Etikett: rasism

Publicerat

Sms från Soppero

”Agnes såg att det var samiska och hennes hjärta började slå snabbare. Hon kände igen enstaka ord. Men vem skickade ett sms på samiska?”

 

”Sms från Soppero” är en samisk ungdomsroman från 2007 som handlar om den 13-åriga Agnes som bor i Solna. Hon har fjällsamisk släkt från sin mammas sida men behärskar inte språket och utövar inte kulturen på något sätt. Boken är första delen i en serie i tre delar.

En dag får hon ett underligt sms av en kille från Soppero som verkar vara kär i henne. Problemet är bara att sms:et är skrivet på samiska. Hon reagerar nästan stereotypiskt svenskt: vem skickar sms på samiska? Agnes inser snart att detta är ett språk som samiska ungdomar faktiskt talar och bestämmer sig för att översätta med hjälp av sin mammas gamla samiska läroböcker och plötsligt öppnar en helt ny värld upp sig för henne.

Även om startskottet för hennes identitetssökande handlar om att flörta med en kille (vilket kanske inte låter helt feministiskt), är Anges längtan till sina samiska rötter gestaltad på ett fint sätt.

Vi får ta del av den samiska kulturen både via den samiska pojkvännen som heter Henrik och Agnes släktingar. Vi får se Agnes áhkku (mormor) baka gáhkku (samiskt bröd) på samma självklara sätt som en svensk farmor bakar kanelbullar. Vi får se Henrik sticka iväg på sin fyrhjuling på samma sätt som en svensk kille åker iväg på sin moppe, när hans samiska mamma klagar på att han träffar en svensk tjej eftersom hon vill att han ska ta över renarna. Även dofterna beskrivs som Agnes morfar som alltid luktar rökt kött precis som jägare i Norrland ofta gör.

På så sätt finns det ändå en igenkänningsfaktor även för den svenska läsaren vilket hjälper till att normalisera de samiska karaktärerna och deras kultur istället för att beskriva dem som exotiska. Agnes identitetssökande under tonåren är något som många kan relatera till oavsett om de tillhör ett urfolk eller är svenska.

Berättelsen berör dock den tråkigare sidan av att vara både svensk och same samtidigt. Både internaliserat från Agnes och hennes mammas håll och från den samiska kusinen som har förutfattade meningar om ”halvsamer” vilket leder till gatekeeping och snedvriden identitetspolitik.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via E-lib och som talbok via Legimus. Finns även tillgänglig på samiska i appen Bläddra där man kan hitta flera böcker på minoritetsspråk.

Publicerat

Ihågkom oss till liv

”Jag tänker på föreställningen om Sverige som så homogent och rågblont fram tills nu. Men det har levts andra liv här.” (sid 69)

 

”Ihågkom oss till liv” är en serieroman av Johanna Rubin Dranger som handlar om Förintelsen. Denna bok är tillägnad Drangers judiska släkt som dödades och diskriminerades. Serieromanen känns särskilt relevant i nutid då den välkända serieromanen ”Maus” som också handlar om Förintelsen förbjudits och censurerats på amerikanska skolbibliotek.

Dranger kämpar med att pussla ihop släktens historia som till stora delar blivit bortglömd och utplånad. Namn har glömts bort, som om personerna aldrig har funnits. Vi får ta del av flera människoöden, bland annat en pojke vid namn Faivel. Han var mycket liten när han blev offer för Förintelsens ondska.

Efter mycket blod, svett och tårar lyckas Dranger få sina bortglömda släktingarnas namn: Perla, Sonia och Faivel inristade på Förintelsemonumentet i Stockholms stora synagoga bara för att sedan inse att hon troligtvis fått deras dödsår fel.  Detta visar tydligt på hur det ibland kan vara svårt att bevara historia om utsatta minoriteter eftersom uppgifterna ofta mörkats för att dölja övergreppen de utsattes för.

Serieromanen har därmed vissa likheter med Mats Jonssons ”När vi var samer” då båda författarna har levt väldigt assimilerade liv och haft svårt att fylla i vissa luckor när de gjort sin research.

