Unorthodox

”Paraden är en underlig syn. Ingen förstår varför folk som ser så tydligt judiska ut håller i skyltar med texten ”Krossa Israel”. Men för mig är det logiskt. Jag har alltid vetat att staten Israel inte borde få existera.” (sid 75)

 

”Unorthodox” av Deborah Feldman är en självbiografi om författarens religiösa uppväxt som chassidisk (Satmar) jude i Williamsburg, New York. Religionens regler och könsroller präglade Feldmans barndom.

Hennes mor giftes bort till hennes pappa vid en ung ålder. Pappan antas ha någon slags funktionsvariation eller utvecklingsstörning och mamman lämnar sitt gamla liv bakom sig då hon inser att hon är lesbisk vilket inte var accepterat i gemenskapen.

Religionen tror på bestraffningar från Gud, bland annat att Förintelsen var något som judarna förtjänade trots att många av judarna i gemenskapen själva är överlevare och förlorat sina familjer. Feldmans farmor Bubby är en av de som överlevt tragedin.

”Jag kan redan nu se att det finns saker som jag inte behöver ta farväl av, eftersom de inte längre existerar. (…) Bubby är inte längre fylld av livlig energi, stegen är långsamma och tröga och blicken dimmigt förvirrad.” (sid 289)

Feldman hade ett stort intresse för att läsa böcker, särskilt på engelska. Detta var dock förbjudet vilket medförde att hon fick gömma undan sina böcker under madrassen. Hon blev en av de bästa eleverna på den judiska skolan och blev till och med lärare som tonåring fast då inte som ett officiellt jobb. Feldman vill vidareutbilda sig men får inte eftersom religionen inte tillåter det. Detta gör det svårt för kvinnorna att skaffa jobb och bli självständiga.

Som tonåring,  gifts Feldman bort till en man som hon aldrig har träffat. Ironiskt nog ser hon detta som något positivt eftersom det innebär mer frihet för henne som kvinna, jämfört med hennes tidigare position då hon styrdes av andra manliga släktingar.

Hon är däremot mycket olycklig i sitt äktenskap vilket leder till stora problem sexuellt då hennes kropp reagerar som hon blivit utsatt för övergrepp, vilket hon också kanske delvis blev. Männen är inte tillåtna att onanera på grund av religiösa skäl vilket innebär att kvinnan måste ställa upp på sex när det passar mannen. Att tala om sex är tabu, Feldman var inte ens medveten om att hon hade en slida förrän hon gifte sig.

När Feldmans son föds, inser hon att hennes man inte kommer att bli en bra pappa. Efter en incident då pappan skriker och hotar pojken för att han har svårt att kissa i toaletten, bestämmer sig Feldman för att skilja sig och ta med sig pojken. Hon lyckas trots att barnen oftast inte får lämna religionen i vanliga fall.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på svenska och finns även tillgänglig som talbok på Legimus. Berättelsen har filmatiserats och blivit en Netflix serie (som är löst baserad på biografin).

För ditt (mitt) eget bästa

”- Skulle du kunna dö för min skull? frågade han ibland.”

”- Ja, svarade jag tveklöst.”

Med tiden blev det en profetia, en självklarhet. Mitt öde.

En kväll, i maj, messade han en bild på olika redskap, som han hade lagt fram på sängen: en piska, ett rep, klädnypor, en ögonbindel, ett buntband och några cigaretter. Och så texten: Ingen kommer att höra när du skriker ikväll. Liv är liv. Död är död.

(…) Innan jag  åkte hem till Fredrik körde jag förbi kyrkogården. Det var här jag skulle ligga sedan. Jag satt där i runt en timme och tänkte på hur mitt liv blivit, om jag förtjänade att dö, och kom fram till att så var det nog.”

”För ditt eget bästa” är en självbiografi av Pia Johansson. Hon levde med en psykopat i flera år innan hon lyckades bryta sig fri. När hon var nyskild småbarnsmamma längtade hon efter passionen och la ut en annons på skoj att hon sökte efter en man som var vältränad, snygg och millionär.

