”Naturen har lyft på kjolen
Hon är inget annat än en hora
Inbjudande till lidelse och lidande”
”När jag var snö” av Ingela Strandberg är en lyrik bok som handlar om döden och begär. Startskottet är diktjagets döda vän, en liten katt som ligger i baksätet på bilen. Våren har gjort sin ankomst, då den döda kattens tomma kropp begravs i blötsnön.
Strandbergs poesi utgår från naturen själv, körsbärsträden och lönnarna förmänskligas, då de klär sig i ”bröllopskläder” när de blommar och lockar med sin sötma. Den kvinnliga sexualiteten får också plats, även om den delvis framställs som skamlig då naturen beskrivs som en hora, och diktjaget ögnar en snygg vägarbete som svettas utan tröja i vårsolen.
Strandberg som är 81 år har varit poet i 40 år och gett ut flera diktsamlingar som översatts på flera språk världen över. Förutom Aniarapriset i år, har hon även mottagit Sveriges Radios lyrikpris 2023.
I en intervju med Norstedts förlag berättar Strandberg att hon ville skriva en kort fragmentarisk dikt, men när hennes katt blev oväntat sjuk och döende under skrivprocessen, fick hon idén till boken. Hon uppger att hon ”kände en vrede över alltings slut”. Detta reflekteras även i diktjagets känslostorm då hon inser att naturens skönhet är falsk och förförisk, då vi sakta luras ner igen till jorden för att bytas ned. Strandberg tror dock att det finns en själ i allt levande, men människan vill vara kött och blod som längtar, hungrar och tröstar, både efter det sexuella och det kroppsliga.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Boken finns även som talbok med text via Legimus samt som e-bok i Biblio-appen. Den är lättläst med sin luftiga 46 sidor men med ett tungt innehåll som stannar kvar.
Läs även den historiska romanen ”Sten i siden” av förra årets Aniarapristagare Mikael Niemi som handlar om sociala orättvisor gentemot grovarbetare och Sveriges tornedalska minoritet:



”Naturen har lyft på kjolen
”En gång läste jag på Flashback om att den döda pojken hette Simon, och den unga tjejen Simonsson i efternamn, och att det på den upphittade kniven stod Simme – att det fanns nån tanke hos mördaren. Jag glömde att det var jag.” (sid 75)
”Vad blir kvar av en människa? Av en sådan berömdhet som Ellen Key ganska mycket. Böcker och idéer. Av en sådan som Malin Blomsterberg ofta mindre, åtminstone om man ser till det yttre. Några foton, anteckningar, ett tumavtryck i en kokbok. Men också: ett levt liv, en historia.” (sid 191)

”Det här är inte Lenora från den otäcka ramsan. Det är inte ens Lenora från porträttet på bottenvåningen – ung och samtidigt mogen och möjligen i just den stunden med tankar att mörda sin familj. Den här Lenora är gammal, skröplig, en skugga. Jag tänker på när jag läste Dorian Grays porträtt i high school. Det här är motsatsen till den boken – porträttet i korridoren blir fräschare för varje dag medan Lenoras nedbrutna kropp sonar hennes synder.” (sid 33)

”Vi tömde oss. Lät skriken färdas över fotbollsplanen, skogen och skolan. Kanske hörde de som bodde på andra sidan Bergnäsbron våra vrål.” (sid 95)

”There’s a famous producer in Hollywood, and many women have told what he has done to them. So now there’s the hashtag MeToo. It feels like people all over the world have started to talk about it.”






”You can’t force a person to show up, but you can learn a lesson when they don’t.”
”He wasn’t going to lose to her. Even he could spout out an ”I like it!” and praise people like Hinako did. With unsteady feet, he approached the two women.
”Är du för krigshärjad för att prova en klänning?”








”Varför förändras jag så här? Varför blir jag kantigare, vassare – vems ögon kommer jag att trycka ut?”