Dranger berör också hur de svenska judarna behandlades under Förintelsen. Hon hittade sina släktingar i ett register över judar och andra förintelsemotståndare som gjordes av nazisten och Sverigedemokraten Erik Walles. Han hade bland annat dokumenterat information som när de kom till Sverige m.m. Registret skapades i syfte att ange dessa personer vid ett nazistiskt maktövertag. Tyvärr skedde detta i vårt grannland Norge då de norska judarna arresterades, vilket visar på hur sårbara de svenska judarna verkligen var vid denna tidpunkt.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Läs även ”Maus: en överlevandes historia” av Art Spiegelman som finns på vårt bibliotek.

Publicerat

Flykt

”Tack och lov var den ryska polisen så korrupt att de lät oss gå, i utbyte mot våra sista pengar.”

 

”Flykt” är en dansk animerad dokumentärfilm om den 36-åriga flyktingen Amin (fingerat namn). Han flydde för 30 år sedan från Afghanistan. På 1990-talet ockuperades landet av Mujahedin som stöddes av USA. Denna grupp var radikala islamister som fängslade och dödade de som inte delade deras åsikter. Mujahedin såg sig själva som ”religiösa krigare” och blev sedan vad vi idag kallar för talibaner.

”Amin” har valt att vara anonym och endast visa sig som en tecknad figur i filmen. Verkliga bilder kantas med uttrycksfulla figurer både skrämmande i svartvitt och de utan ansikten men också färgglada minnen från ”Amins” barndom. Vi får se honom dansa runt, iklädd sin systers blåa klänning och rosa hörlurar, till låten ”Take on me” av Aha.

”Amin” visste redan som 5-åring att han var annorlunda än de andra barnen. Han tyckte om uppmärksamheten han fick när han sprang runt i klänning och fantiserade om manliga kändisar. I Afghanistan fanns det inget ord för HBTQ-personer som är attraherade av samma kön och har könöverskridande uttryck. Detta ledde till att ”Amin” trodde att han hade blivit sjuk och försökte få medicin mot sin homosexualitet när han kom till Danmark. Intressant nog stöttade hans svenska bror honom och försökte till och med få ”Amin” att träffa en pojkvän genom att köra honom till en gaybar!

”Amins” far tillfångatogs av polisen i Kabul efter att ha protesterat mot regimen och hamnade i fängelse. Än idag vet han inte vad som hände med hans pappa eller om han fortfarande är vid livet. Familjen flydde sedan till Ryssland men hade det svårt ställt. Deras visum gick ut och de fick inte uppehållstillstånd, vilket ledde till att de var tvungna att betala den korrupta ryska polisen pengar för att inte bli arresterade.

”Amin” och hans bror besöker MacDonalds som tonåringar och blir överfallna av polisen. Även en ung afghansk tjej tillfångatogs men hade inga pengar att betala polisen med. Bröderna fick gå men flickan våldtogs av polisen i polisbilen. Trots att han var ett barn plågas ”Amin” av dåligt samvete och önskar att han hade haft civilkurage nog att gripa in.

Eventuellt flyr familjen från Ryssland i en båt efter att ha betalat människosmugglare stora summor pengar. Denna resa var svår för ”Amins” mor som led av thalassofobi (sjuklig rädsla för att drunkna i havet). Polisen fick dock tag i dem och skickade tillbaka dem till Ryssland.

Till slut får ”Amin” ensam fly till Danmark med ett falsk pass, ett nytt namn och en falsk historia. Han var tvungen att ljuga för alla och hittade på en uppdiktad berättelse att hans familj var död. Trots att historien inte var sann grät han och kände sig ensam. Den enda han berättade sanningen för var en pojkvän som tyvärr utnyttjade honom och använde informationen för att hota honom. ”Amin” höll därför sin sanna identitet hemlig tills han berättade sin historia för sin barndomsvän som också är filmens regissör, Jonas Poher Rasmussen.

”Jag fick respektera att det fanns saker han inte klarade av att tala om. Det tog tid innan han var redo att berätta hela sin historia.” – Jonas Poher Rasmussen i intervju med Sveriges Radio

”Flykt” är en gripande berättelse som fortfarande är aktuell 30 år senare, i och med den pågående krisen i Afghanistan. Mellan de abstrakta och lite hackiga animerade bilderna får vi även se nyhetsinslag som påminner oss om den trista verkligheten. Vi får se en gammal svensk nyhet om en barack fylld med flyktingar som sattes in på ett kryssningsfartyg. De fick inte luft eller vatten och kunde inte ta sig ut. ”Amins” familj var därinne och överlevde men man kan inte låta bli att få associationer till godstågen med judar som skickades till Auschwitz.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på danska med svenska undertexter.

