt har överträffat dem.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på svenska. Läs även ”Thailandssvenskarna” med liknande teman, där författaren också har wallraffat.

Stefan Krakowski medverkade även i Bokmässan 2021 i programmet ”Incel, kris och konspiration”.

Publicerat

Samernas sorg

”Kistan stod tung på gården utanför Hannas och Antes hus. Vit och enkel utan kransar på. Mattias kunde knappt titta på den. (…)

Lasses svägerskor och några gamla släktingar prasslade med papper, det skulle sjungas på samiska. Men de flesta kunde texterna utantill, de äldre kunde ändå inte läsa på sitt eget språk. (…)

Mattias såg att áhkku inte sjöng. Hon knep ihop munnen och stirrade rakt fram, ut mot vägen. Hennes broscher var slarvigt fastsatta. (…) Alla andra var perfekta. Mattias hatade allt. Men där stod han själv och var likadan, rak i ryggen som han blev med kolten på.”

”Stöld” är en samisk roman av Ann-Helén Laestadius. Detta är hennes första roman då hon tidigare skrivit romantiska ungdomsböcker som ”Sms från Soppero” som handlade om unga samer och hur de förhåller sig till sin identitet.

I denna roman får vi följa den samiska flickan Elsa i olika skeende i hennes liv. Berättelsen utspelar sig i Norrland och börjar med att Elsa utsätts för ett hatbrott  då hon blir av med sin första ren som hon var väldigt stolt över. Trots att hon bara är 9 år utsätts Elsa för dödshot av den rasistiska förövaren, vilket påverkar hennes psykiska hälsa.

Förövaren är från Tornedalen och anser att han har rätt att jaga ren trots att det är samerna som äger dem. Han skär av renens öra med Elsas samiska märke, som blir en symbol för förtryck då Elsa har örat med sig i vanten hela tiden, som påminner henne om skammen över att vara annorlunda.

Hon blir tystlåten och vågar inte berätta för någon att hon sett sin ren bli plågad till döds även när pappan tar henne till polisen för att vittna. Elsa som är religiös, börjar skuldbelägga sig själv då hon tror att det är hon som är skyldig till  renens död och därför kommer att hamna i helvetet.

Hatet hänger ständigt över Elsa och hennes familj då de får utstå rasistiska kommentarer och mikroaggressioner för sitt samiska ursprung. Allt från nedsättande skällsord som ”lapp” och renar som plågas till döds av tjuvjägare för köttets skull. Polisen bortprioriterar hatbrotten och anser att de har annat att göra. Som en utsatt minoritetsgrupp får de inget stöd av samhället.

Rasismen är inte det enda problemet som Elsa och hennes familj brottas med. Elsas mor är inte 100 % same utan har bara delvis samiskt påbrå och räknas därför som en så kallad ”rivgu”. Trots detta har mamman själv valt att identifiera sig som same och bär stolt sin kolt. Även klimatförändringarna hotar då renarna inte kan beta längre då skare bildas på marken. 

Som flicka påverkas Elsa av samernas könsroller då hennes bror Mattias anses vara den som borde ta hand om renarna även om Elsa också vill vara delaktig. Även männen påverkas av könsrollerna då de präglas av en slags macho-kultur som gör det svårt att visa känslor och vara sårbar.

Därför är psykisk ohälsa vanligt och självmordsstatistiken hög. Mattias kompis den skojiga och utåtriktade Lasse, är en av dem som förlorar kampen då han som ung same inte längre ser något hopp inför framtiden och till sist tar sitt liv.

Författaren berättar i intervju med ”Vi Läser” (nr 1, 2021) att trots att hon själv är same, har hon varit rädd för att skildra samerna på ett felaktigt sätt eftersom de är en utsatt minoritet. Hon bor numera i Solna och är inte renskötare själv men hon har flera släktingar som bor i norr och har renar, som hjälpt henne med research då hon fått följa med ut i renskogen.

Laestadius inspirerades också av ”Girjasdomen” som fattades förra året och innebar att samebyn Girjas nu bestämmer över jakten i området. Detta ledde till en våg av näthat och tjuvjakt. Författaren ville belysa samernas nutida problem.

