”De stora fjällen skyddade oss mot vinden, mot världen. Jag satt på en stor sten på stranden en dag i viken och tänkte på min farbror. Hans jolle hittades här i närheten. Min farbror fanns inte i jollen men där fanns tomma ölflaskor, ett par svarta gummistövlar med foder och ett brev till aanaa. Vid hans minnesgudstjänst sa de att det var en olycka. (…) Jag skulle lära mig att flyga helikopter och flyga in i mina föräldrars hus medan de var på jobbet. Så skulle de inte kunna ljuga om min död.” (sid 264-265)
”Blomsterdalen” utspelar sig i det postkoloniala Grönland och handlar om landet som har den högsta självmordsstatistiken i världen, med ett självmord per tusen invånare vilket är sex gånger högre än Sverige. Boken är skriven av den lesbiska författaren Niviaq Korneliussen som själv är grönländare.
Denna berättelse utspelar sig i Nuuk som är Grönlands största stad. Vi får följa jaget som är en lesbisk inuit-kvinna som likt många grönländare lider av självmordstankar. Jaget har sedan hon var liten varit fascinerad av döden. Hon hoppar ut genom fönster och gör kullerbyttor i bassängen för att få uppmärksamhet men blir alltid bortglömd, en känsla som är ett återkommande tema.
I blomsterdalen smyckas gravarna med fula plastblommor. Jaget är övertygad om att en dag kommer hon också att ligga där. Hon åker till Danmark för att studera på universitet men saknar läshuvud. Hennes relation med flickvännen Maliina blir alltmer avlägsen då hon är otrogen med en döv kvinna. Under berättelsens gång får vi ta del av små notiser om personer som begått självmord och blivit anonyma delar av statistiken. Vi får även se HBTQ-personernas problem då jagets homosexuella vän till slut begår självmord på grund av en kombination av homofobin i det lilla samhället och postkolonial sorg.
”Blomsterdalen” är en prisbelönt bok som vunnit Nordiska rådets litteraturpris 2021 och berör flera allvarliga samhällsproblem i Grönland. Både den mentala ohälsan då jaget eventuellt förlorar allt förnuft medan hon sakta sjunker in i depressionens svarta avgrund och den pågående rasismen både mot grönländare generellt sett men också inuiter som har svårt att få jobb om de har traditionella tatueringar. När jaget kommer till Danmark ses hon genast som ett misslyckade vilket blir en självuppfyllande profetia.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observerar att boken innehåller väldigt många grafiska beskrivningar av sex och självmord.
”Hon var liten, minst av dem alla. Ingen kunde tro att hon fyllt sju år. Men vad hjälpte det? Var man sju fick man inte längre bo hemma.” (sid 9)
”You look at these two kids. You can’t tell how old they are because of their bandannas. They’re probably your age or younger, and you aren’t afraid of them, though you are afraid of their guns. (…) Video games don’t make people violent, but maybe they falsely give you the idea that you can be the hero.” (p. 292-300)
”Usch, jag tycker det är otäckt med han, Hitler! Far säger att det kommer att bli krig. Är du inte rädd, Betty?
”Knausgård skrev dessutom om gatan här nedanför. (…) Han nämner ”invandrarkillarna” som han stöter på, om ”de som går så förbannat långsamt och tror att de äger trottoaren. Svart bakåtkammat hår, svarta skinnjackor, svarta byxor, och åtminstone en av dem hade pumaskor med loggan fram på tån, vilket jag alltid tyckt ser så larvigt ut. Guldkedjor om halsen, lite vingliga, liksom outvecklade armrörelser.”
”Agnes såg att det var samiska och hennes hjärta började slå snabbare. Hon kände igen enstaka ord. Men vem skickade ett sms på samiska?”
”Jag tänker på föreställningen om Sverige som så homogent och rågblont fram tills nu. Men det har levts andra liv här.” (sid 69)
”Tack och lov var den ryska polisen så korrupt att de lät oss gå, i utbyte mot våra sista pengar.”
”Det frasande ljudet av kropp som rör sig mot vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. Där står en stor man. Bred och lång. Det är några få meter dit. Han är klädd i svart. I de bråkdelar av en sekund är detta en av de saker som föranleder min reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans. (…) Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man som är ute på jobb i skogen.” (sid 65)