Publicerat

10 år efter Utøya

”Det frasande ljudet av kropp som rör sig mot vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. Där står en stor man. Bred och lång. Det är några få meter dit. Han är klädd i svart.  I de bråkdelar av en sekund är detta en av de saker som föranleder min reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans.  (…) Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man som är ute på jobb i skogen.” (sid 65)

”10 år efter Utøya – Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle” är Ali Esbatis självbiografi som handlar om hans upplevelser vid terrorattentatet på den norska ön Utøya, 22 juli 2011. 69 personer dödades och 110 personer skadades av terroristen Anders Behring Breivik. Gärningsmannen hade klätt ut sig till en polis för att lura sina offer.

Esbati är politiskt verksam inom Vänsterpartiet. Den 22 juli höll han en Powerpointpresentation för ungdomarna i lägret. Esbati är född i Iran och kom till Sverige 1986 men bodde under en tid i Norge.

Hans föredrag handlade om hur politiken i Sverige skiljer sig från Norges. Han tog bland annat upp ett citat från en bok, Det sovande folket, utgiven 1993, som Moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt hade skrivit. I boken skriver Reinfeldt att svenskarna är ”mentalt handikappade” som tror att politiker kan skapa välfärd.

”Det är flera som har kommit fram och undrar om det är möjligt att få Powerpoint-bilderna från föredraget tillsänt per e-post. Det ska gå nio år innan jag öppnar presentationen igen. Datorn anger att powerpointfilen senast är ändrat den 22 juli 2011, klockan 16:26. Jag googlar namnen. Det tredje namnet hittar jag på listan över dem som miste livet på Utøya. Ålder, 18.” (sid 26)

Efter föredraget är ungdomarna mest intresserade av kvällens disco och Esbati hör några konstiga ljud men antar att det bara är en köksmaskin som krånglar. I efterhand inser Esbati att det var skotten från Breiviks pistol. Han går förbi Storsalen där föreståndaren på ön, Monica Bøsei höll ett föredrag på scenen. Hon blev det första offret.

Breivik, som hade en falsk polislegitimation, hade samlat en grupp och påstod att han skulle göra en rutinkontroll eftersom den norska regeringen blivit bombad samma dag (det var han själv som låg bakom det attentatet). Breivik börjar skjuta och dödar flera personer och jagar efter de som flyr.

En kvinna kommer inspringandes i salen som Esbati befinner sig i. Hon skriker att alla måste fly. Ute på ön ser han flera skadade ungdomar som blivit skjutna av Breivik ett flertal gånger och blöder. I en glänta ser han en söt blond flicka som ser ut som en älva. Hon faller till marken och Esbati hinner inte hjälpa henne då Breivik uppenbarar sig i skogen.

Esbati har ingenstans att fly, följer en väg som ironiskt nog heter Kärleksstigen och springer ut i vattnet. Han lägger sig på mage i fjorden och klarar sig precis undan eftersom terroristen väljer en annan väg.

Efteråt försöker Esbati värma sig tillsammans med en grupp som består av flera personer. Bland dem finns två rädda småbarn som Esbati försöker trösta. Han försöker be om filtar till de frusna barnen på norska när polisen äntligen dyker upp men säger fel vilket de tyckte var roligt.

Mardrömmen är dock inte över. Esbatis dåvarande sambo den norska journalisten Marte Michelet blev också mordhotad av Breivik som anklagade henne för att vara ”kommunist”. Även deras dotter blev en måltavla för rasisterna trots att hon var nyfödd.

Esbati blir tecknad som en apa av en rasistisk satirtecknare. När han besöker badhuset med dottern som ska lära sig att simma får de utstå mikroaggressioner vilket utlöser en panikattack i poolen då han lider av PTSD efter attentatet.

Breivik blev fängslad och diagnostiserades med paranoid schizofreni på grund av hans ”inbillade tankevärld”. Esbati trycker på att dådet var politiskt och dessa ideologier fortfarande finns bland oss, särskilt på sociala medier.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok på Legimus 19 januari.