Boken finns på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via Bibblo.se och som talbok via Legimus. Laestadius inkluderar även nordsamiska ord i boken eftersom hon själv inte fick lära sig sitt modersmål när hon var barn. Läs även ”Himlabrand” av Moa Backe Åstot som också handlar om samernas könsroller men med ett HBTQ-perspektiv.

Ann-Helén Laestadius medverkade i Bokmässan 2021 i programmen: ”Stöld – en historia som måste berättas”, ”Samiskt ursprung”, ”Samiskt liv – traditioner i en ny tid” och ”Inifrån Sápmi”.

Publicerat

När mammor dör

När mammor dör”Blev allt bara svart? Nej. Men i sorgens bekanta rum vandrar jag hemvant inom mig själv. De dunkla rummen är en del av mig, vägg i vägg med alla mina ljusa minnen.”

 

”När mammor dör” är en antologi om 31 kvinnor som mist sina mödrar och sorgearbetet som sker därefter.  Mammorna har gått bort på grund av olika orsaker: självmord, fysisk sjukdom eller olyckor.

När Charlotte Sirc förlorade sin mamma i en trafikolycka när hon var 15 år saknade hon litteratur om ämnet och bestämde sig i vuxen ålder att göra denna bok eftersom hon vill stödja andra som har liknande upplevelser.

”Hon levde med ena foten på gaspedalen och ville alltid vidare. (…) Hon körde utan säkerhetsbälte men det var så hon levde sitt liv. Snabbt, självsäkert och oftast på väg någonstans, då var hon som lyckligast. Min snygga mamma i högklackat och med bilhandskarna på.”

Vi får möta olika kvinnor mellan åldrarna 18 – 77 år som alla har olika erfarenheter trots att alla delar sorgen av att ha mist en mor. Dåtidens könsroller och tabun kring psykiskt ohälsa påverkade (och i vissa fall fortfarande påverkar) hur omgivningen regerade på moderns bortgång.

Flera döttrar uppger att de känt sig som hushållerskor eftersom deras manliga släktingar inte velat ta över hushållsarbetet efter moderns död, då de ansett att det var en kvinnosyssla. Flera av döttrarna har också känt sig ensamma då de inte haft en mor att prata om känslor med och har upplevt sina fäder som kalla.

”Annika, sa han, det har hänt en hemsk olycka och mamma kommer inte hem igen. (…) Mitt nästa minne är från några timmar senare då pappa och jag märkligt nog åkte och köpte de där nya kläderna till mig. Varför gjorde vi det? Det kan jag än i dag inte förstå men jag minns klart och tydligt de blå skorna vi köpte.”

En av döttrarna berättar om sin mor som begick självmord när hon var två år. Hon fick först veta om detta efter att grannpojken skvallrat om att hennes död inte var en olycka eftersom mamman valde att svälja tabletter och avsluta sitt liv. När hon konfronterade sin far och bror om detta blev hon endast bemött med kyla. De konstaterade bara att det var sant och gick sedan iväg medan hon själv stod kvar med flera frågor och känslor.

Flera av döttrarna berättar också att det ofta funnits andra släktingar som begått självmord innan modern, oftast en morfar. De trycker på vikten av att diskutera känslor och psykisk ohälsa och känner sig hoppfulla att vården har förbättrats markant sedan de var barn.

Boken finns tillgänglig för utlån på vårt bibliotek.

Publicerat

Det andra könet

”Det går inte att vara sig själv som kvinna i den här världen, man måste gömma sig  och kompromissa, annars kommer dom efter en, så är det bara. Dom hyllar målningarna för att dom tror att det är en kille som gör dom, men tror du reaktionerna hade varit likadana om det var en brud?”

 

”Paradiset ligger under mammas fötter” är Gina Dirawis debutroman. Titeln är ett citat från profeten Muhammed. Dirawi berättade på bokmässan 2020 under seminariet ”Våga skriva en bok!” att hon tolkar citatet som feministiskt eftersom det talar emot patriarkatet. I hennes berättelse har hennes karaktärer väldigt olika och komplicerade relationer med sina mödrar vilket påverkar dem och formar deras identiteter.

