”Jag har emotionell instabil personlighetsstörning. Jag har både ljus och mörker inom mig. Hårdare och större än de flesta. När de flesta av er upplever toppar och dalar som i våra nordiska rundade fjäll och tar er ner i bekväm storslalom åker jag istället störtlopp nerför branta backar i Alperna. Vassa känslor. Som river och känns.” – Tilda Boisen
”Aldrig släppa taget” är en stark och modig självbiografi skriven av Tilda Boisen och hennes mor Frida Boisen. Två olika berättarperspektiv skildras då mor och dotter ömsom berättar om vardagen som kantas av psykisk ohälsa och vägen till friskheten, till slut anar man glimten av hoppet om en ljusare framtid.
Tilda lider av en rad olika fysiska, kroniska och psykiska sjukdomar. Hon diagnosticeras med ADHD och senare med bipolär sjukdom och anorexi. Stackars mamman som får ta emot både slag och glåpord gör allt vad hon kan för att stödja och gå balansgång samtidigt som hon brottas med spöken från sitt förflutna. Detta är inte den första gången som en närstående familjemedlem drabbats. Hennes mor och Tildas mormor Rosita led av samma missmod, tills hon till slut tog sitt liv. Frida svor att hon aldrig skulle berätta om mammans självmord. Skammen var stark. Mormodern beskyllde Frida för sin undergång i sitt sista brev, skuldkänslorna och rädslan av att vara otillräcklig hänger ständigt över henne som en mörk vålnad.
Till slut sker det som absolut inte får ske. Tilda kommer hem full som ett hus och drogpåverkad av olika substanser som mördare och kriminella tar för att döda efter en festkväll. Hon skriker och slåss med mamman som nästan kvävs av en tröja och pappan som försöker komma emellan dem. Lillebror Arvid handlar väldigt moget och rationellt för sin ålder och tar initiativet att ringa 112, emot sin mors vädjan. Psykisk ohälsa är ju fortfarande tabubelagt. Arvid visar sig dock ha gjort rätt då pappan i sista minuten räddar Tilda som nästan hoppat ut genom fönstret och brottar ned henne tills räddningspersonalen hinner fram.
Vidare fraktas hon mellan olika rum som känns skrämmande och obekanta, sjukvårdspersonal och psykiatriker försöker hjälpa men ilskan och föraktet blossar ständigt upp vilket försvårar kommunikationen med omvärlden. Morgonen därpå vaknar Tilda i en säng i ett kalt rum, med endast en trasig klocka som om tiden stannat, utan minne av natten då hon nästan miste livet. Hon kastar ett skräckslaget öga mot sängen bredvid henne med bälten som liknar en tvångs jacka, tacksam att hon i alla fall inte sitter fast i den. En annan trasig flicka försöker få ögonkontakt men Tilda orkar inte med sin medmänniska och låtsas somna om. Resan mot friskhet börjar, mamman och dottern försöker reparera sin trasiga relation, många missförstånd sker vilket vi får följa genom de två berättarrösterna.
Denna viktiga bok finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som e-bok och e-ljudbok via E-lib och som talbok med text via Legimus. Läs även ”Berätta aldrig det här” och ”Du är inte längre min dotter” där Frida bearbetar sorgen efter sina föräldrars svek.
Om du likt Frida är en anhörig till en nära vän eller familjemedlem som lider av psykisk ohälsa rekommenderas även boken ”Vem hjälper den som hjälper? : att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa” av Nelson Martina. Du är också viktig! ♥



”Jag har emotionell instabil personlighetsstörning. Jag har både ljus och mörker inom mig. Hårdare och större än de flesta. När de flesta av er upplever toppar och dalar som i våra nordiska rundade fjäll och tar er ner i bekväm storslalom åker jag istället störtlopp nerför branta backar i Alperna. Vassa känslor. Som river och känns.” – Tilda Boisen
”De stora fjällen skyddade oss mot vinden, mot världen. Jag satt på en stor sten på stranden en dag i viken och tänkte på min farbror. Hans jolle hittades här i närheten. Min farbror fanns inte i jollen men där fanns tomma ölflaskor, ett par svarta gummistövlar med foder och ett brev till aanaa. Vid hans minnesgudstjänst sa de att det var en olycka. (…) Jag skulle lära mig att flyga helikopter och flyga in i mina föräldrars hus medan de var på jobbet. Så skulle de inte kunna ljuga om min död.” (sid 264-265)
”My son will be 11 years old forever.”





”Hon tillät sig vandra några minuter av minnen. Minnen av hans vackra ansikte som hon knappt kommer ihåg längre, av deras samtal, brev och hans ögon som är så lika Tinas.”
”Before I knew it, I had left my body and was looking down from the ceiling at Mr Igasaki holding my head. Wow, I must have summoned a super strong magical power.”






”Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig.”






”Love was always moving, always pushing us forward – always in action – and we often had no choice but to submit to where it led us.” – Garrard Conley





”Hon är rädd för depressionen. Den går som en skugga, en jätte, runt hennes hus med långsamma obönhörliga steg. Om hon håller på så här och fuckar upp sina rutiner är det som att hon lämnar dörren öppen. Så att den där jätten kan huka sig och kliva in och ta henne.”
”- Jag har längtat efter det här.