Publicerat

När vi var samer

”Jag insåg att inget skett av en slump, det fanns en plan från statens och maktens sida att vi skulle försvinna. Och jag var den perfekta skogssamen; jag visste inte ens att jag var det. Jag visste knappt var skogssamer var! Det äcklade mig.”

 

”När vi var samer” är en serieroman som fokuserar på skogssamernas historia. Författaren och tecknaren Mats Jonsson har själv skogssamiska rötter men har saknat kunskap om sina släktingars kultur.  Hans farfar var same men var tvungen att sälja sina renar och blir ”svensk”.

Skillnaden mellan skogssamerna och de mer omtalade fjällsamerna är att de är verksamma i skogen under hela året. De flyttar alltså inte upp till fjället på sommaren. Skogssamerna är en utsatt grupp som oftast glöms bort och inte exotiseras på samma sätt som fjällsamerna. De led av fattigdom, hög barnadödlighet och utanförskap.

Den mest kända skogssamen var Kristina Katarina Larsdotter (1819-1884) som också kallades ”Stor-Stina”. Hon var främst känd för sin längd (218 cm) och var en av världens längsta kvinnor. Jonsson skildrar delvis hennes liv, hur hon visade upp sig mot betalning men inte respekterades som person då hon blev förminskad till ett utställningsföremål.

Jonsson går igenom skogssamernas historia som sträcker sig från 1800-talet till nutid. Boken handlar främst om svenska statens övergrepp och kulturella folkmord mot samerna och koloniseringen av Sápmi. Uppgifterna och de historiska dokumenten kan vara lite luddiga vilket medfört att Jonsson ibland fått göra gissningar om vilka faktauppgifter som är trovärdiga och inte.

Ironiskt nog, har seriealbumet inte främst uppmärksammats för sitt budskap om samernas förtryck utan på grund av Jonssons kritik mot Stockholm och hans hemlängtan till Ådalen, Ångermanland. I en artikel i DN uppger Jonsson att Stockholm har gjort honom ”folkilsk”. Flera skribenter hakade på i sina egna artiklar där de uttryckt sitt eget missnöje för Stockholm.

Trots denna oväntade debatt, blev serieromanen den första tecknade serien som blev nominerad till Augustpriset 2021. Jonsson var så glad att seriekonsten äntligen uppmärksammades att han inte brydde sig om att han inte vann. Tecknaren hoppas dock att seriens faktiska budskap om rasismen mot skogssamerna kommer att tas mer på allvar framöver, istället för att vrida om budskapet till att allt (som vanligt) måste handla om Stockholm och storstadsbornas naturromantik.

Serien finns tillgänglig på svenska på vårt bibliotek. Utkommer som talbok 28 december på Legimus.

Mats Jonsson var även närvarande på Bokmässan 2021. Se programmen ”När vi var samer” och ”Samisk ursprung” kostnadsfritt online.

Publicerat

Män som hatar kvinnor

”Jag börjar fantisera om en värld där kvinnor är rädda för mig.”

 

”Incel” är skriven av överläkaren och psykiatrikern Stefan Krakowski.  Han har wallraffat (använt en falsk identitet) för att undersöka incel-rörelsen. En incel (engelska: involuntary celibate) är en vuxen man som aldrig haft en sexuell relation och därmed blivit bitter och hatisk mot alla kvinnor. De flesta incel-män tenderar också att ha högerextrema åsikter (rasism, homofobi, transfobi etc.).

Ironiskt nog myntades begreppet ”incel” år 1997 av en kvinna som gick under namnet ”Alana”. I början hade inte termen samma laddade betydelse som idag utan användes bara av de som hade svårt med kärleksrelationer. ”Alana” lämnade forumet när hon insåg att hennes problem bottnade i att hon egentligen var lesbisk, vilket ledde till att termen hamnade på villovägar. Ett fåtal incel-män motsätter sig den nya incel-rörelsen och menar att de inte hatar någon utan bara är ensamma och mår psykiskt dåligt.