Dirawi är mest känd som  programledare, komiker, artist och skådespelare. Hon är född i Sverige men har har palestinska rötter. Dirawi är känd på YouTube för sina satiriska videoklipp som fokuserar på feminism och stereotyper angående invandrare och muslimer. Tyvärr har hon också blivit mordhotad flera gånger av personer som inte accepterar hennes åsikter. Hon blev även hotad av kristna svenska tittare då hon var jul värd under julen 2015 eftersom hon är muslim.

Berättelsen handlar om två muslimska tjejer Mona och Mila och utspelar sig växelvis i Norrland och i ett palestinskt ”ghetto” i Beirut. Dirawi tar upp fler viktiga ämnen i boken som feminism (från olika perspektiv), främlingsfientlighet, kulturell appropriering, sexuella trakasserier, arrangerat äktenskap, hedersmord och psykiskt ohälsa.

Mona och Mila är varandras extrema motsatser. Mona är en bisexuell liberal feministisk konstnär som protesterar mot pariakatet med sin uppseendeväckande och vulgära konst. Mona är en duktig muslimsk flicka som bär hijab, har otroligt höga krav på sig själv och siktar på att komma in på läkarlinjen. Trots sin vänskap ser tjejerna varandra som överdrivna extremister.

När Mila misslyckas med att komma in på läkarlinjen, får hon en psykos och försöker ta livet av sig genom att köra in i ett träd. Medan detta sker ber Monas mor, som är dödligt sjuk, att bli begravd i ett palestinskt flyktingläger. Mona beger sig utomlands utan att Mila är medveten om detta vilket leder till att hon känner sig övergiven, vilket i sin tur försvårar hennes psykiska ohälsa. Hon blir inlagd på psyket men fortsätter förneka sina problem och ser ned på de övriga patienterna.

Samtidigt får vi följa Nour som är Monas släkting i Beirut. Staden är fylld av korrupta män som styr kvinnorna med en järnhand. Hedersmord och våldtäkt är vanligt i lägret och det är alltid kvinnorna som får skulden eftersom de inte har samma rättigheter som männen. Mona får inte ens närvara vid sin egen mors begravning på grund av att hon är tjej och blir tvungen att klättra upp på en balkong med en kikare för att se sin mor bli nedsänkt i marken av främmande män.

När Mona protesterar mot orättvisorna genom att måla en satirisk väggmålning av en av tyrannerna, blir hon viral på internet vilket leder till upplopp i staden. Straffet blir att kvinnorna inte längre får gå ut själva utan manligt sällskap, vilket Nour och Mona inte kan acceptera. De planerar en kupp och skaffar fram vapen för att lura förövarna att konstnären blivit skjuten men allt går inte som planerat. Nour, som är lesbisk och bitter över att hennes flickvän blivit bortgift till en utländsk äldre man, vill använda dessa vapen för att hämnas istället.

”Paradiset ligger under mammas fötter” är trots de allvarliga ämnena som Dirawi diskuterar en humoristisk berättelse. Författaren använder sig av mycket galen humor och sätter sina karaktärer i absurda situationer och diskussioner. Kulturkrockar sker men samtidigt med glimten i ögat. Observera dock att boken innehåller en hel del grafiska beskrivningar om kroppsliga vätskor, svordomar, självskadebeteende och självmord.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek, som e-bok via Bibblo.se och som talbok via Legimus.

Publicerat

När kommunikationen brister

”I think I’ve figured out Shoko Nishimiya’s true identity.

She isn’t just an alien raised in a different culture.

She is an intruder sent to bring harm to our class.”

 

”A Silent Voice” är en manga-serie som handlar om en döv japansk flicka, Shoko och hennes mobbare Shoya. Shoko börjar ny i klassen och utmärker sig direkt när hon försöker kommunicera eftersom hon talar annorlunda än de andra barnen på grund av sin funktionsvariation. Detta medför att hennes klasskamrater, framförallt Shoya, tycker hon är konstig och jobbig när hon inte klarar av att hänga med i de andra barnens diskussioner och skolkören.

