Etikett: familj

Publicerat

Att leva med döden

”När Tilda öppnar dörren smiter Knut förbi Agnetas ben. Hon står upp framför Tilda. Blockerar ingången. fast hon är liten gör blicken henne stor. (…)

Dom är lika långa när Tilda har ytterskor på sig. Mu biigá, säger hon i det blonda håret. Drar med handen över dotterns rygg som för att säga allt blir bra fast allt är åt helvetet.” (sid 168)

”Kaffe med mjölk” är den samiska författaren Ella-Maria Nuttis debutbok. I denna berättelse får vi följa en samisk mor och hennes dotter. Fokuset ligger på vardagsdramatiken mellan dem men modern har en mörk hemlighet. Hon har bara några dagar kvar att leva eftersom hon har fått lungcancer efter år av kedjerökande.

Titeln refererar till hur stockholmare ofta dricker kaffe med mjölk eller trendiga latte. Detta kan tyckas som en liten obetydlig detalj men visar på hur dottern har förändrats sedan hon flyttade ned till Stockholm. Hemma i Gällivare/Jiellevárri dricker de kaffet svart och bittert och samerna har sin egen kaffekultur. Romanen handlar mycket om just detta, att det sker klassresor och kulturkrockar i nutid även inom Sveriges gränser.

Berättelsen har ett unikt språk med dialekt från Gällivare och ”hittepå” ord som lysrörsfint, fulperuk och argbanka. Som alla mammor och döttrar har de sina egna uttryck och ibland dyker även enstaka ord från deras modersmål upp. Ett språk som mamman inte har pratat på flera år men som hon aldrig har glömt trots att hon levt ett väldigt assimilerat liv.

Även om man som svensk inte kan relatera till samernas sorg så är igenkänningsfaktorn stor då berättelsens fokus ligger på vardagsrealismen utan att försköna varken livet eller döden.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via E-lib och som talbok via Legimus.

Publicerat

Sms från Soppero

”Agnes såg att det var samiska och hennes hjärta började slå snabbare. Hon kände igen enstaka ord. Men vem skickade ett sms på samiska?”

 

”Sms från Soppero” är en samisk ungdomsroman från 2007 som handlar om den 13-åriga Agnes som bor i Solna. Hon har fjällsamisk släkt från sin mammas sida men behärskar inte språket och utövar inte kulturen på något sätt. Boken är första delen i en serie i tre delar.

En dag får hon ett underligt sms av en kille från Soppero som verkar vara kär i henne. Problemet är bara att sms:et är skrivet på samiska. Hon reagerar nästan stereotypiskt svenskt: vem skickar sms på samiska? Agnes inser snart att detta är ett språk som samiska ungdomar faktiskt talar och bestämmer sig för att översätta med hjälp av sin mammas gamla samiska läroböcker och plötsligt öppnar en helt ny värld upp sig för henne.

Även om startskottet för hennes identitetssökande handlar om att flörta med en kille (vilket kanske inte låter helt feministiskt), är Anges längtan till sina samiska rötter gestaltad på ett fint sätt.

Vi får ta del av den samiska kulturen både via den samiska pojkvännen som heter Henrik och Agnes släktingar. Vi får se Agnes áhkku (mormor) baka gáhkku (samiskt bröd) på samma självklara sätt som en svensk farmor bakar kanelbullar. Vi får se Henrik sticka iväg på sin fyrhjuling på samma sätt som en svensk kille åker iväg på sin moppe, när hans samiska mamma klagar på att han träffar en svensk tjej eftersom hon vill att han ska ta över renarna. Även dofterna beskrivs som Agnes morfar som alltid luktar rökt kött precis som jägare i Norrland ofta gör.

På så sätt finns det ändå en igenkänningsfaktor även för den svenska läsaren vilket hjälper till att normalisera de samiska karaktärerna och deras kultur istället för att beskriva dem som exotiska. Agnes identitetssökande under tonåren är något som många kan relatera till oavsett om de tillhör ett urfolk eller är svenska.