Krakowski har undersökt olika forum på nätet både svenska och amerikanska, där incel-männen träffas och interagerar med varandra. De har en unik subkultur med sina egna slang och konspirationsteorier. Grupptrycket är starkt och endast ett fåtal utvalda får tillgång till dessa forum, efter ha genomgått ett test som visar att de uppfyller vissa kriterier. Incel-männen är väldigt kritiska mot svenska medier som de anser är vinklade.

Även våld och mord har förekommit t.ex. identifierade sig massmördaren Elliot Rodger (2014 Isla Vista killings) som en incel. Ofta är det ensamma gärningsmän som begår dessa attacker, det finns ingen organiserad ledning vilket gör det svårt för polisen att övervaka dem. Majoriteten av alla incel som begår terrorattacker har däremot skrytigt om sina planer på sociala medier innan brottet ägde rum.

Krakowski intervjuar flera incel-män, en kvinnlig incel (femcel) samt en kvinnlig sexarbetare som har incel-kunder. Han drar kopplingar till olika diagnoser och funktionsvariationer. Många incel-män befinner sig inom autismspektrumet, är deprimerade och diskuterar online hur de bäst ska ta sina liv.

Det finns ett utpräglat självhat bland dessa män, som ofta värdesätter det fysiska utseendet allra högst. En grupphierarki existerar där de ”snygga” männen står högst upp i samhället (chad) medan de ”fula” männen står längst ned (incel).

Detta vi-och-dom tänk leder till osannolika konspirationsteorier som sprids på nätet för att rättfärdiga kvinnohatet och rasismen. Incel-männen riktar ofta sitt hat mot par där kvinnan är ljus och mannen är mörkhyad eftersom de anser att dessa män felaktigt har överträffat dem.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på svenska. Läs även ”Thailandssvenskarna” med liknande teman, där författaren också har wallraffat.

Stefan Krakowski medverkade även i Bokmässan 2021 i programmet ”Incel, kris och konspiration”.

Publicerat

Vem har sagt något om kärlek?

”Lova bara att vi håller kontakten och att ni ringer om något händer. Nu har ni ju mobiler.”

”Vi lovar” säger systrarna.

Jag laddar ner alla appar som jag själv använder till deras telefoner, så att vi ska kunna hålla kontakten på flera sätt.

I slutet av januari får jag ett meddelande av Maya på Whatsapp. Det står: ”I do not want to be killed.” (…) Sedan dess har jag inte lyckats kontakta någon av dem.” (sid 217)

”Vem har sagt något om kärlek?” är en självbiografi av Elaf Ali som föddes 1987 i Irak men tvingades fly under Saddam Husseins regim till Sverige då hon var 5 år.  Boken handlar om det hedersförtryck hon utsattes för och till viss del fortfarande utsätts för av sin familj.

Ali berättar om hur förtrycket började när hon fick sin första mens som 10-åring. Plötsligt fick hon inte längre göra samma saker som sina bröder även om hon tidigare tillåtits. Hon fick inte utöva någon form av sport, cykla, rida eller använda tamponger. Preventivmedel som p-piller och stav var förbjudna trots att hon led av endometrios.

Även simlektionerna utgick eftersom hennes far ringt till skolan och meddelat att hon drog skam över familjen när hon visade sig i bikini. Skolan såg därmed till att Ali blev portad från badhuset trots att hon själv inte ville. Arrangerat äktenskap började diskuteras och är något som hennes mor fortfarande försöker tvinga henne till, även i vuxen ålder.

Hon fick inte längre interagera med män och pojkar överhuvudtaget eftersom detta skulle leda till att hon vanärade familjens ”heder”. Ali berättar om flera tillfällen som hennes far varit hotfull och våldsam, ibland till och med hotat med hedersmord.

Hon blir anklagad för otukt när hon som 13-åring har en manlig internetkompis, blir kallad hora när hon tar en selfie med grannen i studentkorridoren trots att han redan har en flickvän och blir överfallen av pappan när hon pratar med en gammal kollega i en videobutik. Trots att utomstående bevittnar detta har ingen civilkurage nog att gripa in.

Ali diskuterar och problematiserar i sin biografi varför detta fick fortgå. Hon ifrågasätter om skolan och det svenska samhället i stort har blivit alltför politiskt korrekta när de inte tar hänsyn till de muslimska flickornas egna vilja i rädsla för att inte respektera deras föräldrars tro, och därmed utmålas som ”rasister”.

