”Vad blir kvar av en människa? Av en sådan berömdhet som Ellen Key ganska mycket. Böcker och idéer. Av en sådan som Malin Blomsterberg ofta mindre, åtminstone om man ser till det yttre. Några foton, anteckningar, ett tumavtryck i en kokbok. Men också: ett levt liv, en historia.” (sid 191)
”Den som följer en stjärna vänder inte om” är en roman av Malin Haawind som handlar om den berömda pedagogen Ellen Key (f. 1849 – d. 1926) och hennes mindre berömda hushållerska Malin Blomsterberg. Boken blev utvald till årets bok 2025.
I början av 1900-talet förespråkade Ellen Key för kvinnors rösträtt som trädde i kraft 1919 och 1921 då det första valet till den andra kammaren hölls. Demokratin och genus formade de nya visionerna för utbildning. Två pararella skolsystem uppkom: folkskolan som hade en fostrande roll och läroverken vars syfte var att skapa goda ämbetsmän. Keys pedagogik benämns ofta som ”barn centrerad pedagogik” och utgick från att barnet är en självständig individ som har autonomi att själv göra egna val och bör bemötas med kärlek och respekt. Hennes idéer diskuteras än idag inom pedagogiken och skolans värld.
Haawind har baserat denna bok på de historiska personerna men uttrycker i efterordet att den inte är biografisk. Författaren har bland annat sammanställt brev från de verkliga människorna i boken men samtidigt tagit sig friheter, vilket skulle kunna beskrivas som alterfiktion.
Fokuset ligger dock inte bara på Key utan ger oss även en inblick i den lilla människans vardag då allt skildras genom Malins ögon. Hon är hushållerskan som gör en stor instats och besitter tyst kunskap men på grund av klasskillnaderna kan hon inte blomstra som de mer privilegierade kvinnorna i berättelsen. Trots detta brinner Malin för litteratur och filosofi, även när de tunga arbetsuppgifterna tröttar ut henne i både kropp och själ. Hennes frustrationer och sorg uttrycks inte utåt, istället benämns de som ”rummet inuti” och ”fågeln” som inte kan sluta picka.
Vi anar snabbt att berättelsen handlar till stor del om psykisk ohälsa. Malin begår självmord genom att vada ut naken i Vättern en kall novemberdag. Böckerna förblir olästa i högar, även hushållerskan lämnar ett tomrum efter sig. Detta kanske låter som en spoiler, men det sker på de första sidorna av boken, resten av berättelsen hoppar tillbaka i tiden då vi får följa Malin tyst genom hennes vardag och sysslor mellan 10-talet och 20-talet. Även de små ögonblicken får plats, som när hon tappar en lingonburk på linoleumgolvet och blir förskräckt eftersom hon bara städat trägolv eller när Keys hundar hittar på olika bus.
En varm och sorglig berättelse om kvinnorna som format vår samtid och kvinnorna som var mindre berömda men inte för det mindre värda. Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via Biblio-appen samt som talbok med text och punktskriftsbok via Legimus.
Läs även biografin ”Ett jävla solsken” som handlar om Ester Blenda Norström (f. 1891 – d. 1948) som precis som Key var en förespråkare för kvinnors rösträtt och utmanade normerna men också brydde sig om pigornas perspektiv vilket hon undersökte genom att ”wallraffa” med en falsk identitet:
Läs också ”De fenomenala fruntimren på Grand Hotel” som även den handlar om kvinnohistoria och den lilla människans kamp precis som Malin, med fokus på hotellchefen Wilhelmina Skogh (f. 1850 – d. 1926):
”Because it gets worse
”Det här är inte Lenora från den otäcka ramsan. Det är inte ens Lenora från porträttet på bottenvåningen – ung och samtidigt mogen och möjligen i just den stunden med tankar att mörda sin familj. Den här Lenora är gammal, skröplig, en skugga. Jag tänker på när jag läste Dorian Grays porträtt i high school. Det här är motsatsen till den boken – porträttet i korridoren blir fräschare för varje dag medan Lenoras nedbrutna kropp sonar hennes synder.” (sid 33)
”Jag blev ansiktet för gängkriminaliteten. Men jag är en berättare och vill stanna där. Jag vill bara vara Faysa, poeten.”
”Bådas dreads hade lossnat ur hästsvansarna och ringlade vilt kring axlarna på dem som giftrankor. (…)
”Vi tömde oss. Lät skriken färdas över fotbollsplanen, skogen och skolan. Kanske hörde de som bodde på andra sidan Bergnäsbron våra vrål.” (sid 95)
