Det andra könet

”Det går inte att vara sig själv som kvinna i den här världen, man måste gömma sig  och kompromissa, annars kommer dom efter en, så är det bara. Dom hyllar målningarna för att dom tror att det är en kille som gör dom, men tror du reaktionerna hade varit likadana om det var en brud?”

 

”Paradiset ligger under mammas fötter” är Gina Dirawis debutroman. Titeln är ett citat från profeten Muhammed. Dirawi berättade på bokmässan 2020 under seminariet ”Våga skriva en bok!” att hon tolkar citatet som feministiskt eftersom det talar emot patriarkatet. I hennes berättelse har hennes karaktärer väldigt olika och komplicerade relationer med sina mödrar vilket påverkar dem och formar deras identiteter.

Dirawi är mest känd som  programledare, komiker, artist och skådespelare. Hon är född i Sverige men har har palestinska rötter. Dirawi är känd på YouTube för sina satiriska videoklipp som fokuserar på feminism och stereotyper angående invandrare och muslimer. Tyvärr har hon också blivit mordhotad flera gånger av personer som inte accepterar hennes åsikter. Hon blev även hotad av kristna svenska tittare då hon var jul värd under julen 2015 eftersom hon är muslim.

Berättelsen handlar om två muslimska tjejer Mona och Mila och utspelar sig växelvis i Norrland och i ett palestinskt ”ghetto” i Beirut. Dirawi tar upp fler viktiga ämnen i boken som feminism (från olika perspektiv), främlingsfientlighet, kulturell appropriering, sexuella trakasserier, arrangerat äktenskap, hedersmord och psykiskt ohälsa.

Mona och Mila är varandras extrema motsatser. Mona är en bisexuell liberal feministisk konstnär som protesterar mot pariakatet med sin uppseendeväckande och vulgära konst. Mona är en duktig muslimsk flicka som bär hijab, har otroligt höga krav på sig själv och siktar på att komma in på läkarlinjen. Trots sin vänskap ser tjejerna varandra som överdrivna extremister.

När Mila misslyckas med att komma in på läkarlinjen, får hon en psykos och försöker ta livet av sig genom att köra in i ett träd. Medan detta sker ber Monas mor, som är dödligt sjuk, att bli begravd i ett palestinskt flyktingläger. Mona beger sig utomlands utan att Mila är medveten om detta vilket leder till att hon känner sig övergiven, vilket i sin tur försvårar hennes psykiska ohälsa. Hon blir inlagd på psyket men fortsätter förneka sina problem och ser ned på de övriga patienterna.

Samtidigt får vi följa Nour som är Monas släkting i Beirut. Staden är fylld av korrupta män som styr kvinnorna med en järnhand. Hedersmord och våldtäkt är vanligt i lägret och det är alltid kvinnorna som får skulden eftersom de inte har samma rättigheter som männen. Mona får inte ens närvara vid sin egen mors begravning på grund av att hon är tjej och blir tvungen att klättra upp på en balkong med en kikare för att se sin mor bli nedsänkt i marken av främmande män.

När Mona protesterar mot orättvisorna genom att måla en satirisk väggmålning av en av tyrannerna, blir hon viral på internet vilket leder till upplopp i staden. Straffet blir att kvinnorna inte längre får gå ut själva utan manligt sällskap, vilket Nour och Mona inte kan acceptera. De planerar en kupp och skaffar fram vapen för att lura förövarna att konstnären blivit skjuten men allt går inte som planerat. Nour, som är lesbisk och bitter över att hennes flickvän blivit bortgift till en utländsk äldre man, vill använda dessa vapen för att hämnas istället.

”Paradiset ligger under mammas fötter” är trots de allvarliga ämnena som Dirawi diskuterar en humoristisk berättelse. Författaren använder sig av mycket galen humor och sätter sina karaktärer i absurda situationer och diskussioner. Kulturkrockar sker men samtidigt med glimten i ögat. Observera dock att boken innehåller en hel del grafiska beskrivningar om kroppsliga vätskor, svordomar, självskadebeteende och självmord.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek, som e-bok via Bibblo.se och som talbok via Legimus.