Ali diskuterar även om det är rätt att minderåriga barn tillåts använda slöja i skolan. Hon respekterar de vuxna kvinnorna i hennes närhet, såsom hennes mor, som självmant valt att använda slöja men menar att det kan finnas en risk att ett barn tvingats av sina vårdnadshavare mot sin vilja, vilket är något som skolan och det svenska samhället inte tar hänsyn till.

Ali intervjuar även sina föräldrar i boken. Pappan, som nu ångrar sitt beteende, berättar om kulturen som han vuxit upp i. I Irak håller släkten ihop och anledningen till att döttrarna gifts bort till släktingar trots incest är för att mödrarna vill kunna hålla kontakt med dem. En bortgift dotter anses som hennes mans ägodel och ”tillhör” därför inte familjen längre.

Ali reser även till Irak där hon träffar sina kusinbarn Mona och Maya som är 13-15 år. Detta möte gör Ali alltmer medveten om sina privilegier som svensk. Systrarnas far kidnappades vilket ledde till att de blev ”föräldralösa” i samhällets ögon på grund av patriarkatet. De fick inte träffa sin mor som förlorade vårdnaden över dem då hon ansågs vara misslyckad som kvinna för att hon förlorat sin man, trots att detta skedde på grund av omständigheter utanför hennes kontroll. Systrarna börjar må psykiskt dåligt och skadar sig själva, samt utsätts för hedersvåld. Ali vet ej om de fortfarande är vid livet.

När Ali ställer sina manliga släktingar i Irak mot väggen och ifrågasätter hur man kan behandla någon man älskar på detta sätt, möts hon av oförstående och kyla. Till svar får hon: ”Vem har sagt något om kärlek?”.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Elaf Ali medverkade även i Bokmässan 2021 i programmen ”Heder – vem har sagt något om kärlek?” och ”Döttrar och deras fäder”.

Publicerat

Madonnan vid Nilen

”Det är inga lögner, det är politik.”

 

”Madonnan vid Nilen” är Scholastique Mukasongas debutroman. Romanen utspelar sig under 70-talets Rwanda då folkgruppen tutsierna började bli alltmer diskriminerade av majoritetsfolket hutuerna. 1994 skedde folkmordet i Rwanda. Mukasonga är själv en överlevare från tragedin då hon flydde till Frankrike 1992 precis innan folkmordet skedde.

Det har länge funnits spänningar mellan tutsierna och hutuerna. Tutsierna har länge hyllats av de vita eftersom de ansågs vara mer lika den ”kaukasiska rasen” enligt dåtidens rasbiologiska mätningar. Tyskland koloniserade Rwanda 1894 och efter första världskriget tilldelades Belgien Tysklands gamla kolonier.

Belgarna förvärrade motsättningarna mellan tutsierna och hutuerna då de ansåg att tutsierna var överlägsna. Efter andra världskriget blev dock rollerna ombytta då hutufolket som fortfarande var en majoritet började diskriminera tutsierna som hämnd för att de själva diskriminerades av de vita.

Denna roman som jämförts med ”Flugornas herre” utspelar sig på en kristen flickskola bredvid källan där Nilen har sitt ursprung. På denna skola går endast hutufolkets elit, flickor som är döttrar till högt uppsatta män i samhället och ska giftas bort i politiska syften. Även några tutsier är in kvoterade men de blir diskriminerade för sitt ursprung. Två av dessa är Veronica och Virgina som är några av karaktärerna som vi får följa i boken.

Motsättningar uppstår när en staty av Jungfrun Maria som är målad i svart reses på skolan. Eftersom Jungfrun Maria var en vit kvinna har statyn nu ett utseende som påminner om tutsierna när den har målats om. Detta är startskottet för en massaker på skolan då antagonisten Gloriosa bestämmer sig för att vandalisera statyn och byta ut näsan mot en näsa som liknar hutuernas näsa. Gloriosa som är dotter till en högt uppsatt man sveper in skolan i ett nät av lögner. Hennes syfte är att driva iväg och döda skolans tutsielever vars skönhet hon avundas.