Review of A Silent Voice / Koe No Katachi by Yoshitoki Oima

Shoko får inte heller något stöd från de vuxna i hennes närhet. Hon utsätts för mikroaggressioner då till och med klassföreståndaren ibland skrattar åt de nedsättande skämten om Shokos funktionsvariation. Läraren saknar kunskap om dövhet och anser att det är onödigt att försöka lära sig att kommunicera med Shoko på hennes modersmål japanskt teckenspråk, även när Shokos enda kompis, Miyoko frivilligt anmäler sig.

Review of A Silent Voice / Koe No Katachi by Yoshitoki Oima

”A Silent Voice” handlar framförallt om kommunikation och fördomarna som uppstår när den misslyckas. När Shoko blir tvungen att byta skola är rollerna plötsligt ombytta då de andra eleverna börjar mobba Shoya istället vilket leder till depression och självmordstankar. Han utvecklar så småningom svårigheter att kommunicera med andra människor på grund av hans psykiska ohälsa, vilket i sig blir ett funktionshinder även om det är osynligt och inte fysiskt.

Review of A Silent Voice / Koe No Katachi by Yoshitoki Oima

Shoya, som insett sitt misstag, och nu kan relatera till Shokos situation bestämmer sig att han vill förändras och bli bättre på att kommunicera med andra. Han bestämmer sig att lära sig teckenspråk och leta redan på flickan som han mobbade under sin barndom så att han kan be om ursäkt.

14 maj är Teckenspråkets dag. Den svenska riksdagen tog ett historiskt beslut den 14 maj 1981, då man officiellt erkände teckenspråket som de dövas första språk. Att få tala sitt eget språk var viktigt för de dövas mänskliga rättigheter och demokratin. Sverige var det första landet i världen som officiellt erkände teckenspråket som språk.

Men varför är det så viktigt att erkänna teckenspråket?

Enligt uppgifter från 2018 finns det endast 30 000 personer som talar teckenspråk i Sverige. Detta leder till segregation då döva har svårt att kommunicera utan mobilen eller penna och papper, vilket gör det svårt för dem att komma in på arbetsmarknaden och delta i sociala sammanhang.

(Källa: Sveriges Dövas Riksförbund)

Publicerat

Ärr för livet

50673304”Mina små, ni som älskar min kropp. Som vill somna under mina armar, som kryper närmre när det blåser. Det blev så tydligt när ni föddes och lades direkt vid mitt bröst. (…) Med en liten söt mun mot det bladformade, vita ärret efter ett sår som ingen brydde sig om att få sytt. Det var då och det var nu, livets bästa och värsta möttes hud mot hud.” (sid 7)

”Ärr för livet” är Sofia Åkermans självbiografin som handlar om hennes tonårstid då hon blev inlagd på en barnpsykiatrisk akutavdelning i Lund. Åkerman hade anorexi men mådde bara sämre när hon lades in på avdelningen. Så småningom övergick hennes sjukdom till både psykos och självskadebeteende. Hon är idag 35 år, frisk och mamma till två små barn.

Åkerman arbetar idag som jurist och sjuksköterska och har tidigare gett ut böckerna ”Zebraflickan”, ”För att överleva” och ”Slutstation rättspsyk” som alla berör psykisk ohälsa.

Åkerman var 15 år när hon lades in på avdelningen. Hon och hennes familj hade inte förväntat sig att hon skulle bli kvar där i två år. De trodde att hon bara skulle vara där några dagar för att gå upp lite i vikt eftersom hon inte längre klarade av att äta själv.

När Åkerman blev inlagd på 90-talet fanns det många felaktiga uppfattningar om psykisk ohälsa. Flera vårdare var övertygade om att det fanns en koppling mellan all sorts psykisk ohälsa och övergrepp. Åkerman hade däremot aldrig blivit utsatt för övergrepp vilket medförde att hon mådde ännu sämre när personalen anklagade hennes familj.