Ärr för livet

50673304”Mina små, ni som älskar min kropp. Som vill somna under mina armar, som kryper närmre när det blåser. Det blev så tydligt när ni föddes och lades direkt vid mitt bröst. (…) Med en liten söt mun mot det bladformade, vita ärret efter ett sår som ingen brydde sig om att få sytt. Det var då och det var nu, livets bästa och värsta möttes hud mot hud.” (sid 7)

”Ärr för livet” är Sofia Åkermans självbiografin som handlar om hennes tonårstid då hon blev inlagd på en barnpsykiatrisk akutavdelning i Lund. Åkerman hade anorexi men mådde bara sämre när hon lades in på avdelningen. Så småningom övergick hennes sjukdom till både psykos och självskadebeteende. Hon är idag 35 år, frisk och mamma till två små barn.

Åkerman arbetar idag som jurist och sjuksköterska och har tidigare gett ut böckerna ”Zebraflickan”, ”För att överleva” och ”Slutstation rättspsyk” som alla berör psykisk ohälsa.

Åkerman var 15 år när hon lades in på avdelningen. Hon och hennes familj hade inte förväntat sig att hon skulle bli kvar där i två år. De trodde att hon bara skulle vara där några dagar för att gå upp lite i vikt eftersom hon inte längre klarade av att äta själv.

När Åkerman blev inlagd på 90-talet fanns det många felaktiga uppfattningar om psykisk ohälsa. Flera vårdare var övertygade om att det fanns en koppling mellan all sorts psykisk ohälsa och övergrepp. Åkerman hade däremot aldrig blivit utsatt för övergrepp vilket medförde att hon mådde ännu sämre när personalen anklagade hennes familj.

Författaren berättar att det fanns flera tjejer på avdelningen som mådde psykiskt dåligt och inte kunde skilja på verkligheten och de falska minnen som de fick inplanterade av vårdarna. Åkerman jämför detta med hjärntvättning och föråldrade förhörstekniker då oskyldiga blivit manipulerade att erkänna brott som de inte har begått.

Åkerman blev så småningom utskriven från vårdavdelningen och fick komma hem igen. Hon försöker gå tillbaka till vardagen men de tidigare kompisarna håller sig på avstånd eftersom de är rädda att hon ska få en psykos igen. Trots att hon blev inbjuden till fester, slutade det ofta med att hon trots allt inte kunde gå eftersom ansvaret på de jämnåriga kompisarna blev för stort.

”Min teatergrupp, min älskade teatergrupp. Jag hade inte tänkt fira min födelsedag. Men mina vänner tyckte inte att jag skulle vara ensam när jag fyllde år. Vännerna satt på stolarna och på borden. Det stod gympaskor under landstingsofforna, det var girlanger i droppställningen.”

Åkerman försökte återfinna sin passion för teater igen genom att börja i teatergruppen Lukkan tillsammans med några yngre tjejer men ångesten tog över igen. Hon fick en panikattack mitt under föreställningen och blev hämtad av ambulans. Ätstörningarna hade gett henne kaliumbrist och försvagat hennes syn och andra kroppsliga funktioner. Trots detta bemöttes hon med kyla och oförstånd av vårdpersonalen som menade att hon bara hade sig själv att skylla.

Författaren kritiserar Socialstyrelsen och berättar om hur unga tjejer blivit tvångsvårdade inom rättspsykiatrin utan att ha begått något slags brott mot lagen. Åkerman kritiserar också behandlingsmetoderna och personalens bristande kompetens.

”Alla bandmedlemmar som satt på sexualbrottsavdelningen, utom en som var dömd för mord. Lina, som hade hunnit fylla arton år, vägrade acceptera att bandet var en möjlighet reserverad för männen och lyckades bli klinkbandets första kvinnliga medlem. Mördaren blev hennes ”morfar”. Han sa till Lina att om någon av de andra försöker något, du vet vad, då kommer du direkt till mig! Men det gjorde ingen. Lina föreslog ett nytt namn – Heavy Metal – och sexualbrottsavdelningen designade en bandlogga som tejpades fast på basen föreställande en bystig sjuksköterska med en spruta.”

Hon berättar om en brand som skedde på Rättpsykiatriska regionkliniken i Växjö den 1 augusti 2003, då flera unga tjejer blev inlåsta på grund av dåliga rutiner och brann inne. En av dem som nästan omkom var hennes vän Lina som hade bott på samma avdelning innan hon blev förflyttad.