Till hennes förvåning fanns det en man som ansåg sig vara just detta som svarade på hennes annons. Han hette ”Fredrik” (fingerat namn) och efter att ha trängt sig på och skickat blommor under en period, bestämmer sig Johansson för att ge honom en chans. Vad Johansson inte visste var att detta bara var början på helvetet som hon skulle komma att kalla kärlek.

Johansson beskriver de olika metoderna som hennes partner använde för att manipulera henne. Han kunde vid vissa tillfällen vara glad och uppmuntrande och vid andra exakta motsatsen. Johanssons barn och hund far illa då ”Fredrik” utnyttjade alla svaga punkter han kunde hitta hos Johansson. Han isolerade henne från vänner, familj och barn för att göra henne beroende av honom. Även Johanssons funktionsvariationer utnyttjades då hon hade ADHD, ätstörningar, bipolär sjukdom och trasig höft. Trots att hon behövde sina mediciner manipulerade ”Fredrik” henne att sluta ta dem.

Relationen präglas av fysiskt och sexuellt våld då Johansson kände att hon måste ställa upp, även på sexlekar som hon inte samtyckte till, för att ”hjälpa” sin man med sitt sexmissbruk. ”Fredrik” var notoriskt otrogen och förlovade sig till och med med flera andra kvinnor samtidigt som han bodde med Johansson. De andra kvinnorna inser så småningom att de blivit utnyttjade av ”Fredrik” och försöker varna Johansson men hon reagerar bara med att bli arg och hamnar i försvarsställning.

Han ville också gå på porrklubb och swingerklubb och ha sex med andra kvinnor trots att Johansson inte ville ha ett öppet förhållande. Samtidigt var han hypokritisk och var överdrivet svartsjuk på alla hennes manliga vänner och till och med några kvinnliga som han anklagade Johansson för att vara otrogen med.

Johanssons vardag präglades av påhittade lagar och regler. ”Fredrik” tog kontroll över hennes ekonomi, såg till att hon förlorade sitt jobb som frisör och hittade på godtyckliga regler om bland annat hur mycket hon fick använda sin egen bil. Han lyckades till och med få henne att skriva under ett avtal där hon sa ifrån sig rätten till huset och alla hennes saker.

Till slut blir Johansson tvungen att lämna honom då han både mordhotat henne och slängt ut henne ur huset. Hon har dock svårt att lämna honom och går tillbaka till honom flera gånger, då hon brottas med sina diagnoser och är så nedtryckt att hon känner att hon inte är värd bättre. Till slut blir Johansson tvungen att anmäla honom då våldet eskalerar och fly till ett skyddat boende.

Rättegången leder dock ingenstans trots att Johansson hade bevis i form av sms, fotografier och hans hårddisk med våldsporr. Hon blir inte tagen på allvar men känner trots detta att det var viktigt att hon markerade att hans misshandel inte var acceptabel. Johansson försöker i slutet kontakta den nya kvinnan som Fredrik har ersatt henne med, men får samma arga svar som hon själv skrev till sina olyckssystrar för några år sedan.

Johansson trycker på att det är viktigt att det finns litteratur om ämnet då det hjälpte henne själv när hon var som mest utsatt. Hon hoppas på att hennes bok kan fungera som ett stöd för andra i samma situation som henne.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek och som talbok via Legimus.

Madonnan vid Nilen

”Det är inga lögner, det är politik.”

 

”Madonnan vid Nilen” är Scholastique Mukasongas debutroman. Romanen utspelar sig under 70-talets Rwanda då folkgruppen tutsierna började bli alltmer diskriminerade av majoritetsfolket hutuerna. 1994 skedde folkmordet i Rwanda. Mukasonga är själv en överlevare från tragedin då hon flydde till Frankrike 1992 precis innan folkmordet skedde.

Det har länge funnits spänningar mellan tutsierna och hutuerna. Tutsierna har länge hyllats av de vita eftersom de ansågs vara mer lika den ”kaukasiska rasen” enligt dåtidens rasbiologiska mätningar. Tyskland koloniserade Rwanda 1894 och efter första världskriget tilldelades Belgien Tysklands gamla kolonier.

Belgarna förvärrade motsättningarna mellan tutsierna och hutuerna då de ansåg att tutsierna var överlägsna. Efter andra världskriget blev dock rollerna ombytta då hutufolket som fortfarande var en majoritet började diskriminera tutsierna som hämnd för att de själva diskriminerades av de vita.