Författaren berättar att det fanns flera tjejer på avdelningen som mådde psykiskt dåligt och inte kunde skilja på verkligheten och de falska minnen som de fick inplanterade av vårdarna. Åkerman jämför detta med hjärntvättning och föråldrade förhörstekniker då oskyldiga blivit manipulerade att erkänna brott som de inte har begått.

Åkerman blev så småningom utskriven från vårdavdelningen och fick komma hem igen. Hon försöker gå tillbaka till vardagen men de tidigare kompisarna håller sig på avstånd eftersom de är rädda att hon ska få en psykos igen. Trots att hon blev inbjuden till fester, slutade det ofta med att hon trots allt inte kunde gå eftersom ansvaret på de jämnåriga kompisarna blev för stort.

”Min teatergrupp, min älskade teatergrupp. Jag hade inte tänkt fira min födelsedag. Men mina vänner tyckte inte att jag skulle vara ensam när jag fyllde år. Vännerna satt på stolarna och på borden. Det stod gympaskor under landstingsofforna, det var girlanger i droppställningen.”

Åkerman försökte återfinna sin passion för teater igen genom att börja i teatergruppen Lukkan tillsammans med några yngre tjejer men ångesten tog över igen. Hon fick en panikattack mitt under föreställningen och blev hämtad av ambulans. Ätstörningarna hade gett henne kaliumbrist och försvagat hennes syn och andra kroppsliga funktioner. Trots detta bemöttes hon med kyla och oförstånd av vårdpersonalen som menade att hon bara hade sig själv att skylla.

Författaren kritiserar Socialstyrelsen och berättar om hur unga tjejer blivit tvångsvårdade inom rättspsykiatrin utan att ha begått något slags brott mot lagen. Åkerman kritiserar också behandlingsmetoderna och personalens bristande kompetens.

”Alla bandmedlemmar som satt på sexualbrottsavdelningen, utom en som var dömd för mord. Lina, som hade hunnit fylla arton år, vägrade acceptera att bandet var en möjlighet reserverad för männen och lyckades bli klinkbandets första kvinnliga medlem. Mördaren blev hennes ”morfar”. Han sa till Lina att om någon av de andra försöker något, du vet vad, då kommer du direkt till mig! Men det gjorde ingen. Lina föreslog ett nytt namn – Heavy Metal – och sexualbrottsavdelningen designade en bandlogga som tejpades fast på basen föreställande en bystig sjuksköterska med en spruta.”

Hon berättar om en brand som skedde på Rättpsykiatriska regionkliniken i Växjö den 1 augusti 2003, då flera unga tjejer blev inlåsta på grund av dåliga rutiner och brann inne. En av dem som nästan omkom var hennes vän Lina som hade bott på samma avdelning innan hon blev förflyttad.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek.

Publicerat

Under ditt finger

”Det känns inte som om det är jag som ligger här. Inte hon från tionde våningen i höghusområdet. Hon som ler vänligt när grannkvinnorna pratar om förlovning, falafel och parabolantenner. Det är en annan flicka, som med bultande hjärta ligger här bredvid Thea. Och hon vill röra vid Theas hår. Och hon gör det. ”

”Under ditt finger” av Kristina Aamand är en ungdomsroman om hedersvåld och förtryck mot muslimska unga tjejer. Aamand är en dansk författare som har skrivit flera böcker sedan 2007 men ”Under ditt finger” är den första som översatts till svenska.

Titeln är ett arabiskt talesätt: ”Du vill inte hamna under mitt finger. Uppför dig ordentligt, annars kommer folk att peka finger åt dig”. Huvudpersonens Sheherazade är döpt efter konkubinen från ”Tusen och en natt” som varje kväll måste hitta på ny en  saga för kung Shahriâr för att slippa avrättas.

Sheherazades liv är baserat på lögner. Hon ljuger för både sig själv, sina klasskamrater och sin familj. Egentligen vill Sheherazade inte leva efter islams regler, hon vill sluta bära slöja, röka, dricka alkohol och festa på kvällen precis som de andra tonåringarna i hennes ålder. Hon vill bara vara en vanlig tonårstjej och hålla på med sina fanzines som är en blandning mellan ett collage och en tidning.