Vi får även se tutsi-flickorna skildrade från männens blickar. Det sexuella våldet är alltid närvarande då skolans präst är pedofil och de vita sexualiserar tutsierna som de ser som exotiska och dyrkar som gudinnor. Veronica blir vid ett tillfälle drogad av en galen vit man som klär ut henne till gudinna och skapar ett tempel med bilder på nakna tutsi-flickor. Veronica hoppas förgäves att hon ska kunna utnyttja detta för att fly från hutuerna men detta förstärker endast Gloriosas hat och avundsjuka.

Men det finns även en smula hopp då några hutuer ställer sig på tutsiernas sida. Vägen till frihet är dock lång och förtrycket sätter djupa spår.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på svenska. Utkommer som talbok 16 maj på Legimus.

Publicerat

Hur jämställda är vi i Sverige?

”Den första muminboken kom 1945 och Tove använde viktiga personer runt sig som inspiration. Den lugna och trygga Too-ticki har sin förebild i livskamraten Tuulikki Pietilä. Samkönade relationer avkriminaliserades så sent som 1971 i Finland. Romansen med teaterregissören Vivica Bandler inleddes 1946, när samkönade relationer inte var accepterade i Finland. Tove lät därför muminfigurerna Tofslan och Vifslan vara kodord för Tove och Vivica. Den skrämmande figuren Mårran var en symbol för hotet mot deras kärlek.” (sid. 189 – 190)

”Queera tider” av Edward Summanen är en facklitterär bok om HBTQ+ från ett historiskt perspektiv. HBTQ är en förkortning för homosexuella, bisexuella, transpersoner och det någorlunda kontroversiella paraply begreppet queer. Ibland är även ett A inkluderat vilket står för ”asexuella” (personer med lågt eller inget intresse för sex).

I denna bok förklarar Summanen olika termer och flaggor som finns för att förklara HBTQ+ identiteter ytterligare som icke-binär transperson (person som identifierar sig som könsneutral eller båda/några av könen samtidigt) och intersexperson (född med två biologiska kön).

Summanen har intervjuat flera personer i boken för att få olika perspektiv. Han berör även flera historiska och berömda personer som identifierade sig som HBTQ+ som till exempel Mumins författare Tove Jansson och Karin Boye som var bisexuella.

Den samiska aktivisten och konstnären Timimie Märak intervjuas för att även få med minoritetsbefolkningens perspektiv.  Steve Sjöquist som överlevde HIV och AIDS-pandemin på 80-talet och idag mår bra tack vare de förbättrade bromsmedicinerna berättar också om sina upplevelser.

Summanen går igenom historiska händelser kopplat till HBTQ+. Här är en tidslinje över några händelser som tas upp i boken:

  • 600 f.Kr. – Sapfo, den första kända kvinnliga poeten, skriver kärleksbrev till andra kvinnor, vilket ger upphov till ordet ”lesbisk” efter ön Lesbos.
  • 1713 – Ulrika Eleonora Stålhammar tros vara den första svenska icke-binära transpersonen i Sverige då hen lever som både man och kvinna. Hen blir arresterad och hamnar i fängelse.
  • 1882 – Danska konstnären Lili Elbe är den första transpersonen i världen som genomgår könsbekräftande kirurgi.
  • 1932 – Eva-Lisa Bengtsson startar den första klubben för transpersoner.
  • 1943 – Sista gången som någon straffas för att vara lesbisk i Sverige. Händelsen är också känd som ”Lesbiska ligan”.
  • 1944  – Samkönat sex avkriminaliseras men HBTQ-personer blir inte byxmyndiga förrän vid 18 års ålder.
  • 1950 – RSFL, som är Sveriges äldsta organisation för HBTQ-personer, grundas.
  • 1966 –  Rolf Dunås föreslår i Uppsala Nya Tidning att ordet ”hen” som är inspirerad av finskans könsneutrala ”hän” ska läggas till i ordlistan.
  • 1972 – Transpersoner får byta kön juridiskt och få könsbekräftande vård.
  • 1978 – Samkönat sex får samma byxmyndiga ålder som heterosexuellt sex (15 år).
  • 1979 – Demonstration i trappan på Socialstyrelsen, vilket medför att vara transperson inte längre räknas  som en psykisk sjukdom.
  • 1980 – HIV och AIDS-pandemin i Sverige. Flera homosexuella män smittas men blir dåligt bemötta av sjukvården.
  • 1995 – Samkönade par får gifta sig i Sverige men får bara kalla sig för ”partners” officiellt.
  • 1996 – En homosexuell kyss mellan två män visas på TV för första gången i programmet ”Rederiet”. En krislinje öppnades för de som ”blivit illa berörda av kyssen”.
  • 1998 – Första Prideparaden i Stockholm.
  • 2005 – Samkönade par får rätt till insemination.
  • 2009 – Samkönade par får gifta sig och får kalla äktenskapet för vad de vill. Anti-diskrimineringslag för HBTQ-personer upprättas.
  • 2013 – Steriliseringskravet för transpersoner som vill genomgå könbekräftande behandling tas bort.
  • 2014 – Första Prideparaden i Sápmi för samer.
  • 2015 – Könsneutrala pronomen ”hen” läggs officiellt till i Svenska Akademins ordlista.
  • 2016 – Ensamstående får rätt till insemination.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via Bibblo.se och som talbok via Legimus. Se även Umeå stadsbiblioteks intervju med författaren på YouTube!

