”Pistolen tycktes inte skrämma Estelle, men å andra sidan tycktes hon vara en så snäll person att om hon blev mördad hade hon säkert tagit det som en komplimang att ha blivit uppmärksammad.” (sid 139)
Fredrik Backman är född i Stockholm och är författare, bloggare och skribent. Backman har tidigare varit krönikör för tidningarna Metro och Magazine Café. Han debuterade 2012 med ”En man som heter Ove” och ”Saker min son behöver veta om världen”. Han är i nuläget aktuell med tv-serien ”Björnstad” som är baserad på romanen med samma namn. Flera skådespelare i serien är från Boden, en elev från Björknäsgymnasiet spelar rollen som flickvännen.
Historien kretsar kring en lägenhetsvisning som spårar ur när en misslyckad bankrånare plötsligt rusar in, vilket av misstag leder till ett gisslandrama. Vi blir introducerade till ett gäng färgstarka karaktärer; Julia och Ro, ett lesbiskt par som väntar barn, Estelle, en gammal dam på 90 år, miljonären Zara, skådespelaren Lennart i kanindräkt och ett till synes vanligt äldre gift par, Anna-Lena och Roger.
Boken innehåller mycket galen humor men karaktärerna är mer komplexa än de först verkar. Miljonären Zara uppfattas som en dryg överklassdam som bara dykt upp på lägenhetsvisningen för skratta åt fattigfolket men visar sig ha en sårbar sida. Hon har nämligen ett hemligt brev som hon burit på i flera år som hon inte vågar öppna. Brevet har brutit ned henne inifrån, så mycket att hon går i terapi för att bearbeta sina känslor (med mer eller mindre misslyckade resultat).
Även rånaren har en djupare sida. Hen har nyligen blivit av med vårdnaden av sina barn efter hens partner har varit otrogen och begärt skilsmässa. Detta ledde också till att rånaren blev av med jobbet och hamnade i en personlig ekonomiskt kris.
Backman diskuterar vad ett hem egentligen är. Anna-Lena och Roger har blivit besatta av att sälja lägenheter, så mycket att de har börjat sabotera lägenhetsvisningarna. Men är de verkligen lyckliga? Den gravida Julia har också sin egen ångest och oroar sig för att hon inte kommer att bli en bra mamma medan hennes fru fokuserar på detaljer om hur lägenheten ska se ut. Den gamla damen Estelle är kontaktsökande och så ensam efter att hennes man gått bort att hon fortfarande låtsas att han är vid livet och bara är och parkerar bilen.
Lägenheten får symbolisera en slags trygghet som karaktärerna saknar i sina liv. Även om Backman skriver med nästan överdriven humor, kan nog alla som någonsin känt att de är i desperat behov av ett hem känna igen sig.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via Bibblo.se och som talbok via Legimus.


”Pistolen tycktes inte skrämma Estelle, men å andra sidan tycktes hon vara en så snäll person att om hon blev mördad hade hon säkert tagit det som en komplimang att ha blivit uppmärksammad.” (sid 139)
”Här jag kommer.
”I think we must be closer to being alive than adults. They’ve been alive too long to remember the passion of life. Maybe the only animals on this Earth that really understand life are the insects that are born and mate and die within seconds. They’re really the ones that understand it all.”
”God, Arthur.” He kisses me. ”Te quiero. Estoy enamorado. You don’t even know.”
”Hon måste bara titta till Kristina innan hon går. Motvilligt smyger hon sig fram i sina klumpiga skoterskor, förbi Kristina och till vardagsrummet där hon hittar en grårutig yllepläd på soffan. Pläden lägger hon försiktigt över henne i det trånga badrummet. Hon slätar till Kristinas hår, halvlångt och hennarött, och stoppar om henne så att hon inte fryser mer.
”I den här scenen, i den här världen, i mitt liv, är det här istället tillfället när jag till slut tar in resten av katastrofen: Gunnars ansikte över mig har sällskap av tjugotvå ansikten till, och de glor ner på mig allihop. Hela jävla franskaklassen står i en ring runt om mig och stirrar på mig där jag ligger. (…) Det är tisdag i mitten av mars, och jag ligger på golvet i ett klassrum på Katedralskolan i Växjö, och Gunnar säger: Vad fan hände?” (sid. 2-3)
”Regler för seende, nummer 248:
”Vi är stora myror som bär bort de döda utan att förstå varför vi gör det, vi bär i riktning mot ett hål i marken som dödgrävaren har öppnat.
”We might be Paper Girls, easily torn and written upon. The very title we’re given suggests that we are blank, waiting to be filled. But what the Demon King and his court do not understand is that paper is flammable. And there is a fire catching among us.”