Hon har också börjat ifrågasätta sin sexuella läggning då hon börjar bli romantiskt och sexuellt attraherad av sin bisexuella tjejkompis Thea. När mamman ertappar henne tillsammans med Thea blir Sheherazade tvungen att tala med en vis muslimsk man som berättar om blommor och bin och hur äktenskapet med mannen är en muslimsk kvinnas enda funktion.

Sheherazades familj präglas av pappans sjukdom. De flydde från kriget när Sheherazade var 7 år efter att pappan blivit fängslad och torterad efter att ha protesterat mot diktaturen i en av sina diktsamlingar. Pappan lider av PTSD vilket leder till att han får raseriutbrott så fort han blir påmind om krigets våld oavsett om det är musik från grannarna eller otäcka nyhetsinslag på teve. Han är våldsam, förstör möbler och misshandlar mamman som mår psykiskt dåligt och är självmordsbenägen.

Sheherazade blir vän med Sohane, en 17-årig knubbig muslimsk tjej som tidigare varit gift med en man som misshandlade henne. När Sohane begår självmord och familjen försöker mörka det får Sheherazade till slut nog och flyr till flickvännen Thea.

”Under ditt finger” är en berättelse som berör situationen för muslimska arabiska kvinnor i Danmark. Rasism och nationalism har på senare tid blivit större problem i Danmark särskilt då några politiker inom Dansk Folkeparti uttryckt negativa åsikter gentemot invandrare. Berättelsen har fått viss kritik för att Sheherazades klasskompisar och lärare framstår som överdrivet oförstående till att hon har slöja och att hennes mamma vägrar låta henne sova i samma stuga som pojkarna under skolresan.

”Under ditt finger” finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Publicerat

Girl

”I made it through my darkest, most challenging times. I am a professional dancer and a unique, brave, strong woman that knows exactly who she is and what she wants. Now, I can proudly say that I am transgender.” – Nora Monsecour

 

”Girl” är en film med HBTQ-tema av den homosexuella filmregissören Lukas Dhont. Berättelsen är baserad på en verklig transperson, Nora Monsecour. Hon var tidigare ballettdansös men dansar numera modern dans i Tyskland. Dhont och Monsecour träffades i 15-årsåldern då de ännu inte kommit ut med sina identiteter och hittade stöd hos varandra. ”Girl” är Dhonts hyllning till Monsecour and hennes dans.

Filmen handlar om den 15-åriga Lara (spelad av balettdansösen Victor Polster) och berör puberteten och det tuffa klimatet inom balettvärlden. Lara har just börjat ta hormoner men de har inte börjat verka ännu vilket medför att hon känner sig annorlunda än de andra tjejerna. Hon har svårt att kontrollera sin kropp när hon dansar balett på grund av hennes fysik. Lara skäms för att visa sitt könsorgan för de andra tjejerna i omklädningsrummet och försöker tejpa för det vilket leder till blödningar och infektioner efter danslektionerna.

Lara har en pappa som stöttar henne och gör sitt allra bästa för att få henne att inse att hon duger och har talang. Ingen mamma syns till och pappan får ensam ta hand om sin deprimerade tonårsdotter och hennes sexåriga lillebror som fortfarande inte förstått att hans storasyster inte längre heter Victor. Trots att hon har en kärleksfull familj har Lara svårt att prata om känslor. När hon blir mobbad och förnedrad av de som hon trodde var hennes tjejkompisar, gör Lara allt hon kan för att pappan inte ska få veta eftersom hon är rädd för att ytterligare tynga ned honom.

Detta slutar tyvärr olyckligt då Lara börjar hålla inne sina känslor vilket till slut leder till självmordstankar och självskadebeteende. Detta illustreras i en otäck scen då Lara skär i sitt könsorgan med en sax men ångrar sig och ringer ambulansen. Hon får hjälp av ambulanspersonalen och sin pappa. Efter denna olyckliga händelse försöker Lara trots allt kämpa på och gå vidare med sitt liv och sin könskorrigerande behandling.

