”Áhkko slog upp boken på bordet framför dem och plockade fram sina egna foton. De jämförde dem med Harald Lundgrens bilder. Helt olika perspektiv. Ett och samma folk.
”Du ser”, sa hon och pekade, ”Han gjorde ett urval av korten han tog. I den här boken hamnade enbart de foton som stödde hans teorier om hur samer skulle se ut.”
Många av samerna Lundgren hade fotograferat såg slitna ut. De hade ett särpräglat utseende som Ánte inte kände igen sig själv i. Ida hade haft rätt i det hon sa. Hur skulle han kunna hitta sig själv i en samling bilder som en rasbiolog hade valt ut? En samling där det viktiga var utseendet.
”Inte ser alla samer likadana ut”, sa áhkko. ”Eller något annat folk. Herregud, nej. Det är bara trams att mäta människor på det här viset.”
”Himlabrand” är Moa Backe Åstots debutroman. Författaren är själv same och ville utöka utbudet av samisk ungdomslitteratur då hon som barn läste Ann-Helén Laestadius böcker om och om igen då utbudet var smalt.
I denna berättelse får vi följa den samiska huvudpersonen Ánte som just insett att han är homosexuell och har romantiska känslor för sin barndomsvän Erik. Olyckligt nog är Erik redan upptagen då han är ihop med flickvännen Julia. Trots detta visar han intresse för Ánte som brottas med sina känslor. Ánte försöker förneka sina känslor och börjar dejta den snyggaste tjejen på skolan men han klarar inte av att ljuga för sig själv.
Åstot har också funderat kring utbudet av ungdomslitteratur med HBTQ-teman. Hon påpekar att det är positivt att HBTQ har börjat normaliseras alltmer på senare år men ville ta upp detta från ett samiskt perspektiv eftersom kulturen präglas av patriarkatet. Åstot anser att samerna inte har kommit lika långt när det gäller frågor kring genus och sexualitet.
I berättelsen får vi även se den tråkigare sidan, då Ántes samiska pappa och de andra männen i byn uttrycker starka homofobiska åsikter. En homosexuell man i byn som Ánte var vän med har till och med blivit tvungen att flytta eftersom mobbningen eskalerade.
Berättelsen berör också samernas historia och diskrimineringen som de utsattes för under det tidiga 1900-talet. Ánte råkar köpa en bok på Jokkmokkmarknaden som handlar om samisk rasbiologi. Han ser bilder på samer som förnedrats och blivit fotograferade och hittar till och med några släktingar.
Även en verklig person finns med i boken, Harald Lundgren (Herman Lundborg) som var chef för rasbiologin på Statens Institut i Uppsala. När Ántes áhkko (farmor) ser honom riva sönder boken i frustration, påpekar hon att det inte är någon idé att riva sönder, det är viktigt att minnas deras släktingars sorg eftersom deras historia ofta har glömts bort.
Boken finns på vårt bibliotek på svenska och kommer ut som talbok den 3 maj på Legimus. Läs även ”Queera tider” av Edward Summanen som innehåller en intervju med den icke-binära samiska aktivisten Timimie Märak.
Moa Backe Åstot medverkade i Bokmässan 2021 i programmen ”Samiskt ursprung” och ”Samiskt liv – traditioner i en ny tid”.


”Áhkko slog upp boken på bordet framför dem och plockade fram sina egna foton. De jämförde dem med Harald Lundgrens bilder. Helt olika perspektiv. Ett och samma folk.
”It’s hard to explain not being confident in your own body. It just feels wrong, but only you seem to really know just how and why it feels that way.”
”Miah, du är en svart man. Du är en krigare. Men i vilken strid? undrade han alltid. Var fanns kriget? Sedan var det den där gången när han fick syn på en serieteckning med en apa som spelade basket och skämdes, som om den där apan på något vis var han. Och då insåg han att kriget pågick överallt omkring honom. ” (sid 15)






”I feel even smaller outside with a short-sleeve shirt on. HIV could’ve killed me, but it didn’t get the chance. I’m stronger than HIV, but I can’t even handle a few tweets from kids I don’t know.” (p. 229)
”O, fathers of my bloodline! O, ye kings of olde! Take this crown from me, bury me in my ancestral soil. If only you had known the mighty work of thine loins would be undone by a gay heir who likes it when American boys with chin dimples are mean to him.”
”I think we must be closer to being alive than adults. They’ve been alive too long to remember the passion of life. Maybe the only animals on this Earth that really understand life are the insects that are born and mate and die within seconds. They’re really the ones that understand it all.”
”God, Arthur.” He kisses me. ”Te quiero. Estoy enamorado. You don’t even know.”
”Hon måste bara titta till Kristina innan hon går. Motvilligt smyger hon sig fram i sina klumpiga skoterskor, förbi Kristina och till vardagsrummet där hon hittar en grårutig yllepläd på soffan. Pläden lägger hon försiktigt över henne i det trånga badrummet. Hon slätar till Kristinas hår, halvlångt och hennarött, och stoppar om henne så att hon inte fryser mer.
”I den här scenen, i den här världen, i mitt liv, är det här istället tillfället när jag till slut tar in resten av katastrofen: Gunnars ansikte över mig har sällskap av tjugotvå ansikten till, och de glor ner på mig allihop. Hela jävla franskaklassen står i en ring runt om mig och stirrar på mig där jag ligger. (…) Det är tisdag i mitten av mars, och jag ligger på golvet i ett klassrum på Katedralskolan i Växjö, och Gunnar säger: Vad fan hände?” (sid. 2-3)