Denna roman som jämförts med ”Flugornas herre” utspelar sig på en kristen flickskola bredvid källan där Nilen har sitt ursprung. På denna skola går endast hutufolkets elit, flickor som är döttrar till högt uppsatta män i samhället och ska giftas bort i politiska syften. Även några tutsier är in kvoterade men de blir diskriminerade för sitt ursprung. Två av dessa är Veronica och Virgina som är några av karaktärerna som vi får följa i boken.

Motsättningar uppstår när en staty av Jungfrun Maria som är målad i svart reses på skolan. Eftersom Jungfrun Maria var en vit kvinna har statyn nu ett utseende som påminner om tutsierna när den har målats om. Detta är startskottet för en massaker på skolan då antagonisten Gloriosa bestämmer sig för att vandalisera statyn och byta ut näsan mot en näsa som liknar hutuernas näsa. Gloriosa som är dotter till en högt uppsatt man sveper in skolan i ett nät av lögner. Hennes syfte är att driva iväg och döda skolans tutsielever vars skönhet hon avundas.

Vi får även se tutsi-flickorna skildrade från männens blickar. Det sexuella våldet är alltid närvarande då skolans präst är pedofil och de vita sexualiserar tutsierna som de ser som exotiska och dyrkar som gudinnor. Veronica blir vid ett tillfälle drogad av en galen vit man som klär ut henne till gudinna och skapar ett tempel med bilder på nakna tutsi-flickor. Veronica hoppas förgäves att hon ska kunna utnyttja detta för att fly från hutuerna men detta förstärker endast Gloriosas hat och avundsjuka.

Men det finns även en smula hopp då några hutuer ställer sig på tutsiernas sida. Vägen till frihet är dock lång och förtrycket sätter djupa spår.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på svenska. Utkommer som talbok 16 maj på Legimus.

En förbjuden film om mänskliga rättigheter

”Jag kommer aldrig att förlåta Lindas mördare. De är obildade människor, de förstör religionen.

Ibland vill jag bara skrika men jag kan inte.”

 

”Papicha” (algerisk slang för ”cool brud”) är en viktig film som utspelar sig under 90-talets Algeriet. De muslimska extremisterna har ockuperat landet och för med sig sin negativa kvinnosyn. Kvinnorna får inte längre klä sig hur de vill och blir tvingade att följa en massa godtyckliga regler som egentligen inte har något syfte. Bland annat får de inte sjunga eller stå upp medan de dricker eftersom Satan alltid tittar.

Filmen som är regisserad av Mounia Meddours, har delvis självbiografiska inslag. Handlingen är hämtad från verkligenheten vilket har lett till att filmen censurerats i hemlandet trots Oscars-nomineringen.

I filmen får vi följa 18-åriga Nedjma (smeknamn ”Papicha”) som är en ung tjej som bara vill leva som vanligt. Hon smyger iväg på förbjudna fester där hon säljer sina hemmasydda klänningar. Trots att kvinnorna måste täcka håret och bära slöja eller burka numera, låter inte Nedjma detta stoppa hennes dröm om att bli designer.

Nedjma går på ett universitet som endast har kvinnliga studenter. Männen i hennes omgivning förtrycker Nedjma och hennes väninnor. Hon får höra att utbildning och att själv välja sina kläder är en synd. Det sexuella våldet är alltid närvarande då männen förtrycker med våldtäkt, pistoler, affischer som uppmanar till att bära burka och till och med läkemedel i maten som ska minska sexlusten och på något vis göra kvinnorna mer följsamma.

En av Nedjmas väninnor blir bortgift med en man som hennes manliga släktingar valt ut men inser att hon är gravid med sin hemliga pojkvän. En annan väninna blir misshandlad av sin pojkvän när han inser att hon skaffat sig en utbildning och går på universitetet.

Männen är dock inte de enda förövarna i filmen då även beslöjade kvinnor klädda i svart predikar samma budskap istället för att stötta sina medsystrar. Vi får se kvinnorna attackera Nedjmas franska lärare mitt under en föreläsning eftersom de anser att arabiska är det enda språket som Allah godkänner och bryter sig in i Nedjmas lägenhet mitt i natten. Även ett mord sker i filmen och då är förövaren en kvinna i burka som också är extremist.

