”Jag hade alltid tänkt att Farbror har ett klokt hjärta, men han visade sig vara barbar. Bara en helt hjärtlös människa kunde låta våra kor gå till slakt.” (sid. 254)
”Älven” är en bok av den tornedalska författaren Rosa Liksom. Hon växte upp på den finska sidan av Tornedalen och baserade boken på hennes släktingars berättelser om hur de flydde över Torne älven till den svenska sidan under Lapplandskriget på 40-talet, då Finland stred mot Nazityskland.
I denna berättelse som utspelar sig år 1944, får vi följa en finsk 13-årig flicka som flyr tillsammans med sina boskap och systrar. Älven delar flickans två identiteter då den svenska sidan beskrivs som annorlunda än den finska. Maten är annorlunda och det finns socker, vitt mjöl, orangea bollar som egentligen är mandariner och lustiga små paket som innehåller kladdiga russin.
Öst byts ut mot väst men släkten och meänkieli förenar dem. Dock sker en assimilering då meänkieli anses som ett språk som måste undantryckas då det ses som mindre fint än rikssvenskan. En präst som dyker upp i berättelsen liknar till och med minoritetsspråket med prostitution och alkoholism, som anses som synd.
Flickan och hennes närstående får lida mycket under berättelsens gång. Flickans far är ute i kriget och tros vara död, hennes mor förlorar ett spädbarn och flickorna blir utsatta för sexuella övergrepp av de tyska soldaterna i utbyte mot att de låter dem behålla sina kor, som är deras möjlighet till försörjning. Korna har namn och egna personligheter då de skildras genom ett barns ögon.
Bråk och knivslagsmål bryter ut i flyktinglägret mellan männen då de anser att de inte har någon framtid utan arbete. Sjukdomar härjar men de utsatta får inte den sjukvård som de behöver utan blir istället beskyllda. Flyktingarna får klä av sig nakna och skämmas när de ska duschas. De så kallade ”sinnesslöa” fraktas iväg med en buss till Umeå. Till och med den stakars skomakaren som bara råkar stamma skickas iväg. En hård och orättvis värld beskrivs men trots detta verkar flickan ha hopp för framtiden.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och finska samt som talbok med text på Legimus. Om ni är intresserade av att läsa böcker på meänkieli och övriga minoritetsspråk kan ni ladda ned Bläddra-appen.
”Jo, tre stridsvagnskillar här har våldtagit en tjej.”
”Jag avskyr ordet flykting. Har alltid gjort det. När farmor började prata om oss som flyktingar bad jag henne genast att sluta med det. Det fick mig att skämmas inombords. Det var inte förrän alldeles nyligen som jag förstod varför. Jag skäms för att erkänna att jag inte har något hem.” (sid 212)
”Knausgård skrev dessutom om gatan här nedanför. (…) Han nämner ”invandrarkillarna” som han stöter på, om ”de som går så förbannat långsamt och tror att de äger trottoaren. Svart bakåtkammat hår, svarta skinnjackor, svarta byxor, och åtminstone en av dem hade pumaskor med loggan fram på tån, vilket jag alltid tyckt ser så larvigt ut. Guldkedjor om halsen, lite vingliga, liksom outvecklade armrörelser.”
”Jag tänker på föreställningen om Sverige som så homogent och rågblont fram tills nu. Men det har levts andra liv här.” (sid 69)
”Du behandlar vår kärlek som om det vore en form av estetiskt utövande. För dig är kärlek en fantasi som du konstant måste förverkliga genom att klä i ord. Men jag är här, Nilo! Jag är för fan en person!”
”Tack och lov var den ryska polisen så korrupt att de lät oss gå, i utbyte mot våra sista pengar.”
”Lova bara att vi håller kontakten och att ni ringer om något händer. Nu har ni ju mobiler.”