”We made a film with some hard, honest scenes. Scenes that might be disturbing to watch, but that are crucial to show. I do not want to sugarcoat my experiences or hide away my darkest thoughts. I shouldn’t have to — they are real and not uncommon in the trans community. Though my story does not include this final event, it’s a thought that lingered in my mind every day. 

Girl also shows the importance of a loving and supportive home, like the home I was fortunate to grow up in. Children should be able to talk openly with their family and their friends. Girl is not a horror movie — it has a message of courage, bravery and passion. ” – Nora Monsecour

Filmen har fått både positiv och negativ kritik. Valet av skådespelare har kritiserats då Victor Polster som till slut blev utvald till rollen som Lara inte själv är en transperson. De fanns sex tjejer som provspelade rollen som Lara men inte valdes ut på grund av att deras balettkunskaper inte höll måtten enligt Dhont. Kritikerna anser däremot att det är fel att skådespelarna som identifierade sig som transpersoner inte fick en chans till rollen och tycker det är synd att så många HBTQ-berättelser fokuserar på psykisk ohälsa istället för att normalisera HBTQ.

Monsecour har bemött kritiken och argumenterar att Lara inte representerar alla transpersoners upplevelser utan är en personlig berättelse baserad på hennes egen tonårstid då hon mådde väldigt dåligt psykiskt. Monsecour trycker på att självskadebeteende och självmord hos tonåringar ofta är impulsivt och att det därför är viktigt för omgivningen att vara uppmärksam på alla tecken.

Filmen har franskt och flamländskt tal med svenska undertexter. Filmen finns tillgänglig för utlån på vårt biblioteket. Observera att filmen innehåller scener som berör känsliga ämnen som självskadebeteende, könsdysfori, nakenhet och sexualitet.

Publicerat

Teckenspråkets dag

14 maj är Teckenspråkets dag. Den svenska riksdagen tog ett historiskt beslut den 14 maj 1981, då man officiellt erkände teckenspråket som de dövas första språk. Att få tala sitt eget språk var viktigt för de dövas mänskliga rättigheter och demokratin. Sverige var det första land i världen som officiellt erkände teckenspråket som språk. (Källa: Sveriges Dövas Riksförbund)

Här är några boktips på böcker med döva karaktärer:

”Vad sa du?” av Ida Bäckström

I denna biografi berättar Ida Bäckström om sin dövhet. Bäckström drabbas av plötslig dövhet först på det ena örat och sen på båda öronen.  Hennes tillvaro förändras helt, vilket påverkar hennes jobb som frisör och hennes fritidsintressen. Bäckström blir tvungen att anpassa sig efter sin funktionsvariation och skaffa cochlea-implantat. Bäckström reser till Bali och Nepal för att hitta sig själv och bearbeta sin känslor.

 

”Seger – En dövhistorisk seriebok” av Viktor Jägerlund

Viktor Jägerlund är en döv serietecknare och berättar i denna seriebok om de dövas historia. Boken är lättläst och sammanfattar kort hur teckenspråket legaliserades och uppkom. Teckenspråket antas vara ett av världens första språk eftersom det användes när grottmännen kommunicerade med varandra under jakt.

 

”A Silent Voice” av Yoshitoki Oima

En mangaserie om en japansk döv flicka, Shoko. Hon börjar ny i klassen och blir snabbt favorit-offret för mobbaren Shoya och resten av klassen. Hon tvingas byta skola på grund av mobbningen, vilket leder till att klassen istället börjar mobba Shoya. Sju år senare lider han av depression och självmordstankar. Han har starka skuldkänslor gentemot den döva flickan som han mobbade och bestämmer sig lära sig teckenspråk för att kunna be henne om ursäkt.

