”Det känns som om gifta par med sådana problem borde gå i par terapi och lära sig kommunicera med varandra innan det går så långt att frun börjar krossa porslin.” (sid 73)
”Kär i Japan” av den svenska serietecknaren Åsa Ekström tar oss återigen till Japan där Ekström bott sedan 2011. Detta självbiografiska seriealbum handlar om kärlek och dejting i Japan. Hur skiljer sig deras kultur och normer från våra svenska? Ganska mycket visar det sig!
I soluppgångens land är det viktigt med äktenskap. Att vara ogift och i 30-årsåldern får Ekström att sticka ut. Majoriteten av alla kvinnor som skaffar barn är redan gifta, att vara sambo är ett någorlunda exotiskt koncept. Delad vårdnad är också ett kontroversiellt ämne då ena föräldern (oftast mamman) får ensam bestämma över om barnet ska få träffa den andra föräldern eller inte, oavsett vad barnet själv vill.
Kärlek och sex är svåra ämnen att prata om, det finns en viss skam. Ekström skaffar sig ett Tinder-konto för att undersöka hur japanerna dejtar på nätet. Nästan ingen har med sitt ansikte, flera visar bara bilder på sina husdjur eller favoritmaträtter. Om man har tur får man se någons hår bakifrån, eller med en ansiktsmask som täcker nästan hela ansiktet.
Det finns andra sociala koder och regler som Ekström kämpar med att bemästra. ”Ska vi äta lunch?” handlar nästan alltid om en romantisk dejt, vilket Ekström missförstår som en konkret fråga, vilket i sin tur leder till lustiga fadäser då hon hamnar på dejt med en kille som hon trodde bara ville ha en ”nördkompis”.
Under en tjejkväll när de druckit några glas, börjar det japanska tjejgänget diskutera vem som är sadist eller masochist, till Ekströms stora chock! Men det visar sig att samtalsämnet har ingenting med sex att göra, utan vem som tar för sig mer på dejter, och bestämmer var de ska gå. Männen blir indelade i kategorierna ”köttätare” och ”växtätare” efter hur dominanta eller passiva de är.

Ekström får närvara vid en japansk väns bröllop, då vännen ska gifta sig med en engelsman. Under bröllopets gång byter vännen om tre gånger, först i traditionell kimono, och sedan till festligare cocktail klänningar. Bröllopsgåvorna är också en kulturchock, då gästerna förväntas ge brudparet stora summor pengar, och inte bara det, eftersom sedlarna måste vara både nytryckta och inlagda i speciellt utformade kuvert. Ekström ger upp att förstå, och ritar istället en rolig manga-teckning till brudparet.
Däremot finns det en mörkare sida av Japan, som Ekström ville beröra trots det lättsamma serie formatet. På ett tåg somnar hon en dag och blir antastad av en äldre man i sömnen. När hon vill skriva om detta blir hon censurerad av förlaget. Detsamma gäller serie-stripparna som handlar om HBTQ, då sexuella minoriteter fortfarande kämpar för sina rättigheter i Japan. Patriarkatet präglar även språket då kanji-tecknet för fru betyder hus och hålla sig inomhus, medan mannens tecken betyder ägare och överhuvud!
I slutet av serien skaffar Ekström barn med en japansk man som har en väldigt annorlunda syn på förhållanden än svenska män. Stora summor pengar ska spenderas på tjejens märkeskläder för att visa sin kärlek, något som Ekström har svårt för. Det tar slut mellan dem och hon bestämmer sig för att inte inkludera den nyfödda sonen i serien. Alla måste ju få bestämma själva om de vill vara med!
Serien finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.
Läs även den första delen i serien ”Mitt liv i Japan – en serietecknares bekännelser” som handlar om Ekströms första år på ett kollektiv i Japan, och vilka kulturkrockar som uppstod:



”Det känns som om gifta par med sådana problem borde gå i par terapi och lära sig kommunicera med varandra innan det går så långt att frun börjar krossa porslin.” (sid 73)
”Because it gets worse

”Det här är inte Lenora från den otäcka ramsan. Det är inte ens Lenora från porträttet på bottenvåningen – ung och samtidigt mogen och möjligen i just den stunden med tankar att mörda sin familj. Den här Lenora är gammal, skröplig, en skugga. Jag tänker på när jag läste Dorian Grays porträtt i high school. Det här är motsatsen till den boken – porträttet i korridoren blir fräschare för varje dag medan Lenoras nedbrutna kropp sonar hennes synder.” (sid 33)

”Hon tilläts aldrig prata om något annat än immigrant upplevelsen, att hälften av hennes familj dog i Kambodja, att hennes pappa tog livet av sig på trettioårsjubileet. (…)
”I’ll miss you at school…”
”In high school I begun to theorize that I had been born with two half souls – one female and one male.”
”Jag hatar dig lika mycket som du hatar mig, log jag. Jag tror inte det är möjligt, log hon tillbaka. (…) i Haralds mammas ögon var jag ingen alls. Jag var någon som råkade ha nycklarna till hennes sons lägenhet. Jag kunde ha varit tjejen i kassan på Konsum.(…) Harald är som män är mest: han knullade sin mamma.”
”De stora fjällen skyddade oss mot vinden, mot världen. Jag satt på en stor sten på stranden en dag i viken och tänkte på min farbror. Hans jolle hittades här i närheten. Min farbror fanns inte i jollen men där fanns tomma ölflaskor, ett par svarta gummistövlar med foder och ett brev till aanaa. Vid hans minnesgudstjänst sa de att det var en olycka. (…) Jag skulle lära mig att flyga helikopter och flyga in i mina föräldrars hus medan de var på jobbet. Så skulle de inte kunna ljuga om min död.” (sid 264-265)
”You look at these two kids. You can’t tell how old they are because of their bandannas. They’re probably your age or younger, and you aren’t afraid of them, though you are afraid of their guns. (…) Video games don’t make people violent, but maybe they falsely give you the idea that you can be the hero.” (p. 292-300)
”Paris lägger an pilen.