Årets nobelpris går till den 76-åriga Anne Carson från Kanada. Nobelpriset har funnits sedan 1901 och priset till vinnaren är 12 miljoner kronor. Utöver skrivandet är hon även översättare, litteraturkritiker och poet. Under tonåren blev hon influerad av sin latinlärare och förtjust i de grekiska myterna som präglat hennes författarskap. Hennes författarskap berör erotik och begär även samkönad kärlek.
Motiveringen löd:
”För hennes djärva och infallsrika verk, som i lekfull dialog med den klassiska traditionen har skapat nya former för den samtida litteraturen.”
Hon debuterade 1998 med ”Röd självbiografi” som är en versroman baserad på de antika grekiska myterna, specifikt Herakles-myten. Diktjaget Geryon, är en pojke men också är ett rött monster med vingar. Han skriver en självbiografi vid fem års ålder. När han blir äldre lämnar han sin våldsamma familj. Han blir olyckligt förälskad i en annan man, Herakles. Erotisk laddning uppstår då Geryon blir överväldigad av lusten och åtrån. Berättelsen fortsätter i uppföljaren ”Red Doc” då Geryon ger sig ut på en resa.
Ett citat från ”Red Doc”:
“To feel anything
deranges you. To be seen
feeling anything strips you
naked. In the grip of it
pleasure or pain doesn’t
matter. You think what
will they do what new
power will they acquire if
they see me naked like
this. If they see you
feeling. You have no idea
what. It’s not about them.
To be seen is the penalty.”
Hon har även skrivit ”Eros den bitterljuva” som är en essäbok som utforskar erotisk romantik i det antika Grekland. Carson väver in samtid och antiken i varandra. Boken var en utvidgning av Carsons doktorsavhandling från 1981 om Sapfo som var en känd poet på ön Lesbos. Boken kan lånas som e-bok på Biblio.
Ett citat från boken:
”The English word ’symbol’ is the Greek word symbolon which means, in the ancient world, one half of a knucklebone carried as a token of identity to someone who has the other half. Together the two halves compose one meaning. A metaphor is a species of symbol. So is a lover. (…)
Every hunting, hungering lover is half a knucklebone, wooer of a meaning that is inseparable from its absence. The moment when we understand these things – when we see what we are projected on a screen of what we could be – is invariably a moment of wrench and arrest. We love that moment, and we hate it. We have to keep going back to it, after all, if we wish to maintain contact with the possible. …
Sappho drew this conception together and called Eros glukupikron. [bittersweet].”
”I’ve googled ”how to forgive yourself.” The first result from a reputable source says: ”Take responsibility. Face your guilt.” I scroll down. ”Telling yourself that you are a bad person is not constructive, but feeling guilt can help you avoid repeating mistakes. Make Amends-” I pause. How do I make amends with someone who isn’t alive? I scan the rest of the article. It doesn’t say.” (p. 128-129)
”But Allah uses the royal we in the Quran all the time! Why can’t we use a royal they? Because that’s what the transgenders use.” (p 71)
”Gay. I’m not gay. (…) Not in public. I can’t… I would not be able to go home.”
”Måste du alltid vifta med regnbågsflaggan?”
”You, from a regular background, are out for a stroll in your neighbourhood. Not planning to go far, you didn’t bother to change out of your casual grey hoodie with matching tracksuit bottoms and sandals. Then suddenly a sleek Porsche pulls up beside you, and out steps a glamorous Hollywood star. It feels surreal. Then out of the blue, she comments, ”Nice sandals”. (p 148)
”Han höjer ett mörkt ögonbryn, lutar sig framåt och stödjer armbågarna mot knäna.
”Länge mindes jag den tiden via ett gammalt, tyvärr nu borttappat skolfotografi, på vilket jag står vit i ansiktet mitt i ett hav av små mörka kullar med lysande ögon. Jag är den enda ljusa punkten. Det ser mycket komiskt ut. Med mitt vita pottklippta hår och min ljusa hudfärg blev jag som en lysande bollformad utomjording, som verkligen inte hörde hemma där.” (sid 332)
