”Jag tänker på föreställningen om Sverige som så homogent och rågblont fram tills nu. Men det har levts andra liv här.” (sid 69)
”Ihågkom oss till liv” är en serieroman av Johanna Rubin Dranger som handlar om Förintelsen. Denna bok är tillägnad Drangers judiska släkt som dödades och diskriminerades. Serieromanen känns särskilt relevant i nutid då den välkända serieromanen ”Maus” som också handlar om Förintelsen förbjudits och censurerats på amerikanska skolbibliotek.
Dranger kämpar med att pussla ihop släktens historia som till stora delar blivit bortglömd och utplånad. Namn har glömts bort, som om personerna aldrig har funnits. Vi får ta del av flera människoöden, bland annat en pojke vid namn Faivel. Han var mycket liten när han blev offer för Förintelsens ondska.
Efter mycket blod, svett och tårar lyckas Dranger få sina bortglömda släktingarnas namn: Perla, Sonia och Faivel inristade på Förintelsemonumentet i Stockholms stora synagoga bara för att sedan inse att hon troligtvis fått deras dödsår fel. Detta visar tydligt på hur det ibland kan vara svårt att bevara historia om utsatta minoriteter eftersom uppgifterna ofta mörkats för att dölja övergreppen de utsattes för.
Serieromanen har därmed vissa likheter med Mats Jonssons ”När vi var samer” då båda författarna har levt väldigt assimilerade liv och haft svårt att fylla i vissa luckor när de gjort sin research.
Dranger berör också hur de svenska judarna behandlades under Förintelsen. Hon hittade sina släktingar i ett register över judar och andra förintelsemotståndare som gjordes av nazisten och Sverigedemokraten Erik Walles. Han hade bland annat dokumenterat information som när de kom till Sverige m.m. Registret skapades i syfte att ange dessa personer vid ett nazistiskt maktövertag. Tyvärr skedde detta i vårt grannland Norge då de norska judarna arresterades, vilket visar på hur sårbara de svenska judarna verkligen var vid denna tidpunkt.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Läs även ”Maus: en överlevandes historia” av Art Spiegelman som finns på vårt bibliotek.
”Tack och lov var den ryska polisen så korrupt att de lät oss gå, i utbyte mot våra sista pengar.”
”Det frasande ljudet av kropp som rör sig mot vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. Där står en stor man. Bred och lång. Det är några få meter dit. Han är klädd i svart. I de bråkdelar av en sekund är detta en av de saker som föranleder min reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans. (…) Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man som är ute på jobb i skogen.” (sid 65)
”Jag insåg att inget skett av en slump, det fanns en plan från statens och maktens sida att vi skulle försvinna. Och jag var den perfekta skogssamen; jag visste inte ens att jag var det. Jag visste knappt var skogssamer var! Det äcklade mig.”
”Jag börjar fantisera om en värld där kvinnor är rädda för mig.”
”Lova bara att vi håller kontakten och att ni ringer om något händer. Nu har ni ju mobiler.”
”Det är inga lögner, det är politik.”
”Den första muminboken kom 1945 och Tove använde viktiga personer runt sig som inspiration. Den lugna och trygga Too-ticki har sin förebild i livskamraten Tuulikki Pietilä. Samkönade relationer avkriminaliserades så sent som 1971 i Finland. Romansen med teaterregissören Vivica Bandler inleddes 1946, när samkönade relationer inte var accepterade i Finland. Tove lät därför muminfigurerna Tofslan och Vifslan vara kodord för Tove och Vivica. Den skrämmande figuren Mårran var en symbol för hotet mot deras kärlek.” (sid. 189 – 190)
”Du är bara en lappunge som ingen vill ha.”
”Jag hade tur som föddes på sommaren. Alla som föddes på vintern överlevde inte.”