Boken finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek.

Girl

”I made it through my darkest, most challenging times. I am a professional dancer and a unique, brave, strong woman that knows exactly who she is and what she wants. Now, I can proudly say that I am transgender.” – Nora Monsecour

 

”Girl” är en film med HBTQ-tema av den homosexuella filmregissören Lukas Dhont. Berättelsen är baserad på en verklig transperson, Nora Monsecour. Hon var tidigare ballettdansös men dansar numera modern dans i Tyskland. Dhont och Monsecour träffades i 15-årsåldern då de ännu inte kommit ut med sina identiteter och hittade stöd hos varandra. ”Girl” är Dhonts hyllning till Monsecour and hennes dans.

Filmen handlar om den 15-åriga Lara (spelad av balettdansösen Victor Polster) och berör puberteten och det tuffa klimatet inom balettvärlden. Lara har just börjat ta hormoner men de har inte börjat verka ännu vilket medför att hon känner sig annorlunda än de andra tjejerna. Hon har svårt att kontrollera sin kropp när hon dansar balett på grund av hennes fysik. Lara skäms för att visa sitt könsorgan för de andra tjejerna i omklädningsrummet och försöker tejpa för det vilket leder till blödningar och infektioner efter danslektionerna.

Lara har en pappa som stöttar henne och gör sitt allra bästa för att få henne att inse att hon duger och har talang. Ingen mamma syns till och pappan får ensam ta hand om sin deprimerade tonårsdotter och hennes sexåriga lillebror som fortfarande inte förstått att hans storasyster inte längre heter Victor. Trots att hon har en kärleksfull familj har Lara svårt att prata om känslor. När hon blir mobbad och förnedrad av de som hon trodde var hennes tjejkompisar, gör Lara allt hon kan för att pappan inte ska få veta eftersom hon är rädd för att ytterligare tynga ned honom.

Detta slutar tyvärr olyckligt då Lara börjar hålla inne sina känslor vilket till slut leder till självmordstankar och självskadebeteende. Detta illustreras i en otäck scen då Lara skär i sitt könsorgan med en sax men ångrar sig och ringer ambulansen. Hon får hjälp av ambulanspersonalen och sin pappa. Efter denna olyckliga händelse försöker Lara trots allt kämpa på och gå vidare med sitt liv och sin könskorrigerande behandling.

”We made a film with some hard, honest scenes. Scenes that might be disturbing to watch, but that are crucial to show. I do not want to sugarcoat my experiences or hide away my darkest thoughts. I shouldn’t have to — they are real and not uncommon in the trans community. Though my story does not include this final event, it’s a thought that lingered in my mind every day. 

Girl also shows the importance of a loving and supportive home, like the home I was fortunate to grow up in. Children should be able to talk openly with their family and their friends. Girl is not a horror movie — it has a message of courage, bravery and passion. ” – Nora Monsecour

Filmen har fått både positiv och negativ kritik. Valet av skådespelare har kritiserats då Victor Polster som till slut blev utvald till rollen som Lara inte själv är en transperson. De fanns sex tjejer som provspelade rollen som Lara men inte valdes ut på grund av att deras balettkunskaper inte höll måtten enligt Dhont. Kritikerna anser däremot att det är fel att skådespelarna som identifierade sig som transpersoner inte fick en chans till rollen och tycker det är synd att så många HBTQ-berättelser fokuserar på psykisk ohälsa istället för att normalisera HBTQ.

Monsecour har bemött kritiken och argumenterar att Lara inte representerar alla transpersoners upplevelser utan är en personlig berättelse baserad på hennes egen tonårstid då hon mådde väldigt dåligt psykiskt. Monsecour trycker på att självskadebeteende och självmord hos tonåringar ofta är impulsivt och att det därför är viktigt för omgivningen att vara uppmärksam på alla tecken.

Filmen har franskt och flamländskt tal med svenska undertexter. Filmen finns tillgänglig för utlån på vårt biblioteket. Observera att filmen innehåller scener som berör känsliga ämnen som självskadebeteende, könsdysfori, nakenhet och sexualitet.