Trots det ständiga hoten som hänger över Nedjma bestämmer hon sig för att hålla en modevisning på universitetet med klänningar sydda av slöjor för att framföra sitt budskap och protestera mot orättvisorna. När allt verkar gå bra och alla tjejerna har roligt stormas modevisningen av beväpnade män och Nedjma förlorar flera vänner.

Extremisterna är villiga att göra allt för att tysta ned kvinnorna, även om det innebär att gå över lik. Tyvärr, är detta inte fiktion då detta är en självbiografisk berättelse och den verkliga Papicha fått sin film censurerad. Kampen för kvinnornas rättigheter fortsätter, även 30 år senare.

Filmen finns på vårt bibliotek och som e-film via Cineasterna.

Min mörka Vanessa

Min mörka Vanessa”En eftermiddag berättar Strane att mitt namn kommer från Jonathan Swift, den irländske författaren, att Swift en gång kände en kvinna som hette Ester Vanhomright, som kallades Essa.

”Han plockade isär hennes namn och satte ihop det till ett nytt”, sa Strane. ”Van-essa blev Vanessa. Som blev du.”

Jag säger det inte, men ibland känns det som om det är precis vad Strane gör med mig – plockar isär mig och sätter ihop mig till någon annan.” (sid. 102)

”Min mörka Vanessa” är en roman som handlar om sexuella övergrepp mot barn. I denna mörka berättelse får vi följa den fiktiva gestalten Vanessa både i dåtid och i nutid. Berättelsen växlar mellan år 2000 då 15-åriga Vanessa inleder ett förbjudet kärleksförhållande med sin 42-åriga lärare Jacob Strane och 2017 under #MeToo vågen då Vanessa är 32 år.

En kvinna som gick på samma skola som också utsatts för övergrepp hör av sig till Vanessa och vill att hon också ska vittna mot läraren. Vanessa lever dock i förnekelse och vägrar att stötta henne. Hon lider av Stockholmssyndromet och har under hela sitt vuxna liv manipulerats av pedofilen som hon fortfarande umgås med.

År 2000 är Vanessa en vanlig tonåring som lever ett normalt liv. Förutom att hennes familj betraktas som lantisar och en konflikt som blossar upp med bästa kompisen som bara har ögon för sin nya pojkvän, är Vanessa lycklig. Hon har däremot väldigt dålig självkänsla då hon har komplex för sitt eldröda hår. Vanessas passion är att skriva poesi men hon saknar självförtroendet att visa sina dikter för någon.

Vanessa börjar att gå i en litteraturklubb efter skolan där engelska läraren och förövaren Mr. Strane lurar. Han manipulerar henne över tid genom att låtsas berömma henne för hennes skönhet och dikter.

Mr. Strane använder klassisk litteratur som Vladimir Nabokovs ”Lolita” och Jonathan Swifts dikter som handlar om äldre mäns attraktion till unga flickor, som vapen för att rättfärdiga övergreppen. Vanessa är en opålitlig berättare och romantiserar pedofilen och deras förbjudna kärleksförhållande.

Små ögonblick då läraren tafsar på henne i smyg  under bordet då han låtsas rätta hennes läxor till grövre övergrepp som till slut slutar i grov våldtäkt. Till slut lyckas han lura hem henne och våldtar henne när hon sover. Han tvingar henne till och med ha på sig en barnslig pyjamas med jordgubbar på och vill bli kallad för ”pappa” när övergreppet sker.

Trots att händelsen är traumatiserande är Vanessa i Mr. Stranes våld. Omgivningen reagerar och litteraturklubbens enda medlem tar dem på bar gärning men trots detta har ingen civilkurage nog att gripa in.

Författaren Kate Elizabeth Russell har fått viss kritik för sin roman och anklagats för både plagiat och kulturell appropriering av den latinamerikanska bisexuella författaren Wendy Ortiz som gav ut ”Excavation” en självbiografi med liknande teman år 2014.