Berättelsen berör dock den tråkigare sidan av att vara både svensk och same samtidigt. Både internaliserat från Agnes och hennes mammas håll och från den samiska kusinen som har förutfattade meningar om ”halvsamer” vilket leder till gatekeeping och snedvriden identitetspolitik.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via E-lib och som talbok via Legimus. Finns även tillgänglig på samiska i appen Bläddra där man kan hitta flera böcker på minoritetsspråk.

Publicerat

Så irrar spöket vilset

”Att helt plötsligt se alla sina tillhörigheter se ut som en hög sopor, det var riktigt smärtsamt.”

 

”Tokyo Ueno Station” är en japansk roman som handlar om Kazu, en hemlös mans spöke. Berättelsen utspelar sig i den kejserliga Tokyo Ueno parken som är stadens största park, vackert smyckad med körsbärsblommor om våren och ståtliga museum. Men parken visar även samhällets mörkare sida då den också är hem till över 500 uteliggare, som alltid städas bort när fint folk som kejsaren kommer på besök. Kazu var en av dem när han fortfarande levde.

Kazu tvingades lämna sin familj i Fukushima för att arbeta i Tokyo på grund av deras ekonomiska situation. Som många andra japanska män är Kazu en frånvarande far som prioriterar karriären. Detta är något som han får ångra då hans son, Koichi och frun, Setsuko går bort tidigt i livet. Fukushima-olyckan är ett återkommande tema i berättelsen då Kazu blickar tillbaka på minnena från sin hemstad.

”Att jag fortfarande kunde höra Setsukos arga röst på det där sättet, betydde det att jag fortfarande avskydde den, trots att hon var död?” (sid 138)

Berättelsen är skriven 2014 men blev aktuell igen i och med de Olympiska spelen som skulle ha hållits i Japan 2020 (vilket ironiskt nog inte blev av då mer olycka drabbade världen i och med COVID-19). De Olympiska spelen äger rum i arenan som Kazu hjälpte till att bygga 1963. Han var en av Japans många grovarbetare som utnyttjades och sedan glömdes bort.

”I storstäderna Tokyo, Yokohama och Osaka hände det ofta att ungdomsgäng gav sig på de hemlösa. De använder ibland bräder eller slagträn av metall, ibland tänder de eld på skjulen. Andra gånger slänger de in smällare och när de hemlösa skräckslagna springer ut kastar de sten på dem. (…) När sedan de hemlösa förlorar medvetandet av alla slag och sparkar skjuter de fyrverkeripjäser från nära håll så att de blir blinda, eller hugger dem ohejdat med knivar…” (sid 122)

Författaren Yu Miri berättar i en intervju med Zoom Japan att hon skriver för de som ”inte har någonstans att ta vägen”. Hon har själv levt ett svårt liv kantat med psykisk ohälsa och självmordstankar sedan barndomen. Hennes mor tog med henne en dag på en motorcykeltur och försökte köra ner i havet för att ta livet av både sig själv och Miri. Lyckligtvis överlevde hon och insåg att hon måste lämna hemmet och modern. Hon började med teater och att skriva pjäser och böcker.

Hon valde att fokusera på offren från Fukushima-olyckan och grovarbetarnas situation eftersom de är utsatta grupper vars röster sällan blir hörda. Miri påpekar att än idag finns det japaner som påverkas av Fukushima-olyckan men inte får det stöd som de behöver från samhället. När Kazus spöke irrar omkring i Ueno-parken och tjuvlyssnar på de förbipasserandes konversationer är han precis lika osynlig som de övriga uteliggarna, även de som fortfarande är vid livet.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Publicerat

Nadjas hemliga värld

”Vad är det där? frågar dottern och pekar på böckerna i olika färger och mönster som väller ur resväskan.

”Nadjas dagböcker, svarar jag. allt hon har för sig på dagarna, hur hon mår, om hon är sjuk eller frisk.”

Dottern stannar upp för en sekund. ”Men inte hennes egna väl? Det är ju inte hon som har skrivit?”

Sedan skrattar hon och tillägger: ”Tänk om det enda Nadja kunde göra var att skriva dagbok och ingen visste om det. Hon kanske egentligen är musikkritiker och bara lyssnar på jättekonstig musik på nätterna när ingen hör. Och tycker att alla andra har dålig pitch när de sjunger Mamma Mu.”