Edward Summanen medverkade även i Bokmässan 2021 i programmet ”Transpersoner i huvudrollen”.

Publicerat

Sameblod

”Du är bara en lappunge som ingen vill ha.”

”Era hjärnor är inte tillräckligt utvecklade.”

 

”Sameblod” är en film från 2016 som berör samernas situation under 30-talet. I denna film får vi följa Elle Marja, en samisk tjej som går i nomadskola för samer och utsätts för dåtidens rasbiologiska mätningar.

I början av filmen får vi möta Elle Marja som gammal då hon går på sin samiska systers begravning. Denna tillställning blir alltför känslosam när Elle Marjas barnbarn, som är intresserad av sitt samiska arv dyker upp i kolt. Elle Marja har länge försökt förneka sin kultur och under hela sitt liv försökt att bli ”en riktig svensk”.

Elle Marja blickar sedan tillbaka till sin barndom då hon levde som en renskötande same. Till en början är hon inte alltför förtjust i att gå i nomadskolan och tvingas lära sig svenska. När hon inte pratar svenska utan sitt samiska modersmål blir hon och de andra barnen agade av läraren.

När Elle Marja blir utsatt för både rasism från svenskarna i hennes omgivning och rasbiologiska mätningar får hon till slut nog. Hon bestämmer sig för att hon inte vill vara same längre och klär ut sig till ”svensk” genom att stjäla en klänning och gömma sin kolt. Elle Marja går på en fest där hon träffar en snygg svensk kille från Uppsala som hon blir handlöst förälskad i, troligtvis för att han symboliserar det privilegierade svenska liv som hon önskar att hon hade. Elle Marja drömmer om att utbilda sig men får inte eftersom samer inte får vidareutbilda sig.

 

Recension: Sameblod är en gripande historia för alla

Efter en konflikt med sin syster och ytterligare misshandel från läraren bestämmer sig Elle Marja för att bränna upp sin kolt och byta namn till det svenskklingande ”Kristina”. Hon rymmer hemifrån och beger sig mot Uppsala för att träffa killen från festen.

Men hennes resa mot svenskheten blir inte lätt eftersom kulturkrockar sker och Elle Marja har varken pengar, bostad eller arbete. Hennes svenska vänner som insett att hon är same ser henne som exotisk och vill att hon ska jojka på fester trots att hon skäms. Hon lyckas dock komma in på en skola för svenskar men stöter på problem då det är dags att betala skolavgiften. Hon beger sig därför tillbaka norrut mot Lappland för att sälja sina renar.

”Sameblod” är en viktig film om Sveriges urfolk vars historia ofta har glömts bort. Även om de rasbiologiska mätningarna skedde på 30-talet sitter såren fortfarande kvar djupt inne i Elle Marja, precis som för många samer idag.

Filmen har belönats med ett flertal priser som priset för ”Bästa unga regissör” (Amanda Kernell) och ”Bästa europeiska film” på filmfestivalen i Venedig 2017, Guldbaggen, Juryns stora pris på Seattles filmfestival 2017 och ”Dragon award best nordic film” på Göteborgs filmfestival 2017.

Filmen finns att låna på svenska (och samiska) på vårt bibliotek.