“I do not believe we should compel victims to share the details of their personal trauma with the public. Opening up further about my past would invite inquiry that could be retraumatising.” – Kate Elizabeth Russell

Russell har svarat på denna kritik med att erkänna att hon delvis inspirerades av Ortizs biografi samt 80 andra titlar. Även om själva berättelsen är fiktiv har Russell också erkänt att hon själv upplevt sexuellt våld som tonåring. Kritikerna har velat ha bevis på att övergreppen har skett men Russell anser att detta är alltför personligt och är inte redo att diskutera de traumatiska minnena.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att berättelse innehåller väldigt grafiska beskrivningar av sexuellt våld.

Hur jämställda är vi i världen?

Bildresultat för woman film”Un mari qui jette de l’acide sur sa femme?

En make som kastar syra på sin fru?

Quel pays a une culture pareille?

Vad är det för land som har en sådan kultur?”

 

”Women” är en fransk dokumentärfilm från 2019. Filmen består av 2 000 intervjuer med kvinnor från hela världen. De diskuterar ämnen som berör genus och feminism: menstruation, sexualitet, mänskliga rättigheter, sexuellt våld, prostitution, moderskap, abort, rätten till utbildning och skönhetsideal.

”Woman”.

Kvinnorna som intervjuas är för det mesta vanliga människor. Vi får möta kvinnor som haft det bra ställt, afrikanska kvinnor som är fattiga, syriska kvinnor som lever med kriget, äldre ensamma kvinnor som mist sina makar, fruar som blivit bedragna av sina makar och de prostituerade kvinnor som de otrogna makarna kommit till.

”Woman”.

Vi får möta kvinnor vars mänskliga rättigheter har kränkts. Kvinnor från Irland som varit tvungna att åka utomlands för att göra abort, kvinnor från Kongo som våldtagits och torterats, muslimska kvinnor som blivit omskurna mot sin vilja när de var barn.

Könsrollerna och mammarollen diskuteras. En kvinna berättar om hur hon bytt kön. En annan kvinna berättar om hur hon experimenterat med sin sexualitet och börjat dejta kvinnor. Ytterligare en kvinna har känt att hon var definierad av sin roll som fru och mamma vilket medförde att hon var tvungen att hitta sin egen identitet. En äldre kvinna känner att hennes självkänsla försvunnit efter att hennes man gått bort då hon definierades av patriarkatet och sin relation till mannen.

”Woman”.

Vi får se olika ansikten och olika kroppar. Gamla kroppar, smala kroppar, kraftiga kroppar, gravida kroppar, ärrade kroppar och mörkhyade kroppar. Vi får se olika skönhetsideal från olika kulturer. Kvinnor som valt att operera om sig, sminka sig och färgade kvinnor som töjt ut sin hud för att sätta in stora och tunga smycken eller pilar i ansiktet.

Vi får se kvinnor som blivit överfallna av sina män och fått syra kastat på sig. Trots detta har dessa kvinnor varit modiga och valt att stå upp mot sina förövare genom att berätta om sina upplevelser och visat sina ärr för världen.

Filmen finns att låna på vårt bibliotek. Ni kan även låna filmen digitalt på Cineasterna.

Främling i vita rum

”I den sena tonåren, när jag var runt sjutton, arton år, hittade jag en butik i Stockholm som sålde hudblekningskräm. (…)

På varenda burk och flaska visas två ansikten. Ett med mörk hud som ofta gestaltas som ”ledsen och misslyckad”, och på andra sidan samma ansikte fast sju nyanser ljusare och äntligen ”framgångsrik och vacker”. (…)

Jag gjorde det trots att jag visste att produkterna var fyllda med steroider, kvicksilver och hydrokinon, som samtidigt som de gjorde huden ljusare, också tunnade ut den.” (sid 77)

”Främling i vita rum” är en bok av aktivisten och make-up artisten Lovette Jallow. År 2019 vann hon Raoul-Wallenberg priset för sitt engagemang för anti-rasism och mänskliga rättigheter.

Hon har även startat en Facebook-grupp och gett ut boken ”Black Vogue” som diskuterar skönhetsideal bland färgade kvinnor. När Jallow var yngre kände hon att hon saknade smink som var anpassat efter hennes hudton.

