”Hjälp mitt barn!” skrek Patsy när mrs Parker stannade sin gamla Studbaker och skyndade ut. Bakom den blodiga kvinnan med det drypande byltet skymtade mrs Parker en brinnande Belvedere som voltat på taket. Den intryckta fronten på Lonesome Georges bil var pressad mot den. George satt hopsjunken över ratten. Bakom hans bil blockerade den omkullvälta potatisupptagaren Route 9.
”Hjälp mitt barn!”
Jamie Morton var bara sex år när Pastor Charles Jacobs kom in i hans liv, tillsammans med sin fru Patsy och sonen Morris-hack-i-häl. Charles och hans familj blev omedelbart omtyckta i det lilla sömniga New England-samhället och kyrkans besökare ökade stadigt. Ungdomarna strömmade till ungdomstimmarna – inte minst för att pastorn var ung och snygg, utan han hade också ett brinnande intresse för elektricitet, vilket han använde sig av i sin religiösa undervisning. Men säg den lycka som varar för evigt i en King roman …
Pastorns fru och son omkommer i en bilolycka och pastorn håller i sin förtvivlan en predikan i kyrkan som osar vrede, svavel och förtvivlan och där pastorns tro vacklar om den inte rasar helt. Efter det lämnar han det lilla samhället.
Jamie Morton återser honom inte förrän många år senare, när han har knarkat bort en lovande musikkarriär och alla tecken visar på att han går en säker död till mötes på en sjabbig toalett någonstans. Pastor Jacobs har efter sin förlust hängett sig helt åt elektriciteten och ni som läst Frankenstein vet vad man kan göra med den …
Stephen King är den orubblige mästaren på att skildra människor så att jag ser dem framför mig när jag läser, han är även oöverträffad i sina miljöskildringar och kan med enkla medel skapa en otäck stämning – fast ibland tar han fram den stora penseln och målar brett – och då blir jag äcklad av bilderna han målar upp! I Väckelse är han dock sparsmakad med äckel (för ett exempel på vad jag menar; läs novellen ”Flotten” i novellsamlingen Den förskräckliga apan då mådde jag illa!) och mer inriktad på personerna och vad som driver dem – vilket är nog så intressant och skrämmande!
King skriver aldrig något som är direkt uruselt, däremot når Väckelse inte upp till de höga höjder där Varsel och serien Det mörka tornet tronar. Även om Väckelse inte hör till de böcker som gör att jag läser vidare hellre än släcker lampan så det blir mörkt, rekommenderar jag den gärna för de som tycker om att bli måttligt rädda.
Trevlig läsning
Carin Blom