”Om Nadja” är den lesbiska genusvetaren och socialantropologen Fanny Ambjörnssons biografi om sin syster Nadja som föddes med flera funktionsvariationer. Hon hade en grav CP-skada efter att hon fick för lite luft när hon föddes. Nadja var blind, kunde inte prata eller gå och var i behov av assistenter dygnet runt. Nadja avled år 2020 då hon var 34 år gammal.

Ambjörnsson har baserat biografin på anteckningar som Nadjas assistenter skrivit genom åren och familjens egna observationer. Hon diskuterar däremot om det är möjligt att beskriva en person på ett rättvis sätt, om hen saknar en egen röst. Nadja älskade musik, ramsor och sagor i ljudboksformat – kanske var hon i själva verket en musikkritiker? Nadjas hemliga inre värld förblir ett mysterium både för läsaren och för systern.

Vi får ta del av assistenternas vardag med Nadja, som fungerar som hennes förlängda armar och ben. Den mest lojala är Jessica som följde Nadja från förskolan till graven trots dålig lön, övertid och helgarbete, även när hon själv hade småbarn.

Så småningom ändras reglerna för vilka anteckningar vårdarna får föra, detta i syfte att skydda patienternas integritet. Konsekvensen blir dock att Nadja endast blir ett anonymt objekt, då allt fokus hamnar på om hon hostat mer än vanligt. I de tidigare anteckningarna syns Nadjas personlighet mer tydligt, hon ler när hon hör det ikoniska musikstycket i reklamen för Gevalia på TV, är fascinerad av åskan, kan göra vissa aktiviteter som att smaka på bulldeg och tycker att dans är tråkigt.

Ambjörnsson går även igenom hur personer med funktionsvariationer behandlats historiskt. I många fall blev dessa barn utraderade ur familjen, som mörka hemligheter att skämmas för. Hon berättar också om hur flera experiment gjordes av bland annat tandvården då med patienternas hälsa som insats. Barnen matades med stora mängder godis och socker tills de tappade alla tänder.

Ambjörnsson diskuterar även hur det är att tillhöra fler minoriteter samtidigt. Familjen går på en musikal om Förintelsen och märker att nästan alla grupper finns representerade i familjen: judar, funktionsvariation och HBTQ.

Vi får även lära känna resten av familjen. Ambjörnssons mor blir dement på slutet och har svårt att komma ihåg sina barn. Hon minns Nadja eftersom hon stack ut men inte Nadjas tvillingsyster Liv som föddes utan funktionsvariationer och aldrig skapade några problem vilket medförde att hon blev lite bortglömd.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Utkommer som talbok via Legimus 9 mars. Finns även som e-bok via Elib.

Publicerat

Ärren bär jag med stolthet

”En kort stund är jag som paralyserad. Tusentals tankar far genom huvudet men jag lyckas inte fånga en enda av dem. Men så möts jag av killarnas blickar. Med dödsskräck i ögonen står de halvt gömda bakom en dörr. Stilla och alldeles tysta, endast iklädda kalsonger. De tittar på mig som om de förväntar sig att jag ska lösa den fruktansvärda situationen vi just hamnat i, på samma sätt som jag går emellan under ett av alla deras syskonbråk. Men det här kan jag inte lösa. Lågorna är för stora. Hettan är för stark.” (sid 16)

”Ärren bär jag med stolthet” är sexbarnsmamman Emma Schols självbiografi som är skriven i samarbete med Frida Funemyr. Schols överlevde en brand i sitt hus i Edsbyn morgonen 3 september 2019. I denna bok berättar hon om sina upplevelser och livet efter branden.

Schols väcktes av två av sina söner som lekte på nedervåningen. Branden tros ha startat på grund av en sliten datorladdare men Schols vet inte säkert. Nedervåningen var redan i lågor and Schols öppnade ytterdörren för att sätta sina söner i säkerhet. Detta ledde dock till att syre kom in, vilket orsakade en explosion. Schols skyddade sönerna med sin kropp.