Jallow växte upp i Gambia och kom till Sverige med sin familj när hon var 11 år gammal. Hon hade det dock väldigt bra ställt då hon bodde i ett stort hus och hade till och med en egen chaufför. Underligt nog, blev hon mobbad för detta när hon var barn eftersom de andra barnen, som inte hade det lika bra ställt, blev avundsjuka och ansåg att hon var ”vit”. När hon kom till Sverige möttes hon också av fördomar, då de svenska barnen och vuxna trodde att alla i Gambia var fattiga och bodde i hyddor.

Författaren berättar om sin mormor som var minister i den gambiska regeringen och djupt engagerad i kvinnors rättigheter som laglig abort och tillgång till preventivmedel. Jallow anser att hennes mormor var en sann feminist även om mormodern själv inte visste vad en feminist var.

Jallow berättar även hur hon fick sin diagnos för Autism/Aspergers syndrom. Det tog lång tid innan hon kunde få detta fastställt. Hon tror att det delvis berodde på fördomarna som finns mot svarta kvinnor som ofta framställs som bråkiga och grälsjuka i media. Detta medför att funktionsvariationer, som gör det svårt för individen att kommunicera, lätt kan misstolkas.

Jallow berättar att hon fått uppleva mycket hat och nättrakasserier på grund av hennes kön och hudfärg. Hoten är rasistiska och har ofta även en sexuell eller sexistiskt underton. Hon berättar även att hon själv blivit utsatt som barn i Gambia då hon våldtogs av en ljushyad pedofil som var vän till familjen.

Jallow berättar att även vita feminister har visat oförståelse mot hennes kamp. De har förnekat skillnaderna mellan mörkhyade och ljushyade kvinnor.

Jallow nämner flera exempel på vita privilegier som existerar även i Sverige:

  • Enligt Amnestys rapport Troll Patrol Report från 2018: Färgade kvinnor tar emot 85% mer hot och sexuella trakasserier på Twitter.
  • Arbetssökande som kallas till anställningsintervju: ljushyade 26%, färgade 5%.
  • Mångfald är en fjäder i hatten för arbetsgivaren och tar inte hänsyn till de färgade kvinnornas kompetenser.
  • De svartas historia berörs inte i den svenska skolan i samma utsträckning som de ljushyades historia, vilket leder till okunskap och fördomar.
  • Vita människors välfärd bygger på slaveri och utnyttjande av färgad arbetskraft i u-länder, både historiskt och i nutid.
  • Mörkhyade småflickor utnyttjas av vita volontärbetare, både avsiktligt (sexuella övergrepp av pedofiler) och oavsiktligt (bilder på barnen hamnar på sociala medier utan föräldrarnas samtycke).
  • Smink som följer med i tidningar inriktade till yngre tjejer är anpassat för ljusare hudtoner. Produkterna saknas även i affärer.
  • Färgade personer med mörkare hudtoner är sämre representerade i media än de med ljusbruna hudtoner. Färgade kvinnor är också ofta utsatta eller fattiga istället för att normalisera och ge dem aktiva roller.

Boken finns tillgänglig för utlån på vårt bibliotek och som talbok via Legimus.

Männen med rosa triangel

18332179”Arbete i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som bara judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet.

Hur många bilförare som i dag susar fram på de tyska motorvägarna vet att varenda granitsten som kantar vägen är besudlad av oskyldiga människors blod? (…)

Men vem vill tänka på det? I dag sveper man alltför gärna in det som har hänt i tystnadens och glömskans slöja.” (sid 66)

”Männen med rosa triangel” är en biografi om de homosexuella fångarnas situation under Förintelsen i koncentrationslägren Sachenhausen och Flossenbürg. Författaren Hans Neumann, som står bakom pseudonymen ”Heinz Heger”, baserade boken på överlevaren Josef Kohouts upplevelser som fånge.

”Åtta män hängdes på morgonen den 24 december. Dödsdomarna verkställdes intill julgranen, antagligen för att förödmjuka oss kristna fångar och kanske som offer till nazisternas germanska gudar.

(…) Ännu mer vulgärt var lägerledningens order om att fångarna från två block i taget skulle ställa upp framför julgranen och sjunga julsånger i drygt en halvtimma.

En fruktansvärd bild av en grotesk situation: den kraxande manskören som sjöng ”O Tannenbaum” medan de åtta strypta fångarna dinglade fram och tillbaka i blåsten.

