“Humans only have one ending. Ideas live forever.”
”Barbie” är den omtalade filmen i rosa kulör från 2023 med manus och regi av Greta Gerwig. I denna film får vi en inblick i Barbie-dockornas värld som styrs av matriarkatet där alla Barbies har höga positioner i samhället och Ken-dockorna är solbrända surfare som mest är där för att visa upp sig. Man kan ana att filmen egentligen inte handlar om bara Barbie utan också om könsroller.
En dag förändras dock allt. Barbies perfekta plastiga liv börjar kantas av tankar om döden och hennes fötter har blivit som vanliga platta fötter. Hon blir förföljd av otur och plötsligt är ingenting roligt längre. Även celluliter har blivit ett problem för den stackars dockan. Skönhetsideal diskuteras och möjligtvis också hur det är att leva med funktionsvariationer. En glad rullstolsburen Barbie dyker dock upp väldigt snabbt under ett party som kontrast till huvudpersonens pessimism. De övriga Barbie-dockorna är oförstående, till och med de som leker doktor.
Barbie rådfrågar den ”konstiga Barbien” som är en sönderlekt Barbie som lever utanför samhället. Outsidern ger henne rådet att börja bära platta sandaler istället för högklackat. Hon reser till den verkliga världen för att leta upp sin ägare. Det visar sig dock att tankarna om döden inte kommer från flickan (som redan blivit för stor för Barbie) utan hennes deprimerade mamma.
Barbies pojkvän Ken följer också med och upptäcker patriarkatet. Kränkt av att Barbie inte är imponerad av honom, bestämmer han sig för att sabotera Barbieland för att bli kung. Ett krig bryter ut mellan Ken-dockorna som tack och lov inte har några vapen, tills tjejerna med list tar tillbaka sitt rike. Barbie träffar sin skapare Ruth som namngett henne efter sin dotter Barbara och blir tvungen att göra ett svårt val: stanna i det perfekta Barbieland eller leva som en riktig kvinna i den verkliga världen?
”Barbie” är en rolig och stundvis lite fånig film som berör många intressanta ämnen som genus, skönhetsideal och åldrande. Barbie-dockorna har funnits sedan 1959 och ockuperat många barns rum under barndomen. Hon har fått både god och dålig kritik både för hur själva dockan ser ut och de skönhetsideal hon förkroppsligar men också de svåra arbetsvillkoren som de som tillverkat Barbie-dockorna i Kina fått genomlida (vilket inte tas upp i filmen). Barbie har dock blivit mer inkluderande på senare år, i slutet av filmen visas flera dockor upp, allt från gravida, mörkhyade, tjocka och rullstolsburna.
Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska med svenska undertexter.


“Humans only have one ending. Ideas live forever.”





”De stora fjällen skyddade oss mot vinden, mot världen. Jag satt på en stor sten på stranden en dag i viken och tänkte på min farbror. Hans jolle hittades här i närheten. Min farbror fanns inte i jollen men där fanns tomma ölflaskor, ett par svarta gummistövlar med foder och ett brev till aanaa. Vid hans minnesgudstjänst sa de att det var en olycka. (…) Jag skulle lära mig att flyga helikopter och flyga in i mina föräldrars hus medan de var på jobbet. Så skulle de inte kunna ljuga om min död.” (sid 264-265)
”Man går in i bastun och tänker: ”Gud, jag är så mager” och ser otroligt vackra kvinnor som har riktiga kroppar och tänker: ”Jag vill vara en del av er.”
”Hon var liten, minst av dem alla. Ingen kunde tro att hon fyllt sju år. Men vad hjälpte det? Var man sju fick man inte längre bo hemma.” (sid 9)
”You look at these two kids. You can’t tell how old they are because of their bandannas. They’re probably your age or younger, and you aren’t afraid of them, though you are afraid of their guns. (…) Video games don’t make people violent, but maybe they falsely give you the idea that you can be the hero.” (p. 292-300)
”I sit cross-legged in front of her grave. I take a longer look at the words on her headstone.
”Jag avskyr ordet flykting. Har alltid gjort det. När farmor började prata om oss som flyktingar bad jag henne genast att sluta med det. Det fick mig att skämmas inombords. Det var inte förrän alldeles nyligen som jag förstod varför. Jag skäms för att erkänna att jag inte har något hem.” (sid 212)
”Jane är så otroligt vacker, säger jag till A.
”My son will be 11 years old forever.”





”Hon tillät sig vandra några minuter av minnen. Minnen av hans vackra ansikte som hon knappt kommer ihåg längre, av deras samtal, brev och hans ögon som är så lika Tinas.”