Trots att hon redan var skadad, låste hon ut sönerna så att de inte skulle komma in igen och begav sig mot den brinnande övervåningen där de övriga fyra barnen befann sig. Trappan brann och skinnet på Schols fotsulor flög av när hon sprang. Hon lyckades med nöd och näppe rädda det minsta barnet Mollie som bara var två år och var kvar i spjälsängen.

De övriga barnen hade varit smarta nog att ta sig ut själva och hämta hjälp från grannarna. Grannfrun blev dock så rädd när hon såg sin oigenkännliga sönderbrända granne att hon sprang iväg gråtandes i chock. Familjens hund blev tyvärr kvar inne och somnade in av röken.

Schols hade fått 93 procent brännskador och skulle egentligen inte ha överlevt. Hon fördes till brännskadecentrum vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon var nedsövd och opererades 70 gånger. De pumpade in 40 liter vatten i henne. När läkarna var tvungna att vända på henne, var smärtan olidlig.

I början kunde hon inte äta, dricka, prata, gå eller sitta. Hon fick inte träffa sina barn och började bli orolig att alla inte hade klarat sig. Hon drömde mardrömmar och led av vanföreställningar. Schols inbillade sig till och med att en av hennes söner dött och att alla lurade henne med falska fotografier! Sonen mådde dock bra och fick tillsammans med sina syskon till slut träffa sin mamma. Den minsta blev dock rädd då hon inte kände igen sin mamma eller förstod att hon var skadad eftersom hon räddat hennes liv.

Schols systrar arrangerade så att hon fick träffa sin idol Carola Häggkvist, som blivit berörd av hennes öde. Hon hyllades på sociala medier och i TV men möttes även av omotiverat hat. Hennes äktenskap klarade inte av påfrestningarna och hon hade dessutom blivit förälskad i sin betydligt äldre vän Ola. Folk i byn la näsan i blöt och skrev elaka kommentarer att hon borde ha dött i branden men Schols känner att de positiva kommentarerna ändå balanserade ut näthatet.

Successivt växte hennes hår ut igen, hon kunde gå och äta själv igen. Idag är hon fysiskt aktiv igen och kan med hjälp av olika hjälpmedel bege sig ut på skogspromenad, löparrundor och till och med bergssklättring.

Schols hoppas att hennes berättelse kommer att inspirera människor som har det svårt och visa att man aldrig ska ge upp hoppet.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok 28 februari.

Publicerat

De sju systrarna

”Love knows not distance; It hath no continent; Its eyes are for the stars.”

 

”De sju systrarna” är en roman i sju delar. Berättelsen är baserad på stjärnkonstellationen Plejadernas sju systrar. Varje bok handlar om en syster som berättas ur hennes perspektiv.

Lucinda Riley ser serien som feministisk och med detta menar hon att hon ville hylla kvinnornas insatser både historiskt och i nutid. Kvinnorna har ett stort behov av kärlek i sina liv men är trots detta jämställda med männen.

Systrarna adopterades från jordens alla hörn av en rik man vid namn Pa Salt som bor på ön Atlantis i Schweiz. Genom berättelsens gång framstår Pa Salt som en mystiskt men ändå empatisk figur. Berättelsen börjar med att den äldsta systern Maia som är på semester i London får ett telefonsamtal. Medan hon varit bortrest har fadern hastigt gått bort i en hjärtinfarkt.

Pa Salt som var en lustig och lite egen man har redan gett sig själv en traditionell begravning till sjöss när Maia kommit hem. Det är nu upp till Maia att meddela sina sex systrar som bor på olika platser i världen och har väldigt olika intressen och etniciteter, de tråkiga nyheterna.

De sex systrarna (en saknas) får ledtrådar som ska leda dem till deras ursprung. Maia som arbetar som tolk och är den enda systern som stannat kvar med fadern, får en ledtråd som leder henne till en förfallen herrgård i Rio de Janeiro.

Det finns även en historisk berättelse som berättas ömsom Maias berättelse, en berättelse från 80 år sedan. År 1927 får vi följa Izabela Bonifacios berättelse som utspelar sig under Rios Belle Epoque.