Varje jul sedan dess, varenda gång jag hör en julsång – hur vacker och stämningsfull den än må vara – minns jag granen i Flossenbürg och dess tragiska julprydnader.” (sid 122)

Till skillnad från de övriga grupperna av fångar, fick de homosexuella fångarna aldrig ekonomisk ersättning för sin tid i koncentrationslägrena. I Österrike där Kohout kom från var homosexualitet olagligt fram till 1971. Kvinnlig homosexualitet var inte lika straffbart men inte heller accepterat i samhället. Lesbiska kvinnor som inte passade in på de rådande könsrollerna ansågs bara som ”asociala”.

Biografin innehåller några felaktiga uppgifter. Till exempel står det att Kohout var 22 år och studerade på universitet när han greps vilket inte stämmer. Kohout var däremot utbildad frisör och arbetade på posten. Han fick inte återvända till sitt yrke på grund av hans sexuella läggning. Kohout och de övriga offren fick inte heller pension. Den enda upprättelse som han fick var ett litet parkområde i Wien som döptes till Heinz-Heger-Platz.

Vid 24 års ålder greps Kohout av Gestapo i mars 1939. Man tror att cirka 100 000 personer greps och 10 000 blev skickade till koncentrationsläger. Fångarna sågs som kriminella sexualförbrytare och fick bära en rosa triangel. Om de dessutom tillhörde andra grupper som till exempel judar fick de ha triangeln undertill.

”Han bröt aldrig sitt löfte om att skydda mig. I mina ögon är och förblir han en hedervärd man, alldeles oavsett att han försörjde sig på att spränga kassaskåp och göra inbrott, vilket han kanske fortfarande gör.” (sid 84)

Även bland medfångarna var de homosexuella fångarna lägst i lägerhierarkin. Trots detta blev Kohout den enda homosexuella kapon. En kapo var en fånge som fick vakta de andra fångarna och fick vissa förmåner som mat, kläder och ibland till och med ett eget rum. Kapon var oftast en kriminell fånge med grön triangel.

Kohout som var väldigt smart, klättrade sig upp i hierarkin genom att förföra olika kapon som blev hans beskyddare tills han själv fick samma roll. Kohout kände att det var moraliskt fel men ansåg att hans överlevnad och hälsa var viktigast.

Kohout berättar att det fanns mycket internaliserad homofobi bland nazisterna och medfångarna. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp var inte ovanligt eftersom de ansåg att det inte var samma sak att ha sex med andra män som substitut för kvinnliga älskare, som att vara homosexuell. Flera av Kohouts medfångar, som han kallade sina olycksbröder, blev torterade och våldtagna av vakterna innan de avrättades.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att boken innehåller många grafiska beskrivningar av våld och tortyr.

Mörkret inuti och fukten

”Jag går in på mitt rum

Talar med mina dockor

Täcker deras ögon med nagellack

(Tar synen från dem)

Här är jag, en dotter

Jag blir inte fråntagen

Här ska inga dockor vittna” (sid 11)

”Mörkret inuti och fukten” är en diktsamling av debutanten Arazo Arif, född 1991. Diktsamlingen berör hur patriarkatet och sexuella övergrepp kan påverka ett barn.

Vi får följa diktjaget som barn till vuxen ålder och ta del av hennes tankar. Diktjagets barndom styrdes av fadern som är fysiskt och sexuellt våldsam vilket även påverkar henne i vuxen ålder. Även modern styrs av patriarkatet och är inte ett stöd för diktjaget. Detta tvingar diktjaget att vara den vuxna medan modern är barnet.

Eftersom diktjaget saknar en trygg vuxen förebild att anförtro sig åt, blir hon lämnad ensam med att bearbeta sina känslor. Hon blir istället tillsagd och nedtystad eftersom ”de vittnar aldrig mot varandra i den här familjen”. Diktjaget blir så småningom övertygad att Gud är en grym man som hatar kvinnor och vill styra med en järnhand. Hon börjar förnedra sina dockor i ett desperat försök att återfå kontrollen över sitt liv.

I vuxen ålder börjar diktjaget missbruka kokain och blir besatt av ytligt sex. Hennes sexuella relationer präglas av barndomens trauma och ligger på gränsen mellan frivillig masochism och övergrepp. Hennes liv präglas av barndomens skam och hon känner starka skuldkänslor för sitt omättliga sexuella begär. Diktjaget känner sig objektifierad, smutsig och skäms över sin kropp.

