”Rubrikerna? Samma som vanligt. Regnskogarna brann. Tundran brann. Afrika brann. (…) Vattenbrist överallt.
Hon undrade vad det skulle tjäna till, både rapporteringen och hennes slaviska bevakning. Det var som att det inte gick att göra något längre. (…)
Hela stommen var rutten, hela världen var… utgången. Alla visste det , även om ingen kunde enas om vad som var bäst-före-datumet. 2020? (…) Och det var väl femton år sedan nu.”
”Nattavaara” är en dystopi och första delen av en serie som utspelar sig i framtiden då världen har gått under efter ett flertal pandemier och klimatförändringar. I denna pessimistiska berättelse har Sverige splittrats och Norrbotten har blivit en självständig stat vid namn Nordmark. Huvudstaden är Kiruna där jarlen Sebastian Hall styr med en järnhand.
Vi får följa ett antal karaktärer som försöker överleva trots katastroferna som ständigt inträffar. Den moderna och digitaliserade världen är nu ett minne blott och den 16-åriga huvudpersonen Erik och hans lillasyster Sofia vet inget om det förflutna. Det finns ingen elektricitet för de fattiga och mat bristen är påtaglig då skördarna inte längre klarar av klimatförändringarna.
Efter att Eriks och Sofias föräldrar begått självmord i bastun, blir de anklagade för att vara smittade av viruset som muterats från COVID-19. I framtiden har pandemin blivit en endemi.
Byborna påstår att syskonen nu är en fara för allmänheten och att en ny sjukdom kommer att spridas i byn, vilket medför att byrådet beslutar att de måste frysa ut syskonen. Erik som redan bedövar sig med droger, blir tvungen att ensam vallfärda till Kiruna med sin syster för att överklaga domen.
Eriks och Sofias moral är inte de bästa men det är inte omgivningens heller. De lär sig att byteshandla med droger, vapen, mat och till och med människor som de tillfångatagit och säljer som trälar.
Trots att hon bara är 9 år är Sofia en skicklig ficktjuv och lillgammal för sin ålder. Till och med Erik som har stora planer på att bli slavhandlare, blir förvånad över hur pragmatisk hans lillasyster är då hon i början visar nåd till de som har det sämre ställt men blir i takt med resan alltmer kallhjärtat precis som de vuxna i hennes omgivning.
Bokens intrig kan till en början kännas nästan lite galen med allt från samiska gerillor, uppgörelser i Kirunas ishotell och en norrbottnisk diktatur men är tyvärr en möjlig framtid för oss. Klimatkriser, pandemier och ekonomiska kollapser är inte längre fiktion för oss utan verkligheten som vi lever i som redan har börjat bli en del av vår vardag. Den norrländska miljön förhöjer ytterligare igenkänningsfaktorn.
Boken finns på vårt bibliotek, som e-bok på Bibblo.se och som talbok på Legimus.
Thomas Engström och Margit Richerts medverkade i Bokmässan 2021 i programmen ”Skrämmande framtidsskildringar” och ”Världens undergång är närmare än vi tror”.
”Det går inte att vara sig själv som kvinna i den här världen, man måste gömma sig och kompromissa, annars kommer dom efter en, så är det bara. Dom hyllar målningarna för att dom tror att det är en kille som gör dom, men tror du reaktionerna hade varit likadana om det var en brud?”
”De riktigt gamla invånarna bär med sig minnen från 1948 när palestinier i det som blev Israel drevs på flykt och flydde. Händelserna kallades Al Nakbar, katastrofen. Längtan till hemmen och hembyarna har gått i arv i generationer och många har behållit nycklarna till husen som de tvingades lämna och därefter ofta inte har fått möjlighet att ens återse. Nyckeln är en symbol för hoppet om att få flytta tillbaka.”
”Era el monstruo más terrible que jamás nadie había visto. It was the most dreadful monster anyone had ever seen.
”Det känns inte som om det är jag som ligger här. Inte hon från tionde våningen i höghusområdet. Hon som ler vänligt när grannkvinnorna pratar om förlovning, falafel och parabolantenner. Det är en annan flicka, som med bultande hjärta ligger här bredvid Thea. Och hon vill röra vid Theas hår. Och hon gör det. ”
”Några dagar efter den sovande prinsessan svalt fotbollslaget hade en thailändsk munk gått för att överlägga med grottandarna. Enligt thailändska poliser som mött honom var han skakad när han kom tillbaka.
”Min brors kista sänks ner i gropen och ett kors med mitt namn, bara annorlunda stavat, sätts sedan på graven. (…) Jag tittar på korset med namnet Claus och tänker att jag borde byta ut det mot ett annat kors med namnet Lucas. (…) Tåget är nog ingen dum idé.” (sid 426)
”In July, I was invited to a movie called ”He Named Me Malala”. I went with a dozen friends from school, all refugees.
”Om vi bara kunde byta kroppar med varandra” av Johanna Nilsson