Serien finns i sju delar på vårt bibliotek:

Bok 1: De sju systrarna, Maias bok (e-bok, talbok)

Bok 2: Stormsystern, Allys bok (e-bok, talbok)

Bok 3: Skuggsystern, Stars bok (e-bok, talbok)

Bok 4: Pärlsystern, Ceces bok (e-bok, talbok)

Bok 5: Månsystern, Tiggys bok (e-bok, talbok)

Bok 6: Solsystern, Electras bok (talbok)

Bok 7: Den saknade systern (ej ännu utkommen)

Publicerat

När en pandemi blir en endemi

Nattavaara : roman i katastrofernas tid”Rubrikerna? Samma som vanligt. Regnskogarna brann. Tundran brann. Afrika brann. (…) Vattenbrist överallt.

Hon undrade vad det skulle tjäna till, både rapporteringen och hennes slaviska bevakning. Det var som att det inte gick att göra något längre. (…)

Hela stommen var rutten, hela världen var… utgången. Alla visste det , även om ingen kunde enas om vad som var bäst-före-datumet. 2020? (…) Och det var väl femton år sedan nu.”

”Nattavaara” är en dystopi och första delen av en serie som utspelar sig i framtiden då världen har gått under efter ett flertal pandemier och klimatförändringar.  I denna pessimistiska berättelse har Sverige splittrats och Norrbotten har blivit en självständig stat vid namn Nordmark. Huvudstaden är Kiruna där jarlen Sebastian Hall styr med en järnhand.

Vi får följa ett antal karaktärer som försöker överleva trots katastroferna som ständigt inträffar. Den moderna och digitaliserade världen är nu ett minne blott och den 16-åriga huvudpersonen Erik och hans lillasyster Sofia vet inget om det förflutna. Det finns ingen elektricitet för de fattiga och mat bristen är påtaglig då skördarna inte längre klarar av klimatförändringarna.

Efter att Eriks och Sofias föräldrar begått självmord i bastun, blir de anklagade för att vara smittade av viruset som muterats från COVID-19. I framtiden har pandemin blivit en endemi.

Byborna påstår att syskonen nu är en fara för allmänheten och att en ny sjukdom kommer att spridas i byn, vilket medför att byrådet beslutar att de måste frysa ut syskonen. Erik som redan bedövar sig med droger, blir tvungen att ensam vallfärda till Kiruna med sin syster för att överklaga domen.

Eriks och Sofias moral är inte de bästa men det är inte omgivningens heller. De lär sig att byteshandla med droger, vapen, mat och till och med människor som de tillfångatagit och säljer som trälar.

Trots att hon bara är 9 år är Sofia en skicklig ficktjuv och lillgammal för sin ålder. Till och med Erik som har stora planer på att bli slavhandlare, blir förvånad över hur pragmatisk hans lillasyster är då hon i början visar nåd till de som har det sämre ställt men blir i takt med resan alltmer kallhjärtat precis som de vuxna i hennes omgivning.

Bokens intrig kan till en början kännas nästan lite galen med allt från samiska gerillor, uppgörelser i Kirunas ishotell och en norrbottnisk diktatur men är tyvärr en möjlig framtid för oss.  Klimatkriser, pandemier och ekonomiska kollapser är inte längre fiktion för oss utan verkligheten som vi lever i som redan har börjat bli en del av vår vardag. Den norrländska miljön förhöjer ytterligare igenkänningsfaktorn.

Boken finns på vårt bibliotek, som e-bok på Bibblo.se och som talbok på Legimus.

Thomas Engström och Margit Richerts medverkade i Bokmässan 2021 i programmen ”Skrämmande framtidsskildringar” och ”Världens undergång är närmare än vi tror”.

Publicerat

När mammor dör

När mammor dör”Blev allt bara svart? Nej. Men i sorgens bekanta rum vandrar jag hemvant inom mig själv. De dunkla rummen är en del av mig, vägg i vägg med alla mina ljusa minnen.”

 

”När mammor dör” är en antologi om 31 kvinnor som mist sina mödrar och sorgearbetet som sker därefter.  Mammorna har gått bort på grund av olika orsaker: självmord, fysisk sjukdom eller olyckor.

