”I den sena tonåren, när jag var runt sjutton, arton år, hittade jag en butik i Stockholm som sålde hudblekningskräm. (…)
På varenda burk och flaska visas två ansikten. Ett med mörk hud som ofta gestaltas som ”ledsen och misslyckad”, och på andra sidan samma ansikte fast sju nyanser ljusare och äntligen ”framgångsrik och vacker”. (…)
Jag gjorde det trots att jag visste att produkterna var fyllda med steroider, kvicksilver och hydrokinon, som samtidigt som de gjorde huden ljusare, också tunnade ut den.” (sid 77)
”Främling i vita rum” är en bok av aktivisten och make-up artisten Lovette Jallow. År 2019 vann hon Raoul-Wallenberg priset för sitt engagemang för anti-rasism och mänskliga rättigheter.
Hon har även startat en Facebook-grupp och gett ut boken ”Black Vogue” som diskuterar skönhetsideal bland färgade kvinnor. När Jallow var yngre kände hon att hon saknade smink som var anpassat efter hennes hudton.
Jallow växte upp i Gambia och kom till Sverige med sin familj när hon var 11 år gammal. Hon hade det dock väldigt bra ställt då hon bodde i ett stort hus och hade till och med en egen chaufför. Underligt nog, blev hon mobbad för detta när hon var barn eftersom de andra barnen, som inte hade det lika bra ställt, blev avundsjuka och ansåg att hon var ”vit”. När hon kom till Sverige möttes hon också av fördomar, då de svenska barnen och vuxna trodde att alla i Gambia var fattiga och bodde i hyddor.
Författaren berättar om sin mormor som var minister i den gambiska regeringen och djupt engagerad i kvinnors rättigheter som laglig abort och tillgång till preventivmedel. Jallow anser att hennes mormor var en sann feminist även om mormodern själv inte visste vad en feminist var.
Jallow berättar även hur hon fick sin diagnos för Autism/Aspergers syndrom. Det tog lång tid innan hon kunde få detta fastställt. Hon tror att det delvis berodde på fördomarna som finns mot svarta kvinnor som ofta framställs som bråkiga och grälsjuka i media. Detta medför att funktionsvariationer, som gör det svårt för individen att kommunicera, lätt kan misstolkas.
Jallow berättar att hon fått uppleva mycket hat och nättrakasserier på grund av hennes kön och hudfärg. Hoten är rasistiska och har ofta även en sexuell eller sexistiskt underton. Hon berättar även att hon själv blivit utsatt som barn i Gambia då hon våldtogs av en ljushyad pedofil som var vän till familjen.
Jallow berättar att även vita feminister har visat oförståelse mot hennes kamp. De har förnekat skillnaderna mellan mörkhyade och ljushyade kvinnor.
Jallow nämner flera exempel på vita privilegier som existerar även i Sverige:
- Enligt Amnestys rapport Troll Patrol Report från 2018: Färgade kvinnor tar emot 85% mer hot och sexuella trakasserier på Twitter.
- Arbetssökande som kallas till anställningsintervju: ljushyade 26%, färgade 5%.
- Mångfald är en fjäder i hatten för arbetsgivaren och tar inte hänsyn till de färgade kvinnornas kompetenser.
- De svartas historia berörs inte i den svenska skolan i samma utsträckning som de ljushyades historia, vilket leder till okunskap och fördomar.
- Vita människors välfärd bygger på slaveri och utnyttjande av färgad arbetskraft i u-länder, både historiskt och i nutid.
- Mörkhyade småflickor utnyttjas av vita volontärbetare, både avsiktligt (sexuella övergrepp av pedofiler) och oavsiktligt (bilder på barnen hamnar på sociala medier utan föräldrarnas samtycke).
- Smink som följer med i tidningar inriktade till yngre tjejer är anpassat för ljusare hudtoner. Produkterna saknas även i affärer.
- Färgade personer med mörkare hudtoner är sämre representerade i media än de med ljusbruna hudtoner. Färgade kvinnor är också ofta utsatta eller fattiga istället för att normalisera och ge dem aktiva roller.
Boken finns tillgänglig för utlån på vårt bibliotek och som talbok via Legimus.


”I den sena tonåren, när jag var runt sjutton, arton år, hittade jag en butik i Stockholm som sålde hudblekningskräm. (…)
”Arbete i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som bara judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet.
”Jag går in på mitt rum
”Killen på plattformen sträcker återigen Emils arm i luften. Emil flinar. De vänder sig bort från mig och Emil bugar lätt inför publiken. Herregud. Han slåss för pengar. En obehaglig känsla sprider sig genom min kropp. Jag tänker på Rasmus och de andra, på vad de gjorde. Hur våldsamma de var…”
”Even girls made of stars are captives, bound at the wrists and traded like property. Even girls made of stars aren’t asked, aren’t believed, aren’t considered worth the effort unless they can offer something in return. Even girls made of stars buy into those lies sometimes.”
”Fredriks decennium som invandrare i Pattaya präglades av kolossalt mycket festande, supande, knarkande och sex med prostituerade kvinnor. Han lärde sig inte tala språket, han tog inte till sig kulturen och han integrerades inte i majoritetssamhället. Och han levde inte som laglydig invandrare.
”Det känns inte som om det är jag som ligger här. Inte hon från tionde våningen i höghusområdet. Hon som ler vänligt när grannkvinnorna pratar om förlovning, falafel och parabolantenner. Det är en annan flicka, som med bultande hjärta ligger här bredvid Thea. Och hon vill röra vid Theas hår. Och hon gör det. ”
”Det var precis som i en reklamfilm. En fotbollsstjärna och en fotomodell sitter i en blänkande röd öppen bil och ser lyckligt på varandra. (…) Själv stod jag där och fylldes av hat. Och när fotomodelltjejen la sin hand på Christians kind och såg honom djupt i ögonen trodde jag att jag skulle explodera. Jag kramade min nyckelknippa och hatade, hatade, hatade.” (sid 156)
”Jag lägger en hand över Edies öra. Jag känner hur mina ögon stelnar till. Jag får alltid glasartad blick när Axel och mamma grälar. (…) Snart får vi tårta. Snart häller Bonnie upp iskall svagdricka, det släcker törsten bättre än öl, och snart sitter vi alla runt bordet och pustar ut under den gamla fläkten som bullrar som en helikopter.”