”Jag hatar dig lika mycket som du hatar mig, log jag. Jag tror inte det är möjligt, log hon tillbaka. (…) i Haralds mammas ögon var jag ingen alls. Jag var någon som råkade ha nycklarna till hennes sons lägenhet. Jag kunde ha varit tjejen i kassan på Konsum.(…) Harald är som män är mest: han knullade sin mamma.”
”Haralds mamma” är en relationsroman av Johanna Frid som även skrivit ”Nora eller Brinn Olso Brinn”. Precis som i Frids förra roman ligger fokuset på avundsjuka mellan kvinnor och självkänsla. Denna gång är dock antagonisten en svärmor med en giftig tunga istället för en vacker före-detta flickvän från Norge.
Romanens berättarjag har hamnat på en flygplats i Kiruna tillsammans med sin svärmor. Läget är pinsamt medan de väntar på mannen som är i centrum för båda deras liv, den drogberoende Harald som är en människoman men liknas med en golden retriever. Han är en symbolisk hund som viftar på svansen och dreglar, han drar fräcka sexskämt med en baguette när han glömmer att ta sin ADHD-medicin.
Harald är bipolär och hans drogmissbruk påverkar båda kvinnorna. Ett tyst passivt aggressivt krig utkämpas mellan de två kvinnorna som båda vill vara den viktigaste kvinnan i Haralds liv. Varför just denna misslyckade man får all denna uppmärksamhet kan man ifrågasätta men man kan ana att det finns kopplingar till Freuds teorier om Oidipuskomplexet och skillnaden mellan generationerna.
Haralds mamma är från en svunnen tid, talar väl om sig själv och sina vänsterpolitiska feministiska ambitioner medan hon konstant hittar sätt att nedvärdera sin svärdotter. Berättarjaget vill fly från scenen, då hon ser detta som en sorts psykologisk tortyr. Hon rör sig mot kaféet men där finns bara billiga dammsugare av marsipan.
Frids berättelse sätter känslorna i fokus, med extra tryck på det fula och pessimistiska. Hatet frodas mellan kvinnorna istället för att hitta en gemensam nämnare i sin kamp mot Haralds sjukdom. Berättarjaget stör sig på sin hund till pojkvän men samtidigt finner hon inget systerskap hos Haralds mors kamp för kvinnliga rättigheter.
Detta gör henne delvis till en motsägelsefull figur som både försatt sig i en situation då hon blir matte till hundpojkvännen istället för en jämställd partner men samtidigt kan inte tänka sig att lämna förhållandet. Även Haralds mor är motsägelsefull då hon beskrivs som gammalmodig och elak men samtidigt är liberal, feministisk, bisexuell och sexuellt frigjord, något som väcker ytterligare avundsjuka i berättarjaget.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.
”De stora fjällen skyddade oss mot vinden, mot världen. Jag satt på en stor sten på stranden en dag i viken och tänkte på min farbror. Hans jolle hittades här i närheten. Min farbror fanns inte i jollen men där fanns tomma ölflaskor, ett par svarta gummistövlar med foder och ett brev till aanaa. Vid hans minnesgudstjänst sa de att det var en olycka. (…) Jag skulle lära mig att flyga helikopter och flyga in i mina föräldrars hus medan de var på jobbet. Så skulle de inte kunna ljuga om min död.” (sid 264-265)
”You look at these two kids. You can’t tell how old they are because of their bandannas. They’re probably your age or younger, and you aren’t afraid of them, though you are afraid of their guns. (…) Video games don’t make people violent, but maybe they falsely give you the idea that you can be the hero.” (p. 292-300)
”Paris lägger an pilen.
”Titta på hans händer! Han gör narr av georgisk dans!”
”Här går Jasmine och mår piss. Hukar sig i korridorerna. Har typ bytt personlighet på grund av Amir, hans stora käft och obefintliga förståelse av vad som är privat och inte. Samtidigt går han runt som ingenting. Skrattar och har med sig kompisar. Huuur orättvist är inte det?” (sid 88)
”You can’t tell whether people are gay by what they look like.”
”Nu hade alla hon älskat vänt henne ryggen. Hon skruvade på ringen och vred den av fingret, höll upp den framför ansiktet. Tårarna blandades med regndropparna och hon brydde sig inte om att människor hastade förbi bakom henne med huvudena hukande under paraplyer. (…) Det fanns ingen anledning att behålla ringen. Margit skulle aldrig få den, ingen annan kvinna heller.”
”It’s hard to explain not being confident in your own body. It just feels wrong, but only you seem to really know just how and why it feels that way.”
”There used to be horses, four of them, but early in the first season, we noticed how the Tox was starting to get inside them like it got inside us, how it was pushing their bones through their skin, how it was stretching their bodies until they screamed. So we led them out to the water and shot them.”