När Charlotte Sirc förlorade sin mamma i en trafikolycka när hon var 15 år saknade hon litteratur om ämnet och bestämde sig i vuxen ålder att göra denna bok eftersom hon vill stödja andra som har liknande upplevelser.

”Hon levde med ena foten på gaspedalen och ville alltid vidare. (…) Hon körde utan säkerhetsbälte men det var så hon levde sitt liv. Snabbt, självsäkert och oftast på väg någonstans, då var hon som lyckligast. Min snygga mamma i högklackat och med bilhandskarna på.”

Vi får möta olika kvinnor mellan åldrarna 18 – 77 år som alla har olika erfarenheter trots att alla delar sorgen av att ha mist en mor. Dåtidens könsroller och tabun kring psykiskt ohälsa påverkade (och i vissa fall fortfarande påverkar) hur omgivningen regerade på moderns bortgång.

Flera döttrar uppger att de känt sig som hushållerskor eftersom deras manliga släktingar inte velat ta över hushållsarbetet efter moderns död, då de ansett att det var en kvinnosyssla. Flera av döttrarna har också känt sig ensamma då de inte haft en mor att prata om känslor med och har upplevt sina fäder som kalla.

”Annika, sa han, det har hänt en hemsk olycka och mamma kommer inte hem igen. (…) Mitt nästa minne är från några timmar senare då pappa och jag märkligt nog åkte och köpte de där nya kläderna till mig. Varför gjorde vi det? Det kan jag än i dag inte förstå men jag minns klart och tydligt de blå skorna vi köpte.”

En av döttrarna berättar om sin mor som begick självmord när hon var två år. Hon fick först veta om detta efter att grannpojken skvallrat om att hennes död inte var en olycka eftersom mamman valde att svälja tabletter och avsluta sitt liv. När hon konfronterade sin far och bror om detta blev hon endast bemött med kyla. De konstaterade bara att det var sant och gick sedan iväg medan hon själv stod kvar med flera frågor och känslor.

Flera av döttrarna berättar också att det ofta funnits andra släktingar som begått självmord innan modern, oftast en morfar. De trycker på vikten av att diskutera känslor och psykisk ohälsa och känner sig hoppfulla att vården har förbättrats markant sedan de var barn.

Boken finns tillgänglig för utlån på vårt bibliotek.

Publicerat

En vittnesskildring om krigets grymheter

”Vad vill du bli när du blir stor?”

”Arkitekt, så att jag kan bygga upp Aleppo igen.”

 

”Till min dotter” (For Sama) är en syrisk dokumentär från 2019. Filmen är producerad av Waad Al-Kateab som skapade denna film till sin dotter Sama. ”Till min dotter” är en vittnesskildring om krigets grymheter men handlar också om de modiga hjältarna som stannat kvar och fortsätter kämpa varje dag.  Hon är filmare och journalist men går under ett pseudonym eftersom regimkritiska kan straffas med döden. Hon har även varit med i flera brittiska nyhetskanaler där hon dokumenterar om kriget.

Waad och hennes make Hamza har varit kritiska mot regimen sedan de var studenter vid Aleppos universitet. Vi får se studenter som protesterar mot orättvisan med flaggor och plakat men tystas av polisen med våld. Waad och hennes vänner blir tvungna att gömma sig i bilen och köra iväg trots att de utanför bankar på rutorna.

Hamza var gift men skilde sig från sin fru efter att han bestämde sig för att bli kvar i Aleppo och starta ett sjukhus för att rädda de skadade. Waad och hennes dotter lever i ständig skräck då de ofta hör de ryska stridsflygplanen och aldrig vet när deras hus kan bli träffat.

Hennes dotter Sama har vuxit upp med kriget och ifrågasätter inte det på samma sätt som de vuxna gör eftersom hon aldrig har vetat något annat. Medan mamma täcker för öronen när en bomb faller ned vid deras hus, fortsätter flickan att leka. När pappas sjukhus bombas av en granat och Sama försvinner i kaoset hittar de henne helt lugn då hon suger på sin nappflaska och leker med en ansiktsmask.

”Vilket liv har jag fött dig till? Hur ska du kunna förlåta mig?”