Publicerat

En mörk berättelse om krigets gråzoner

”Min brors kista sänks ner i gropen och ett kors med mitt namn, bara annorlunda stavat, sätts sedan på graven. (…) Jag tittar på korset med namnet Claus och tänker att jag borde byta ut det mot ett annat kors med namnet Lucas. (…) Tåget är nog ingen dum idé.” (sid 426)

 

Agota Kristof (f. 1935 – d. 2011) var en exilförfattare från Ungern som skrev för att överleva. I sin självbiografi ”Analfabeten” berättar hon om flykten från sitt hemland efter Ungernrevolten 1956. Av alla sina personliga tillhörigheter prioriterade hon att ta med sig en tjock ordbok och en anteckningsbok. Kristof skrev flera politiska texter, i hopp om att kunna skapa en förändring i samhället.

Hon kunde inte överleva genom att skriva på sitt modersmål ungerska utan var tvungen att översätta sina texter ord-för-ord på franska. Kristofs unika sätt att skriva har influerat många författare bland annat den japanska författaren Haruki Murakami som skriver både på sitt modersmål och engelska. I sin självbiografi ”Författare till yrket” berättar Murakami om hur han influerats av Kristof:

”Franskan var ett främmande språk hon hade lärt sig som vuxen (eller snarare blivit tvungen att lära sig). Men genom att skriva på ett främmande språk lyckades hon skapa en helt egen, ny litterär stil. Den fina rytmen i de korta meningarna, det enkla, raka uttryckssättet, de exakta beskrivningarna utan eftertänksamma utvikningar. Ändå lyckades hon skapa en gåtfull atmosfär, en känsla av att något mycket viktigt som inte är utskrivet döljer sig i texten.” (sid 36, Författare till yrket, Haruki Murakami)

Det abstrakta, det som inte står utskrivet, utan ligger dolt mellan raderna är precis det som utmärker Kristofs trilogi som innefattar tre kortromaner; ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. Trilogin är en mörk fiktiv berättelse men är också ett vittnesmål på krigets grymhet från en överlevares perspektiv. Fokus ligger på hur människan påverkas av trauma och på gråzonerna mitt emellan, hur ett offer kan övergå till att själv bli en förövare. Vem är det då som bär skulden?

Den första romanen ”Den stora skrivboken” handlar om tvillingarna Lucas och Claus som flytt från den fiktiva ”Stora staden” för att komma undan krig och svält. Modern överger dem och lämnar dem hos deras mormor, ”Häxan”, en elak kvinna med alkoholproblem och dålig hygien.  Pojkarnas far antas vara vid fronten och hans öde är ovisst. Tvillingarna bestämmer sig för att föra en krigsdagbok över den absurda och grymma tillvaron. Pojkarna visar sig så småningom vara opålitliga berättare, de fyller dagboken med lögner.

Lucas och Claus anpassar sig efter krigssituationen; de blir emotionellt avtrubbade och förfäras inte längre av grymheterna som sker runt omkring dem. De härdar sig genom att slå varandra och ”öva krig” genom att svälta sig och ligga stilla i flera timmar. ”Häxan” och andra förövare blir galna på tvillingar. De känner äckel men kanske ändå en gnutta beundran gentemot bröderna som vägrar att vara offer och vika sig. Trots detta finns det empati för de utsatta och svaga begravt djupt inne i pojkarna. Bland annat hotar de med att offentligt skämma ut byns präst som utnyttjat den fattiga grannflickan ”Harläppen” sexuellt, om han inte hjälper henne och hennes svältande familj ekonomiskt.

Den första delen slutar med att tvillingarna separeras från varandra efter att Claus flyr över gränsen genom att använda deras fars lik som sköld för att undvika elstängslet. I efterhand blir det alltmer oklart om detta verkligen skedde eller om Lucas lider av en psykos och bara föreställt sig detta då han inte längre kan skilja på sanning och lögn. Finns det egentligen bara en tvillingbror? Och vem av dem är i så fall den riktiga? Detta är en fråga som aldrig besvaras utan är öppen för läsarens tolkning.

Agota Kristofs självbiografi ”Analfabeten” är mycket kortfattad med sina 52 sidor men är intressant läsning för att få ökad förståelse för trilogin och dess budskap. Hela trilogin finns tillgänglig på vårt bibliotek som samlingsvolym och som talböcker via Legimus.