”Mörkret inuti och fukten” är en kort och snabbläst diktsamling på 93 sidor med luftig text. Diktsamlingen handlar om sexualitet, könsroller och känslorna som följer därefter och formar jaget.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Korruptionen i den svenska kulturvärlden

Visa källbilden”Jag noterade tidigt hans mytomani. Hans förmåga att fabulera, överdriva och skryta som ett barn. I litterära kretsar stoltserade han förstås med Katarina, Stig Larsson och Horace. Bland musiker påstod han ofta att det var han som introducerade tonsättaren Messiaen i Sverige, vilket var en ren lögn. Och i sällskap där kultur inte stod särskilt högt i kurs kunde han dra till med att det var han som introducerade jeanstyget eller pizzan i Stockholm. Hans bekräftelsebehov tycktes ibland vara omättligt. Det var en svaghet hos honom och hans sätt att blotta sårbarheten, ja, nästan skylta med den, var både odrägligt och mänskligt.”

”Klubben” är en reportagebok av journalisten Matilda Gustavsson som handlar om övergreppen och tystnadskulturen som skedde på ”Forum – Nutidsplats för kultur”.  Händelserna påverkade den Svenska Akademin där kulturprofilen Jean-Claude Arnhaults fru Katarina Frostenson satt som akademiledarmot.

Arnhault blev dömd till fängelse för ett flertal våldtäkter vilket ledde till att flera personer avgick från den Svenska Akademin och Nobelpriset som skulle ha tilldelats Olga Tokarczuk år 2018 sköts upp ett år.

Gustavsson arbetar som reporter för Dagens Nyheter och redogör i boken om hur kulturprofilen blev avslöjad för sina brott. Hon var nyanställd på DN år 2017 då hon började intervjua kvinnorna som Arnhault förgripits sig på. Författaren och journalisten blev chockad när hon insåg att övergreppen var våldsammare än hon först hade trott. 2018 tilldelades Gustavsson Stora Journalistpriset för ”Årets avslöjande”.

Trots att Arnhaults perversa natur har varit känd sedan tidigare, rådde tystnadskultur inom både den Svenska Akademin och journalistiken. Detta berodde på makten som Arnhault hade över kvinnorna och övriga medarbetare. Gustavsson berättar att hon känt sig orolig efter att hon publicerade sin artikel om de 18 kvinnor som vittnade mot Arnhault och ofta fick se sig över axeln.

Faktum var att Arnhault redan blivit anklagad för sexuella trakasserier i Expressen år 1997. Men ingen tog detta på allvar på 90-talet, vilket medförde att Arnhault gick fri och utsatte fler kvinnor för förtryck.

”Klubben” refererar till Forum som var en evenemangslokal som drevs av kulturprofilen och hans fru för pengar från Svenska Akademin. Många kvinnor som blev utnyttjade av Arnhault  jobbade svart på Forum och var rädda för att förlora sina jobb.

Gustavsson berättar också om Arnhaults bakgrund. Han är mytoman och ljög ofta om sitt förflutna för att upphöja sig själv. Han målade upp en bild av sig själv som ett geni med akademisk utbildning på ett elituniversitet i Frankrike och påstod att han hade en mor som var skådespelerska. När Gustavsson började nysta i hans förflutna visade det sig att hans mor egentligen var sömmerska och han har endast en praktiskt gymnasieutbildning som elektriker.

Gustavsson spekulerar att det kanske var just den bilden av Arnhault som folk var förtjusta i, det kändes lite extra speciellt att bli intervjuad och erkänd av en ”erotisk” fransk vinsmakare med en tjusig titel. I själva verket var Arnhaults försök att etablera sig i Frankrike misslyckade, när löpsedlarna dök upp i franska tidningar var hans namn okänt för de flesta fransmän.

”Klubben” är ett välskrivet reportage om korruption, maktspel och hur patriarkatet präglat den svenska kulturvärlden.  Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via Bibblo. Den dömde kulturprofilens fru, Katarina Frostenson har också skrivit en bok om händelsen där hon fortsätter förneka hans brott.