Etikett: bisexualitet

Publicerat

Att leva med HIV

”I feel even smaller outside with a short-sleeve shirt on. HIV could’ve killed me, but it didn’t get the chance. I’m stronger than HIV, but I can’t even handle a few tweets from kids I don’t know.” (p. 229)

 

”Full Disclosure” är en engelsk ungdomsroman av Camryn Garrett. Garrett har varit journalist sedan hon var 13 år och har arbetat för Huffington Post, MTV, and Rookie Magazine. Hennes karriär som författare började med att hon skrev fanfiction på internet och blev inspirerad av författaren Stephenie Meyer som uttryckte att hon inte var emot fanfiction men också tyckte att det vore bättre om hennes fans använde sina kreativa förmågor till att skriva egna berättelser.

”Full Disclosure” handlar om gymnasieeleven Simone som föddes med HIV. Hon fick sjukdomen via sin bortgångna mor via bröstmjölken och är adopterad av ett homosexuellt par. När Simone kommer in i tonåren börjar hon, precis som sina jämnåriga, att intressera sig för sex.

Simone har bytt skola på grund av mobbning efter att hennes förra flickvän spridit information om henne efter att hon fått veta att hon har HIV. På den nya skolan där Simone jobbar med musikaler, träffar hon en trevlig kille som heter Miles.

De börjar dejta och han verkar inte bry sig om att hon har HIV eftersom det inte smittar via kroppskontakt och hon äter bromsmediciner som minskar risken att sjukdomen överförs. Men en dag får Simone ett brev från en okänd person som vill att hon ska sluta umgås med Miles annars kommer hennes hemlighet att hängas ut på nätet.

Boken handlar om sexualitet, fördomar, rädsla och okunskap. Garrett började intressera sig för HIV när hon läste om Angelina Jolie som adopterade ett barn på ett barnhem där alla andra barn hade HIV. Detta fick Garrett att börja intressera sig för adoptionsprocesserna för barn med HIV. Författaren trycker på att det finns mycket felaktig information om HIV eftersom de medicinska förutsättningarna har förbättrats markant inom i-länderna.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.

Publicerat

När passionen avtar

”Only love will save the world. Why should I be ashamed to love?”

 

”Blå är den varmaste färgen” är en fransk erotisk dramafilm från 2013 och är regisserad av Abdellatif Kechiche. Filmen vann Guldpalmen för ”Bästa film” vid Filmfestivalen i Cannes och  tilldelades Louis Delluc-priset för bästa franska film 2013. Filmen är baserad på den grafiska romanen ”Le Bleu est une couleur chaude” av den franska serietecknaren Julie Maroh.

Filmen handlar om en sextonårig fransk tjej, Adèle som är osäker på sin sexuella läggning. Hon dejtar en trevlig kille som heter Thomas men deras relation känns inte rätt. En kväll bestämmer hon sig för att följa med sin homosexuella kompis, Valentin på en gaybar och träffar punkaren Emma.

Adèle blir vän med Emma som går på konsthögskolan och har stora drömmar. De två tjejerna inleder så småningom ett passionerat förhållande som präglas av hett men också väldigt ytligt sex. När de blir lite äldre och Emma vill fokusera på sin karriär som konstnär, börjar passionen att avta och Adèle börjar vara otrogen med en manlig kollega på förskolan där hon jobbar. De börjar också längta efter att bilda familj men det är inget de diskuterar med varandra på grund av bristande kommunikation. Emma ertappar till sist Adèle med att vara otrogen och slänger ut henne efter att ha fått ett våldsamt raseriutbrott.

Filmen har fått både positiv och negativ kritik. Den positiva kritiken är att dramat är känslosamt och uttrycker flera känslor som lust, sorg och ilska.

Den negativa kritiken kommer främst från hur sexscenerna är iscensatta. HBTQ-kritiker menar att sexscenerna är överdrivna och gränsar till pornografi. Även den ursprungliga serietecknaren Julie Maroh har kritiserat filmen och tycker att det hade varit bättre att tona ned sexscenerna.

”This is all that it brings to my mind: a brutal and surgical display, exuberant and cold, of so-called lesbian sex, which turned into porn, and made me feel very ill at ease.” – Julie Maroh

Maroh uttycker också att hen hade föredragit att de istället involverade fler lesbiska kvinnor i filmskapandet. Kritikerna pekar också på att varken regissören eller skådespelarna identifierar sig som HBTQ och därför har svårt att sätta sig in i rollerna, vilket gör den lesbiska romansen mer ytlig.

Filmen använder också symbolik som bland annat mat och Emmas hårfärg. Färgen blå symboliserar passionen mellan paret som med tiden avtar då Emmas hårspray tvättas ur ju äldre hon blir. Klasskillnader och fördomar är också ett tema då Adèles konservativa föräldrar tror att kvinnorna endast är goda vänner medan Emmas familj är accepterande och bjuder dem på ostron som representerar det kvinnliga könsorganet och lesbiskt sex.

”Blå är den varmaste färgen” finns tillgänglig på vårt bibliotek på franska med svenska undertexter. Observera att filmen innehåller grafiska sexscener.