Filmen innehåller filmsnuttar som är tagna direkt i krigets kaos. Vi får bevittna flera grymheter via den skakiga kameran. Massmord på regimkritiska som begravs i en massgrav. En liten pojke som dör efter att ha blivit träffad av en bomb när han var ute och lekte med sina bröder och en sörjande mamma som bär iväg hans lilla kropp.

Men trots detta får vi även se ljusglimtar av hopp och skratt i vardagen. Vi får se Hamza göra kejsarsnitt på en gravid kvinna som blivit träffad av en bomb. När allt ser mörkt ut får han igång barnets hjärta. Vi får se barnen och Sama leka med en gammal buss som blivit sönderbombad. Barnen delar upp sig i lag och tävlar om vem som kan måla om bussen i regnbågens färger och skriver positiva slogan på den. En pojke som just förlorat alla sina vänner antingen för att de blivit dödade eller flytt från kriget, drömmer om att bli arkitekt och bygga upp staden igen.

Men kampen är ännu lång. Sjukhus bombas och mat krisen är påtaglig då deras middag består av lite ris med en massa ohyra som kryper omkring i det. Barnen har lärt sig att skilja på klusterbomber och granater. Husen är kalla och Hamza och de övriga anställda blir glada då de hittar en granat som fortfarande är varm så att de kan värma sina händer. Trädgården som Waad och Hamza har kämpat med hela våren sprängs i luften då grannhuset bombas. Waad lyckas endast rädda en ros som ska få växa utanför Aleppo.

Filmen finns att låna på vårt bibliotek  eller som e-film på Cineasterna. Observera att filmen innehåller mycket grafiskt och känsligt material bland annat lemlästade personer, döda kroppar och mycket blod.

Publicerat

Att se saker från den ljusa sidan

”Vi hittade pappa i en lång bilkö.

Han stod och trängdes i en fullsatt buss.

Pappa åt av molnbullen…

och svävade upp i luften han också.”

 

”Molnbullar” är en söt bilderbok av årets sydkoreanska ALMA-pristagare Baek Heena.

Motiveringen löd:

”Med utsökt känsla för material, miner och gestik iscensätter Baek Heenas filmiska bilderböcker berättelser om barns ensamhet, möten och gemenskap. I hennes suggestivt uppbyggda miniatyrvärldar blandas molnbullar och sorbetmånar, djur, badféer och människor. Dörren till det vidunderliga står alltid öppen. Det är sinnligt, skarpt och svindlande.”

Berättelsen handlar om två små katter Hongbi och Hongshi som vaknar tidigt och bestämmer sig för att ta en morgonpromenad trots att det är grått och regnigt ute. De två syskonen hittar ett litet moln som fastnat i ett träd som de tar med sig hem.

Väl hemma möts de av sin bullbakande mor och man ser tydligt kontrasten mellan det kalla och grå vädret utomhus och värmen inomhus som illustreras med gula och orangea toner. Pappan som arbetar för att försörja familjen har däremot inte tid med att sitta och njuta av molnbullarna, han stressar bara iväg till jobbet utan att äta frukost.

Visa källbilden

Katterna blir oroliga för pappan och flyger iväg med hjälp av molnbullarnas kraft. De hittar pappan som har fastnat i en hopplöst lång bilkö med kurrande mage. Katterna låter dock inte det trista vädret hindra dem och ger pappan en molnbulle så att han också kan känna sig lite lättare till sinnet.

Boken handlar om en stressad och utsliten pappa men också om optimism och att se saker från den ljusa sidan, vilket vi säkert alla behöver i dessa tider med pandemier och dödliga virus.

Heena använder sig av en speciell illustrationsteknik där hon bygger upp små miniatyrmiljöer som hon sedan fotograferar av. I Asien är hon en bästsäljande författare och har vunnit många priser. Berättelserna om de små katterna har filmatiserats och till och med blivit leksaker. Olyckligt nog råkade Heena skriva på ett kontrakt där hon förlorade upphovsrätten till sina skapelser, så de 3 miljonerna i prispengar är väl förtjänade!

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

https://youtu.be/9m31xue-3hs